Du fattas mig - Du fattas mig | Runner's World
Annons

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Ann-Sofie Forsmark

Du fattas mig

Idag skulle min pappa fyllt 70 år. Men den där hemska sjukdomen på C ni vet. Den tog honom för tidigt.

Det var 13 år sen i år. Så det var ett tag sen. Och för många som känner mig så kanske det "är så det är". Att min pappa inte finns. Att jag inte säger att "pappa sa" eller "pappa gjorde si eller så" om vardagliga saker. Mina barn har ingen morfar. De har inte världens bästa morfar som hade skojat med dem, men lite försiktigt. Aldrig krävande. Alltid funnits där och gjort allt allt allt och lite till för dem. Som han gjorde för mig och min syster.

Det har gått 13 år men det är inte ok. Det är inte ok. Det känns inte ok. Det är inte rätt. Det är fel att han inte är här. Han var one of the good guys. Han gjorde så gott. Han var så god. Han var så himla bra. Han var mitt bollplank och var länge mitt ankar i ett stormigt hav.

Kärlek, omtanke, uppfostran, lotsning. Det är abstrakta saker som inte försvinner för att en person går ur livet. Allt det där han lämnade efter sig, ett legacy att vårda. Det finns kvar. Jag har ärvt hans envishet, kärleken till naturen, till att ta ut sig, springa långt själv över vidder. Jag hör hans röst genom mig när jag behöver den.

Jag är en sån där som gillar att prata och sätta ord på saker men just hur det känns att pappa inte finns det har jag haft svårt att orda om.

Jag kan älska den "osvenska" scenen i Ronja när Ronjas pappa blir så där urledsen när Skalleper dör. Inga spärrar. Bara sorg som  liksom måste få komma ut.

I julas lyssnade jag på Olof Wretlings Vinterprat. (Lyssna för guss skull- det är så bra). Och han hade ord för det.

Ett tomrum som inte går att fylla.

Och jag vägrar acceptera att det hänt. Det känns som att svika. Men att acceptera att det är ett tomrum som inte går att fylla- jo det fattar jag. Så får det väl vara.

Du som har någon som är ett tomrum. Fast den personen finns. Kliv in i tomrummet. Man vet liksom aldrig när man aldrig mer kan göra det.

En person kan inte ersättas av någon annan. Och jag tror inte på ödet. Men ibland, när jag tänker på allt som hänt och hur vi har det så känns det som ett uns av serendipity i att jag träffat N. Att det var just han.

Och det är inte alltid de där dagarna när allt är enhörningar och regnbågar som jag tänker på hur otroligt lyckligt lottad jag är som får dela livet med honom. Det är dagar som idag, när det uppstår utmaningar, när det blir lite knas, inte som någon av oss tänkt,  när vi måste samarbeta och lösa problem. Det är då jag inser vilket team vi är. Ett team med massor av kärlek, väldigt mycket humor, respekt och omtanke.

Så. Stora känslor av saknad och samtidigt av tacksamhet. Sakna och vårda minnet av, uppskatta och ta vara på den som är här!

Gört.       

Skriv ut Kommentarer (3)

2016-01-18 19:41, visad 1631 ggr






(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiosex med siffror i fältet här

Kommentarer


2016-01-20 21:37   Märta

Ja så är det verkligen, ett tomrum som inte går att fylla.

Min mamma dog för två år sen, och vi pratar ofta om det där tomrummet. All den kärlek och uppmärksamhet som vår dotter (och vi för den delen) skulle ha fått därifrån, den kommer ju liksom inte att ersättas genom att någon annan ger ännu mer kärlek eller uppmärksamhet, den dosen är bara borta. Och det kommer aldrig att kännas ok. Hon fick inte ens bli pensionär, hon får inte vara med och se sitt barnbarn växa upp, det kommer aldrig att bli ok.

 

2016-01-20 20:38   Ann-Sofie Forsmark

Katta- ja de där "om"en alltså. De blir färre men vissa sitter kvar. Tack

Sandra- åh så otroligt sorgligt och starkt! Det berör ända in i hjärtat att höra och jag förstår verkligen dina tankar om när han inte kommer vara där- det är en klen tröst men han är ju där då, genom dig! En stor styrkekram rakt tillbaka!

 

2016-01-19 11:46   Katta Bucketlife

Den där jäkla sjukdomen. Den där jäkla tomheten. Upplevelser och minnen som aldrig fick skapas. Det försvinner aldrig. Men det är ju för att det finns så mycket kärlek där. Jag brukar tänka på det, att smärtan och saknaden vittnar om det.

Men alla om och men och tänk om. Det är svårt att släppa det.

Stor kram, tack för fina ord som beskriver precis hur det känns.

 

2016-01-18 21:43   Sandra

Jag är 26 år och min pappa dog hastigt i en hjärtinfarkt för två år sedan. Efter ett löppass... Vi skulle springa Göteborgsvarvet en månad senare. Året innan hade vi för första gången sprungit över mållinjen tillsammans hand i hand. Ett av alla fina minnen med honom, min trygghet i livet. Vi skulle åka på semester för att fira hans 60-årsdag några dagar senare än den där söndagen som jag planerade min packning och fick det där hemska telefonsamtalet. På några sekunder förändrades mitt liv totalt till ett svart hål. Jag blev som ett svart hål. Jag hoppas att jag någon gång i framtiden kommer att kunna känna lycka. Förutom att jag inte får ha min pappa med mig genom livet är en av mina största sorger att någon gång kanske gifta mig och få barn utan honom.

Styrkekramar till dig. Din text berörde mig otroligt mycket!

 

[Mer om]Ann-Sofie Forsmark


Vem: Forever young småbarnsmamma med spretig utbildning som både civilekonom (samt studier i miljöekonomi och miljöteknik), massör, revisor, löpcoach och hälso- o friskvårdskonsult. Efter 11 år i exil i England, Australien och Jämtland är jag en smått ofrivillig Sthlmsbo som letar sig bort från asfalten så fort det går.

Arbetar som hälsostrateg, driver enskild firma där jag föreläser, löpcoachar, och hjälper med kost samt instruerar på workshops och event. Driver podden Health for Wealth om strategiskt hälsoarbete. Därtill arrangerar jag årets GODaste lopp: Tjejmarathon 2016

Vad jag skriver om: Ultralöpning. Terränglöpning. Bra mat. Yoga. Hälsa. Företagshälsa. Föräldralivet. Välgörenhet.

Motto: Work hard. Do good. Rest and play.

Utmaningar 2014-15: Jag ska i takt med familjelivet bli mitt starkaste och mest uhålliga jag. Siktar på att klippa 4 timmar på min 100 milestid och på vägen dit ha en riktigt badass-vavavoomvardag.

Vill du kontakta mig angående föreläsningar, löpcoachning eller annat? Maila gärna!




Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Sök på runnersworld.se


Få vårt nyhetsbrev!


Annonser