Ann-Sofie Forsmark | Runner's World
Annons

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Ann-Sofie Forsmark

Sugen på ultra 2017?

Jag har jobbat 17 år (!!) i hälso- och träningsbranschen. Som PT, som massör, som hälsocoach, livsstilsrådgivare, aerobicsinstruktör (!! igen), boxerciseinstruktör, spinninginstruktör, coachat viktnedgång, coachat löpare i allt från att klara en mil till 100 miles osv osv osv.

Häromdagen på en föreläsning ombads vi skriva ned vad vi gillar att göra och vad vi drivs av. Vad som är viktigt för oss.

Förutom mina barn, min man och min familj så skrev jag nästan utan att tänka att

Inspirera andra att utmana sig och till positiv förändring.

I det lägger jag mycket- positiv förändring kan vara att lugna ned sig, träna mindre, motionera mer, vara ute mer, vara mer hållbar, verka för en hållbar värld.

Men eftersom jag själv gjort en resa från att ha väldigt dåligt självförtroende, ganska dålig hälsa, tycka att milen är väldigt lång till att må fantastiskt, ha bra självförtroende och dessutom springa jättelångt så vet jag att trots att det inte alltid, under riktig tuffa utmaningar, just för stunden kanske inte gör en så gott fysiskt- kan ultralöpning vara en fantastisk stark och positiv upplevelse. 

I min ultralöpning hämtar jag mycket lugn, kraft, naturupplevelser och jävlar anamma. Det är mitt ess i ärmen och jag vet att många klarar så mycket mer än de tror. Men man kan behöva lite hjälp på vägen.

Jag har tidigare coachat löpare online och det var fantastiskt givande och inspierande att se dem utvecklas och prestera hållbart.

Nu är jag sugen på att coacha igen. Men med en liten annan approach:

Jag tror på att hjälpa människor coacha sig själva. Att coachingen inte ska leda till ett beroende av vare sig en annan person eller en klocka. Utan att man under tiden ska lära känna sin egen kropp så man kan träna på känsla. Så gör jag nu och det gör det mycket lättare, jag håller mig både skadefri och frisk och viktigast av allt- det funkar i mitt liv.

Jag är inte helt klar i huvudet över upplägget men jag vill att det ska vara en grupp där man också delar erfarenheter, tips och pepp med varandra. 

Kanske är du sugen på din första ultra? Ett 5-milslopp, Ultravasan, ett terrängmaraton eller liknande. Du vill kunna styra träningen själv men få hjälp med upplägg, utrustningstips, återhämtning, kost och det mentala? Kanske har du sprungit några ultralopp men vill spetsa till träningen, eller kosten, eller båda? 

Kontakta gärna mig här då. Det är absolut inte bindande- men din adress finns med när jag skickar ut ett mer genomtänkt förslag! 

Hoppas höra från dig!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-09-27 09:25


Redo för höstladdning

Jag är redo för hösten. Jag reflekterade på vägen hem i dag att jag längtar efter klara höstfärger- nu ser det mer tråkigt evergreen ut i Stockholm. Påminner mig om när jag bodde i England litegrann. Ibland same same väder i februari som i oktober. Typ.

Det finns ingen härligare doft än höstdoft i skogen. Den är som bäst på hösten.

Hösten är kravlös. Den ger arbetsro. Den är mysig. Den är lugnande och vacker. Jag älskar murriga höstdagar- de passar lika bra för utomhus som inomhusliv.

Mitt stora träningsmål för i år är uppfyllt. Under veckorna innan så bara längtade jag efter den här perioden- den här kravlösa återhämtningsperioden när jag inte tränar men bara springer för att mtoionera. Tar hand om lite prehabbande styrka men inte satsa på något nytt.

Jag var inte förberedd på att jag skulle vara så sugen på att satsa igen, så fort. Bokstavligt talat när jag gick över mållinjen. Som att jag satte målet sub 20- timmar för snällt. Som att det inte räckte för att göra mig nöjd.

Kändes snarare som att det var en sporre att satsa mer. Så jag unnar mig att leta upplevelselopp och fundera på nya mål.

Men det tar lite tid att återhämta sig efter ett såhär långt lopp. Så jag hoppas att kylan kommer, så löven börjar falla ordentligt. Då ska jag jogga i lövhögarna och samla pepp och kraft inför nya löparutmaningar.

Det finns mycket mer att ge! Sen.

Foto: Katarina Jansson

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-09-26 20:31


Återhämtning efter lopp

Nu har det nästan gått en vecka sen jag gick i mål från mitt 100 mileslopp men det har varit en så fullspäckad vecka så det känns längre!

Jag är förstås inte alls på långa vägar återhämtad. Förvisso går det bra att röra sig precis som vanligt men det är mycket som inte syns och känns som inte är återhämtat.

Värst har det varit med sömnen- det räckte att vara vaken 1,5 dygn för att jag skulle få svårt att sova. Man har mycket hormoner i cirkulation och är lite tired but wired. Jag är ganska svullen av vätska även om det ger sig.

Seg helt enkelt och så har kroppen förstås tagit lite stryk. Men rent muskulärt inte så farligt känns det som. Det känns bra!

Mina fötter klarade sig också bra- heja Falkestrumpor! Ena stortån den mår förstås inte toppen- jag punkterade nageln igår på den tån som jag sparkade i alla stenar med. 

Jag har inte tagit hand om mig bäst den här veckan. Tagit hand om mig gör jag alltid men hade behövt sova kanske 9 timmar varje natt inte 7,5, ätit lite bättre och kanske varit ledig en dag... Men som jag skrivit tidigare- ultralöpningen är en liten del av mitt liv, löpning som motion en stor. Livet går före att skaffa sig optimala ultraförutsättningar men att röra på sig för hälsa ligger högt upp på min priolista.

Jag saknar att springa, fast det bara gått sex dagar, jag mår bättre när jag gör det för som alla vet- man behöver motionera för att må riktigt bra! Det är ovant att bara gå och cykla men snart kan jag nog jogga försiktigt igen. Löpning som träningsform blir det dock att vänta med ett tag.

För ett tag sen skrev jag ett inlägg med tips på återhämtning efter lopp. Kanske passar några att läsa efter helgens olika Lidingölopp.

Lycka till och trevlig helg vad du än gör!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-09-23 14:12


Race Report Black River Run 100 miles 2016

Skriver såna här av tre anledningar:

1) Läsa själv senare

2) Ge tips- do´s and don'ts

3) Visa att en person som alltid tyckt att löpning är svinjobbigt tills för typ 10 år sen, haft uruselt självförtroende, tyckte milen var oändligt lång kan springa 16 mil om hen vill. Utan att gå sönder.

Uppladdning

Skrivit om det innan. Inget träningsschema. Bara bygga mängd, lägga in ett-två intervallpass varje vecka (alltid ett backpass). Allra allra oftast utan klocka, bara gå på känsla. Haft ett löst schema i huvudet förstås: Bygga på mängd fram till två veckor innan loppet och sen trappa ned ganska tvärt. Göra mina  "yoma"övningar- yoga och SOMA Moves varje dag- fem minuter morgon och fem minuter kväll minst. Mina rehabövningar och styrka lite varje vecka, mindre sista två månaderna.

Lyssna på kroppen, sova bra, äta bra, ha distans till målet- det är inte viktigt. Det är roligt, det kittlar, det gör mig gott, det får mig att känna mig stark. Jag gick igenom mina bilder på Instagram och minns alldeles fantastiska löppass under det här året och är så glad och tacksam att jag njutit så enormt av träningen. Det har mest känts som jag tassat runt i fin natur och är inte det en ynnest att det lett fram till att klara 100 miles så säg?

För tre år sen försökte jag alltså men det gick inte. Tappade både mage och fokus efter 10 mil. Sen blev jag gravid (en del trodde jag var gravid när jag sprang men no!) Så 2014 hade jag en liten bebis att ta hand om, 2015 var min rygg och nervproblematiken inte helt ok men 2016 var jag alltså ready to rock!

Men sista veckan var tuff. Mycket på jobbet, mycket i skallen. Jag har visualiserat de sista 8 milen i huvudet, de tuffa bitarna, tänkt när jag sprungit och varit trött och stel att såhär kommer det vara länge länge. Bit ihop. Håll i. Så jag var mentalt förberedd men hade tänkt ladda i huvudet sista veckan också.

Istället ville jag helst få en dag till att bara stirra in i en vit vägg för att samla ihop alla tankar från veckan. Eller en vanlig lördag som jag brukar ha: kravlöst häng.

Förberedelser

Och det märktes. Jag hade inte riktigt ordning. På fredagen lämnade jag vår lilla skutta hos sin mormor och orkade inte ens köra dit utan tog tåget så jag skulle få sitta på pendeln i lugn och ro tillbaka och reda ut vad jag skulle köpa.

Lagade majspasta med kyckling och pesto till middag och sen en laktosfri äppelpaj.

Plastade in lösgodis om ca 80 g (en stor näve) per portion. Letade reda på min pannlampa som jag inte utmanat på tre år. Hittade lite batterier och satte i nya och tänkte inte mer på det.

Ställde fram sakerna och titade misstroget på dem- såhär lite? Oftast brukar folk komma med travar med plastlådor inför lopp. Jag hade packat en stor pappåse och en liten väska men där var det mest ombyte för efter loppet.

Vi lade oss tidigt och jag somnade gott.

Innan loppet

Klockan ställd på 06.00- vår vanliga tid att gå upp så inget konstigt. Elefanter i magen men det var mest att jag nog åt för mycket paj kvällen innan. Packade iordning allt och tänkte att jag skriver instruktioner till supporten (min man och Sandra) i bilen.

Vi åkte mot Västerås och jag skrev en plan på vad jag skulle ha med ut, vad jag skulle få välja från på bricka och vad för utrustning jag skulle behöva byta till tids nog. Kände mig seg, absolut inte trött fysiskt- kroppen har ju mått så otroligt fantastiskt hela den här tiden innan utan bara - trött i huvudet!!! Jag vet ju hur tufft mentalt ultra kan vara. Visste att jag behövde vara fokad, ville vara laddad.

Kom fram 1 timma innan start trodde jag. Hälsade på vännerna och ansikten man känner igen från TEC o andra lopp. Fick en bra plats för våra grejer, solen sken. Det närmade sig start och jag undrade var min kompis Caroline var och varför folk verkade ta det så lugnt- hallå start om 10 minuter?

Nej! Start om 40 minuter..Niklas ba skakade på huvudet åt mig. Noll koll fotboll!

Utrustning
Det var alltså en varm och solig dag och jag är extremt varm av mig.

Hade:

Falke sportbh, linne och shorts jag haft i flera/ett år. Bryr mig inte om hur saker ser ut- bara hur de känns. Falke kompression- de som klämmer åt minst men ändå stabiliserar ardennervaderna bra. Smörjt in fossingarna bra med Sportslick, lite på låren annars funkar det som sagt bra och skavfritt med de kläder jag är van vid.

Skärm på skallen.

Flipbelt runt midjan och oh så bra det är! Jag får med den obligatoriska utrustningen- telefon och första förband. Därtill lite energi och toapapper och en mjuk vattenflaska för ca 2,5 dl. Såg flera som hade antingen bara det eller som komplement till rygga. Jag tyckte också att det var skönt att det satt åt lite runt magen som ju annars skumpar lite.

Jag säljer Flipbelts till förmån för Panzisjukhuset så vill du ha så hojta via mail.

Till kvällen hade jag:

Tunn ylle t-shirt från Icebreaker, en gammal sak jag hade för tre år sen också. Drog sen framåt natten på mig en Falke "anorak" som sitter väldigt skönt men jag var väldigt lättklädd fram till midnatt tror jag. Varmblodig!

Hade mina Inov-8 Xtalon 212 första fyra varven och de äger ju i terrängen men det är mycket bara grus och asfalt också och då är det gött för fötterna efter 6,4 mil att ta på Altra Olympus som ger en känsla av att springa på moln men i svår terräng är som att ha klossar på fötterna. Men värt det helt klart- mina fötter mår bra av dem.

Start och första varvet

Jag skulle ta det väldigt lugnt hade jag bestämt men var beredd på massor av nerver och fladder första varvet. Men jag var lugn. Hade tre fokusord per varv: Först lära in banan, andas (för att hålla stresshormonerna nere) och springa energisnålt. Inte skutta och ha sig bara för man var pigg. Det skulle behövas energi tids nog ändå.

Och lugnt gick det för skallen var verkligen inte med än. Kroppen kändes fantastisk. Jag tassade fram och försökte titta runt, njuta av det vackra vädret, prata litegrann med andra löpare. Jag är annars helst tyst  men alla är ju så trevliga.

Banan

Det är 10 varv á 16 kilometer. Först är det 4 kilometer med mest brötig stig i skogen. Rötter och stenar. Hade inget flyt whatsoeva här. Sen är det 10 kilometer lättlöpt grus och asfalt längs med Svartån ned till kyrkan där man vänder. Sista två kilometerna är ett skämt- man ska uppför branta trappor och en brant kort sträcka in i Rocklunda spåren där det är tre branta backar och tre utförslöpor att hantera innan man varvar vid klubbstugan.

Underhållande så man blir aldrig uttråkad.

Energi, magen och illamående

Energi för uthållighetsidrott- det har jag både pluggat, coachat och testat själv så jag vet hur det funkar. Det var ändå så skönt att bolla upplägget dagen innan med Tommy på Umara Sports eftersom jag ju har en sjusärdeles känslig kista.

Min plan var att försöka dricka mycket av energin- ca 7 dl per timme och således ca 11 dl per varv. Det skulle bli svårt men jag skulle försöka. Det var varmt på dagen och vätskebrist är inte bra för vare sig prestation och känslig mage.

Räknade med att få i mig cirka 50 g kolhydrater från dryck per varv och ville försöka ligga på cirka 80 gram per timme och cirka 130 gram per varv- men orkar inte hålla på att väga och mäta utan vet att en näve godis är cirka 80 g godis.

Försöka äta " tyngre" grejer tidigt när magen förmodligen mådde som bäst och sen bara peta i mig det som gick mot slutet.

I varvning drack jag en mugg blåbärssoppa och senare bubbelvatten med fläderjuice (en vinnare för illamåendet!) Tog med en 2,5 dl flaska Umara sports ut, drack ur den till första vätskekontrollen där jag tog en mugg sportdryck (Tailwind) och sen fyllde flaskan och drack den till nästa vätskestation där det bara fanns vatten och jag således drack 2,5 dl vatten tills jag var i mål. Låg alltså på runt litern kanske lite mer på 1.45-2 hr. Helt ok för jag kissade tre gånger under loppet.

Magen var risig från början. Satte mig i skogen två gånger. Andra gången låg det en huggorm blickstilla precis bredvid. Var lite trött och undrade varför den inte högg medan jag stelbent försökte "ankhoppa" åt sidan..det hade varit en hysteriskt rolig syn.

Försökte äta mina fiberfattiga bröd med citronmarmelad på trots illamåendet. Sen gick jag över på godis som jag hade i sportbhn och OMIGOD vad kladdigt det var.

4 st BCAA varje timme, några saltkapslar (tack Sandra!) och så risnudlar i buljong. Mycket bubbelvatten för det smakar så gott när man mår kymigt. Magen stabiliserade sig under mitten av loppet ändå.

Jag åt regelbundet, jag drack regelbundet. Det var ett jäkla sjå att försöka äta och dricka lite hela tiden men så bra det funkade!

Drog ned på kaffe sista veckan så på natten tog jag Clif Bloks med koffein i och drack cola. Vågade inte ta kaffe. Magen...

Mellanvarven 3-6

Väntade på någon känsla som inte kom. Eufori? Runners high? Men det var mer som ett stabilt fokuserat lugn. Positivt lugn. Insåg att idag var det ett jobb som skulle göras och all njutning- den har jag haft medan jag tränade. Nu var det bar att bita ihop. Jag hade inget flyt i skogen så tappade massor av tid där varje varv. Fick trycka på sen på rakorna och där kände jag mig svinstark. Steget höll hela tiden bara pam pam pam framåt.

Ett varv när jag kom ur skogen så står det en stor man med stor svart cape och ett stort svärd och mässar något. Man är lite trött. Man fattar inte. Man skriker rätt ut. Visade sig vara något sorts lajv-event. De hade ett stort tält och sen höll de på och satte upp saker på ett fält..jag sneglade varje varv och framåt natten hejade de på oss när vi sprang förbi.

Efter varv tre var jag arg. Tyckte att det var alldeles för tidigt för att behöva vara koncentrerad och kämpa med mage och räkna tider och ha mig. Hur skulle detta gå om jag redan nu tyckte det var mycket att hålla ordning på?

Sandra var nu med Nicke i varvningen och vi hade inte riktigt styr på mina växlingar. Jag stannade för länge och stå och äta nudlar det tar lite tid. Inget att skylla på - vi skulle bestämt en rutin. Men det var också som jag behövde det där litegrann. Få muttra av mig lite och så sticka iväg igen. Jag låg enligt schema men kände mig stressad av klockan - jag ville springa in marginal men samtidigt kände jag att lugnt och metodiskt var dagens melodi.

Såg att många hade det tufft. Maria som låg framför mig och var så go och trevlig bröt och åkte hem av andra skäl än kroppen. Jag hade specifikt bett att inte få veta något om placeringar- jag är helt ärligt helt ointresserad under loppet för jag kan inte hänga upp min prestation på både mina mål och andras prestationer- som jag inte kan göra något åt! Efteråt är det förstås alltid roligt att titta vad det räckte till men under tiden- nej.

Nicke höll medelst på med sitt avancerade excelprojekt där man matar in tider och antal varv och distans och kan räkna ut saker. Hans excelschema var känt i tältet. Däremellan sov han lite och läste tidning och skötte min Instagram exemplariskt. Fast han förstod inte hur man svarade på kommentarer eller delade på Twitter och Facebook.

Mentalt

Eftersom jag kände att skallen inte var med mig idag så hade jag en väldigt strikt mental plan:

BARA TÄNKA ETT VARV I TAGET. För fatta att tänka att "oj nu har jag visst 9,6 mil kvar". Nej jag hade delmål på varje varv och fick bara tänka på det varvet. Så fort skallen började fundera på hur långt det var kvar så bara andades jag djupt och styrde tillbaka tanken och blicken till horisonten framför.

Jag kände mig stabil men - jag har inte sprungit längre än 8 mil på tre år. Jag undrade vad som skulle hända efter 8 mil?

Men sjätte varvet gick bra. Jag stack ut precis på 8 mil avverkade inkl växling med toastopp på 9 timmar. På TEC var jag ganska trasig efter den distansen på den tiden men nu var jag faktiskt ganska oberörd.

Världens bästa pacer- tre häftiga varv i månsken

Jag och Sandra har sprungit ihop lite i Värmland. Hennes härliga trygga dialekt (hon kommer från grannstaden där min pappa är ifrån), hennes enorma rutin (hon är ultralandslagslöpare) och hennes lugn är så bra så till och med enstöringen jag vill ha henne med. Vi hade förstås pratat innan och tanken var att hon bara skulle ligga framför mig och hålla farten. Jag var väl lite pratig första varvet men illamåendet gjorde att jag var ganska tyst sen. Jag pluggade in min spellista i öronen och bara tuffade på.

Vi fick tre fantastiska varv- bästa minnet var när vi kom ur skogen första varvet, jag sätter på Toto i lurarna och vi springer jämnsides i månskenet mellan åkrarna och farten är, för mig där och då, hög- 5;59, 6:05, 6:07. Vi gör ett fint varv. Sportdrycken smakar rök från eldkorgarna de eldar. Att se dem lysa när man tassar fram mellan fälten i natten..det är en magisk syn.

Sen släckte vi våra lampor och sprang med bara månsken längs Svartån- då var det lite gåshud. Riktig jäkla powerwoman-power därute i natten.

Sandra är jättepigg förstås. Skuttar och njuter i skogen. Jag tycker inte jag ser något och fumlar fram. Visar sig min pannlampa inte funkar nästan alls. Vad göra? Det är ju enorm risk för att ramla i skogen när jag inte ser konturerna klart av stenar och rötter och man är inte sitt skuttigaste jag efter över 10 mil i benen. Det går trögt, jag blir ledsen inombords. Vad slarvigt av mig att inte testa detta innan!

I varvningen får vi plocka med vår 49-kronors lampa från Claes Olsson som jag håller i handen men det blir ett skumpigt ljus och jag vågar inte "stå på" i skogen när jag inte ser ordentligt. Illamåendet blir värre också med det här ljuset.

Ute på grusrakan slappnar jag av och KABONK jag sparkar i en stor sten och flyger så handflatorna skrapas upp och ett av mina knän. Ingen fara skriker jag som har är så hornomhög så inget gör förstås ont. Vi spolar av händerna vid vattenstationen men det är ju inget att göra åt. Smakar grus i munnen. Min första vurpa. Typisch.

Jag som är lite stressad av att ha pacer men kände att Sandra skulle funka är så glad att hon är med. Farten fixar jag själv men det är så gött att hon är där som sällis. 9,6 mil själv räckte bra.

Vi varvar flera grabbar och Kim och Lisa som kämpar på. Jag känner inte efter längre. Är inne i en djup bubbla. Bara räknar ned: Måste ha 30 minuter från andra vätskestationen till mål. När vi kommer till 6 km behöver vi ha 70 minuter kvar till sista milen eftersom de sista två km tar sån tid. Räknar och börjar känna att mitt mål på sub 19:30 kan hålla. Men allt kan hända. Du kommer fixa ditt mål säger Sandra. Du är så stark du fixar det. Jag ba mm hm..

Hela dagen har alla sagt hur stark jag ser ut och jag förstår det inte. Kan inte riktigt känna det men det börjar växa på mig. Jag kommer klara det. Bit ihop. Håll i nu. Bit ihop.

Drick. Ät. Håll i steget.

Sista varvet är Nickes. Så har det varit på de två tidigare. Jag har disponerat loppet väl för jag är verkligen som tröttast nu. Hade tänkt att sista varvet- det är bara defilering men herregud vad slitigt det är nu. Tänkte att nu behöver jag inte äta men jag är så snurrig så jag måste trycka i mig godis fast jag vill kräkas. Tuggorna växer men när sockret gör sin resa ut i blodet så klarnar blicken och jag kan tassa fram fast det går evinnerligt långsamt. Skogspassagen tar massa tid för jag får inte till ljuskäglan bra. Svär inombords.

Nicke peppar och säger att jag är så j***a stark och han är så impad och jag ba hmmm mmm och det tar all kraft att fokusera och hantera mentalt att det ändå är 1,5 mil till mål. Har inte låtit mig själv tänka på att få vila efter loppet eller vad jag ska göra då. Bara tänkt på NU. Som den värsta mindfulnessguru.

Jag har haft så dåligt självförtroende när jag var yngre. För bara 10 år sen var jag så dum mot mig. Trodde inte jag klarade nästan något och tog inte hand om mig. Vågade inte spänna bågen, säga "jag ska försöka" i rädsla att misslyckas. Den lilla Ann-Sofie som alltid tog det enkla valet för att slippa misslyckas och därför aldrig kände att hon lyckades med något.

Hon dyker förstås upp ibland inombords. Men då tar den Ann-Sofie jag är nu, som vågar, orkar, försöker, tag i henne och så ba kör vi. Och då klarar jag hur mycket som helst.

För, precis som hela loppet så lyckas jag dela upp det, fokusera på steget, fram med höften, upp med blicken, andas, tassa fram. Tänka på vad jag klarat. Inte gå någonstans förutom i de branta backarna och i skogen.

Tackar funktionärerna på de båda stationerna för fin support. Upp i Rocklundaspåren en sista gång. Försöker hålla i löpsteget i uppförsbackarna men ser att vi har så gott om tid så jag går där men sen dundrar vi på utför och låren fullständigt skriker av smärta men jag springer springer springer och säger till Nicke att när vi kommer i mål vill jag få ligga på marken och vara klar. Få känna att jag är klar för jag har fanimej kämpat från första steget idag. I tre år har jag velat klara detta och nu gör jag det.

Vi dundrar in i målfållan och jag lägger mig raklång och bara ligger där och suckar. Man är ju inte andfådd direkt eftersom det går så långsamt hela tiden men man är ju lite trött sådär efter 16,1 mil.

Efteråt- inte tom bara hög!

Det är så gött att ligga där och småprata lite med alla. 19.24 fick jag och vet sen innan att jag är tvåa bland damerna och nu får jag veta att jag kom 9a totalt.

Jag är hög som ett hus, blev aldrig direkt sömnig. Det svider i såren och mina lår känner jag kommer att ställa till med rejält otyg.

Jag bara myser och njuter och det tar lång tid innan jag kommer till duschen där det förstås svider ännu mer. Får tag i en stor kryddig korv som jag bara stoppar i mig. Ligger rejält back på energiintag och är så hungrig. Note to self- planera för mat efteråt så blir det inte chips, korv och rostmacka.. eller..det kan det ju få bli.

Vi vilar lite i tältet- Nicke sover. Jag är för hög på kortisol, endorfiner och annat skräp så kan inte sova. Komma ur tältet gick inte så bra heller- fick rulla ur när mina lår vägrar jobba och vägrar så ännu. I övrigt....jag mår helt ok. Inget skadat. Bara trött.

Tack alla som hejat. Tack Sandra för ditt sällskap, pepp och klokheter. Tack alla medlöpare och alla som hejade längs vägen. Alla funktionärer som är så hjälpsamma och positiva. Tack mamma för barnvakteri. Tack älskade älskade Niklas för att du alltid stöttar mig, finns där och backar till 100%.

Tack kroppen för att jag får göra det här. Det funkar lite som träning gör generellt- man bryter ned sig och så superkompenserar kroppen. Här får man vara så svag så svag och så känner man sig så stark så stark efteråt!

Smärtan går över. Känslan av att klara vadsomhelst lever kvar. Längtan efter att utmana mer, längre, snabbare- den kom så fort jag gick över mållinjen. Tänk ändå hur underbart det kan vara.

Snor, svett, blod, kladd. Det är inte glamoröst på utsidan- men på insidan är det riktigt jäkla najs!

Skriv ut Permalink Kommentarer (5)

2016-09-20 21:45


Black River Run - Nu är jag klar med #waybackto100miles

19 timmar 24 minuter. Målet uppfyllt. Resan mot 100 miles är klar.

Det gick vägen! Jag klarade det. Det var både en lätt och tuff resa. Det krävdes otroligt mycket fokus igår och som jag skrev innan, hjärnan var inte riktigt på plats så idag har jag svårt att greppa hur jag klarade det.

Eller jag vet hur

1) Jag var fysiskt förberedd

2) Jag hade en väldigt bra plan

3) Jag hade fantastisk support

4)  Det var bra förutsättningar: torr fin bana och bra väder (lite väl soligt och varmt om höstälskaren får klaga!)

5) Jag är skitstark mentalt. Så är det bara. Jag har en fantastisk verktygslåda att ta fram som gjorde att jag kunde vara helt fokuserad på uppgiften i 19 timmar, 24 minuter. 16,1 mil.

Jag har sagt flera gånger idag att jag tänker vara osmakligt o-jante superstolt och nöjd att jag rev av det här som jag sagt att jag ska klara av.

Självklart kommer race report men ville bara skriva ett stort

T A C K ! ! !

för alla hejarop, pepp, lyckönskningar och kärlek. Min man, som alltså skötte min Instagram igår var helt överväldigad han med.

Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad att ha så fina människor omkring mig som gläds med mig.

Om det var kroppen som var pepp inför loppet och skallen inte hängde med så är det ju precis tvärtom idag: Jag sparkade i tårna i stenar i skogen otaliga gånger och båda stortårna är blåa och tånaglarna "flyter" ovanpå. Låren är så stela så det är ett skämt att ta sig upp och ned. I övrigt mår kroppen fint men ett dygns sömnbrist och att ha sprungit sträckan Sthlm-Arboga känns förstås.

Skallen är däremot väldigt välmående. Myser inombords.

Tack tack tack igen, till Västerås Löparklubb med alla funktionärer och eldsjälar för ett fantastiskt lopp. Tack alla andra löpare och grattis! Tack min fantastiska support i min man och Sandra Lundqvist Tack alla som hejat.

Nu sova. Livet rockar på som vanligt, 100 miles eller ej!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-09-18 21:46



< Nyare inläggÄldre inlägg >

[Mer om]Ann-Sofie Forsmark


Vem: Forever young småbarnsmamma med spretig utbildning som både civilekonom (samt studier i miljöekonomi och miljöteknik), massör, revisor, löpcoach och hälso- o friskvårdskonsult. Efter 11 år i exil i England, Australien och Jämtland är jag en smått ofrivillig Sthlmsbo som letar sig bort från asfalten så fort det går.

Arbetar som hälsostrateg, driver enskild firma där jag föreläser, löpcoachar, och hjälper med kost samt instruerar på workshops och event. Driver podden Health for Wealth om strategiskt hälsoarbete. Därtill arrangerar jag årets GODaste lopp: Tjejmarathon 2016

Vad jag skriver om: Ultralöpning. Terränglöpning. Bra mat. Yoga. Hälsa. Företagshälsa. Föräldralivet. Välgörenhet.

Motto: Work hard. Do good. Rest and play.

Utmaningar 2014-15: Jag ska i takt med familjelivet bli mitt starkaste och mest uhålliga jag. Siktar på att klippa 2 timmar på min 100 milestid och på vägen dit ha en riktigt badass-vavavoomvardag.

Vill du kontakta mig angående föreläsningar, löpcoachning eller annat? Maila gärna!




Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Sök på runnersworld.se


Få vårt nyhetsbrev!


Annonser