Livsloppetbloggen - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Livsloppet Blogg


I artikelserien Livsloppet förmedlar vi starka livshistorier där löpning spelat en viktig roll. Ofta finns det mycket mer att berätta än vad utrymmet i tidningen tillåter, så nu hittar du därför Livsloppet-bloggen här på runnersworld.se. Varje månad får du följa en av profilerna från Livsloppet.

Den här månaden möter du Maria Börjesson, 43. Som ungdom tränade hon sprint och instruerade aerobics. Men när hon fick barn försvann träningssuget och hon tog en lång träningspaus. Med det följde en ohälsosam livsstil och en känsla av att inte leva fullt ut. Men i våras upptäckte hon Paulo Robertos ”15 minuter om dagen”, och löpbehovet kom tillbaka. Idag är hon mer vältränad än någonsin.

Har vi löpare har ett ansvar?

9 maj 2016
Har ni tänkt på hur vi löpare håller på?
Vi pratar SUB och vi pratar trail. Vi snackar om fartlekar och växelvis. Höftböjare och löparknä. Vi Instagrammar våra bedrifter och vi Facebookar våra rundor. Vi köper kompressionsbyxor och coola tidtagarur, som har mer funktioner än vad vi någonsin orkar lära oss. Vi siktar på rekord och älskar att nå Runners High.
För vi nörda gärna ner oss i löparträsket.
Och mitt i det där härliga nörderiet så hittar vi en gemenskap. Vi hittar likasinnade som orkar lyssna på hur vi i detalj går igenom sista varvet. Vilket är helt underbart. Så klart!!!

Men har ni tänkt på att det kanske också utesluter människor. 
De som kanske vill närma sig världens bästa träningsform, men som inte känner att de springer som en "löpare" eller ser ut som en "löpare" Eller tränar som en "löpare".
Alla de som inte har kommit lika långt.
Jag tror faktiskt att vi skrämmer bort en hel del härliga människor som skulle älska att springa med oss.
Så att kalla sig löpare tycker jag innebär ett ansvar, att bjuda in de som vill, men inte riktigt vågar. 
När vi har arrangerat FIGHT CANCER AND RUN loppet har vi varit super noga med att det är nybörjarna som skall ha mest kärlek. De som redan är frälsta klarar sig bra själva och ihop med likasinnade.
För visst vill vi att fler skall träna, känna fördelarna med löpning. Friheten och endorfinerna som hoppar i hela kroppen när man springer (eller iallafall efteråt :-) 
Alltså, jag fullkomligt ÄÄÄÄÄÄLskar löpning. Det räddade mitt liv och det räddade mitt psyke. Men jag inser att även jag måste rannsaka mig själv och tänka tillbaka hur det en gång var.

Som när jag skulle ut o springa i ett par löpartights, första gången. På den tiden fanns det inte ens kompressionsbyxor, så byxorna jag fick på mig var ändå ganska fladdriga.
Men än idag minns jag känslan av hur utklädd jag kände mig, hur utanför jag var och känslan av att vara på fel plats hängde kvar länge länge.
Likaså när jag för några år sedan hörde gubbarna skräna. SUB hit och SUB dit, höga femtio eller låga 40. What the.....pratade de om??
Åh vågade jag fråga? -hahahaha det gjorde jag så klart inte. Jag höll mig diskret i bakgrunden och tänkte att "inte kan väl jag vara en riktig löpare som inte vet vad det betyder". Och då hade jag ändå två maraton i bagaget och många många millopp att luta mig emot. Men det hjälpte inte riktigt. 
Visst älskar jag nördiga ner mig i prylar och att dokumentera tider och varv.
Men vi får inte glömma av att löpning är frihet, utan tider och tvång.
En enklare tränings form är svårt att hitta; nästan var som helst och när som helst. Det behöver inte vara vackert och det finns inga fel. 
En bra hållning, djup andning och ett par riktiga skor är egentligen allt som behövs.
Jag minns när jag sprang Marathon du Medoc utklädd till pirat. I hatt, stövlar och stålkorsett (insåg försent att jag kanske överdrivit en smula :-)
Efter några mil kom jag ikapp ett gäng självgoda gubbar i dyraste löparkläderna med värsta löparklockorna, att jag kan kalla dem självgoda beror på att jag hann se hur de blängde lite överlägset när de joggade förbi ett gäng äldre damer. Så jag var bara tvungen att springa förbi dem, i min helt olöpiga utstyrsel.
Alltså deras miner var obetalbara. Ett löpartroll sprang förbi dem i sina fiiiiiina grejer. hahahaha.
Så vi får inte glömma att det handlar INTE om kläder eller tider, det handlar om glädjen att springa, bara för att man kan.
Min väninna Marie Butler har bjudit in mig och min löprarkompis Jörgen Thiel att göra ett nybörjarspring; Happy Run. På hennes restaurnag (som heter Happy M Kitchen :-)
Så klart jag gillade iden och blev jätte smickrad när hon frågade mig, men ju mer vi har jobbat på konceptet, ju mer rätt känns det. 
Att börja med det enkla, som att hitta glädjen! Att bara få på sig löpraskorna och ta sig ut, kan ju vara ett äventyr i sig. Att garva ihop. Att hoppa och skutta och att ha kul. 
Att ha super kul!!!
Bara för att vi kan :-)
Keep up the spirit and shine.
Kärlek
Cecilia Hedström
Ps nu fungerar min vanliga blogg också ! 
2012 precis innan cancerdiagnosen. Med mitt egna riktiga blonda hår ...och stålkorsett förevigade vi oss i min fotostudio.
2013 med peruk genomförde jag jag loppet i min egna takt. Bara helt underbart att vara vid liv, att kunna vara där och känna livet i sig!!
Nu kör vi Happy Run med Happy M. Jag och min förträfligga löpar kompis Jörgen Thiel!! Nu vill vi sprida löparkärlek big time!!! Löpning utan krusiduller!!!
 

LÖPNING I POLLENREGN!

6 maj 2016

Solen sken från en klarblå himmel här i Göteborg igår (och idag också ser det ut som :-) och då gör det ju inget om man ger sig ut på en löptur lite senare.

Min kropp har inte förstått att det är ljust så sent. Och att man kan springa kl 8 på kvällen utan att det är becksvart i löpspåret när man är på väg tillbaka.
Jag tycker det är super läskigt att springa i skymning/mörker i skogen, själv. Buuuuh

Men 18.30 igår så var hela Skatås fortfarande full med folk.
Det finns massor av fina, kuperade slingor där. 5 km. är min favorit på dagarna.
Men på helger och eftermiddagar när det är mer folk i rörelse (även när det är ljust är jag en fegis, som inte vill springa utan att gärna möta andra människor) så är 7,5 runt stora Delsjön min favorit. 
Man parkerar vid Stora Delsjöns badplats, (den man kommer till om man kör förbi GLTK tills vägen tar slut).

Det är en slinga som är heeeelt magsik. Tyvärr ha man gjort gångväg av hela banan, så stig-känslan är borta, men ändå är den så varierande.
Det är trappor (låååånga och branta) broar över vatten, broar över sumpmarker, branta backar och super branta backar.
Nära nära vatten och genom både björkskog och mörk granskog. Och så nedförsbackar så man tror man skall stå på näsan.
(Jag startar alltid till höger. Då får man alla goa trappor uppför! :-) 

Innan jag gav mig ut så mediterade jag. I den guidade meditationen som jag gör skall man i slutet sätta en intention. Man skall se sig själv i situationen man vill lyckas med. Så jag såg mig själv springa som vinden.

Och jag vet inte om det var meditationen, den gröna drinken eller bara mitt spring i benen, eller kanske en kombination av allt som gjorde att det kändes som jag susade fram. Snabbaste km gick på 5:36
WOW för att vara jag :-))))
Men efter 6 km sa det bara stopp.
Då hade jag sprungit genom pollenregn efter pollenregn och lungorna orkade inte ens hålla mig upprätt.
Vad tänkte jag på, samma visa varje vår. -Just det jag är ju astmatiker..... 

Men jag tog mig ändå i mål på 52 min. och rundan är 7,650 lite beroende på var man startar.
Och det där med att gnälla på mig själv för att det inte gick så snabbt, vare sig man har en godtagbar ursäkt eller inte. Är bara onödigt. 
För vi vet väl alla att negativa tankar skapar djupare och bestående intryck på oss än vad positiva tankar gör.
Bara att vara vid liv är magiskt. Alla har inte den turen. Att dessutom ha möjlighet att ta sig till skogen, att ha en par sköna dojjor på fötterna är sådan bonus att ni inte anar.
Så känner du att negativa tankar kommer. -Jag orkar ingenting, jag är så svag, jag blir aldrig bättre.  
Så stanna upp. Ta ett djupt andetag, titta upp i himlen och se dig själv som en del i något mycket större. Och känn livet i dig!!!
Det är faktiskt det största av allt!! 

Så nu skall jag äta min havregrynsgröt spetsat med blåbär och risprotein (osötat och ganska äckligt, men himla mättande :-) och sedan lite morgonyoga och meditation.
Kidsen sover fortfarande så jag gör lite som jag vill #wildmama :-))) 

Ha en super fin dag där ute!!!
Och glöm inte att träna, bara för att du kan :-) 

 

Flashback

2 apr 2016

Jag tittade igår på en inspirerande och verklighetsbasserad film ”The flying scotsman (2006)”, som påminner mig om min barndom. Filmen handlar om Graeme Obree som blir mobbad och fysiskt slagen av mobbarna. Han får en cykel en dag av sina föräldrar och kan nu cykla ifrån mobbarna. När han blir vuxen blir han tävlingscyklist. Hans fascination för cyklar får honom att se möjligheter. Han bygger en egen cykel utav skrot och delar från en tvättmaskin. Med den slår han världsrekord. Han är framgångsrik men lider av depression. Filmen inleds med hur vi fårs se hur han förbereder ett självmord i skogen.

 

Det påminner mig om när jag var på botten av min depression. Jag har aldrig tävlat på elitnivå men berättelsen får mig att tänka på hur viktigt det var för mig, när jag var liten, att prestera, bara för att känna att jag inte var värdelös. Det gav mig prestationsångest.

 

Jag minns att jag inte kunde vara med på gymnastiklektionerna i skolan; jag kunde inte spela fotboll eller hoppa höjdhopp. Läraren sade att jag tyvärr inte kunde vara med. Jag fick hela tiden höra av de andra eleverna ”du kan inte, du är värdelös, du är ingenting”. De orden satte djupa spår i mig. Jag började tro på dem. Efter skolan kunde jag inte springa ifrån mobbarna och blev nerslagen. De sparkade, slog och kastade sten. 

 

Jag fick aldrig en cykel av mina föräldrar men min vändpunkt var egentligen en gåva i form av uppmuntran. Det var när jag kom till en ny skola. Jag minns att vi en dag var i simmhallen och skulle hoppa från en trampolin. Jag var rädd men jag hörde hur min nya lärare ropade uppmuntrande ord. Det tände en gnista inom mig. Jag klättrade upp till den högsta trampolinen och hoppade. När alla hade hoppat skulle vi simma flera längder i simbassängen, fram och tillbaka. Som vanligt var jag sist för jag hade alltid varit sämst på idrottslektionen. Då tänkte jag att jag måste göra något för jag behövde förändring. Jag började träna på gym och springa på löpband. Samtidigt började jag dansa och det krävde både kondition, uthållighet och styrka. Så jag blev motiverad att fortsätta träna hårt.

 

Missförstå mig inte. Idag dansar och springer jag för att jag älskar det, inte för att bevisa för någon annan att jag kan. Jag gör det inte heller för att kunna springa ifrån några mobbare. Till skillnad från Graeme Obree har jag inte i vuxen ålder mött mobbarna från barndommen. Dock har jag också lidit av depression och träningen blev ett sätt för mig att fly från verkligheten. Därefter har min passion för dans och löpning växt fram. Till skillnad från då jämför jag mig inte med andra längre.

 

Jag minns den tid då jag fick höra ”du kan inte delta på gymnastiklektionen för idag ska vi hoppa höjdhopp” och alla elever som hånskrattade i bakgrunden. Jag önskar att jag då hade vågat säga emot ”det är inte sant! Jag vet att jag kan men utifrån mina förutsättningar”. Om jag bara hade fått räkna hur många steg jag skulle springa innan avstampet och om jag hade vågat sätta ribban på en nivå som jag kände mig trygg med så vet jag att det hade gått bra. Problemet var att jag inte vågade säga det och jag jämförde mig med alla andra som alltid var duktiga och presterade mycket bra.

 

 Jag ska snart ut och springa intervaller i uppförbacke. Jag måste träna hårt inför Himalaya. 


Hur springer jag som blind?

2 apr 2016

Mitt namn är Mirjana Krisanovic och jag älskar att springa. Jag är blind men ser inga hinder. Förra året deltog jag i Toughest, skandinaviens största hinderbanelopp, och år 2014 sprang jag Göteborgsvarvet. Du kanske undrar hur jag springer som blind. Jag har en ledsagare som agerar mina ögon. Ledsagaren säger om det blir förändring i terrängen, om det kommer trottoarkanter, rötter eller stenar. Trots det blir nästan varje steg som en överraskning, för jag vet inte hur steget ska kännas under fotsulan. Därför känns det tryggt att hålla min ledsagares arm eller hand. Jag följer ledsagarens kroppspråk så jag måste vara avslappnad för att känna minsta lilla signal. Exempelvis kan en knyck med handleden betyda att vi ska svänga. Det kan bli spänt att inte kunna pendla med båda armarna så ibland använder vi ett elastiskt band mellan oss. Ibland när det är en raksträcka känns det skönt att släppa både band och ledsagare, för att fritt springa själv. Då springer ledsagaren bredvid eller står framför och ropar vänster/höger.



Följ oss

Loppkalendern

28 jun
Öland
28 jun
Östersund
29 jun
Östersund
30 jun
Östersund
30 jun
Norberg
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!