Jag måste skriva om detta innan jag kan skriva något annat... - Linda - Inspirationsbloggen | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Linda Christensson


Tre barn i åldrarna 2, 4 och 6 har inte hindrat Linda, 33 från att löpträna så mycket hon vill. Faktum är att hon är mer vältränad än någonsin. Här berättar hon om sin resa mot toppformen.

Jag måste skriva om detta innan jag kan skriva något annat...

15 apr 2017
av: Linda Christensson

För en dryg vecka sedan, fredagen den 7 april gick jag som på moln. Jag skrev ett blogginlägg om att jag var starkare än någonsin och att jag hoppades att den känslan skulle sitta i länge. Jag minns att jag tänkte att jag utmanade ödet genom att skriva det. Inte visste jag att terrorns skräck skulle sätta sig så starkt i mig bara några timmar senare.

Det här inlägget har egentligen ingenting med träning att göra och är väldigt oinspirerande. Jag känner dock att jag måste få skriva detta innan jag kan skriva något annat.

Fredagen den 7 maj börjar som en fantastisk dag. Jag cyklar till jobbet och tränar på morgonen innan jag börjar jobba. Klockan 14 går jag en promenad i solen och bara känner mig glad. Jag minns inte exakt hur jag hörde det först, men tror att det är på radion. En lastbil har kört över folk på Drottninggatan. Jag hör ordet terrorattack. Mina kollegor kommer och säger vad som hänt. Det första jag tänker är "vad skönt att mina barn är långt ute i förorten" nästa sekund kommer jag på att Rio är i stan. På Hötorget med klassen och kollar på bio. Jag ringer min man som har kollat tiderna för bion och vi kommer fram till att han fortfarande ska befinna sig inne på bion.

Jag bestämmer mig direkt för att åka och hämta honom. I det läget visste man inte om det pågick flera attacker samtidigt eller om det skulle inträffa några fler. Allt var väldigt osäkert och jag ville inte att han skulle ner i tunnelbanan eller röra sig på platser med mycket folk. Jag säger till min man att göra allt för att få tag på någon av lärarna som är med klassen. Jag springer ner till en kollega som jag visste kunde hjälpa mig. Om någon skulle ta mig till platsen där en terrorattack sker så är det han.

Jag bryter ihop i 30 sekunder samtidigt som jag förklarar att Rio är nära Drottninggatan och jag bara MÅSTE hämta honom. Martin säger att han kör mig. Jag springer och hämtar min skyddsväst. Låter bli att rusta på vapen. När jag är på mitt kontor minns jag att jag hör den allvarliga rösten på radion som åter igen berättar om lastbilen som kört på folk på Drottninggatan. Man visste inte hur många döda och skadade det fanns. 

Jag och Martin springer till bilen. Så fort som Martin kör till Kungsgatan har nog ingen kört tidigare. I bilen är jag så lugn och fokuserad man kan vara. Jag förbereder mig mentalt på vad jag kan komma att se på platsen. Vi stannar bilen. Martin springer fram till mig. Tar tag om mina axlar och ruskar om mig samtidigt som han säger "Linda, vi kan behöva rädda liv nu och det kan vara så att vi kommer hitta din son svårt skadad". Jag hinner tänka "han är på bio så han har klarat sig". Vi springer upp på Kungsgatan till Drottninggatan. Det jag ser där och då tänker jag inte beskriva av respekt för de omkomna, skadade och deras anhöriga. 

Jag försöker ändå beskriva känslan. Tänk dig en film där en bomb precis exploderat. De som finns på plats är sjukvårdare, polis och skadade som ännu inte lämnat området. Martin ropar "gärningsman fortfarande på fri fot". Då tänker jag "fan, jag har inget vapen med mig". När vi kommer upp till Drottninggatan blir jag lättat över att det inte finns någon som behöver min hjälp. Dels känns det skönt för att jag inte är har någon riktig utbildning av sjukvård men också  för att jag inte behöver fatta något beslut om jag ska hitta min son eller stanna och hjälpa någon annan. Där och då var terrorattacken inte över. 

Jag kollar på klockan och ser att det handlar om någon minut innan skolbarnen kommer gå ut på en gata bara ett stenkast från Drottninggatan. Jag måste hitta honom! Min kollega springer mot Åhléns, jag springer efter en bit. Jag fattar sedan beslutet att vända och hitta min son. Jag hade aldrig kunnat göra ett bra jobb utan att veta att han är OK. Jag ropar till Martin att jag måste vända mot Hötorget för att hitta Rio. Han säger att han fortsätter mot Åhléns. Jag minns så tydligt mina tankar just då. Att jag är mitt inne i city när en terrorattack pågår. Jag har inte med något vapen och kan springa in i en attack när som helst. Men jag tänker också att det fan inte spelar någon roll. Jag ska hitta Rio! 

Jag springer upp till Hötorget där jag tror de varit på bio. Kollar sidan där utgången är men ser ingen. Jag springer in och ber en i kassan att berätta i vilken salong man visat filmen klassen skulle se. Det visar sig att de sett filmen på biograf Skandia på Drottninggatan. Helvete tänker jag. I det här läget har inte jag någon exakt bild över hur omfattande attacken varit. Om det är fler attacker just nu. Det var ingen annan som visste heller. Jag har aldrig sett city så tom på folk. Alla är rädda. Poliser springer med dragna vapen och ropar till folk att lämna city. Det kändes som att det var en krigszon. 

Jag korsar Hötorget och springer ner på Apelbergsgatan. Där ser jag skolklassen. Underbart skönt men jag visste ju också att det var nu jag skulle ta med Rio därifrån. Fokuserad och allvarlig säger jag till hans lärare att jag kommer ta Rio med mig hem. De frågar hur man ska ta sig hem. Jag förklarar att jag inte vill skrämmas men att det är allvar och att de ska ta sig bort från city så fort de kan och undvika folksamlingar.  Jag får höra att tunnelbanan slutat gå. Jag minns att jag inte ville säga åt vilket håll de skulle gå eftersom jag då inte visste om det var säkert någonstans. Tänk om jag skulle säga åt dem att gå åt ett håll och sedan sker nästa attack där.

När vi står där hör jag skrik uppifrån gatan. Jag minns speciellt en flicka som skriker och det ser ut som hon springer för sitt liv. De springer mot oss. Det är många människor, främst barn som springer. Jag tar Rio i handen och ropar spring. Alla springer ner mot Drottninggatan. Under ett avspärrningsband. En polis säger åt oss att springa in genom en dörr. Någon ropar "rädda barnen!". Jag minns en flicka som ligger i dörröppningen, hon har ramlat och alla är så nära att trampa på henne. Hon gråter. Jag lyfter upp henne och trycker in henne genom dörren. Jag trycker in min son och tänker "bara jag får in honom genom dörren så kan han inte bli träffad". Jag minns att jag hörde två smällar längre upp på gatan. Även fast jag nu i efterhand vet att det inte var skott så trodde jag det då. Jag har i efterhand fått veta att man trodde att det var skottlossning längre upp på gatan precis då. 

Jag springer in genom dörren och känner att jag springer rätt in i en fälla. Jag försöker hitta någonstans vi kan gömma oss men lokalen är så öppen. Jag springer upp för en trappa. Ser ett litet hål i golvet där jag tänker att Rio kan gömma sig. Vi stannar där. Det var första gången i mitt liv som jag sprang för mitt liv. Jag trodde att jag skulle dö och trodde att min son skulle dö. Det var en fruktansvärd känsla. Jag försöker hålla mig lugn. Jag tar av min skyddsväst och sätter den på Rio. Jag tänker att om någon kommer och ska skjuta oss så drar jag upp västen över hans huvud och läger mig över honom. Då kanske han klarar sig. Jag säger till Rio "Jag vill inte skrämma dig men nu är det allvar. Jag vill att du, om något händer kryper in i hålet där" Jag pekar på hålet i väggen. Rio börjar vända sig om för att krypa in. Jag säger att han inte behöver det nu. Jag ser att han inte kommer in med västen på så om han ska krypa in måste han ta av den. Rio säger "men mamma, där får inte du plats". Jag svarar bara med ett "jag vet". Jag förstår att i det här läget är min son rejält rädd. Han gråter och frågar om vi kommer dö. Jag svarar "nej" men känner att jag ljuger. Jag vet ju inte. 

Jag ser en flicka som gråter så hon skakar. Hon har mörkt hår och späd kropp. Jag känner att jag inte räcker till. Jag lyssnar hela tiden efter skott och skrik men hör ingenting. Jag kollar efter något jag skulle kunna attackera gärningspersonerna med eller ett ställe där barnen kan gömma sig. Jag önskar att jag hade haft mitt tjänstevapen med mig så jag skulle kunna skydda de här barnen. Skydda min son. Jag funderar på om jag ska skicka ett sms där jag skriver att jag älskar min familj och mina vänner men bestämmer mig för att det är bättre om jag låter bli. Precis så tänker jag. Att det är bättre att låta bli. 

Efter en stund, kanske efter bara några minuter släpper den värsta skräcken. Det känns fortfarande som jag är fast i en fälla i byggnaden som saknar rum att gömma sig i. Jag märker att de andra vuxna slappnar av och man säger att man ska sätta igång en film i bion så barnen kan titta. Just då är det sista jag vill att min son ska sätta sig i en öppen biograf. Men jag följer med honom ner och sätter mig bredvid. Jag vill inte skrämma honom mer. Min man ringer mig och säger åt mig att lämna city. Att jag ska ta med mig Rio och springa om något händer. Inte tänka på något annat än att skydda honom. Jag lovar att göra det. Jag får andra samtal om att det är skottlossning vid Fridhemsplan, Hötorget och vid Åhléns. Att det misstänks finnas bomber utplacerade. 

Jag får ett samtal av en annan vän som också säger åt mig att lämna byggnaden och city. Jag frågar vilken väg jag ska ta men han kan inte ge något svar på det. Jag börjar planera en rutt med smågator för att ta mig bort från city. Jag skickar ut ett desperat sms om att jag behöver hjälp att ta mig från stan. Jag får inget svar. Jag går för att kontrollera om  byggnaden vi är i är säker. Jag ser tre poliser utanför. Jag frågar om alla bakvägar är låsta och får svaret att det är så. 

Jag bestämmer mig då för att stanna. Att det är det säkraste stället just nu. Jag får ett samtal av en kollega och vi pratar kort. Jag säger att jag inte vill prata för att då kommer jag börja gråta. Jag måste vara stark nu för Rios skull. Rio får höra av någon att vi får vara där inne för att det brinner. Detta lugnar honom inte utan han börjar ställa frågor så som "kommer det börja brinna här, är elden släckt osv". Jag känner att jag inte kan ljuga utan säger att det brunnit långt från oss och att jag kommer berätta vad som hänt så snart vi kommit hem.

Barnen sitter och kollar på bio. Jag kan inte riktigt slappna av. Mina sinnen känns som på helspänn. De vuxna vill ventilera vad som hänt utan att barnen hör. Jag försöker förstå vad det är jag varit med om. Varför jag reagerade som jag gjorde och tänkte som jag gjorde. Efter cirka fyra timmar på biografen blev vi evakuerade från city. När vi kommer fram till Rios skola kan jag inte titta på barnen som möts av sina föräldrar. Jag tittar bort. Det känns så fint men jag kan inte ta in det. Spänningen släpper och jag börjar skaka. Jag fungerar som vanligt men ändå inte. 

Vi kommer hem och min son ber mig berätta om vad som hänt. Jag hade på bussen hunnit läsa BRIS rekommendationer och följde det. Mina två döttrar kom hem. Min man hade lämnat dem till några vänner när han fick höra om attacken. Han åkte bil till Alvik och sprang sedan till polishuset för att hjälpa till. Vilka hjältar alla dessa poliser är! Jag är så stolt över min yrkeskår! Inte en sekund tänkte min man att ha  inte kan ta sig till jobbet. Han bara gjorde. Mina tre barn somnar i vår säng. Min kollega som körde mig till platsen ringer och jag gråter mig igenom samtalet samtidigt som jag berättar att jag trodde att jag skulle dö idag. Att jag trodde jag skulle få se min son dö idag. Han lyssnar och ser sedan till att min man skickas hem från jobbet.

Dagarna som följer är som en dimma. Jag gör allt på rutin. Cyklar till jobbet, tränar, går på möten och svarar i telefon. I början av veckan försöker jag få folk att första hur det var att vara i city fredagen den 7:e april. Men märker snabbt att det inte är någon idé. Jag behöver prata om det utan att behöva förklara mig. Mina fantastiska kollegor bara lyssnade. Tack för det! En annan kollega har varit med mig på gymmet och fått mig att tänka på annat. Även om jag måste varit den sämsta träningskompis man kan tänka sig. Helt energilös... Igår sprang jag en runda. Min älskade löpning som brukar få mig att rensa huvudet fick mig att tänka mera. Jag kom på mig själv att tänka att jag vill tänka på annat.

Nu en dryg vecka efter attacken känns min upplevelse som en fantasi. Jag kan inte riktigt minnas hur det kändes. Jag kan inte heller riktigt minnas känslan av att vara starkare än någonsin. Men jag är snart där igen. Ingen mördare och terrorist ska få beröva mig den känslan!




(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttioåtta med siffror i fältet här


Kommentarer


2017-04-26 23:40   kristina juhas

Jag är så exalterad att min man är tillbaka efter att han lämnade mig för en annan kvinna. Min man och jag har varit gift i ca 7 år nu. Vi är lyckligtvis gift med två barn, en pojke och en tjej. För 3 månader sedan började jag märka något konstigt beteende från honom och några veckor senare fick jag reda på att min man ser någon. Han började komma hem sent från jobbet, han bryr sig knappast om mig eller barnen, Ibland går han ut och kommer inte ens tillbaka hem i ungefär 2-3 dagar. Jag gjorde allt jag kunde för att rätta till detta problem men allt till ingen nytta. Jag blev mycket orolig och behövde hjälp. När jag surfar på internet en dag kom jag över en webbplats som föreslog att Dr OGUNDU kan hjälpa till att lösa äktenskapsproblem, återställa brutna relationer och så vidare. Så jag kände att jag borde ge det ett försök. Jag kontaktade honom och berättade för mina problem och han berättade för mig vad jag skulle göra och det gjorde jag och han gjorde en stavning för mig. 24 timmar senare kom min man till mig och ber om ursäkt för de fel som han gjorde och lovar att aldrig göra det igen. Ända sedan dess har allt återgått till det normala. Jag och min familj lever tillsammans lyckligt igen. Allt tack till Dr OGUNDU. Om du har något problem kontakta honom och jag garanterar dig att han hjälper dig. Han kommer inte att göra dig besviken. Maila honom på:

 

2017-04-21 19:03   M

Hej, det här inlägget som nu är ganska gammalt hittar jag först nu, två veckor efteråt. Läskigare än en thriller. Obeskrivligt att plötsligt hamna i detta, och all ovissheten kring "när är faran över" kan jag omöjligt föreställa mig. Kan inte skriva något klokt, bara... nej, jag vet inte. Klart att du måste göra allt för att prata och skriva av dig!

 

2017-04-21 10:40   Theresa Williams

Hej, jag är Theresa Williams Efter att ha varit i relation till Anderson i åratal, bröt han upp med mig, gjorde jag allt för att få tillbaka honom, men allt var förgäves, jag ville ha honom tillbaka så mycket på grund av den kärlek jag har för honom, Jag bad honom med allt, jag gjorde löften men han vägrade. Jag förklarade mitt problem för min vän och hon föreslog att jag hellre skulle kontakta en stavningskrock som kunde hjälpa mig att ställa en stavning för att få tillbaka honom men jag är den typ som aldrig trodde att jag hade stavat, jag hade inget annat val än att prova det, jag Mailade stavningskanalen och han sa till mig att det inte var något problem att allt kommer att vara bra innan tre dagar, att min ex kommer tillbaka till mig innan tre dagar, kastade han stavningen och förvånansvärt den andra dagen, det var runt 4 pm. Min ex ringde mig, jag var så förvånad, jag svarade samtalet och allt han sa var att han var så ledsen för allt som hände att han ville att jag skulle återvända till honom, att han älskar mig så mycket. Jag var så glad och gick till honom som var hur vi började leva tillsammans lyckligt igen. Sedan dess har jag lovat att någon jag vet som har ett förhållande problem, skulle jag vara till hjälp för en sådan person genom att hänvisa honom eller henne till den enda verkliga och kraftfulla stavningsgivaren som hjälpt mig med mitt eget problem. Email: du kan maila honom om du behöver hjälp i ditt förhållande eller något annat fall.

1) Kärleksspell
2) Lost Love Spells
3) Skilsmässa Spells
4) Äktenskapsstavar
5) bindande stavning
6) Breakup Spells
7) Förvisa en tidigare älskare
8.) Du vill vara befordrad på ditt kontor / Lotteri stavning
9) vill tillfredsställa din älskare
Kontakta den här stora mannen om du har något problem för en bestående lösning
Genom

 


Följ oss

Loppkalendern

02 maj
Malmö
03 maj
Helsingborg
04 maj
Halmstad
06 maj
Säter
06 maj
Stockholm
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!