Varvet, boken, livet

”Of all the road constructions you passed by, which one did you like the most?” Den frågan ställdes aldrig till vinnarna av Göteborgsvarvet: Victor Kipchirchir och Hilda Kibet. Men det var det man var mest nyfiken på efter att ha följt tv-sändningen från soffan. Det finns vägarbeten i huvudstaden också – men inte precis ÖVERALLT.

Det såg annars ut att vara en fin tävling. Grattis alla som genomförde loppet! Jag blev riktigt inspirerad, och gav mig ut på ett lite längre löppass idag för första gången på evigheter. 17K i lugnt tempo. Sol, lätta vindar och söndagsflanörer. Så här kan ju löpning också vara. Började till och med leka med tanken att springa Stockholm Halvmarathon i september. Om jag har fått upp lite fart till dess.

Jag har åkt på en så kallad ”frozen shoulder”. En diagnos lika sexig som musarm. Och minst lika knepig att bli av med. Efter ett simpass för tre månader sedan hade jag plötsligt riktigt ont. Sedan dess har rörligheten gradvis begränsats och i vissa vinklar hugger det till ordentligt. Jag har svårt att trä på mig skjortor och tröjor. Inte ens en posör som jag kan gå i bar överkropp jämt.

Prognosen är att det tar ungefärligen ett år att bli av med. Rehab hjälper inte. Annars är jag snar att plocka fram gummibandet. Men den här gången är det bara att härda ut. Varken simning eller cykling i tempoställning är att tänka på. 

Men kuta går fint! Nu när insikten sjunkit in att jag kan glömma hela triathlonsäsongen, börjar jag alltså leka med tanken att försöka springa lite fortare igen. Samtidigt vill jag inte riskera att skada mig så att jag inte kan göra det heller. Ni som läst min senaste krönika i papperstidningen vet att jag är skör som ett herbarium.

Eftersom jag så nogsamt dokumenterat minsta framgång i blogg och krönikor har mitt hävdelsebehov mildrats något senaste åren. För säkerhets skull har vi samlat alla texter i boken: Tills det svartnar - samlade krönikor & blogg, 2009 till 2012. Den finns nu rykande färsk att beställa via "Butiken" här på siten:

 http://www.runnersworld.se/shop/viewproduct.htm?ID=39

Jag talar ut.

Låt er roas och förskräckas; självspäkning, dysfunktionell styrketräning och ändlösa rapporter om skador och krossade drömmar. Däremellan fina matlagningstips. Ni som följt mig vet att jag ogenerat viker ut mig själv och mina närmaste utan något ängsligt värnande om den personliga integriteten. Magnus Hedman är mystisk i jämförelse. Det är snaskigt, förvirrat och oförblommerat exibitionistiskt. Kort sagt; en bok i tidens anda!

/Mårten

Frank goes Twitter

"Jag ska bara ut och handla mjölk" sa Frank Andersson till Hoa Hoa Dahlgren – och kom tillbaka ett år senare. Hoa Hoa lär ha låtit Frank kinesa hos sig en tid, när den frisinnade brottaren utan några som helst förklaringar i princip gick upp i rök.

Det har aldrig varit min avsikt att göra en Frank. När jag deklarerade två veckors semester, så var det det jag hade föresatt mig. Men när de två veckorna hade gått, kände jag ett sådant starkt motstånd till att börja blogga igen – att jag lät bli.

Så här är det; jag älskar att skriva. Dramatik, krönikor, blogg... rubbet. Men det tar tid. Om det ska hålla någorlunda höjd. Annars blir det bara någon form av läckage, och det är jag inte intresserad av. Lika lite som jag vill ställa upp i lopp om jag inte är tillräckligt förberedd.

Efter ett år där allt gick i 190 på alla fronter samtidigt – jobb och privat – är jag lite matt i pälsen. I år har jag lovat min kära psykorobbot (ni följer väl "Äkta människor"?) att gå ner till heltid, och inte somna med datorn i knäet var och varannan kväll.

Apropå det; hur fördriver man som gräsänkling en stilla lördagskväll mol alena? Man gör kalvstek med hasselbackspotatis, gräddsås, pressgurka och svartvinbärsgelé. Till sig själv. Min själ är i huvudsak formad av generationer Klingbergares liv och levene i burgen herrgårdsmiljö. Mitt liv är lika förutbestämt som prinsessan Lizettes... Förlåt, Estelles (något trashigt var det). Nej, det finns inga bildbevis. Jag hann stuva i mig alltihop innan jag slogs av tanken. Har väl varit borta från bloggen för länge.

Och jag måste alltså tyvärr meddela att butiken kommer hålla stängt ett tag till. Eller rättare sagt; jag byter lokal och sortiment. Från och med nu är det Twitter som gäller:

https://twitter.com/#!/martenklingberg

Lovar att hålla mig uppdaterad med onyanserade utfall till höger och vänster i tidens anda. För er som inte har något Twitter-konto: Inom kort kommer det också gå att följa Twitterloggen på den här platsen (bloggfönstret finns alltså kvar).

Kåserierna i papperstidningen fortsätter jag med så länge jag får för vår käre chefredaktör, Stefan. Ni som gillar det jag skriver här, och aldrig har köpt blaskan: Prova! Finish Line heter min sida, som ni finner allra längst bak. Under våren släpps också boken "Tills det svartnar" med samlade blogginlägg och krönikor. Fin titel, va?! Den kläckte min gode vän Jonas Felixon. Han tror väl att han känner mig.

Får jag marknadsföra lite till, innan jag kniper ihop? Tack! I sommar visas min novellfilm "De närmaste" i SVT och den 3 augusti är det äntligen dags för premiären på långfilmskomedin Cockpit som jag också har regisserat. Jonas Karlsson spelar Valle – en arbetslös och desperat pilot som trär på sig högklackat och ett snyggt fodral när han får höra att ett flygbolag söker en kvinnlig flygkapten. Psykorobboten (min tjej alltså) gör en stor roll och undertecknad snodde åt sig ett skönt slemmo vid namn Jens – en lagom sexistisk och självgod pilot. Som det kan bli.

Träna på nu, vänner. Kom ihåg att ta i tills alla sinnen slagits ut. Eller inte. Själv ska jag knåpa vidare på min tv-kriminalare och fortsätta förberedelserna av den komediserie på TV4 som jag är avsnittsregissör för. Inspelning i höst. Och så är det ju den där romanen som ska skrivas... Någon liten jogg emellanåt. Tänk på det när ni ser mig lufsa fram nere vid Årstaviken – jag samlar krafter. Nästa år kliver jag upp en tävlingsklass. Det brukar vara tacksamt. Då är det färdigmyst och dags att leva upp till boktiteln!

Twitter alltså. Och om jag har något kul att marknadsföra kommer det säkert ske här på bloggen också. Allt gott så länge, och tack för alla fina kommentarer! De har verkligen värmt ska ni veta. Svårt att slita sig ur en sådan varm famn.

/Mårten

Foto: Luca Mara

Semester

Hej då på ett tag, bloggen! Nu bär det av till värmen. Ser fram emot två veckors konstant fylla. Tack för allt!

/Mårten

Japp, tjejerna följer med. (Men finns att se i filmen Cockpit till sommaren!)

Man cave

Folk är så förbannat lättkränkta. Hörde just en kvinna i P1s ”Plånboken” kommentera det faktum att någon hade stulit hennes bankuppgifter och vittjat hennes konto: ”Det värsta är att någon använt mitt personnummer. Jag känner mig kränkt.”

Jag hade ju haft full förståelse för om hon blivit förbannad – men ”kränkt”? Är inte det att devalvera begreppet? Det är ju bra om det finns något ord kvar att beskriva sexuella övergrepp och dylikt med. Könsstympning; är det lika med ”jättekränkt”?

Och när ändå språkpolisen har blåljuset påslaget: Det är inte mycket som krävs för att det ska omnämnas som ”tragiskt” idag. För mig som är skolad inom dramatiskt skrivande handlar en tragedi om en persons fruktlösa kamp mot någon form av överhet. Den slutar i princip alltid med ond, bråd död för huvudkaraktären. I de riktigt smaskiga historierna är det betydligt fler än så som stryker med. Stycket är ämnat att väcka fruktan och medlidande hos publiken.

En viss värdeglidning kan man väl acceptera under de cirka två och ett halvt tusen år som förflutit sedan Aischylos och de andra tragöderna vältrade sig i mänsklig olycka – men jag har ju svårt att, likt vissa, kalla SJs hantering av tågförseningarna för ”tragiska”. De ansvariga för Carema-skandalen är i allra högsta grad klandervärda – men är de ”tragiska figurer”? Bara om de själva drunknar i en överfull bajsblöja. Och egentligen inte ens då. Först ska de hjältemodig ha fört en kamp mot en (över-)mäktig motståndare. Så tror jag inte ens att de själva skulle beskriva sina göranden och låtanden.

Apropå dramatik, skriver jag just nu bland annat på en kriminalfilm för TV4. Japp, en till. Det är fascinerande när man studerar andra bidrag inom genren hur ofta våldtäkter och mord beskrivs som ”brutala”. Ibland till och med ”bestialiska”. Det är som att brottsrubriceringarna i sig inte räcker till för att fånga den rena, skära ondska man önskar att publiken ska erfara i hela sitt dallrande väsen. Allra mest parodiskt blir det när man hör ”ett brutalt styckmord”. Till skillnad från de lite småtaskiga styckmorden då, eller? 

Avslutningsvis läser jag roat i dagens DN om fenomenet ”man cave”.  Någonstans i huset – helst i källaren, som namnet antyder – skapar den moderne (!) amerikanske mannen ett utrymme där han vällustig vältrar sig i sådant som män helst av allt vill ägna sig åt. Nämligen diktläsning och meditation. Skojar. Att glo på sport och dricka öl såklart.

Intervjuobjektet Greg, en medelålders New Jersey-bo, hävdar dock bestämt att det finns de som utformar sina ”man caves” mer metrosexuellt. Poängen är att man ska hitta en fristad, där man får vara sig själv. Och eftersom kvinnor till 99 procent, också det enligt Greg, ansvarar för bostadens inredning och design har behovet av det egna upptstått. Samtidigt understryker Greg att hustrun visst det är välkommen ner på besök. Om hon just då kan avhålla sig från stickning och kakbak. Det sista säger han inte, men det förstår man ändå.

Feglir! Tacka vet jag österrikarna. Där är det fan inte mannen i huset som tvingas flytta ner i källaren. Jag ska villigt erkänna att hela min och Maries lägenhet är en ”man cave”. Det är ett eldorado av stål, glas och betong. Inga färger. Leriga racercyklar överallt. Man får inte spotta tandkräm i det svarta, stramt eleganta,  italienska handfatet. Köket är som en obduktionssal. Och så vidare. 

Mitt nyårslöfte – jämte att träna mindre, men det lovar jag alltid – får bli att låta bostaden anta en mer könsneutral form. Ingen ska tvingas ner i källarförrådet. Traditionellt manligt och dito kvinnligt ska få samsas sida vida sida. Ibland kanske vi till och med kan tillåta oss att gästspela på varandras planhalvor: jag syr i en knapp, medan Marie fäller en älg.

För den som tror att det senare är en exklusiv utomhusaktivitet kan jag berätta att min salig far hade en älgbana (en slags måltavla med rörliga pappälgar) inomhus, som han övade på inför stundande jaktsäsong. Gärna efter avslutad middag med några glas vin innanför västen. Han sköt från matsalen, via hallen in i arbetsrummet där älgbanan var placerad. Behovet av ”man cave” var minimalt. 

God fortsättning, gott slut och framför allt: Gott Nytt År, pojkar och flickor!

/Mårten

Några saker att hålla ögonen på i det här fina numret från 1994 med ett Hellacopters i supergrabbig högform: 1. Den ganska komiska kontrasten mot presentatören Tomas Tengby i glasögon och ärtgrön kavaj. 2. Hur självklart Dregen får det att se ut med gitarren i knähöjd. 3.Klimaxet på den nästan fyra minuter långa gitarronanin: bredbent med gitarrhalsarna som stolta fallosar, pekandes mot skyn. Det blir inte mer pojkrum än så. Jag saknar er, killar!

Söndag

När jag, lugnt och sakligt, anmärker lite på morgonkaffets väl beska smak, får jag till svar att jag kan skriva "en arg lapp", som Marie sedan (efter min död förmodar jag att hon menar) kan sälja på aktion för högstbjudande. Söndagen har kickstartat.

Jag har slutat med passen före frukost. Eller inte slutat helt, men jag har insett att jag anpassat mig efter Maries mönster på ett ohälsosamt sätt. Hon kan riva av dubbla pass på fastande mage och sedan knapra i sig ett kex som belöning. Så är det bra med det liksom.

Själv vaknar jag vrålhungrig varje morgon. Förstår inte hur jag mäktade med de där tuffa brickpassen (cykel/löpning) under gångna säsongen utan att ladda med mer än ett glas vatten. (Möjligen också med en kopp av nämnda beska kaffe.) Nu fattar jag knappt hur jag ska släpa mig från sängen till kylskåpet med tomma depåer.

Marie inflikar att jag absolut inte får skriva att hon inte äter. Det påstår jag inte heller. Hon kan nog sätta i sig. Men hon har inga problem att såsa bort någon timme eller två på morgonen – för att sedan sticka och träna. Utan frukost före.

Fan, jag hör hur det här låter. Jag är bara en i raden av ångestridna matmissbrukare som försöker balansera mitt liv med hård träning. Svält/frossa/träning/slappa/svält/frossa/träning/slappa...

Det där omåttliga draget i min personlighet vet jag att jag delar med många av er läsare. Även om vissa ihärdigt förnekar det. Lögnare. Allt detta romantiserande kring tränande och tävlande står mig upp i halsen. Erkänn att det är ångesten ni desperat försöker fördriva. Ibland lyckas ni bättre. Ibland sämre.

I lördags såg Marie och jag utmärkta "Oslo 31 augusti". Norska vinnarfilmen på Stockholm Filmfestival. Gå och se! Suveränt skådespeleri från alla medverkande, känsligt foto och väldigt berörande. Den handlar om avgiftade narkomanen Anders första dag på stan efter avslutad behandling.

Full identifikation. Minus knarket då. Men den där bottenlösa förtvivlan – den har jag upplevt. Fast uppenbarligen inte helt bottenlös ändå. Tillräckligt med motstånd fanns under mina fötter för att jag skulle kunna skjuta mig uppåt igen. Det är några år sedan nu.

När jag ser "Anders" kamp ruskas jag ändå om. Han famlar efter halmstrån, något litet att hålla sig i för att inte oåterkallerligt sjunka ner i djupet. Det finns bara några droppar livslust kvar i tanken och den själsliga motorn hackar rejält. 

Ibland känns det som att jag kör omkring med bensinmätaren på rött. Det går aldrig så långt som för "Anders" – jag ser alltid till att fylla på i tid. Men det kan vara tillräckligt tärande att ha den där jävla varningslampan i synen titt som tätt.

En gång när jag hjälpte en kompis att stuva in halva sitt bohag i ett hyrförråd efter en separation råkade jag få se in i ett annat förråd där en man, ungefär jämnårig med mig, plockade med sina grejer. Det var rent ut sagt lump, skräp, skit från golv till tak. Som han noggrant sorterade och stuvade om på nytt. Inget rensades ut.

Mina vänner och jag lovade varandra att ge varandra en tydlig signal innan någon av oss betalade dyra pengar för att aldrig behöva göra oss av med en endast glasburk, trasig strumpa eller reklamblad. Med rabatter och erbjudande som sedan länge slutat att gälla.

"Oj, de här vallmofröna går snart ut." Marie ser på mig, och jag förstår genast vad hon vill. Hon är egentligen belagd med bakförbud, eftersom jag inte kan kontrollera mitt sockersug. Inte helt okomplicerat eftersom det enda som Marie brinner starkare för än sitt skådespeleri är kakbak i alla dess former. Det är inte lätt att få bukt med sitt missbruk när man bor tillsammans med en dealare i en knarkarkvart.

Kaka, glass, choklad... Från ett tidigar tillfälle. Men samma upplägg som alltid: All in!

Jag godkänner dock planerna på att slänga ihop "Karin Franssons vallmokaka med portvinsputtrade plommon" till kvällen. Överväger till och med att skriva en lapp där jag uttrycker min tacksamhet. Ger väl inte lika mycket på Bukowskis den dagen mina kvarlåtenskaper ska hitta nya ägare, men kan ändå vara bra för ett nyanserat eftermäle. "Han var inte Solstickan jämnt, men han uppskattade åtminstone en god kaka!"

/Mårten

P.S. Lite söndasmys blev det ändå: 2(6x30/30+9 minuter) på trainern, plus uppvärmning och nedvarvning. 45 sekunder mellan setet med kortintervaller och långa tröskelintervallen. 90 sekunders lätt rullvila, och sedan hela kakan igen. Träningskakan alltså. Den andra står i ugnen.

"Arbetsrummet"