Lite framåt

Tidig morgon hos rehabcoachen i Tullinge igen. Motionscykel, tortyrkammaren, benpress och lite löpteknik. Knäet känns bra sedan löpturen med Mia i söndags och ska provspringa igen idag eller imorgon för att se om det håller. Känner mig positiv och hoppfull!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Mia å Moa kutar

Mia messade och frågade om jag ville ta en kvällsrunda och eftersom mitt knä känts bättre idag hakade jag på.

Fan vad härligt det var! Inte undra på att man är så inihelvete knäckt när man inte kan springa som man vill. Bästa rundan och bästa snacket!

Men idag njöt jag och hade varken ont eller hängde läpp över mitt rehabträsk eller missade maror.

Jag hade glömt mina pjuck på jobbet så jag fick ta över Mias ultradojor som sprungit Esboo 15 mil med henne tills tån exploderade. Notera att explosionsfläcken sitter kvar trots tvätt. Jag kommer att bära dom med stolthet! Coachen är liksom alltid med mig.

Det var vackert

Och vi kände oss starka!

Och glada

Friends forever

Tortyrmaskinen i Tullinge

Den här veckan har jag varit på intensivrehab hos Silvio i Tullinge. Två pass utöver den vanliga sjukgymnastiken hemma. Knäet har knorrat mer än vanligt och jag har därför inte kunnat springa. Kanske är det red core-maskinen som gör att det känns av mer eftersom benen får jobba så in i helvete i den. Jag vet, den ser inte ut mycket för världen, men helvete vad musklerna skriker när jag gör lyftövningar. Det går framåt och jag blir starkare vilket å ena sidan är positivt men samtidigt knorrar alltså knähelvetet mer än någonsin. Var och körde ett pass igår morse och på kvällen bultade det i knäet och värkte. Idag känns det bättre. 

Mera kuta

Har inte sprungit sedan i tisdags utan fokuserat på att göra mina rehabövningar, knäet har känts bra och stabilt efter 7,6-födelsedags-rundan. Idag gav jag mig ut och testade gränserna lite till och körde Kungsholmen runt. Det var faktiskt sinnessjukt tungt. Inte för att jag fick ont i knäet även om jag fick en svag känning, jag tog det väldigt försiktigt i ned- och uppförsbackar. Men jag känner att jag tappat otroligt i flås och styrka. En helt annan kropp känns det som springer nu än för ett år sedan vilket det ju så klart också är efter denna skadeperiod. Jag drömmer just nu orealistiska drömmar om att springa Stockholm Marathon ändå, inte med något tidsmål, utan bara för att få göra det, men det vore naturligtvis stenkorkat eftersom jag känner att jag inte är där ännu. Även om min runda idag gick ovanligt bra knämässigt (om än supertungt dock härligt!) så morrar det till då och då och känns ansträngt och känningen finns där. Ett marathon just nu vore det sämsta jag kan göra. Utöver springrundan så tog jag en längre promenad på eftermiddagen så just nu känner jag mig tämligen ledbruten.

Imorgon bitti börjar min intenstivträning med rehabcoachen i spindelmaskinen! 

Här en inspirerande snyftrehabstoria att böla till!

Bästa presenten!

Idag fyller jag år. Inte mindre än 43 bast! 

Jag har blivit firad av min fina familj och fantastiska vänner och ätit tårta och öppnat presenter. Men den bästa presenten av alla var ändå att jag gav mig ut i majsolen, sprang 7,6 kilometer utan att ha ont i knäet en enda gång. Jag hade flow, jag kände mig stark i benen, jag hade Leila K (Open Sesame) i lurarna, det kändes som om jag sprang Norr Mälarstrand första varvet på maraton som i löpartrans när den är som bäst! 

Tack träningsguden för en riktigt fin födelsedagsrunda! Vågar så klart inte ropa hej men så här bra har det inte känts i knäet på länge. 

Kanske det här året blir mitt comeback träningsår? Kanske jag får återta min kropp och löpningen? Jag hoppas! Nu jävlar.