Kenneth Gysing | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Kenneth Gysing


Om att springa för livet

Etiketter


  1. > 50 nyanser av löpning
  2. > Alla Helgons Löpardag
  3. > Alternativ träning
  4. > AS Nälsta
  5. > Badkarl
  6. > Bellman
  7. > Blötdjur
  8. > Bokmässa
  9. > Bokmässan
  10. > Bokparty
  11. > Boston Marathon
  12. > Brooklyn Half Marathon
  13. > Brytare
  14. > Bröllop
  15. > böcker
  16. > Coney Island
  17. > Crosstraining
  18. > Djurgården
  19. > Drömbad
  20. > Drömmar
  21. > Early rising
  22. > Elaka recensioner
  23. > Ensamsegling
  24. > Entropi
  25. > Eurovision
  26. > Faror
  27. > Filkosofi
  28. > Fjäll stafett
  29. > flamingos
  30. > Fort Green Park Brooklyn
  31. > Förkylt
  32. > Glögg
  33. > Gran Canaria
  34. > Gran Canaria Marathon
  35. > Hash
  36. > Historia
  37. > I skogen
  38. > Intervaller
  39. > Julafton
  40. > Julcykel
  41. > Kajak
  42. > Klimatfara
  43. > Konst
  44. > Konst och löpning
  45. > Konstnärlig löpning
  46. > Kvantfysik
  47. > Kyssar
  48. > Lika som bär
  49. > Litteratur
  50. > litteratur
  51. > Look alikes
  52. > långpass
  53. > Löpande kritik
  54. > Löparbok
  55. > Löparmassage
  56. > Löpning och litteratur
  57. > Matematik
  58. > Matlagning
  59. > Mellanrum
  60. > Morgonjogg
  61. > Motivation
  62. > Motivationsbooster
  63. > mål
  64. > nyårslöften
  65. > OS
  66. > P4 morgonradio
  67. > Phuket runt
  68. > Phuket runt med Jonas Colting
  69. > poesi
  70. > Polish Butter Cakes
  71. > Produktreklam
  72. > Prylgalen
  73. > Påskafton
  74. > Radio
  75. > Radio on
  76. > Rap
  77. > Religion
  78. > Religionskrig
  79. > Runmarö
  80. > Running for Freedom
  81. > Simma Phuket runt
  82. > Singelliv
  83. > Sjuk
  84. > Sjukdomsbilder
  85. > Sjukläger
  86. > Skada
  87. > Skador
  88. > Skogen
  89. > Skriet från vildmarken
  90. > Slutspel
  91. > Snor
  92. > Snö
  93. > Sommarblogg
  94. > Sportdryck
  95. > Spöken
  96. > Stadion
  97. > Stadslopp
  98. > Star Trek
  99. > Stjärnornas krig
  100. > Stockholm Marathon
  101. > Stora Skuggan
  102. > SVT Godmorgon TV
  103. > Swimrun
  104. > Sömn
  105. > Sömngång
  106. > Tel Aviv Half marathon
  107. > Tel Aviv Halvmaraton
  108. > Thriller
  109. > Tillökning
  110. > Troll Trail
  111. > Träning med barn
  112. > Tävling
  113. > Ultralopp i Karlstad
  114. > Ultravasan
  115. > Vatten
  116. > vetenskapligt experiment
  117. > Victorialoppet
  118. > Viktlöst
  119. > Vårkänslor
  120. > Väder
  121. > Väderlek
  122. > Värme
  123. > Winter Run
  124. > Winterrun
  125. > Årstider
  126. > Ö till Ö

Julegym

25 dec 2016

Julegym, lätt griljerad skinkvärmare 10K, svag doft av glögg.

I morgon springer vi här, Oliva Beach, Fuerteventura.

S k mellandagslöpning med extra knorr!


I hetaste laget

18 dec 2016

Nej vad säger ni, ska vi inte släppa december och julhetsen för en stund, och dra till Thailand? Det gjorde jag tidigare i år, då fjolårets snö ännu låg kvar. Häng med, tillbaka till dåtiden!

Prolog: ensamstående pappa till fyra barn far på träningsläger i thailändsk djungel, där han svettas floder under löp-pass i 36 graders värme, samt diskuterar löpande liv och idrottsligt åldrande med triatleten Jonas Colting vid kanten av en pool. Jonas passar också på att simma Phuket runt med simmarkompisarna Thobias Pettersson och Daniel Karlsson Engdahl, ett mäktigt äventyr med drygt 14 mils simning under åtta dagar bland strida strömmar, brusande vågor och elaka maneter.

 

Jag är på väg till Phuket, Thailand. Flyget har just lämnat Arlanda, vi är på väg in i lördagsnatten, stjärnorna blänker på himlavalvet, världen är så stor, så stor, och resan vi är på väg på, är förfärande lång. Den går via Peking, där vi kommer att få vänta tio timmar på ett anslutande flyg till Phuket. Vi talar med andra ord om första klassens budgetbiljetter, vilket var den enda möjliga vägen, för jag åker inte ensam, jag har tre barn med mig. Milly, 7, Max, 10, och Isabella, 25. Den fjärde, Lydia, 21, kunde inte följa med, hon skulle åka till Island med sin sambo. Jag vet, fyra barn, jag har gjort mitt för mänsklighetens fortskridande. Min plånbok också, som allt som oftast ter sig lika slank som en kenyansk löpare. Barnen har dock inget emot en sväng till Peking, de har aldrig varit i Kina. Nu kommer de hinna med Kina två gånger (samma väg hem), förutom Thailand, på en och samma resa. Det tycker de är grymt ”fett”.

Vi är på väg till till Thanyapura Training Camp, som ligger ute i djungeln på Phuket, drygt trettio minuter med buss från flygplatsen, och att vi är på väg dit är Jonas Coltings förtjänst. Jonas ringde en dag och sa att han skulle simma Phuket runt med simmarkompisen Thobias Pettersson. Det skulle bli drygt 14 mil på åtta dagar, det hade ingen annan gjort tidigare, och det kunde väl vara någonting för Runners World att bevaka. Jag förklarade att det hela lät mycket intressant men kanske lite vid sidan av Runners Worlds normala bevakningsområde. Swimrun är ju en sak, men ett reportage om enbart simning kunde bli lite knepigt. Då förklarade Jonas att där också fanns grymma trailspår i djungeln, som det var hur häftigt som helst att springa på. Jag ser genast framför mig hur jag spränger fram genom djungeln som en annan Tarzan enbart iklädd ett höftskynke i ett leopardfläckigt syntetmaterial, och nu sitter jag alltså här på ett flygplan på väg till Peking med barnen. Vi är på väg över Sibirien, jag håller tummarna för att där inte finns några skjutglada separatister, barnen käkar kinamat, den äldsta pratar med en ung man i samma ålder. De tycker båda det är oerhört märkligt att de hamnat bredvid varandra på den här resan, de känner varandra sedan tidigare. Den unge mannen har precis blivit dumpad av sin flickvän, och är nu på väg till en kompis i Australien, där de ska ta sig ut i vildmarken för att studera krokodiler, vilket låter som en rimlig syssla efter en dumpning.

Jonas Colting med vänner ska simma runt Phuket som en manifestation för bättre vatten i världen, och samtidigt samla in pengar till ett barnhem i Thailand, som byggdes för barn som blivit föräldralösa efter Tsunamin. Sedan är det också äventyret som lockar, det är ingen enkel resa som väntar. Det kan blåsa hårt, där finns strömmar och tidvatten, och elaka maneter som kan brännas svårt. Två erfarna thailändska kajakister från Thailand ska paddla framför simmarna och försöka hålla koll på maneterna. Där finns också en följebåt, med mat och vatten och en sjuksköterska och ett filmteam som ska dokumentera äventyret. Kaptenen har en GPS, så att man alltid startar simningen exakt där man slutade dagen innan.

Flyget mot Peking flyger in i natten, barnen rullar ihop sig i sätena, sover som grisar, den ende som har svårt att sova på flyg är den arme fadern. Det kommer att bli en lång natt.

 

Phuket

 

Så, någon dag senare, landar vi äntligen i Phuket. Det är mitt i natten igen, sex timmars tidsskillnad från Sverige. En buss tar oss till Thanyapura, mörkret en våt filt av sammet. Det är över trettio grader varmt och luftfuktigheten hög. På väggen utanför rummet klänger tre små ödlor. De ser snälla ut. Sedan stöper vi i säng.

Mobilens alarm ylar 04.00, team Jonas Colting ska iväg 04.30 till starten vid Marriott Hotel. En fjärdedels team Gysing vacklar upp ur sängen, resten av teamet rasar över alarmet, sover sedan vidare. Äldsta dottern ska vara barnvakt, en hård dag vid poolen väntar framåt förmiddagen. 36 C i luften och 30 C i vattnet, man kan bli utmattad för mindre.

Möte vid en minibuss, det är fortfarande mörkt ute. Team Colting var från början tänkt att vara två, men Daniel Karlsson Engdahl som jobbar för en webbtidning, ska simma med så långt han orkar med en Go–Pro filmkamera på huvudet. Han tänker filma så mycket som möjligt av äventyret. Jag blir lite impad, bara hänga på så där, Jonas och Thobias har ju tränat hårt i månader. Daniel säger att han har simmat en del när han var yngre. Typ medley i  OS i Sydney år 2000, visar det sig, plus att han har ett par VM–och EM–medaljer i byrålådan hemma.

Roman håller i planeringen på plats. Roman är från Tyskland men har bott länge i Bangkok, han är gift med en thailändska, har två barn och en mage som blivit lite större än den var när han körde triathlon på hyfsat hög nivå. Roman klappar sig på magen och säger att han ska försöka komma igång med träningen igen när barnen blivit lite större.

Roman har varit med om att ta ut sträckorna för simningen runt ön, planen är att försöka fånga tidvattenströmmarna så att de gynnar simningen på bästa möjliga sätt.

Solen går upp över Marriott Hotel, en stor scen och stolar är framställda för den högtidliga invigningen. Team Colting vandrar nervöst omkring, allting drar ut på tiden, helst hade de börjat simma innan solen gått upp. Men så anländer Phukets guvernör, han håller ett långt tal och önskar team Colting lycka till.

Klart för start. Jonas, Thobias och Daniel har smort in ansikten och axlar med zinkpasta och någon kräm som ska skydda mot maneter, de ser ut som skådespelare i en japansk kabukipjäs.  De har gummibrallor för bättre flyt och möjligen för att skydda kronjuveler från smärtsamma möten med uppvaktande maneter.

Så är de i, och vattnet likt en spegel. Alldeles vindstilla. Jag är med i följebåten med Jonas filmteam, Roman, en sjuksköterska och en thailändsk besättning på fyra personer. Havet ser lockande ut, jag är sugen på att simma, men inser ödmjukt mina begränsningar. Det känns fint att vara ödmjuk, även om jag blir lite rastlös av det. Jag sätter mig i skuggan av båtens tak och begrundar havet, värmen dallrar över ytan, horisonten hägrar långt där borta. Jag plockar upp en vattenflaska ur en balja med isvatten, isen erinrar osökt om Ö till Ö året 2013. Där dallrade det minsann ingen värme över vattenytan. Tanken svalkar något, för en stund.

En timme senare blir det väderomslag, vinden ökar och får båtens vimplar att stå rakt ut. Sjön blir grov, vågorna bryter i vitt skum, vinden kommer snett framifrån, det är plötsligt hård kamp för de tappra tre. Ytterligare en timme går. Vid en vätskepaus vrålar Jonas i vinden att ingen får berätta hur långt det är kvar, för då blir han arg.

Team Colting har simmat drygt 20 kilometer när de bestämmer sig för att sätta stopp. De tar sig upp på en strand, och se rätt mosiga ut. Att simma så långt i en vattentemperatur på minst 30 C, tar hårt på krafterna. De letar upp en kokosnötsförsäljare, och suger i sig tre kokosnötter var på raken. Första etappen avklarad.

 

Djungellöpning

 

Nästa dag stannar jag hemma, nu ska jag äntligen få träna själv. Thanyapura är en alldeles fantastiskt tränings-anläggning med femtiometersbassäng, stort gym, löparbanor, tennisbanor, löpstigar genom djungel och mycket annat. Enda problemet så här års, svensk vår, är värmen. Det är absolut inget fel på värmen, den är alldeles underbar efter en lång svensk vinter, tjälen lämnar själen så fort man kliver ut ur flygplanet på Phukets flygplats, men till skillnad från mina barn som utan skam nöjer sig med en plats vid poolen under solen, har jag en löpform att underhålla. Så jag går upp i gryningen igen, och tar mig till löparbanan, som är en 500–metersbana, för att springa intervall. 500:ingar, det blir en ny erfarenhet. Jag kan förstås stanna efter 400 m, men ser helst att ovalen blir sluten, det skulle kännas ofärdigt annars. Allting går lite långsammare än vanligt, svetten rinner i floder, jag är alldeles ensam på banan, jag skulle kunna springa naken. Men det gör jag inte. Jag har barnens rykte att tänka på.

Det går ännu en dag, och en vänlig man som har koll på löparspåren i området, tar mig ut på en tur i djungeln. Det prasslar av fallna löv under fötterna, lianer hänger över stigarna ner från träd som jag inte har några namn på och som sträcker sig högt över oss och skapar väggar av grönt där solljuset kämpar för att ta sig igenom. Det är ett sådant där magiskt ljus i vilket det känns som om allting kan hända. Jag frågar försynt om ormar och andra varelser i denna djungel, jag har nyss sett en trailer av nya Djungelboken, och det vore ju olyckligt att snubbla över en pytonorm i storlek och stil med filmens Kaa där i spåret. Mitt sällskap lugnar mig med att säga att det absolut inte finns några pytonormar på Phuket, och kobrorna som visserligen finns här ska man heller inte oroa sig för förutom under perioden då de parar sig, då kan de vara lite känsliga. Men det är flera månader fram till dess. Det känns ju tryggt, men värst ändå vad benen plötsligt pinnar på.

I mål

 

Löpande tid

 

Jag träffar Jonas en kväll och vi pratar om hur det är att bli äldre som elitidrottsman. Ingen kommer ju undan tiden, även de starkaste av de starka kommer till en dag då tiden springer ifatt, och de tider man en gång gjorde blir alltmer fjärran.

– Jag har ju alltid tränat hårt och mycket, säger Jonas. Och jag har funderat rätt mycket över det där med att ha en identitet som elitidrottsman. När man är där är det ju alltid resultaten som gäller. Jag är 43 nu och känner fortfarande att jag håller hög nivå, men samtidigt har jag börjat styra in mer på långsiktig hälsa och äventyr. Jag har kört hårt i 25 år, och det kräver sin tribut. Jag har en problematisk rygg, är född med en kotglidning som gör att jag har några utsatta diskar. För en tid sedan blev jag tvungen att operera mig.

– Vad som gäller nu är att anpassa träningen på det som behöver tränas, med en stor portion självinsikt, och lyssna till kroppen. Det är viktigt om jag vill vara frisk och funktionell även i framtiden. Själv har jag heller aldrig enbart varit elitidrottsman, jag har alltid haft en massa andra sidoverksamheter, så jag har fler ben att stå på.

– Men jag tävlar jättegärna fortfarande, och kommer även i framtiden satsa på några högprofilerade tävlingar, men jag kan inte längre träna som jag gjorde för tio år sedan. Jag kommer heller inte kunna göra sådana resultat som jag gjort tidigare, men jag känner ingen prestige i det där. Jag tycker inte längre jag har någonting att bevisa.

– Nu är siktet mer inställt på äventyr av olika slag. Jag gjorde ju Sverige–simmet för ett par år sedan, och simningen runt Phuket är både hård och härlig och väldigt oförutsägbar. När man står där i starten och tänker på hur långt det är att simma, känner man både ångest och förväntan, man vet ju inte riktigt vad som väntar. Det är spännande.

 

Epilog: Team Colting tar sig runt hela Phuket efter hårda strapatser. Det blir mer motströms än de har räknat med, men de klarar sig ganska fint från maneter, stöter på några, men inte av den mest brännande sorten. När de kravlar sig upp på stranden till Marriott Hotel, blir de mottagna som de hjältar de är och rikligt blomsterbekransade. Team Gysing simmade inte runt Phuket, men Milly, 7, som innan resan blott simmat sju meter, drar först till med 12 meter, sedan 25 och innan resan är slut har hon simmat 50 meter. Max, 10, klarar sina första tusen meter med en (slags) crawl. Isabella, 25, kämpar hårt och lyckas till slut få till en mycket fin solbränna. Hon står också på huvudet ett par gånger, under ett yogapass. I snitt tillbringar barnen fem timmar om dagen i vattenläge. Det är PB för samtliga.

Pulsa på

15 dec 2016

Det är dags för hälsokontroll igen. Jag ser på hälsokontrollen som jag ser på bilbesiktningen. Jag har en Volvo 245:a från 1982, som jag har svårt att skiljas ifrån. Den är en riktig arbetshäst; öppnar man luckan därbak kan man slänga in cyklar, våtdräkter, skidor, barn, svärmor och svärfar och all löparutrustning man kan tänka sig (och inte tänka sig). Min gamla Volvo sväljer allt. Den har ärrad kaross, små rostfläckar växer här och där, bucklor finns både bak och fram, men på de bärande balkarna finns ingen rost och motorn spinner som en katt. Det vill säga, man får choka den ordentligt innan den börjar spinna som en katt, startsträckan verkar bara bli allt längre med åren.

Jag ligger alltså och tänker på min gamla Volvo när syster Anna annonserar pulskontroll. Vi har klarat av synkontrollen. Det var nära att jag smög fram till synskylten för att memorera nedersta raden av bokstäverna, jag tänkte att den kunde vara bra att ha i minne om ögonen inte skulle fungera riktigt som de skulle i dag. Man vet ju aldrig med ögonen nuförtiden, ibland vägrar de att skärpa till sig. Men jag hejdade mig i tid, kom ihåg att jag ju faktiskt är en vuxen människa.

Syster Anna kopplar in EKG, jag kommer på mig själv med att hålla andan. Om jag håller andan blir väl pulsen lägre? Eller blir den kanske högre? Förra året mätte syster Anna upp en puls på 42 slag i minuten, och inte för att jag är någon tävlingsmänniska, åh nej, oh nej, åh nej då, men det vore förstås kul att slå förra årets puls med något slag.

Jag försätter mig i ett tillstånd av mindfullness. Jag visualiserar filmen Gravity, ser mig sväva tyngdlös i rymden tillsammans med Sandra Bullock. Nej förresten, inte Sandra, inte bra för pulsen. Jag svävar alldeles ensam och med bara bleka månen att titta på, allt är stilla och fridsamt vackert, jag andas lugnt och jämnt, ingen stress här inte. Jag vet att jag kommer komma tillbaka till jorden igen, det är ju bara en film, det här är inte på riktigt.

Sådär, säger syster Anna, 38 slag per minut!

Jag sträcker sånär upp armarna i en segergest, men håller igen. Jag är ju som sagt vuxen. Fyra slag lägre än förra året. Hur har det gått till? Formen är hyfsad, men inte på någon supertopp. Kanske är det något genetiskt? Kanske har det med ålder att göra? Sen börjar jag räkna. Om den här utvecklingen håller i sig, kommer jag ha två pulsslag per minut om nio år.

Tänk om jag egentligen är en Ent? En sådan där skogsvarelse i Sagan om Ringen som med åren barkar till sig och slutligen förvandlas till ett träd? Jag springer där genom skogen i Stora Skuggan på Djurgården och plötsligt slår rottrådar genom löparskornas sulor och jag hinner precis ta ett steg åt sidan från spåret innan jag slår rot. Där står jag sedan och susar med lövkronan i vinden som en gammal ek (utan puls), och det enda som minner om en löpare är några trådar från en vindjacka som glimmar genom barken.

– Vill du ha en macka och kaffe, undrar syster Anna.

Det vill jag absolut. Bara hoppas det tar bort träsmaken ur munnen!

Epilog: Någon tid senare säljer jag Volvon och köper en Passat. Den startar på sekunden utan chok. Har en förhoppning om att det ska smitta av sig …

I kon-troll

12 dec 2016

Man ska kanske skämta lagom om troll, men jag sprang

i alla fall inte med svansen mellan benen (höll kontrollerad hastighet).

Det hade i och för sig funkat

utmärkt, ty av de bilder jag sett från loppet tycks min levnads

löparbana framlöpas alltmera hjulbent. Om jag nu inte bara drabbats av

engelska sjukan, vissa anglofila drag har jag nog alltid dragits med,

men mer åt Sherlock Holmes än Downtown Abbey–hållet.

Här i startbilden nedan kan bloggläsare med argusögon möjligen skymta mina för

dagen orangea vader samt övrig benstomme i svart i en vacker

parentes kring kronjuvelerna, tyvärr icke drottning Elisabeths.

Loppet var av lagom längd, c a 9,2 km, men med en förfärlig massa

höjdmeter som inte lämnade lungorna någon ro. Och är språket mitt

för dagen en smula arkaiserat beror det förmodligen på att jag är

förtrollad, både av den John Bauerska storskogen, och väl av något 

uråldrigt magiskt väsen modell skogsrå med tillgång till äldre alfabet.

Något sådant råkade jag visserligen inte visuellt, och slapp därmed bli hålslagen (skogsråna har

ju en ovana att sluka enfaldiga män med ett hål i ryggen, kanske sprang

jag för fort (fast det kändes icke så), men magi kan kanske funka också

på långdistans ... jag undvek magiskt nog det mesta av mjölksyra,

men så tog jag det också betydligt lugnare uppför än utför. Jag föredrar backlöpning

utför, framför uppför,  märkligt nog ...

Sammanfattningsvis, ett härligt  lopp i omväxlande terräng som gjorde en lagom skogstokig

och med en lysande avslutning i form av glögg och lussekatter.

Längre rapport följer i Runners World no 1, anno 2017 (det är rena trolleriet vad fort tiden går)!!

Och här har vi starten:

Och har har vi topp 10. Rena trolleriet, det med!!

Troll Trail i John Bauerskogen

9 dec 2016

Nöta löpband i vintermörker i alla ära, men ibland måste man släppa kon-trollen (boho) på underlaget, och bara dra till skogs, liksom.

Så i helgen blir det tåget till Jönköping, och vidare upp till Bunn på småländska höglandet för att springa det här:

Kanske stöter man på några lokala trail-löpare:

Och går det troll i löpningen, så har det i alla fall inte med dåligt grepp under fötterna göra. Vinterskodd och heldubbad - blir jag Bergtagen så kommer det bli av utsikten - och inte av några sliriga barfotatroll.

Häng på!!

http://pepup.se/trolltrail/

Rapport följer ....

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

18 feb
Stockholm
22 apr
Stockholm
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!