Hej då!

Kära bloggvänner!

Efter en tids övervägande har jag bestämt mig för att sluta att blogga här. Framförallt för att jag under så lång tid har haft problem med mitt knä. Så pass stora problem att det ser mörkt ut för Stockholm Marathon 2013. Det känns svårt att hålla ångan uppe i den här bloggen när jag fortfarande inte kan springa som jag vill. Jag har inte helt slängt in handduken ännu och tränar och rehabar men ja, oddsen är inte jättebra. Det än så länge "hemliga projektet", som i viss mån gav mig ny fart och motivation, har lagts på is en tid men jag hoppas det ska bli av längre fram. Om ni vill fortsätta följa mig så bloggar jag på min egen hemsida www.moaherngren.se. Här skriver jag om både bokskrivande, träning och tja, livet. Jag finns även på twitter och instagram. 

Det har varit otroligt kul att få hålla till här! Jag har fått massor av motivation och pepp av er läsare. TACK för den här tiden! Jag hoppas att vi ses igen. Och om ni undrar vad jag pysslar med någon gång så är jag förhoppningsvis ute med den här härliga bruttan och kutar så att dojjorna glöder. Lite grann i alla fall. 

Vi ses!

Bokblogg

Hej bloggvänner!

Jag tar en minipaus härifrån för att blogga ett litet tag på annat håll om min nya bok! Det är min fjärde roman och min första ungdomsbok som kom från tryckeriet häromdagen. Nu är den på väg ut och går snart att hitta i butik. Det känns skitläskigt och kul på samma gång och jag ska berätta lite om romanen på den HÄR bloggen (från och med måndag). Sen kommer jag tillbaka här och bloggar träning igen för de som vill haka på min något skumpiga träningsresa. Och för er som är intresserande av skrivande så bloggar jag om det också HÄR.

Vi ses snart hoppas jag!

Solchock

Lapat så mycket sol den här helgen att hela mitt system fått någon slags ljuschock tror jag. Kinderna bränner och kroppen är lealös. Kan också bero på att min kropp fått jobba en del de här dagarna och jag har inte suttit still många minuter. Sedan några veckor har jag återupptagit min gamla hobby och spenderat tid i stall, skog och mark på hästryggen. Jag har mockat, fodrat, ryktat och umgåtts med dessa ljuvliga djur. Grymt bra träning är det också.

Att bli nyfrälst hästtjej i medelåldern är nästan en religiös upplevelse faktiskt. Nästan lika häftigt som när jag började springa och blev träningsfrälst. Löpnörd är jag ju förstås också i själ och hjärta. Idag sprang jag 10 km vilket var ett spännande äventyr. Underlaget varierade på ett imponerande vis. Det kunde gå från barmark till glashalt på sekunder och sedan till lera, tillbaka till barmark och asfalt och sen isgata igen. Kanske sprang jag typ dubbelt så mycket egentligen eftersom man fick zick-zacka sig fram och försöka hitta springbara fläckar. Därefter körde jag 60 min styrka på gym med min kära vän MarathonMia som befinner sig i rehab och inte får springa, därför var det alldeles för länge sedan vi fick hänga. Njöt av varje sekund och vi garvade oss igenom de olika stationerna och pratade ikapp oss för fulla muggar. 

No friend of mine

Okej, jag har verkligen försökt ge löpbandet en chans. Jag har verkligen ansträngt mig för att bli kompis med det och i flera dagar på gymmet tänkt att det kanske bara är en fråga om att vänja sig, att det är superbra med det mjuka underlaget och dessutom slippa kylan. Men nej, jag kan konstatera att jag hatar skiten och att löpning blir en plåga istället för kul när jag kutar på gym. Jag känner mig som en hamster i något slags hjul, utan mål eller mening, med den där satans kaloriräknaren framför mig och samma ödsliga radiokanal som spelar samma ödsliga låtar runt omkring. Så idag ändrade jag strategi. Jag tog en löptur ute i det fria (ja, det var kallt) och sen körde jag styrka på gymmet efteråt. Som natt och dag. Löpsteget kändes lätt. Benen starkare än för någon vecka sedan. Jag andades frisk luft och njöt av snön under skorna. Underbar känsla i både kropp och själ.

Jag kör någon slags egen rehab för tillfället. Vet inte om det är rätt eller om det kommer funka, men går på känsla nu. Kör tuffare styrka när jag väl kör på gymmet men kör inte varje dag utan har mer vila mellan passen. I helgen tog jag dessutom en ridlektion för första gången på 25 år. Det var fantastiskt och grymt kul. Trodde inte jag skulle komma ihåg hur man gjorde men jag kom ihåg allt och var genomsvettig efter passet. Hade glömt hur härligt det var att rida och klart uppfriskande att köra en helt annan typ av träning och låta nya muskler arbeta. Dagen efter hade jag nästan värre träningsvärk än efter ett maraton (nåja, bara nästan). Kände även att mina knän, lår och vader fick jobba på ett väldigt bra sätt. Kanske ridning blir mitt nya knärehab?

Tvivel

En av de största bovarna just nu i mitt träningsliv är tvivlet. Att jag inte helt och fullt litar på att mitt knä någonsin kommer att bli tillräckligt starkt och bra för att kunna springa långdistanser igen. Det är dåligt med tvivel. Eller så är det kanske bra. Jag vet inte. Får en i alla fall att omvärdera allt möjligt i sitt liv. Fundera i nya banor. Tänka att det kanske kan finnas andra saker som kan fylla det som maratonträningen fyllt. Den senaste veckan har jag pendlat mellan att helt lägga ner maratonprojektet till att känna mig osäker på om det verkligen är rätt beslut.

Tvivel.

Ska jag tro på att mitt knä kan komma tillbaka? Eller ska jag ge upp? Men lustigt. Just idag när jag så nära som hade bestämt mig för att acceptera att jag inte kommer att springa något mer maraton så hände en grej som gjorde att jag ändå bestämt mig för att ge det ytterligare en chans. Kommer att återkomma till varför. Det är i alla fall något som känns så roligt att jag inte kan eller vill tacka nej. Något som ger mig den där extra puffen framåt som jag behöver just nu för att ta mig iväg till gymhelvetet för att försöka stärka upp knähelvetet. Den extra puffen som kan motivera mig att träna hårt inför något som jag inte vet om jag kommer att kunna genomföra.