Knäckt och full av tillförsikt

Söndagen bjöd på tidig revelj. Eller rättare sagt: Jag har uppnått en ålder när ingen revelj längre behövs. Jag vaknar i grisottan i alla fall och trots att jag då endast undantagsvis känner mig utsövd, stiger jag omedelbart upp.

Min sambo har förespråkat en lite lugnare start på dagen. Kanske ligga kvar och dra sig någon minut, eller flera. Åtminstone helgdagar. Jag är av åsikten att man förkortar lidandet om man kliver upp utan några som helst krumbukter. Ungefär som när man tar bort ett plåster; bara dumt att dra ut på det, bättre med ett resolut ryck!

Sedan var det dags för duathlon. Eller inte duathlon, men kortare uppvärmning på cykel, löpning och sedan nedvarvning på cykel igen. Planen var att öka på belastning i löpningen genom att köra lite kortare fartlek. (Hade provat samma sak på band hos sjukgymnasten tidigare i veckan, med hyfsat resultat.)

Hojade iväg till Hammarbybacken och fimpade jonnen där. Sedan blev det varierad fart i området runt Hästhagen. Fint. Brukar inte springa där. Lite kuperat, lagom mycket natur. Ljumsken kändes sådär. Tryckte väl på lite för mycket förstås. Positivt var i alla falla att det efter lite stretch inte kändes värre. Och belastningen nu är ändå avsevärt högre än för bara några veckor sedan.

En positiv sak med att rapportera om min rehab i det här forumet, är att man får en del förlslag på alternativa behandlingsmetoder. Jag har ju tidigare nämnt jag är i en fas när jag kan tänka mig i stort sätt vad fan som helst. Likt Frans G. Bengtssons Röde Orm offrar jag för säkerhets skull till alla gudar utan åtskillnad.

Om sjukgymnasten David Felhendler är en gud eller ej, återstår att se. Men definitivt en trevlig prick! Och hans teori om låsningar i ryggen, som möjlig bov i dramat lät fullt möjlig. Hur som helst knakade det fint i rygg och nacke när han med vant handlag manipulerade mig igår.

Löpningen efteråt kändes definitivt bättre än i söndags. Jag tryckte på i sub 4-tempo bitvis, och det kändes bra förutom mot slutet av min 20-minutersrunda (det är alltså inte fråga om någon ultralöpning direkt), då ljumsken känns av.

Nu hade David ordinerat lite lugnare löpning (och dessutom med en speciell typ av djupandning). Men jag har som sagt flera gudar att tillfredställa, och min ordinarie sjukgymnast hade en idé om att undersöka i vilken utsträckning farten påverkade smärtan. Svaret var: mindre än man kunde tro. Men att det finns en gräns.

Som om inte det räckte påtalade min husläkare (som är gammal kirurg) att jag har ett ljumskbråck. Vilket också skulle kunna bidra till den lite diffusa smärtan i området. Eftersom jag har för vana att nagelfara minsta avvikelse på min kropp, var den här saken redan tidigare utredd. Men möjligen med felaktig diagnos.

Ny remiss således. Hur det känns att nyttja svensk sjukvård i paritet med en långvårdspatient? Sådär, ärligt talat. Å ena sidan sköter jag min hälsa bättre än de allra, allra flesta. Därvidlag ligger jag inte samhället till last. Å andra sidan utsätter jag min kropp för större belastning än många andra, vilket gör att den går sönder. Formel 1-bilar är inga fuskbyggen – men i 300 blås är marginalerna inte så stora.

Er ödmjukaste

/Mårten

Uppställning!

Tejpad gasell

Tack för alla kommentarer på föregående inlägg! Mitt i allt måste jag ändå säga att jag känner en viss tillfredsställelse över att politik diskuteras så flitigt dessa dagar. Och jag kan faktiskt känna en genuin glädje över att bo i ett land där man inte bara kan säga vad man tycker – utan framför allt tillåts delta i demokratiska val.

Tidigare har jag tillhört de som klär upp mig lite när det är dags att gå till vallokalen. I kostym alltså, inte senaste tightsen från Craft. Nu har jag dock uppnått en ålder när man inte frivilligt vill verka ännu äldre än man är, så i år blev det lite mer avspänt. Dessutom bor jag på Södermalm i Stockholm. Jag skulle stämplas som någon av stollarna som lägger krans vid Karl XII-statyn varje år, om jag klev in i Katarina Södra skola iförd kavaj och slips.

Apropå tights: Nu är man igång! Och springer alltså. Måttligt än så länge. 21 minuter i 5-tempo är jag uppe i nu. Ljumsken känns lite grann hela tiden – men i alla övningar jag gör för den har jag blivit starkare och starkare. Naturligtvis vill jag bli helt smärtfri, men så länge jag kan öka belastning och inte känner mer än så här finns det hopp.

Det är som kroppen minns. Fast jag löper i ett för mig väldigt beskedligt tempo, påminns jag om hur det är när man störtar fram i full fart. Och det är ju helt fantastiskt. Jag ska verkligen försöka hålla fast den här känslan genom hela progressionen. Aldrig springa snabbare än att jag kan bibehålla ett avspänt steg. Elefanten från Nälsta är begravd – länge leve den grånande gasallen!

Tejpad är jag också, det har jag glömt att säga. Den ene – av mina två! – sjukgymnaster, klämde på mig så kallad kinesiotape. Har inte lyckats hitta några som helst vetenskapliga belägg för att det skulle fungera, men jag är inte i ett läge när man ställer frågor. Hade någon förordat elchocker som lösningen på mina besvär hade jag kopplat upp mig till första bästa högspänningskabel direkt. Aurahealing? Jag är på. Tarmsköljning? Japp.

Färg tilläts jag välja själv. Det fick bli svart på låret och rosa på magen. Ganska nöjd. Någon accentfärg kanske? Har ju vissa besvär med en golfarmbåge också (förvisso inte orsakad av golf!). Funderar på limegrönt där. Kanske kanariegult. Kvinnor kan visa sin person genom valet av klänning. Vanliga män varierar sig med olika slipsar. Löpargubbar: tejp.

Sex

Radikal reaktionism

Söndagen bjöd på ett antal viktiga val: Följa med Jojje på "primal walk" söder om Söder – eller ännu ett cykelpass. Brasiliansk fiskgryta eller viltkskavspanna till kvällens valvaka. Och dessförinnan: själva valet. Återkommer till det.

Om vi tar det från början: Jojje, som allt mer konsekvent söker sig tillbaka mot mänsklighetens rötter, hade bjudit in mig till en promenad med styrkemoment i oländig terräng. Jag har ju lovat mig själv att inte vara så förbannat anal i mitt träningsupplägg; tillåta mig att gå lite på känsla, hänga på sånt jag inte är van vid. Så jag tackade ja. Och bävade...

Turen gick över stock och sten. Ibland plockade vi upp just stock och sten – och kastade emellan oss. (Det går säkert att utveckla till mer stenålderslika enviger, men vi agerade som om vi tillhörde samma grottgemenskap.) Balansgång på omkullfallna slippriga träd, klättring, aplikt dingeldingel i grenarna och i brist på bättre beskrivning: "ålning medels hasning". Det trodde man inte att man skulle bjuda sig själv på drygt tjugo år efter muck.

Kul! Jag var lite skraj för att utsätta ljumsken för så mycket okontrollerad belastning, men faktum är att den kändes bättre än på länge när jag vaknade upp i morse. Nu är det apa som gäller – all in! Naken, orakad och på alla fyra ska jag möta världen!

Tycker inte Sverigedemokraterna är tillräckligt radikala i sin reaktionära politik. Jag vill bortom vurmandet för folkdräkter och brunsås: jag vill radera ut hundratusentals år av mänsklig utveckling! Röda stugor, Calle Schewens vals och indragna bidrag till "provocerande konst" räcker inte. Obligatorisk undervisning i svenska dialekter? Vilket jävla trams. Jag vill tillbaks till ett än mer ursprungligt grymtande.

Jojje och Mårten Hedenhös

Aproå SD och Jimmie Åkesson: Varför lyckas inte en enda journalist, en enda politisk meningsmotståndare lugnt, sansat och sakligt debatera med karln? Den största otjänsten man kan göra sig själv – som humanist, demokrat och solidarisk svensk – är att i ett halv- eller helaffekterat tillstånd hojta om rasism, nazismanstrykning och strider som stundar. (Ohly låter som han tänkte gripa till vapen.)

Jag tycker att mycket av den politik som SD står för är mer eller mindre rasistisk, och i alla händelser bygger på en förenklad och osolidarisk människosyn. Men den som är missnöjd med livet i största allmänhet och inget hellre vill än sätta en nagel i ögat på det politiska etablissemanget blir knappast omvänd av att fördömas i svepande ordalag. Såna brösttoner tror jag snarare sporrar till ännu tydligare radikalisering.

Jimmie Åkesson är en hygglig retoriker (om än inte så bra som motståndarna gör honom) som av någon andledning kommit fram till att roten till allt ont är en misslyckad integrations- och invandringspolitik, och att det finns någon slags homogen "svenskhet" som skall skyddas och bevaras. Och som lösning på det ska invandrarna hållas kort, och allra helst inte släppas in i landet över huvud taget. (Själv känner jag mig mer befryntad med kurden Mustafa Can än 31-åringen från Karlskrona. Jag hänger hellre med Mustafa Mohammed – som är född i Somalia – än Björn Söder som kommer från Höganäs kommun.)

När kan någon – lugnt och sansat – fråga Jimmie hur man med ekonomiska medel ska hjälpa förföljda människor i deras "närområde"? Eller varför han tycker att det är så mycket viktigare att värna om människor med rötter i Sverige – som i ett globalt perspektiv är sanlöst priviligierade – än de människor som dragit nitlotten att födas i länder med politiskt förtryck. 

Igår hörde man journalister och meningsmotståndare – dock långt ifrån alla – som lite valhänt försöker närma sig SD-ledaren på det sättet. Det är så dags. Vem vet; om man hade bemödat sig om att sakligt bemöta sverigedemokraterna i ett tidigare skede hade man förmodligen inte underblåst den martyrroll som helt säkert gynnat pariet.

Nalin Pekgul och tidigare Maud Olofsson är bara två som uppträtt mer eller mindre koleriskt i debatt med Åkesson. K-G Bergström var bättre igår, men inte bra. Allt för mån om att drämma till sitt intervjuobjekt, missade han chansen att låta Åkesson själv exponera sin intollerans och sina fördomar.

Att vara kritisk på ett konstruktivt sätt är att vara påläst, uppmärksam på den man samtalar med och faktiskt: ärligt intresserad av dennes åsikter. Om man verkligen vill komma till rätta med främlingsfientlighet bemödar man sig också om att ta reda på varför människor tänker som de gör. Inte bara hitta nya nedsättande etikeketter på den vars åsikter man inte delar. Reinfeldt var inne på det spåret under kvällen – hoppas han fullföljer den intensionen.

Aggressivitet och kverulans löser absolut ingenting. Varken i Sverige eller i andra delar av världen. Jag kan rekommendera alla att på Sverigedemokraternas hemsida själva läsa om vad partiet tycker. Inte bara förenklat avfärda dem som "rasister" utan att kunna bemöta dem i sakfrågorna. Hur mycket indignation deras politik än väcker. Gör vi det, kan vi utgå från att vi som inte delar deras åsikter avfärdas av sverigedemokraterna på samma sätt.

Vad det blev för mat? Den brasilianska fiskgrytan såklart!

/Mårten

Lätt på foten

Lovade att återkomma med en rapport rörande monoskin... förlåt: FiveFingers. Uttryckte ju viss skepsis i ett tidigare inlägg; att sätta handskar på fötterna är det lika utvecklande för löpningen som monoskin var för utförsåkningen? Det vill säga inte alls. Eller: är det motsvarigheten till timglasskidan vi snackar om? En produktutveckling värd namnet. Jag förfäktade väl någon slags sunt kritisk hållning till allt som hajpas helt enkelt – utan att för den sakens skull slentrianmässigt avfärda alla nymodigheter.

Om jag säger såhär – för att fortsätta använda utförsåkningsmetaforer – det är snarare löpningens fatski. För er som inte smiskar puder från december till april: en extrabred skida som man uteslutande använder till lössnöåkning. Till det är den underbar, men det är ingenting du spänner på dig om du ska utmana Myhrer och grabbarna i specialslalom.

Jag har noterat att jag gärna drar på mig mina FiveFingers när jag ska pipa ner en sväng till gymmet. Ju mer man söker någon form av balansträning i styrkemomenten – desto skönare känns det med en doja som bjuder på barfotakänsla. Det gäller allt från utfallsgång, till enbensknäböj och träning på balansbräda. Självklart också vid mer komplexa övningar där man mer eller mindre använder hela kroppen. (Ja, jag erkänner – all min styrketräning är inte dysfunktionell som jag tidigare velat ge sken av.)

Vad beträffar löpningen är jag ju i en fas när jag precis har börjat jogga försiktigt, försiktigt kortare sträckor som en del av min rehabilitering. Vid flera tillfällen har jag då kört med mina nya kompisar på fötterna. Har ju någon slags ambition att i princip lära mig att löpa på nytt. Sjukgymnastik, löpspecifik styrketräning varvat med tekniskt fulländad (!) jogg, i synnerligen beskedligt tempo. I det paketet kör jag gärna mina FiveFingers!

Läste någon annan som uteslutande använde dem till korta löppass – i princip löpskolning, inramat av upp- och nedjogg. Låter också bra. Vaderna får extra träning och förhoppningsvis gör det en mindre skadebenägen på sikt. (Har man ett fint steg i grunden vill jag dock avdramatisera att det skulle handla om någon radikalt annorlunda teknik. En elegant löpare som undertecknad gör i princip ingen förändring alls när jag springer utan stötdämpning.)

Men lagoma korvar. Kände faktiskt lite i hälsenan efter att ha kört dojorna flera dagar på raken – visserligen bara kortare sträckor, men det finns ingen anledning att pusha användandet. (Å andra sidan; det kan ha berott på vad tusan som helst. När känner man absolut ingenting, någonstans? I den här åldern? Jag kan få ont när jag sover.)

Hur som helst; det är ett komplement det handlar om – ingen milslukare – men ett kul komplement! Om man inte heter Douglas förstås. Han kör sina FiveFingers twentyfour/seven och det är väl bara en tidsfråga innan han låtit backslicken växa ut till en schysst indianfrilla och bosatt sig i någon närbelägen grotta. Likt urinvånarna i "Born to Run".

Avslutningsvis kan jag inte undanhålla er en bild från fjolårets Stockholm halvmarathon. A propos elegant löpsteg alltså. Men det här var ju LÅNGT innan jag började använda FiveFingers skall sägas.

Som en hind

Stockholm Halvmarathon

Mitt absoluta favoritlopp. Här brukar jag persa, här brukar jag knäcka Lars-Olof från Saltsjöbaden, här har jag fällt en och annan tår i målfållan.

Inget pers i år, inga tårar och Lars-Olof verkade lyckas knäcka sig själv. Inga tider efter milen och redan efter 5 verkar något ha gått på tok. "Kennedy Space Center has lost contact with Challenger. No signs after 10K..."

En annan som lyckades undkomma radarn var Dogge. Hojade runt tillsammans med Marie för att heja på vänner och bekanta. Missade AS Nälstas representant vid såväl nio kilometer som vid målgång. Så gick det också lite långsammare än normalt. För mycket karate, för få långpass med fartökning lyder undertecknads förklaring till debaclet. Men va fan; med svart bälte behöver man inte springa snabbt. Det är vi som inte kan slåss som måste lära oss fly.

Rubin vet jag aldrig om jag ska gratulera eller inte efter loppen. Vet ju att det gått betydligt fortare än såhär förr om åren. Ändå kan jag inte låta bli att imponeras av någon som river av lopp på tider (1.15.23) jag bara kan drömma om, lite sådär en passant. Typ: "Skulle ut och kuta i alla fall, och är ändå gatorna avstängda så..."

Adde var bara 30 sekunder över perset från förra året, men springer ändå på imponerande 1.18.00. Alltid lika avspänd, den ende man kan få en ganska utförlig rapport av om hur det känns i olika delar av kroppen – under pågående lopp. Lika lite ansträngd på rösten som om han satt och fikade. Coolt.

Cédric vet jag hade önskat en bättre tid än sina 1.12.58, men med tanke på att han just tagit sig tillbaka efter en långdragen skada hoppas jag att han är nöjd ändå. Får han bara vara hel kommer han snart upp i normal standard igen. (När jag hejade på Cédric under Stockholm Marathon tidigare i år, fick jag ett lätt förnärmat: "Jag är bara hare" till svar, med omisskänlig fransksvensk brytning. Det där känner jag igen! "Mårten, såg dig kuta förbi Nytorget igår. Såg lätt ut!" Och så har man joggat lite soft 500 meter till gymmet. " Vad gör man? Börjar rabbla meriter, berätta hur fort man egentligen springer, fnyser något om att "det där var inte ens löpning, jag KAN i princip inte röra mig långsammare"? Eller bara ler.)

Dogge, Rubin, Adde, Cédric, Krille och alla andra 9420 löpare: grattis till en stark insats! Oavsett om ni nådde upp till era förväntingar eller ej. Ni kunde kuta 21.097,5 meter i alla fall. Det är lätt att glömma bort vilken ynnest det är i sig. Tänk på det ibland när ni misströstar över missade pers, tio sekundmeter rakt i bröstet eller livets jävlighet i största allmänhet. Ni kan springa.

Och jag kommer att kunna springa. Men den lyckan har inte alla. Det försöker jag påminna mig om ibland när man känner sig mer som en kenyansk elefant än en löpare från samma land. Och tills jag åter kan trä på mig tävlingslinnet tröstar jag mig med att jag slipper den där jävla sportdrycken. Uuhh...

Inte fullt lika glad efter loppet...

Adde. Lika glad efter loppet.

Du har skor? Du har väldigt gröna skor? Du har en ny skosponsor? Du tänker springa med fötterna? Jag ger mig, Rubin – förklara.

Balongen gör löparen 5 procent lättare enligt senaste rönen, Anders.

Bra fokus, Cédric!

10 sekunder till start...

Pang!

Like a walk in the park