Skor, skor, skor...

Jaha, såhär ser det ut hemma hos oss. Jag vet inte hur ni har det, men vi har satsat på löparskor som den bärande detaljen i vår heminredning.

Jag behöver inte femton par dojor – och Marie gör det ännu mindre. Men skor ska testas för tidningen av bland annat min sambo, och jag bjuder ut mig som en slampa till höger och vänster för rabatterad utrustning. Lägg därtill ett sentimentalt förhållande till älsklingar som burit en många hårda mil, så förstår ni att vi snart måste flytta till större.

Att Runner's valt Marie som en av testpiloterna för vårens lättare skor, gjorde mig grön av avund. Jag DRÖMMER ju våta drömmar om att få trä på mig tunna, färggranna saker. Jojje uppfattade dock min längtan att bistå flickvännen i arbetet, så han stack nådigt åt mig några par senast vi sågs.

Det testet får ni vänta på till nästa nummer av Runner's. Men till dess kan jag slå ett slag för supersmidiga basdojan Saucony Mirage. "Basdoja", och "basdoja" förresten. Vi pratar om en sko som med sina 252 gr i stl 9 exempelvis är 40 gr lättare än Asics DS Trainer. I den här nya modellen har man en något mer dämpad variant av Kinvara (som jag springer allt från distans till intervallpass i).

Välpatinerade Mirage efter gårdagens brickpass i slaskiga backar.

Hela sulan är något tjockare än på Kinvara, men fortfarande med förhållandevis liten höjdskillnad mellan framfot och häl. Den är lika mjuk och saknar i mina ögon onödig stabiliet. I tidens anda anser jag ju att man ska försöka utveckla en teknik och styrka som bjuder tillräcklig stabilitet i sig.

En riktigt skön sko alltså, med utmärkt löpkänsla för den hyggligt tekniskt drivne. Ett perfekt komplement till sin lättare kusin. Med de två modellerna saknar jag egentligen bara en riktigt lätt och fin tävlingsko för att klara mig. (Till blankisen har jag mina egenhändigt fuldobbade DS Trainer och snömodden bemästrar jag med Asics Gel Fuji.)

Snömoddsdoja, Grodan Boll och fuldobbade DS Trainer

Tävlingsdojan då? Har ju länge kört på Nike Lunaracer och ibland Adidas Adios. Den förra är en mycket bra sko för oss lite tyngre som ändå vill ha riktigt lätta dojor. Den har jag sprungit flera marathon i. Ju bättre teknik jag fått desto mer har jag dock uppfattat skon som aningen svampig. Dojan nedan kanske jag inte skulle köra så långa distanser i, men allt upp till halvmarathon tycker jag känns rimligt.

Saucony Type A4

När jag var liten var det absoluta coolaste man kunde äga en Kawasaki Ninja. Så småningom gick det att få hojen i svart, men länge var det grönt som gällde. Inget annat. Type A4 har jag sett på amerikanska sajter i vitt, men i Sverige finns den bara i lysgrönt. Men vem vill ha en vit tävlingsdoja? Om man inte gillar att synas kanske man inte ska ställa sig på en startlinje över huvud taget.

Det är ingen tapet man väljer: det är ett koncept. Och med risk att framstå som en simpel konsumtionsslav: Ett koncept man antingen accepterar helt och hållet eller ratar. En Ferrari är röd. Det är bara kungen som väljer en silverfärgad. Ytterligare ett tecken på att hela monarkin är i gungning.

Type A i tidigare versioner har jag bara testat på band förut. Nu fick jag till ett fint pass ute på Bosöns löparbanor. Dojan sitter som en mockasin på min fot – riktigt mjuk och fin, även i bakkappan. Den är lätt (181 gr i stl 9) och trots den tunna sulan känns den inte särskilt stum. Allt är relativt, men jag har kutat i skor i samma segment som varit betydligt hårdare. Allt för hårda för en kille i min viktklass.

Blev lite väl fartglad med nya torpeder på fötterna. Coopers test fick avbrytas efter 2.200 meter med mjölksyra upp över öronen. Man kan inte helt förlita sig på bra prylar, skit bakom spakarna ställer till det i alla fall. Lovar att återkomma när jag gör ett nytt försök.

För stunden känns det hur som helst som att Type A4 blir min tävlingsdoja den här säsongen. Roligt att ha fattat ett sådant viktigt beslut redan nu. Det skapar trygghet och stabilitet i hela organisationen (jag och min kropp).

/Mårten

Också snabb

Spa-weekend

Ja, vadå? Får allt som oftast höra att jag är "tjurig", "hård som flinta", "självspäkande". Det är bara sant till viss del. Ibland låter även jag axlarna sjunka, lutar mig tillbaka och njuter av att göra just ingenting. 

Men då vill jag gärna att det där "ingenting" ska ha viss kvalité. Alltså bestämde sig Marie och jag för att dra på Spa: bubbelbalja, massage, schysst käk och övernattning på Gripsholms Värdshus, Mariefred. 

Jag informerades per telefon före ankomst att "Duobeandlingen" består i att den ene ligger i badet, medan den andra blir knådad från topp till tå. Sedan byter man. "Hur lång är bassängen?" undrar jag. Mer av gammal vana. 

"Det är en badbalja, ingen bassäng" får jag till svar. Eftersom jag tycker att Eriksdalsbadet 25:a är i kortaste laget till och med – där jag tvingas till klumpedunsvändningar dubbelt så ofta som i 50:an – inser jag att jag inte kommer få till något pass i jacuzzin. 

Lika så gott. Hann klämma två fina pass innan avfärd på fredagen i alla fall: Styrka före frukost (men med fria aminosyror i tanken – fråga inte...) och 3xOlga ute på Bosön, plus några maxade 200-ingar med lång vila.

Anade att de skulle gå något långsammare än senast, eftersom jag fortfarande kände mig lite matt efter förkylningen. Dessutom hade jag kört ett riktigt tufft brickpass dagen före. 7.10, 7.11, 7.11 blev serien med 2 minuters ståvila mellan seten. 4 sekunder långsammare/intervall än senast. Men helt okej, med tanke på att benen var duktigt stumma från start. De maxade tvåhundringarna gick på ungefär 30 sekunder. Inget man får OS-medalj för, men enligt en dansk studie ska de göra gott för långkubbaren också. 

Marie hängde på varannat varv och vilade varannat. Det funkade fint, ända till nästsista varvet på sista Olgan när hon springer in i mig! "Vad fan, skärp dig!" fräser jag åt min flickvän samtidigt som jag försöker återfå balansen. Hon vet om att hon har pråmar värdig en amerikansk basketspelare – då är det säkerhetsavstånd som gäller. När jag pustat ut lite och konstaterat att passet gått helt okej, förlåter jag henne. Vi ska ju åka bort och ha trevligt, då får man anstränga sig lite.

Vi hinner ändå med en utmaning i Brutalbänken innan vi sätter oss i Hövdingen. Jag slår Marie med en repetition: 16 mot 15. (Men jag har gjort 17 tidigare.) Tror det var bra för oss båda att jag fick vinna. 

Nej, det är inget triathlonlinne. Det är gravitation.

Med marginal godkänd repetition

Väl framme i Mariefred visar sig Gripsholms värdshus vara riktigt mysigt. Även om rummen inte renoverats sedan början av åttiotalet gissningsvis, har vi det bra ändå. Gott käk och trevlig personal. 06.00 lördag morgon kan jag dock inte förställa mig längre. Jag är en idrottsman, inget vegeterande kolli. 

Jag skakar liv i Marie och snart står vi båda i löparkläder. "Hur kallt är det?" undrar Marie ängsligt när hon kikar ut över det vintriga landskapet. "En tio, elva minus" ljuger jag. Jag har kollat med receptionen. Värdshuset ligger nere i en sänka vid vattnet. Ett riktigt köldhål: Minus 24. 

Men det blir en fin morgonjogg längs vattnet! Inte ont någonstans trots flera hårda pass sedan jag blev frisk. Efteråt har vi båda lite konstiga prickar i ansiktet – i synnerhet Marie. Jag försöker trösta henne med att det är värst för mig, betraktaren. Ett skämt som inte uppskattas alls.

Nåväl. Innan vi åker iväg till Douglas och Ulrika på lördagskvällen för att äta middag är prickarna borta. Frid och fröjd. Jag är också glad eftersom jag lyckades få till ett till styrkepass hemma före avfärd. Med inalles fyra pass under spadygnet inser jag att min oro för att "tappa allt" under Gripsholmsvistelsen var obefogad. Tvärtom. Spa är trevligt, det gör jag gärna om!

/Mårten

Jackie Onassis framför Gripsholms slott.

Alla smärtans dag

”Att dekonstruera det skenbart självklara i kulturen och den hegemoniska normaliteten är en intellektuell dygd som bör vårdas och omsorgsfullt utövas.”

DNs suveräne ledarskribent Lena Andersson hälsar ”god lördagsmorgon” med denna fiberrika och lätt uppfordrande appell. ”En kost bestående av Finn Crisp och källvatten” som min vän Erik Ahrnbom så träffande beskriver hennes stilistik.

Den här gången handlade det om hur den ”postkoloniala blicken” lätt blir ”nykolonial” om man hemfaller åt ”exotisering, objektifiering och passivisering av ’främlingen’”. Det kunde lika gärna handla om mitt sjukdomstillstånd.

För tredje året i rad ligger jag i februari månad däckad i en rejäl förkylning: feber, halsont – ynklig i största allmänhet. Jag försöker som alla andra lindra mitt tillstånd med allt som står till buds – mest till glädje för Apoteket dock, eftersom det är en illusion att det skulle påskynda tillfrisknandet det allra minsta.

Så länge vi lider kommer vi ändå fåfängt försöka, det är inte så konstigt egentligen. Märkligare är att vi tycks helt ointresserade av att söka orsaken till varför vi drabbas. Trots att alla våra planer omkullkastas, träning och arbete blir lidande ­– gör vi i princip ingenting för att det inte ska ske igen. Vi accepterar helt enkelt att vi blir sjuka då och då – vissa i princip hela tiden under delar av året.  Få bryr sig om att ”dekonstruera” den ”skenbara självklarheten”, för att låna Lena Anderssons ord.

Allt för många faktorer tycks spela in för att man ska ge sig i kast uppgiften: vila, kost, träning, hygien, grundfysik. För många skulle dessutom vara allt för plågsamt att tvingas acceptera att man själv har en del i hur ofta man drabbas. Lättare att skylla på ”dagisbakterierna” än att börja träna ordentligt och äta bättre.

Eftersom jag vet att jag på alla ovan nämnda punkter sköter mig förhållandevis exemplariskt, är jag desto mer intresserad av skuldfrågan: Vem är den skyldige – vem har man smittats av? Vem har Judaslikt omfamnat en, trots att vederbörande inte är helt frisk? Vem har tagit en i hand, strax efter att personen i fråga snutit sig? Eller värre. Kort sagt: Vem i är det som ska ställas till svars för att min träning går åt helvete?!

Marie har varit involverad i ett repetitionsarbete på Stadsteatern under några månader där hennes kollegor tycks ha accepterat ständigt återkommande förkylningar som ett normaltillstånd. Jag är ju i branschen själv, så jag vet ju hur illa de här människorna sköter sig.

Marie är det bättre ordning med därvidlag – även om hon också slarvar ibland. Det är inte alltid hon har handspriten i handväskan, hon kan fika med förkylda väninnor och den där vegeterianismen hon klamrar sig fast vid tror jag inte är bra för något. Allra minst för mig.

Hon vet dock hur mycket jag plågas när jag tvingas göra uppehåll i träningen, att hon sympatiskt nog rannsaker sig själv hårt: ”Även om jag inte varit sjuk, kanske jag har agerat ’smittbärare’” resonerar hon bekymrat.

Jag tror dock att det är mer giltigt när det kommer till andra typer av ännu allvarligare virussjukdomar, så jag väljer att fria min älskade från misstanke. Den här gången. Det känns bra inte minst med tanke på att det var Alla hjärtans dag igår. Det är så tråkigt när man måste hålla räfs och rättarting just en sådan dag.

Min enda tröst är att den skyldige helt säkert lever ett torftigt, egoistiskt liv utan äkta närhet till sin omgivning. Och då menar jag inte den typ av närhet det innebär att hosta någon i ansiktet. Hur frestande det än kan vara att dra med sig andra i sitt fördärv, ska man ha i åtanke att ett hänsynsfullt beteende mot omgivningen gör gott för självrespekten och välbefinnandet. Det hävdar all lyckoforskning. Tänk på det era själviska, sjukliga jävlar! Ni vet vilka ni är.

/Mårten

Betrakta det som en serievila. Mig blir ni inte av med.

Guess who's back

Lite mulen senast – muntrare nu! 

Styrde Hövdingen ut till Bosön för några uppfriskande varv på 200-metersbanan. Har inte varit där på ett år. Gjorde ett försök att få till ett banpass härom veckan – då i Sätrahallen – men den var så full av skolungar att jag vände hem igen. Trots att jag inte brukar visa någon onödig hänsyn när jag forsar fram, hejdar det ändå framfarten något med småglin som skvätter kring benen. (Dessutom riskerar man att förnedras av någon tioåring i Zlatan-tröja som vill visa sig på styva linan. Det har hänt.)

Det var inte direkt folktomt ute på Bosön heller, men disciplinerade grupper löpare matade på i ovalen i demokratisk anda, så jag bestämde mig för att kasta mig in i leken. Trots att jag hade ett ganska tufft cykelintervallpass i benen från dagen före (brasklapp!) kändes benen ganska rappa under uppvärmningen. Jag hade bestämt mig för 3 stycken Olgor (2km i varierat tempo kring mjölksyratröskeln) med 2 minuters ståvila. En gammal favorit. 

Jag börjar ju dreggla inombords (och lite på utsidan också) när jag kommer på någon skön formel att följa. Ni förstår med vilken sprittande entusiasm jag gav mig i kast uppgiften när jag kläckt det här upplägget: Genom att beta av de 2x400+2x300+2x200+2x100 som utgör en Olga i farterna 21 sekunder/100 meter respektive 22s/100m skulle jag landa på 7.07 för hela sträckan om 2km (84s+88s+63s+66s+40s+44s+20s+22s).

Den exakta motsatsen till att bara ge sig ut i skogen på känn utan karta, kompass och klocka. Det finns inget "genuint-gå på din känsla-bli ett med naturen" över det här upplägget. Det är labbkänsla, män i vita rockar och Rocky IV. Precis som man vill ha det.

Till och med en löparrobot som undertecknad slirar ibland aningen på gasreglaget, så första Olgan spratt iväg på 7.02. Efter två minuters vila klämde jag nästa på 7.06. Och efter ytterligare två minuters vila/samlande av krafter/bön om nåd vred jag ur mig en sista på 7.14. Jag vet: inte världens snyggaste serie, men snittet blev 7.07 som bestämt. Det är riktigt: det var jag som sprang två halvmaror inom loppet av tre veckor härom året på exakt samma tid: 1.21.27. Samma kille. Rain Man.

Glad över insatsen, glad över sifferexercisen

3x7.07 med 2 minuters vila, på lite lagom nedtränade ben, är ju fan bra ju! För tre månader sedan kunde jag inte springa över huvud taget. Kan jag med samma vila pressa ner Olgorna mot 7 tror jag att jag har sub 36 på milen inom räckhåll. Sedan kan jag börja med bikramyoga, käka upp mig tjugo pannor och luta mig tillbaka. Den tiden slår Douglas aldrig! Möjligen Frippe. I sin rullstol.

Hiphop-fest hela vägen hem till Söder. En sann wigger firar med old school finsmakar-rap: Guess who's back!

/Mårten

Amazing

En psykolog skulle förmodligen beskriva det som att jag omedvetet uppsökte olika katastrofscenarier, som jag sedan försöker bemästra. Jag har ingen aning. Det var länge sedan jag sökte hjälp för att komma till rätta med mina later och problem. Nu är det skygglappar på och locket till min mentala källare är förseglat med tolvtumsskruvar. "Det ska inte vara något spring i själens baktrappor" som Pär Lagerkvist en gång formulerade saken.

Desto mer spring på Södermalms gator när det bjuds på fint fäste i stort sätt överallt. Åtminstone om man inte fegar för att spänsta fram mitt i vägbanan som undertecknad. Katastrofscenariot? Jag kommer till det.

Torsdagen började med brickpass, det vill säga cykling följt av löpning. Allt var dukat och förberett för passet redan kvällen före. Eftersom jag visste vilken utmaning som väntande, kände jag mig som ett barn som samlar ihop sitt eget ris när jag riggade fläkten framför trainern, hängde fram cykelbyxor, ställde fram skor för båda aktiviteterna och lade löparkläderna i perfekt ordning för att växlingen skulle gå så smidigt som möjligt.

Tuffa brickpass före frukost är aldrig en fest, men med tanke på att jag hela veckan matat på med riktigt hårda pass en eller två gånger om dagen började det mentala bränslet nu att sina. Och mycket riktigt: Redan under första intervallen kände jag att jag var beredd att slänga in handuken: "Inte nu igen, det här tar aldrig slut!"

Knappt har jag klappat mig själv på axeln efter att ha överlevt en kölhalning så är det dags för nästa. Det är triathlonens baksida: Man tål hur mycket som helst, med tanke på variationen. Fysiskt alltså. Med knoppen är det värre.

Naturligtvis genomförde jag cyklingen enligt planen trots allt. Och inte bara den: efter ytterligare 40 minuter backintervaller upp och ned Skånegatan var det äntligen dags att checka ut.

Men inte riktigt ändå. Och det är nu vi kommer in på det här med "katastrofscenarion". Lite dryga timmen efter avslutat pass ska jag med ett tåg till Göteborg. Det ska normalt sätt inte vara några problem. Men nu är det som att jag inte kan skynda mig längre. Allt går i ultrarapid: Jag… brer… mackan. Jag… tar… av… mig… löparkläderna. Jag… hasar… mig… ut… i duschen. Och där vill jag vara kvar. För evigt.

Med rocken på glänt och halsduken i näven störtar jag till slut iväg mot tunnelbanan – bara för att halvvägs upptäcka att jag glömt mobilen. Det är då man kan vara glad åt sin goda löpteknik. I knappa fyratempo sprintar jag ner längs gatan i såphala kängor. En dagiskaravan kastar sig förskräckt åt sidan. Eller om det är deras fröknar som förbarmar sig över småttingarna och drar dem intill sig. Jag ser inte så noga eftersom jag målmedvetet fäst blicken I fjärran.

Jag hetsar en stackars taxichaufför till en vansinneskörning ner till stationen. Liv sätts på spel: mitt, hans – hela stadens. "Värre än hemlandet" konstaterar den luttrade mannen med ett leende när han plockar ut min väska ur skuffen några minuter senare. En sista intervall bort till spåren – med nu ganska stumma påkar – innan jag med fyrtio sekunder till godo sjöblöt dimper ner i mitt säte. Jag hann! Inte helt olikt känslan: "Jag vann!"

Jag inser jag att jag satt det här i system. Jag hatar att stressa, men är samtidigt så mån om att maximera allt jag gör, att jag hela tiden töjer på ramarna. Men det är inte bara det: Livet är okontrollerbart. Vissa njuter av det – jag tycker det är ångestframkallande. Genom att skapa kaotiska situationer – som jag till slut reder ut – kontrollerar jag ändå skenbart skeendet.

Detsamma gäller den hårda träningen. Jag åsamkar mig själv smärta som jag härdar ut i exakt avvägda enheter: 3(5x35s/25s+8 minuter) på trainern, 2(6x50 meter + 400 meter) i bassängen eller Olgorna på löparbanan. Inget ostrukturerat, ingen småjazzig fartlek. Tänk om livets övriga vedermödor lät sig kontrolleras på samma sätt. Någon som känner igen sig?

Jag följer min chefredaktörs exempel och bjuder på en låt som avslutning: Kanye West får besjunga mitt öde – Amazing: 

Trevlig helg!

/Mårten