Mårten Klingberg

I natt jag drömde...

...något jag aldrig drömt förut. Jag deltog i en triathlontävling och på den avslutande cyklingen hade jag häng på både Colting och Pasi! Vadå "avslutande cyklingen" undrar vän av ordning. Ja, vad vet jag? Det är mitt undermedvetna vi talar om. Kanske har sommarens avbrutna tävlingar trängt ner i den mentala källaren och slagit rot. (Det kommer bli ett helvete kommande säsong när jag inser att jag måste kuta också, efter att ha klivit av hojen. Usch...)

Häng på maestro.

Nåväl! In mot mål är jag stark och jävligt nöjd med att nästan matcha ovan nämnda. "Vad bra jag har tränat! Nosar eliten i hasorna!" Då – plötsligt! – är det osäkert om man ska fortsätta vägen rakt fram eller ta av till höger. Lanskapet är öppet, och jag ser en bit bort längs vägen till höger att Pasi och Colting har klivit av sina cyklar efter att – vad jag förmodar – ha gått i mål. Samtidigt ringer det i mitt huvud att någon sagt att målet ligger rakt fram...

Men ingenting tyder på att så skulle vara fallet: ingen målbanderoll, ingenting. Visserligen är det lika anonymt till höger – men där hänger åtminstone de andra. Vad göra!? Jag tar vägen till höger. Rätt eller fel? Ja, vad tror ni. Fel, naturligtvis. Det visar sig att Pasi och Colting också bommat.

Det är ingen viktig tävling – mer något slags formtest. Och som sådant har ju utfallet varit tämligen gott. Trots det är jag skitförbannad! Jag skäller ut ansvarige funktionär (en fin vana jag tillägnat mig i verkliga livet) och undrar hur i helvete det kan vara så dåligt skyltat. Mannen – en blekfet norrman (!) med simmiga ögon – värjer sig fåfängt. Minns inte vad han skyllde på, men helt uppenbart hade han dålig täckning för sitt försvar.

Vad lär vi oss av det här? Att aldrig följa Pasi och Colting? Kanske inte. Att vägen rakt fram alltid är den rätta? Näppeligen. Det behövs åtminstone ingen Freud för att konstatera att jag i djupet av min själ är ett patetiskt flockdjur. Ett patetiskt och ganska aggressivt flockdjur. Härlig insikt att bjudas på såhär i slutet av året.

Normalt sätt brukar jag alltid avlägga samma nyårslöfte: Att träna mindre. I år får det bli ett annat: Att följa min egen inre röst – hur stammande osäker den än är. Och att aldrig svänga höger. Åtminstone inte precis före mål.

Gott slut och gott nytt år, kamrater!

/Mårten