Linda - Inspirationsbloggen - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Linda Christensson


Tre barn i åldrarna 2, 4 och 6 har inte hindrat Linda, 33 från att löpträna så mycket hon vill. Faktum är att hon är mer vältränad än någonsin. Här berättar hon om sin resa mot toppformen.

Så hinner jag med 26 träningspass på 12 dagar, plus allt annat....

22 apr 2017

Som småbarnsförälder känns det som om tiden aldrig räcker till. Jag börjar städa och hör ett "jag är klaaar!". Treåringen ropar från toaletten. Jag börjar plocka ur diskmaskinen och femåringen vill att jag ska hjälpa henne sätta ihop bilbanan. Jag börjar plocka undan skorna i hallen och sjuåringen säger att han är hungrig. Bara att börja laga mat. Hallen fortfarande full med skor, diskmaskinen inte urplockad och saker överallt.

Men jag har blivit snäll mot mig själv och är klar med mina prioriteringar. Familjen, träningen och jag själv. Sist kommer jobbet. Jag älskar mitt jobb och är mitt i karriären. Det är nu jag sätts på prov där. Men det spelar ingen roll. Familjen, träningen och jag. Sist kommer jobbet.

Jag älskar att börja jobba supertidigt. Cykla till jobbet innan Stockholm riktigt vakna. Starta datorn medan det fortfarande är mörkt i korridorerna. Sedan gå ifrån en stund mitt på dagen och hämta ny energi i träningen. För att jobba några timmar innan jag cyklar och hämtar barnen utan att klockan är allt för mycket. Jag hinner sedan med några timmar med barnen innan det är dags för nattning. Både av barnen och mig själv för jag stupar i samma sekund som det tredje barnet sover.

Nu har jag ett vikariat som gruppchef vilket betyder att jag har svårt att komma ifrån till gymmet på dagarna. Men mina prioriteringar står fast och jag lägger min gymtid på morgonen direkt efter cyklingen istället. Börjar jobba lite senare men åker hem samma tid. Den tiden jag flexade ut mitt på dagen byts mot att jag börjar jobba senare.

Klockan ringer senast klockan 05.00 varje morgon. Jag cyklar 15 kilometer till jobbet eller springer nästan samma sträcka. Beroende på hur mycket tid jag har väljer jag träning på jobbet. Snabba högintensiva pass eller lite längre med mer styrka. Sedan cyklar jag hem. Har jag varit hemma och vabbat en dag står jag startklar i dörren när maken kommer hem och springer en runda. Får vi besök av någon nära brukar jag fråga om det är ok om jag springer en kortare runda. Kommer jag inte ifrån sätter jag igång tabatatimern och kör stenhårt med kroppen mitt på vardagsrumsgolvet.

Det finns oftast tid med träning om man vill. Disken plockar jag senare, lite skor i hallen dör man inte av och på jobbet gör jag mitt allra bästa. Det är gott nog!

Jag måste skriva om detta innan jag kan skriva något annat...

15 apr 2017

För en dryg vecka sedan, fredagen den 7 april gick jag som på moln. Jag skrev ett blogginlägg om att jag var starkare än någonsin och att jag hoppades att den känslan skulle sitta i länge. Jag minns att jag tänkte att jag utmanade ödet genom att skriva det. Inte visste jag att terrorns skräck skulle sätta sig så starkt i mig bara några timmar senare.

Det här inlägget har egentligen ingenting med träning att göra och är väldigt oinspirerande. Jag känner dock att jag måste få skriva detta innan jag kan skriva något annat.

Fredagen den 7 maj börjar som en fantastisk dag. Jag cyklar till jobbet och tränar på morgonen innan jag börjar jobba. Klockan 14 går jag en promenad i solen och bara känner mig glad. Jag minns inte exakt hur jag hörde det först, men tror att det är på radion. En lastbil har kört över folk på Drottninggatan. Jag hör ordet terrorattack. Mina kollegor kommer och säger vad som hänt. Det första jag tänker är "vad skönt att mina barn är långt ute i förorten" nästa sekund kommer jag på att Rio är i stan. På Hötorget med klassen och kollar på bio. Jag ringer min man som har kollat tiderna för bion och vi kommer fram till att han fortfarande ska befinna sig inne på bion.

Jag bestämmer mig direkt för att åka och hämta honom. I det läget visste man inte om det pågick flera attacker samtidigt eller om det skulle inträffa några fler. Allt var väldigt osäkert och jag ville inte att han skulle ner i tunnelbanan eller röra sig på platser med mycket folk. Jag säger till min man att göra allt för att få tag på någon av lärarna som är med klassen. Jag springer ner till en kollega som jag visste kunde hjälpa mig. Om någon skulle ta mig till platsen där en terrorattack sker så är det han.

Jag bryter ihop i 30 sekunder samtidigt som jag förklarar att Rio är nära Drottninggatan och jag bara MÅSTE hämta honom. Martin säger att han kör mig. Jag springer och hämtar min skyddsväst. Låter bli att rusta på vapen. När jag är på mitt kontor minns jag att jag hör den allvarliga rösten på radion som åter igen berättar om lastbilen som kört på folk på Drottninggatan. Man visste inte hur många döda och skadade det fanns. 

Jag och Martin springer till bilen. Så fort som Martin kör till Kungsgatan har nog ingen kört tidigare. I bilen är jag så lugn och fokuserad man kan vara. Jag förbereder mig mentalt på vad jag kan komma att se på platsen. Vi stannar bilen. Martin springer fram till mig. Tar tag om mina axlar och ruskar om mig samtidigt som han säger "Linda, vi kan behöva rädda liv nu och det kan vara så att vi kommer hitta din son svårt skadad". Jag hinner tänka "han är på bio så han har klarat sig". Vi springer upp på Kungsgatan till Drottninggatan. Det jag ser där och då tänker jag inte beskriva av respekt för de omkomna, skadade och deras anhöriga. 

Jag försöker ändå beskriva känslan. Tänk dig en film där en bomb precis exploderat. De som finns på plats är sjukvårdare, polis och skadade som ännu inte lämnat området. Martin ropar "gärningsman fortfarande på fri fot". Då tänker jag "fan, jag har inget vapen med mig". När vi kommer upp till Drottninggatan blir jag lättat över att det inte finns någon som behöver min hjälp. Dels känns det skönt för att jag inte är har någon riktig utbildning av sjukvård men också  för att jag inte behöver fatta något beslut om jag ska hitta min son eller stanna och hjälpa någon annan. Där och då var terrorattacken inte över. 

Jag kollar på klockan och ser att det handlar om någon minut innan skolbarnen kommer gå ut på en gata bara ett stenkast från Drottninggatan. Jag måste hitta honom! Min kollega springer mot Åhléns, jag springer efter en bit. Jag fattar sedan beslutet att vända och hitta min son. Jag hade aldrig kunnat göra ett bra jobb utan att veta att han är OK. Jag ropar till Martin att jag måste vända mot Hötorget för att hitta Rio. Han säger att han fortsätter mot Åhléns. Jag minns så tydligt mina tankar just då. Att jag är mitt inne i city när en terrorattack pågår. Jag har inte med något vapen och kan springa in i en attack när som helst. Men jag tänker också att det fan inte spelar någon roll. Jag ska hitta Rio! 

Jag springer upp till Hötorget där jag tror de varit på bio. Kollar sidan där utgången är men ser ingen. Jag springer in och ber en i kassan att berätta i vilken salong man visat filmen klassen skulle se. Det visar sig att de sett filmen på biograf Skandia på Drottninggatan. Helvete tänker jag. I det här läget har inte jag någon exakt bild över hur omfattande attacken varit. Om det är fler attacker just nu. Det var ingen annan som visste heller. Jag har aldrig sett city så tom på folk. Alla är rädda. Poliser springer med dragna vapen och ropar till folk att lämna city. Det kändes som att det var en krigszon. 

Jag korsar Hötorget och springer ner på Apelbergsgatan. Där ser jag skolklassen. Underbart skönt men jag visste ju också att det var nu jag skulle ta med Rio därifrån. Fokuserad och allvarlig säger jag till hans lärare att jag kommer ta Rio med mig hem. De frågar hur man ska ta sig hem. Jag förklarar att jag inte vill skrämmas men att det är allvar och att de ska ta sig bort från city så fort de kan och undvika folksamlingar.  Jag får höra att tunnelbanan slutat gå. Jag minns att jag inte ville säga åt vilket håll de skulle gå eftersom jag då inte visste om det var säkert någonstans. Tänk om jag skulle säga åt dem att gå åt ett håll och sedan sker nästa attack där.

När vi står där hör jag skrik uppifrån gatan. Jag minns speciellt en flicka som skriker och det ser ut som hon springer för sitt liv. De springer mot oss. Det är många människor, främst barn som springer. Jag tar Rio i handen och ropar spring. Alla springer ner mot Drottninggatan. Under ett avspärrningsband. En polis säger åt oss att springa in genom en dörr. Någon ropar "rädda barnen!". Jag minns en flicka som ligger i dörröppningen, hon har ramlat och alla är så nära att trampa på henne. Hon gråter. Jag lyfter upp henne och trycker in henne genom dörren. Jag trycker in min son och tänker "bara jag får in honom genom dörren så kan han inte bli träffad". Jag minns att jag hörde två smällar längre upp på gatan. Även fast jag nu i efterhand vet att det inte var skott så trodde jag det då. Jag har i efterhand fått veta att man trodde att det var skottlossning längre upp på gatan precis då. 

Jag springer in genom dörren och känner att jag springer rätt in i en fälla. Jag försöker hitta någonstans vi kan gömma oss men lokalen är så öppen. Jag springer upp för en trappa. Ser ett litet hål i golvet där jag tänker att Rio kan gömma sig. Vi stannar där. Det var första gången i mitt liv som jag sprang för mitt liv. Jag trodde att jag skulle dö och trodde att min son skulle dö. Det var en fruktansvärd känsla. Jag försöker hålla mig lugn. Jag tar av min skyddsväst och sätter den på Rio. Jag tänker att om någon kommer och ska skjuta oss så drar jag upp västen över hans huvud och läger mig över honom. Då kanske han klarar sig. Jag säger till Rio "Jag vill inte skrämma dig men nu är det allvar. Jag vill att du, om något händer kryper in i hålet där" Jag pekar på hålet i väggen. Rio börjar vända sig om för att krypa in. Jag säger att han inte behöver det nu. Jag ser att han inte kommer in med västen på så om han ska krypa in måste han ta av den. Rio säger "men mamma, där får inte du plats". Jag svarar bara med ett "jag vet". Jag förstår att i det här läget är min son rejält rädd. Han gråter och frågar om vi kommer dö. Jag svarar "nej" men känner att jag ljuger. Jag vet ju inte. 

Jag ser en flicka som gråter så hon skakar. Hon har mörkt hår och späd kropp. Jag känner att jag inte räcker till. Jag lyssnar hela tiden efter skott och skrik men hör ingenting. Jag kollar efter något jag skulle kunna attackera gärningspersonerna med eller ett ställe där barnen kan gömma sig. Jag önskar att jag hade haft mitt tjänstevapen med mig så jag skulle kunna skydda de här barnen. Skydda min son. Jag funderar på om jag ska skicka ett sms där jag skriver att jag älskar min familj och mina vänner men bestämmer mig för att det är bättre om jag låter bli. Precis så tänker jag. Att det är bättre att låta bli. 

Efter en stund, kanske efter bara några minuter släpper den värsta skräcken. Det känns fortfarande som jag är fast i en fälla i byggnaden som saknar rum att gömma sig i. Jag märker att de andra vuxna slappnar av och man säger att man ska sätta igång en film i bion så barnen kan titta. Just då är det sista jag vill att min son ska sätta sig i en öppen biograf. Men jag följer med honom ner och sätter mig bredvid. Jag vill inte skrämma honom mer. Min man ringer mig och säger åt mig att lämna city. Att jag ska ta med mig Rio och springa om något händer. Inte tänka på något annat än att skydda honom. Jag lovar att göra det. Jag får andra samtal om att det är skottlossning vid Fridhemsplan, Hötorget och vid Åhléns. Att det misstänks finnas bomber utplacerade. 

Jag får ett samtal av en annan vän som också säger åt mig att lämna byggnaden och city. Jag frågar vilken väg jag ska ta men han kan inte ge något svar på det. Jag börjar planera en rutt med smågator för att ta mig bort från city. Jag skickar ut ett desperat sms om att jag behöver hjälp att ta mig från stan. Jag får inget svar. Jag går för att kontrollera om  byggnaden vi är i är säker. Jag ser tre poliser utanför. Jag frågar om alla bakvägar är låsta och får svaret att det är så. 

Jag bestämmer mig då för att stanna. Att det är det säkraste stället just nu. Jag får ett samtal av en kollega och vi pratar kort. Jag säger att jag inte vill prata för att då kommer jag börja gråta. Jag måste vara stark nu för Rios skull. Rio får höra av någon att vi får vara där inne för att det brinner. Detta lugnar honom inte utan han börjar ställa frågor så som "kommer det börja brinna här, är elden släckt osv". Jag känner att jag inte kan ljuga utan säger att det brunnit långt från oss och att jag kommer berätta vad som hänt så snart vi kommit hem.

Barnen sitter och kollar på bio. Jag kan inte riktigt slappna av. Mina sinnen känns som på helspänn. De vuxna vill ventilera vad som hänt utan att barnen hör. Jag försöker förstå vad det är jag varit med om. Varför jag reagerade som jag gjorde och tänkte som jag gjorde. Efter cirka fyra timmar på biografen blev vi evakuerade från city. När vi kommer fram till Rios skola kan jag inte titta på barnen som möts av sina föräldrar. Jag tittar bort. Det känns så fint men jag kan inte ta in det. Spänningen släpper och jag börjar skaka. Jag fungerar som vanligt men ändå inte. 

Vi kommer hem och min son ber mig berätta om vad som hänt. Jag hade på bussen hunnit läsa BRIS rekommendationer och följde det. Mina två döttrar kom hem. Min man hade lämnat dem till några vänner när han fick höra om attacken. Han åkte bil till Alvik och sprang sedan till polishuset för att hjälpa till. Vilka hjältar alla dessa poliser är! Jag är så stolt över min yrkeskår! Inte en sekund tänkte min man att ha  inte kan ta sig till jobbet. Han bara gjorde. Mina tre barn somnar i vår säng. Min kollega som körde mig till platsen ringer och jag gråter mig igenom samtalet samtidigt som jag berättar att jag trodde att jag skulle dö idag. Att jag trodde jag skulle få se min son dö idag. Han lyssnar och ser sedan till att min man skickas hem från jobbet.

Dagarna som följer är som en dimma. Jag gör allt på rutin. Cyklar till jobbet, tränar, går på möten och svarar i telefon. I början av veckan försöker jag få folk att första hur det var att vara i city fredagen den 7:e april. Men märker snabbt att det inte är någon idé. Jag behöver prata om det utan att behöva förklara mig. Mina fantastiska kollegor bara lyssnade. Tack för det! En annan kollega har varit med mig på gymmet och fått mig att tänka på annat. Även om jag måste varit den sämsta träningskompis man kan tänka sig. Helt energilös... Igår sprang jag en runda. Min älskade löpning som brukar få mig att rensa huvudet fick mig att tänka mera. Jag kom på mig själv att tänka att jag vill tänka på annat.

Nu en dryg vecka efter attacken känns min upplevelse som en fantasi. Jag kan inte riktigt minnas hur det kändes. Jag kan inte heller riktigt minnas känslan av att vara starkare än någonsin. Men jag är snart där igen. Ingen mördare och terrorist ska få beröva mig den känslan!

Jag är starkare än någonsin!

7 apr 2017

Jag har inte tagit något nytt rekord eller gjort något speciellt alls, men jag känner mig starkare än någonsin. Trots lite krämpor och att jag testat nya övningar som jag inte ens klarar av så känner jag mig grym... Sådär grym att jag känner att inget kommer åt mig! Jag cyklar till jobbet och bara njuter. När jag känner för det tävlar jag mot mig själv eller andra. Cyklar ibland det snabbaste jag kan för att i nästa sekund stanna och ta en bild på en rosa himmel.

Jag springer till jobbet. Ser en person längre fram som jag bestämmer mig för att springa om. 100 meter senare stannar jag för att njuta av utsikten över Stockholm. Jag tar ibland en längre väg för att jag kan för att nästa löptur sluta springa och ta tunnelbanan för att det inte känns bra.

Jag går in på jobbet med känslan av att jag ska klara en muscle up. Något som jag aldrig ens testat att göra för att en timme senare glatt gå ut från gymmet och tänka att jag kanske klarar en om ett år. Jag har denna vecka testat både ryck och thrusters och är ingen talang men känner mig grym som ens gett mig på det.

På jobbet är jag inne på min första vecka som gruppchef på heltid (vikariat på tre månader). Jag vet att jag inte kan allt och jag tycker inte ens att det är jobbigt att be om hjälp. Jag känner ett lugn som jag njuter av!

Jag hoppas att denna känsla håller i sig! För den är fantastisk!

Jag är lika stark som Pippi!

26 mar 2017

Min dotter Sally som fyller tre om några veckor kommer gåendes med en My little Pony bärandes över huvudet och säger "Jag är lika stark som Pippi och kan bära en häst". Hon lyfter hästen högt över huvudet och ser stolt ut. Min smarta och tokiga lilla unge som snart fyller hela tre år. Snart är de där lilla runda låren borta och den putande magen. Jag hoppas bara att hon har kvar Pippi som sin idol!

Jag har flera "Pippin" i mitt liv. Alla är starka kvinnor. Både som personer och i ren styrka. Jag har min mamma som nog skapat grunden till mitt aktiva liv. Min mamma har alltid på riktigt trott att jag klarar allt bara jag ger mig f*n på det. Vi hade ingen bil när jag var liten och vi cyklade överallt. Jag spelade fotboll i min storebrors lag och slapp aldrig undan ett fotbollsträning om jag inte var sjuk förstås. Är man med i ett lag då går man på träningarna!

En annan "Pippi" är en kollega Tina. Trots att hon är ganska många år äldre än jag, så testar hon hela tiden på nya träningsformer. Blir starkare och springer längre. Hon borrar ner huvudet och bara kör om det så behövs. Jag har min bästa vän Cecilia som trots att hon är reumatiker och har ont, hittat tillbaka till träningen för ett drygt år sedan. Nu kör hon Crossfit, springer, åker skidor och är aktiv som aldrig förr. Hon utvecklas snabbt och imponerar hela tiden. Det är de första året att bygga in vanan och börja från "noll" som är allra tuffast.

Jag följer många starka kvinnor på Instagram som visar att ingenting är omöjligt bara man kämpar. Bjorkodins, helena.falk, thejoeypower, kradde, michaelaaugustsson. Samtliga träffade jag/mötte i samband med att jag var med i Gladiatorerna. Imponerande att se vad de kan göra!

Att vara lika stark som Pippi för mig är inte att födas med någon superkraft och bara vara stark. Någonstans på vägen har man tagit en liten avfart och varit stark i att gå sin egna lilla väg. Att träna så hårt, planera och få ihop vardagen kräver att man är lite tokig, lika tokig som Pippi!

Jag har haft en helt fantastisk träningsvecka!

18 mar 2017

I måndags var jag rätt sliten mentalt efter jobbveckan innan. Min gruppchef hade varit ledig och jag svarade för henne. Ni vet alla hur trött man är mentalt när man är ny på jobbet. Jag cyklade till jobbet de vanliga 15 km. Väl på jobbet ville jag träna men var helt oinspirerad. När jag känner så brukar jag välja någon av "damerna" inom crossfit. Här blev det en Cindy. Det betyder att man gör 5 pullups/chins, 10 armhävningar och 15 benböj så många varv man klarar på 20 minuter. Jag har alltid haft problem med att orka med chinsen (dra sig upp på en stång med handflatorna framåt) och hade idag bestämt mig för att ta det lugnt och göra alla saker ordentligt så många varv jag klarade av. Om jag inte orkade chinsen så tänkte jag vila några sekunder och ge mig på det igen. Tidigare har jag till exempel haft ett gummiband som hjälp eller minskat antalet på chinsen efter några varv. Men nu har jag fått till kippingen (att man sparkar till med benen) vid chinsen vilket gjorde att jag klarade dem galant. Armhävningarna gjorde jag på tårna också, hela 12 varv. Det betyder att jag gjorde 60 chins, 120 armhävningar på tårna och 180 benböj på 20 minuter. Då tog jag två drickpauser så jag har marginaler att kunna göra några varv till. Helt slut var jag inte efter. På kvällen när jag skulle cykla hem pajade cykeln. Jag kunde knappt trampa utan kedjan hoppade hela tiden. På väg upp för Tranebergsbron cyklade en man ikapp mig och sa "din kedja ser konstig ut". Jag nickade bara men inombords brann jag av frustration och ville egentligen bara skrika "JAG VET!" fastän han bara försökte vara snäll. Jag stannade vid världens bästa cykelverkstad, Bromma cykelservice. Jag bara älskar det lilla krypinnet som inte liknar de stora kedjorna alls. Det ligger på vägen hem för mig vid Abrahamsberg och de som jobbar där är så hjälpsamma. Jag lämnade cykeln där och fick ta tunnelbanan och bussen hem vilket jag hatar. Men det var för långt för att gå.

Tranebergsbron

Tisdag morgon mötte jag upp Tina som är en kollega till mig. Hon bor en bit bort från mig men vi springer hemifrån samtidigt och möts upp. Sedan springer vi i prattempo hela vägen till jobbet. Vi tog en omväg för att få finare utsikt så 16 kilometer blev det. När jag skulle hem från jobbet fick jag ett meddelande från Bromma cykelservice att cykeln var klar. Jag tog tunnelbanan dit och cyklade glatt och hämtade barnen. Maken hade lämnat med vagn så jag fick dra cykeln i ena handen och vagnen i andra samtidigt som min blivande treåring testar mig på alla sätt. 

Onsdag morgon blev det åter igen cykel till jobbet. Sedan tog jag en fystimme mitt på dagen då ja och tre kollegor körde marklyft. Vi körde rätt mycket och jag lyfter nu ganska lätt 70 kilo även om jag måste fila på tekniken om jag ska kunna lyfta tyngre. Sedan körde vi en övning där jag höll i två hantlar på 10 kilo om jag inte minns fel eller om det var 11. Jag satte ner hantlarna i marken, hoppade ut som i en burpees, gjorde en strikt armhävning, hoppade tillbaka, lyfte upp hantlarna och lyfte sedan dom rakt upp. I början kändes det här jättelätt men det gick fort till att bli supertungt. Sedan avslutade vi med att ge magen en rejäl omgång. Jag cyklade hem efter jobbet.

Torsdag morgon möttes jag och min kollega Tina upp igen. Nu var vi trötta i benen efter dagen innan. Vi fick stålsätta oss för att orka de 16 kilometer till jobbet. Men det var en härlig morgon med lite sol också. Vi startar redan 05.30 så man får se soluppgången. Lika magiskt varje dag! Jag hade ingen lust att åka kommunalt hem. Min make arbetar i samma byggnad som jag och han skulle börja klockan 15.00. Jag bad honom ta med min cykel till jobbet och de gjorde han. Så nu kunde jag cykla hem. Vilken service! Jag behövde bara hämta tjejerna. I vanliga fall brukar jag ringa dagmamman fem minuter innan jag är framme så de kan börja klä på sig. Men av någon anledning gjorde jag inte det. Det hela slutade med att efter 30 minuter hade Sally (hon som snart fyller tre) inte på sig ett enda ytterplagg. Jag lyfte ut henne utan ytterkläder för att hon skulle klä på sig ute. Hon vägrade sätta på sig skorna och jag sa till henne att "då får du gå utan". Efter 500 meter sa jag att jag tycker det är synd om hon förstör strumporna så hon fick ta av sig strumporna. Då tyckte hon det var för kallt för att gå barfota och satte på sig stövlarna utan strumpor. 

Fredag natt fick min man övertid och kom hem vid 04.00. Han bad mig sköta lämningen. Självklart sa jag. Så jag fick en dryg timmes sovmorgon och trots att jag gick upp mycket tidigare än min make gör när han lämnar blev det stressigt. Jag började med allt alldeles för sent. När jag dessutom har min blivande treåring som får för sig allt möjligt konstigt så borde jag börjat med allt en timme tidigare. Jag höll på att komma sent till ett möte på jobbet. Jag hade trotsåldern och motvind emot mig. Jag sprang upp på jobbet i svettiga cykelkläder och gick runt så fram till 11 då jag flexade ut för att träna. Det var ett möte med gruppen så det gjorde inget att jag kom i mina svettiga cykelkläder. 

Jag och min grymma träningskompis

Fredagens pass på gymmet är mitt favoritpass. Så himla bra kombo. Allt jag skriver ska man dela på två och hur man delar får man bestämma själva. Vi brukar göra hälften var och man få aldrig jobba samtidigt som den andra. 2000 meter rodd, 80 pullups, 80 kettlebell swing, 80 burpees, 80 sumo squats med tung kettlebell som vikt, 80 armhävningar, 80 mage då man drar rep från cablecrossmaskinen och man står på knä. Sedan avslutar man med 8X1 minut intervaller i stakmaskinen. Vi brukar dela så rodden byter man efter 500 meter, sedan resten kör man 10 åt gången. Jag stannade sent på jobbet och cyklade hem i mörkret. Mina ben värkte.

Nu på morgonen vaknade jag av barnen. Åt en mysig frukost och sedan gav jag mig ut på en löparrunda med Magnus. 13 kilometer i härliga Hässelby blev det. Jag kan bara konstatera att det varit den bästa träningsveckan på länge! Det har blivit 105 kilometer cykling, 45 kilometer löpning och tre rejäla pass på gymmet. 

Lördagens löparrunda i Hässelby

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

02 maj
Malmö
03 maj
Helsingborg
04 maj
Halmstad
06 maj
Säter
06 maj
Stockholm
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!