Skylten visar 1 km!? Är det här ett dåligt j***a skämt!? - Livsloppetbloggen | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Livsloppet Blogg


I artikelserien Livsloppet förmedlar vi starka livshistorier där löpning spelat en viktig roll. Ofta finns det mycket mer att berätta än vad utrymmet i tidningen tillåter, så nu hittar du därför Livsloppet-bloggen här på runnersworld.se. Varje månad får du följa en av profilerna från Livsloppet.

Den här månaden möter du Maria Börjesson, 43. Som ungdom tränade hon sprint och instruerade aerobics. Men när hon fick barn försvann träningssuget och hon tog en lång träningspaus. Med det följde en ohälsosam livsstil och en känsla av att inte leva fullt ut. Men i våras upptäckte hon Paulo Robertos ”15 minuter om dagen”, och löpbehovet kom tillbaka. Idag är hon mer vältränad än någonsin.

Skylten visar 1 km!? Är det här ett dåligt j***a skämt!?

4 jul 2016
av: Livsloppet Blogg

Precis så tänkte jag när jag såg skylten. Jag hade simmat 1.9 km i Västerdalälven, cyklat 90 km där det bitvis blåste jättemycket. Och nu står det att jag sprungit 1 km, och därmed har 20 km kvar. Det kändes som jag sprungit minst 5 km...

Jag vet inte hur många gånger under loppet jag tänkte, "vilken j***a idiot jag är som utsätter mig för det här", "aldrig mer"! Jag sprang och tänkte på min första förlossning. Jag ska minsann komma ihåg hur jävligt det här är och aldrig mer göra det. Jag vet att folk säger så men sen glömmer dom men jag ska minsann komma ihåg. Precis så tänkte jag vid förlossningen. Jag födde ett barn 1 år och 9 månader senare och ytterligare ett 4 år efter. Nu sprang jag där och tänkte "men nu ska jag minsann komma ihåg, det här ska jag aldrig glömma, hur j***ligt det är!"

Vansbro triathlon är verkligen ett glädjens lopp. Tack vare alla glada människor som hejade längst vägen simmade, cyklade och sprang jag på. Mina ben blev tröttare och tröttare men till slut gick de av sig själva på något sätt. Som att de visste precis vad de skulle göra, ena foten framför den andra. Löpning är något jag älskar att göra. Att jag håller på med triathlon har mer bara blivit. Egentligen gillar jag inte att simma och tanken på att ha ansiktet i vattnet medan jag gör det får mig att rysa. Men jag hade en plan inför Vansbro triathlon.

Träning: Jag hade en träningsplan på 26 veckor. Under 24 av dessa veckor har jag tränat stenhårt. Strukturerat och målmedvetet. Gym, cykling, löpning, simning, löpning, cykling, gym osv osv... Jag hade som mål att de sista sex veckorna innan loppet följa ett särskilt schema för triathlonlopp men drog utomlands tre veckor innan loppet några dagar. Vilade kroppen. Njöt av livets goda (förutom träning). Jag kom hem och presterade jättebra och tränade stenhårt en vecka. Körde längre brickpass och cyklade in min nya cykel. Sen nästan en vilovecka innan loppet. Simmade ett pass på tisdagen innan bara.

Förberedelser inför stora dagen: Som uppladdning levde jag som vanligt och åt sånt jag brukar äta. Kvällen innan drack jag två glas vin, åt glass med jordgubbar och grädde. Min svärmor Gunnel jämförde mig med Patrik Sjöberg som sagt något i stil med "det som är bra för mig behöver inte vara bra för andra" när han gick på klubb eller konsert innan en tävling. Haha!

Det sista jag åt innan jag somnade.

2 juli 2016. Vansbro triathlon. YR hade under veckan visat att det skulle regna kraftigt förmiddagen och de första timmarna av loppet. Jag bestämde mig att det passar mig. Jag är inte så bra på detaljer men slita i grisigt väder kan jag. Det ösregnade när jag kom till Vansbro, men när jag stod och åt min pastasallad från ICA i regnet så njöt jag. Jag bytte om. Gick till min startplats och pratade med några trevliga killar som hade platserna mitt emot mig i växlingsområdet. Jag hör speakern pratar om att man inte ska glömma sina simglasögon. Men jag som ska simma bröstsim ska minsann inte ha några. Jag gillar inte känslan. Jag liksom många andra får inte till frisimmet och under våren har jag inte ens försökt utan lagt det på sidan. Jag känner i hela kroppen att jag är stark och glad. Lite pirrig men mest glad. 

Jag står i regnkläder och ler innan loppet.

Simningen: Jag självseedar mig på 40-45 min. Egentligen tror jag att jag kommer simma på 50 min, men det är ett glapp där med folk och det gjorde så ont att gå barfota i gruset så jag ställde mig där i gräset. Helt plötsligt går vi i. Jag hade bestämt mig innan, att se till att släppa in vatten i min våtdräkt för att den annars är svår att röra sig i. Den är gjord för frisim. Men det gör jag självklart inte. Jag simmar på och tänker hela tiden på ett samtal jag hade dagen innan med en vän som sa att jag skulle ta i hela vägen, slita hela tiden... Jag slet på och tog tillvara på fördelarna med att simma bröstsim. Jag orienterade mig, planerade min simning och tog i så gott jag kunde. Nedströms gick bra även om det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Sen rundade jag bojen och började simma uppströms. "Oj vad det känns" sa jag högt, och en vänlig kille bredvid mig tipsade mig strimma när kanten. Det kändes bättre. Tack snälla du! Jag simmar på bra och ser bara några få gula simmössor framför mig (tjejerna hade gula). Jag har kraft kvar men hamnar som i en fålla av såna som simmade betydligt långsammare än jag gjorde. Jag kom inte ur men valde att simma lugnt för att ta första chans att komma fram. En lucka öppnades cirka 100 meter innan vi skulle upp ur vattnet. Jag skrek "fy f*n va j***a skönt" när jag kom upp ur vattnet. 00.42.51 simmade jag på. Vilken lycka!

T1: Jag småsprang till växlingsområdet och cykeln. Satte mig ner och slet av våtdräkten. Vädret hade växlat så att jag valde en annan jacka och strumpor än jag lagt fram. Allt korvade sig på min blöta kropp. Nu på med cykelskorna. Men va f*n spännet är igenknäppt så pass mycket att jag har problem att få upp det. Hemma brukar jag använda ett "verktyg" för att få upp det som det gått igen så. Nu ska jag lösa det med darriga, kalla och blöta fingrar... Men jag bara gillade läget. Tog det lugnt. Fipplade i vad som kändes som en evighet men kanske i en minut. Allt är med. Växlingen tog 00.04.37. Nu iväg.

Cyklingen: Långsamt tempo bort från växlingsområdet. Cyklister, vart ska jag... Jaha... dit! Börjar trampa. Cyklar om, blir omcyklad... Cyklar om och blir omcyklad. Att bli omcyklad av någon som inte tänker sig för är extremt jobbigt på ett triathlonlopp. Cyklar jag om någon ser jag till att ha ett tempo så personen kan trampa på. Men vissa som cyklar om lyckas inte med det och då måste jag bromsa in och falla tillbaka minst 12 meter. Men bitvis cyklade jag själv och hejades på av vänliga människor som satt ute i trädgården eller stod längst vägen. Jag hade som mål att cykla de 90 kilometrarna på tre timmar. Jag har aldrig cyklat så fort förut och visste att det skulle betyda att jag tog i max hela tiden. Man cyklade samma bana två varv och under första varvet tänkte jag att nästa gång jag ser skyltarna behöver jag bara bry mig om de med de högre kilometertalen. Jag hade koll på klockan och hade under varv ett 2 1/2 minut till god för att klara under tre timmar. Ut på varv två. Speakern ropar "här är Linda som ger sig ut på varv två med ett leende på läpparna" och då tänkte jag, att jag ler ju faktiskt. Bara ett varv kvar. Det gick bra men sen började det blåsa mer och mer. I land kändes det som att cykla in i en vägg och de sista 20 kilometrarna var fruktansvärda. Dock kunde jag se att jag kunde lyckas med mitt mål om jag slet. Vinden gjorde att jag fick stå och cykla bitvis för att orka. Jag cyklade in på 02.59.12.

T2: Av med skorna, jackan. På med löpardojor och ett linne. Jag frågade en kille om var toaletterna fanns. Han pekade. Hur kommer man dit? Snurrigt och hör familjen heja. Växlingen tog 00.02.08. Bara löpningen kvar.

        

Här springer jag ut från växlingsområdet. Jag stannar direkt och pussar mina tre barn. Värt varenda sekund.

Löpningen: Jag började springa och ser min man och mina tre barn på 2,4 och 6 år stå och heja. Jag stannar och säger alla barnen en puss. Ser toaletterna... Det är ju staket emellan. Ska jag hoppa? Jag är egentligen inte ens kissnödig men hade bestämt mig innan att jag ska gå och kissa.. Första vätskestationen och jag får coca cola och banan. Jag stannar och frågar var jag ska slänga muggen artig som jag är. Jag vill ju inte skräpa ner och har aldrig sprungit ett lopp där jag druckit eller ätit under tiden. "Var du vill skrek dom!"... In på toaletten. Benen känns som stockar... Kissar... Ut och springa. Min klocka visar dålig kilometertid men det kan jag jobba igen. Det beror ju på kisspausen. Jag känner mig långsam men håller allt från 4.50 per km till 5.50. Stannar vid vätskestationerna nästan hela loppet. Jag är hungrig trots alla runekakor jag tryckt i mig. Chips, cola, banan, vatten, sportdryck... Banan är toppen och min familj kunde heja på mig jättemånga gånger genom att lätt förflytta sig. Det blev high fives, jag gav dom lite chips och jag fick massa energi.

Jag springer mot barnen och kör high fives. Energipåfyllning.

Min pappa och hans sambo stod på ett annat ställe och hejade på mig vid flera tillfällen. Även de kunde förflytta sig så att jag såg dom flera gånger. Dom och alla som tog sig tid och heja längst vägen är värda en medalj. Alla vi som sprungit lopp vet hur mycket det betyder att ha någon som hejar. Deras energi går rätt in i ens kropp. Vid ett ställe sitter en kille och dricker öl. Jag ropar att det där ser betydligt skönare ut. Han erbjuder mig stolen bredvid. Men nä... nu var det ett varv kvar. Jag ropar till Johan och frågar om han tror jag kan komma under 6 timmar vilket var mitt drömresultat. Han sa "det fixar du lätt, 6 km kvar och du har 50 min på dig" min hjärna slutade fungera strax därefter. Flera som gick längst banan, jag sprang om fler och fler. Vi började heja på varandra som ett tappert försök att intala oss själva att vi fixar det här " kom igen, bra tempo, det här fixar du"... Vi hade namn på våra nummerlappar och okända ropade, "Heja Linda!" Det värmde!

Sista kilometrarna gjorde så ont att jag började låta, stånka högt, halta... Jag undrade varför. Är jag skadad? Men kom fram till att det säkert var ett sätt för min kropp att säga att "hallå, det räcker nu". Jag ser till slut upploppet och jag spurtar mot mål. Jag hör publikens jubel och min familj som skriker. Måål. Jag trodde jag skulle börja gråta. Jag var så nära flera gånger under loppet men icke. Barnen stod där och jag ler. Det är över. Vilken kick.

    

Jag på upploppet. Min medalj. Och det finaste av allt, kramar från familjen.

Redan där och då började jag tänka på att genomföra en Ironman i Kalmar 2017. Nä, jag skulle inte glömma... Haha!

Jag gick i mål på 05:44:42. Under mitt drömmål på sex timmar. Jag kom fyra i motionsklass damer. Jag kom på plats 62 av samtliga startande kvinnor och då räknas eliten in. Jag klättrade från plats 101 då jag kom upp från simningen till plats 62. Jag är så stolt över min bedrift att jag kan spricka.

         

På kvällen skålade vi med bubbel och jag fick förmånen att se Österdalälven såhär vacker innan jag somnade.

Tack igen alla som tränat med mig, hejat på mig, gett lyckoönskningar och tips. Ingen nämnd och ingen glömd men Ni vet vilka Ni är.




(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettiosex med siffror i fältet här


Kommentarer


2016-07-31 19:23   Livsloppet Blogg

Tack Ann-Sofie! Jag är mer än nöjd. Nu ska jag ladda för nya mål. Ska försöka träna upp mig för en Iron man i Kalmar 2017.

 

2016-07-27 09:16   Ann-Sofie Forsmark

fy fasen vad kul att läsa :) Jag körde typ utan träning 2013 och hade liknande känsla på löpningen "va bara 1 km???" Vilket grymt lopp du gjorde!

 

2016-07-06 21:56   Livsloppet Blogg

Tack Oskar och Johanna!

 

2016-07-06 11:25   Oskar & Johanna

Riktigt stark prestation, grattis till drömtiden!

 

2016-07-05 16:16   Livsloppet Blogg

Tack MB och Marie för era kommentarer. Clas kramade inte mig men önskade mig lycka till innan.

 

2016-07-04 20:59   MB

Kul att läsa, jag gjorde detta lopp första gången det gick men jag hade bättre väder än du. Det var verkligen kul och sist men inte minst stod Claes vid målet och delade ut kram till alla. Det kanske han inte hinner nu;-)) Bra jobbat och bra skrivet!

 

2016-07-04 18:04   Marie

Wow! Vilket lopp! Grattis till supertiden.

 


Följ oss

Loppkalendern

19 aug
Uppsala
22 aug
Stockholm
23 aug
Stockholm
24 aug
Örebro
26 aug
Brottby
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!