Linda - Inspirationsbloggen - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Linda Christensson


Tre barn i åldrarna 2, 4 och 6 har inte hindrat Linda, 33 från att löpträna så mycket hon vill. Faktum är att hon är mer vältränad än någonsin. Här berättar hon om sin resa mot toppformen.

Det är inte varje dag en svensk stjärna knackar på dörren...

29 aug 2017

För mig hände det igår, en helt vanlig måndag i augusti. Jag stod i köket, lagade mat till fyra barn och min mamma som var på besök. Genom köksfönstret ser jag en stor man med en gul jacka komma gåendes mot dörren. "Just ja, idag kommer leveransen av City gross-matkassen", tänkte jag. Jag öppnar dörren och går ut. Man kommer nämligen inte in i vår hall med alla skor och skolväskor. 

Mannen som bär kartongen med all mat är ingen mindre än Daniel Ståhl. Svensk mästare i diskus som missade sitt guld i VM med två ynka centimeter. Han presenterade sig och jag fattade då ingenting. Vilken härlig överraskning av City Gross. Att åka ut med en svensk mästare till förorten och dela ut maten man beställt plus biljetter till Finnkampen i helgen. Så nu blir det Stadion och friidrott hela helgen!

Vilken grej!

Han flåsade mig i nacken under fem kilometer för att sedan springa om vid mål...

27 aug 2017

Under veckan har jag haft enormt trötta ben. Jag har cyklat 15 kilometer åtta gånger, ett löppass, ett benpass på gymmet, ryggpass och en halv "Murph". Igår när jag skulle ut och springa var jag sjukt trött i kroppen, plus att jag inte hade ätit tillräckligt under dagen så den energinivån var också låg. Men ut skulle jag. Jag åt mellanmål, väntade en halvtimme och gav mig sedan ut. 

Jag märkte att jag höll ett bra tempo, trots att det inte kändes så. Jag har tre kilometer till löparspåret som är en rätt tråkig bit att springa på asfalt. När jag väl kom till löparspåret ser jag en man ta långa kliv uppför den branta backen som är starten i Grimstaspåret. Efter några hundra meter ser jag mannen och jag knappar in på honom rätt fort. 

Att springa om någon är inte självklart. Speciellt inte när man vet att man kommer få springa lite fortare än man tänkt för att komma förbi och hålla avståndet. Men samtidigt vet jag att jag kommer få sänka tempot för att inte ligga honom i hälarna. Jag beslutar mig för att ta sats och springa om. Det går lätt och jag håller det ökade tempot. Inte det tempot som från början fick mig att springa ikapp honom, utan tempot som gör att jag kommer kunna springa om snabbt och sedan öka avståndet.

Trodde jag ja! Mannen tar rygg på mig och ligger sådär nära att jag undrar om han kommer sträcka fram en fot och fälla mig vid tillfälle. Det känns inte jättebra även om jag inte är rädd av mig. Jag tänker att han säkert bara ville ha draghjälp på rundan. Det är helt ok för mig men jag önskar att han sagt något. Ropat "är det ok om jag tar rygg på dig" Jag hade gett tummen upp direkt. Självklart! 

De som sprungit i Grimsta i västra Stockholm vet att det är rätt kuperat. För mig var det tungt med alla branta backar men jag var stark. Trots att tillfällen gavs då jag tappade farten sprang han aldrig om under rundan. Spåret avslutas med en uppförsbacke som är brant, sedan en nedförsbacke som är lång inför upploppet som är några hundra meter rakt på en smalare väg. Jag är alltid snabbare i slutet än i början och har höjt tempot bra på slutet. När det är 200 meter kvar hör jag hur han tar sats. Han springer om. "Men va f*n"! Tänker jag. "Inte en chans"! Jag hinner tänka hur fånigt det är om jag nu springer om honom. Men det spelar ingen roll. Han kan inte flåsa mig i nacken under nästan fem kilometer för att sedan springa om. Dessutom utan att säga ett ord.

Nu är det jag som tar sats. Med några rappa steg springer jag om. Håller tempot. Han stannar vid mål. Jag har tre kilometer kvar. Och jag springer leendes hela vägen hem!

Att ta en dag i taget kanske är grejen för ett långsiktigt mål…

23 aug 2017

Ibland kan det kännas överväldigande att tänka att man ska starta ett nytt liv med träning. Att man resten av sitt liv ska bli en träningsmänniska och allt vad det innebär. Det kan kännas tufft även för mig, som nu under snart tre år har gått upp med tuppen var och varannan dag för att träna medan de flesta sover ett par timmar till. Oavsett humör och väder.

 Innan sommarn hade jag som mål att börja stretcha. Att jag efter varje träningspass i framtiden skulle stretcha för att bli mer rörlig. Att jag en dag i veckan skulle rörlighetsträna. Jag har inte gjort det ordentligt en enda gång.

 I morse när jag cyklade till jobbet funderade jag på varför jag som annars alltid gör det jag bestämt mig för inte kan göra just detta. Kan det vara så att det känns ogörligt att jag till exempel ska gå upp tio minuter tidigare varje morgon för resten av mitt liv för att köra yoga (jag som inte ens kan yoga).  Att jag ska ta bort tio minuter av mina löppass för att stretcha, ta bort ett träningspass i veckan för att köra rörlighet eller liknande. Kanske jag måste tänka ”en dag i taget” och vara nöjd med de dagar det blir av.

Om det här ”en dag i taget” blir två dagar i veckan med stretching så är ju det mycket bättre än inget alls. Och blir det en vecka utan något så kan jag alltid börja veckan efter. Och om det här ”en dag i taget” blir en god vana som slutar med mitt första mål, det vill säga att jag blir rörligare, så vore det fantastiskt.

Så vi får se om jag börjar idag eller imorgon eller en annan dag, men jag tar en dag i taget!

She believed she could so she did!

20 aug 2017

I somras var jag över till en vän. En sådan där vän man önskar man tog sig tid att träffa oftare, en sådan som ger en mängder med energi och alltid kommer med kloka svar. När jag var där fick jag en present. Hon sa att hon köpt den till mig i vintras men då vi inte setts, hade den väntat på mig. Jag öppnade och blev alldeles rörs. Ett fint, stilrent armband med texten "she believed she could so she did" och årtalet 2016. Mitt träningsår då jag bestämde mig för att genomföra en medeldistans i triathlon (samma längd som en halv ironman). Året då jag antog utmaningen att vara med i programmet "gladiatorerna". Denna fina present har jag återkommit i mina tankar under hela sommaren. Jag ska förklara varför...

Ofta tror folk att jag alltid tränat mycket och har mycket kunskap kring träning. Jag började med att spela fotboll som ganska liten, men slutade så som många tjejer gör i tonåren. Sedan följde några år utan träning alls. Då jag bestämde mig för att söka till polishögskolan vid 21 års ålder bestämde jag mig för att börja löpträna. Jag minns det första passet då jag gick ut och spurtade några hundra meter för att sedan få gå tillbaka hem. Tiden efter som följde lärde jag mig att springa, att hitta ett tempo jag kunde hålla och sedan öka både distanserna och farten. Det tog säkert ett år innan jag vågade mig på min första mil. När jag sedan sprang milen så sprang jag inte längre än så, utan bara oftare. Jag fick en skada i knät, opererades och trodde aldrig jag skulle kunna springa några längre sträckor.

Sedan var det en granne. Jag mötte henne för första gången efter hon sprungit Stockholm marathon 2013. Trebarnsmamma är hon och jag blev så imponerad. Jag började sedan löpträna för Stockholm maraton 2015 eftersom jag fick mitt tredje barn 2014. Jag var i så himla bra form månaden innan loppet, men skadade mig. Jag började då med triathlon för att inte bara löpträna. I januari 2016 började jag träna för en medeldistans i triathlon. Jag började styrketräna med lite hjälp för att bygga upp muskler. Sedan simmade jag bröstsim i simhallen en gång i veckan. Cyklade längre och längre sträckor och lade på löppass direkt efter cyklingen. Jag var en riktig rookie. 2015 körde jag en sprint på Stockholm triathlon trots skadan vilken var den enda erfarenheten jag hade om triathlon. Jag bara körde. Läste på regler och trodde på mig själv.

När jag fick det där armbandet av Nina så betydde det så otroligt mycket. Det blev som det där lilla extra man kan behöva för att kunna ta ett stort kliv framåt. När man står och väger vid kanten om man ska eller inte ska. Armbandet gjorde att jag nu tog ett skutt framåt istället för ett kliv bakåt. Jag ska göra allt som står i min makt för att kunna genomföra en ironmandistans i triathlon. Det enda som kan hindra mig är en skada, men jag vet att det också ligger i min makt att träna smart och ta hand om mig själv. Jag tror att jag kan och jag ska! Sedan hoppas jag att jag om ett år kan skriva "She believed she could and she did"!

Tack Nina!

Hur ska jag någonsin kunna komma tillbaka till mina rutiner igen!?

16 aug 2017

Nu har jag varit ledig under drygt fem veckor. Fem härliga veckor utan att ställa klockan, sköna joggingrundor och svettiga crossfitpass. Jag har varit med mina barn på kosafari på Väddö utanför Norrtäje, i lekparker men mest bara varit. Vi avslutade ledigheten med elva dagar i Nerja, Spanien. Dagar där vi sov till nio, jag tränade en kortis, badade i poolen, åt lunch på restaurang, gick till stranden, badade, gick till poolen igen och sedan ut och åt på restaurang igen. Vi spelade mycket Uno och bara umgicks. 

Igår funderade jag över om jag någonsin kommer orka ställa klockan på 05.00 igen för att träna innan jobbet. Jag kom knappt upp i morse klockan 06.45!!! Jag funderar på om jag ska börja gå upp tidigare och tidigare varje dag till den 28:e då jag börjar jobba igen, men bestämmer mig snabbt för att sova så mycket jag kan fram till dess. Jag är ju en sådan som hellre drar bort plåstret snabbt än långsamt.

Däremot kan de här 12 dagarna fram till jag börjar igen vara en bra tid att hjälpa barnen komma in i sina rutiner. De har ändå varit lediga sedan 9 juni. Min äldsta har börjat första klass, vilket innebär fler lektioner under dagarna men även läxor. Mitt mellanbarn börjar förskoleklass vilket är en stor omställning för henne som tidigare bara gått hos dagmamma. Min minsta börjar hos en ny dagmamma, det kommer nog inte bli så stor omställning för henne men hon har blivit morgontrött under sommaren. Och det kommer bli nya rutiner och nya kompisar vilket såklart gör att man blir lite extra trött i början.

Men efter de här tolv dagarna är verkligheten ikapp igen. Då ska det heltidsjobbas, tränas, hämtas och lämnas på tre olika ställen och allt annat man ska hinna med i livet. Just nu ser jag inte fram emot allt vad det innebär men samtidigt vet jag att jag älskar att jobba, jag älskar att träna och jag gör allt för att hinna vara med mina barn så mycket det bara går.

Men just nu känns det väldigt långt borta att ställa klockan på 04.50 en mörk novembermorgon med lite snöblandat regn och springa till jobbet. Så jag vet exakt hur flera av er tänker, varför gör du det då? Jo för att när jag gör det så kanske jag inte älskar varenda steg jag springer men jag fullkomligt älskar känslan det ger mig efteråt och som håller i sig hela dagen! Så jag vet att jag kommer komma in i mina gamla rutiner igen! 



Följ oss

Loppkalendern

23 aug
Örebro
24 aug
Sälen
25 aug
Göteborg
25 aug
Gällivare
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!



Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.

Utnyttja dina förmåner

Träningsdagbok

Vi valde att samarbeta med Shapelink.com när vi byggde vår kraftfulla träningsdagbok. Den innehåller allt du kan tänka dig i statistikväg och givetvis importmöjligheter från Garmin, Nike+ och Polar. Som prenumerant på Runner's World får du automatiskt guldmedlemstatus i vår träningsdagbok. Det innebär utökad funktionalitet av dagboken. Till Träningsdagboken