Kenneth Gysing

Snön faller

--- men inte jag med den. Ut på Djurgården i ett par testdojor, North Face Trail. Bra grepp; lite tyngre, lite grönare. Klarade kylan fint, var nog runt - 5 C.

Rullade på i lugnt tempo, en smula i chock. Vinter bara, pang, så där. Sist jag sprang ute var det på fuktiga löv, blöt jord och regnblänkande asfalt. De senaste två veckorna har jag mest dundrat runt på löpband, jobbat, vabbat och inte riktigt hajat att det blivit vinter igen. Det gäller vinterdäcken också. Ångest, ångest, är min arvedel, för att citera gamle poeten Lagerqvist.

Men när brorsan ringde och sa att han funderade på att springa backpass inomhus i stället för i Hellas (hemläxa över helgen för Studentlöparna) eftersom han (inte heller) hade bytt till vinterdäck. och det var ju glashalt ute ... och frågade om jag kände till några snabba löpband ... eftersom de på Eriksdalsbadet uppenbarligen hade glädjemätare ... fast tvärtom ... om ni förstår vad jag menar ... brorsan var övertygad om att att löpbanden där visade lägre fart än vad han faktiskt sprang i ... och det kan förstås vara något med kalibreringen ... men kanske snarare brorsan som är felkalibrerad ... för inomhuslöpning ... hursomhelst, plötsligt såg jag det vita därute, såg smöflingorna yra, och drabbades av en obetvinglig lust att trotsa elementen, jag drar ut på Djurgården, tänkte jag ... och då gjorde jag det.

Men vart skulle jag springa?

Nä, kände mig inte färdig för Källsorteringen, tog i stället mot Thielska.

På Blockhusudden, vändpunkten var det dags för förevning:

Mössan, en tidig julgåva från hrn webbredaktör Lund, har gjort mig till ett riktigt ljushuvud. Vantarna ska klara polarexpeditioner; det enda jag tycker är värre än kalla fötter– är kalla fingrar.

Det var fler löpare ute i vintern: