Kenneth Gysing | Runner's World
Annons

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Kenneth Gysing

Love Swim Run

Snart Lucia, och vad passar väl då bättre än en kärleksfull återblick på den sommar som icke längre är! Swimrun och rörliga relationer, gummigummor och gummigubbar, ibland måste man helt enkelt tänja den elastiska lina helt ut, som förbinder en bättre simmare med en sämre till havs, och bättre löpare med en sämre löpare till lands. Sådana problem hade aldrig Strindberg, han promenerade ju bara i havsbandet!!

 Men först ett dramatiskt klipp! Känsliga triatleter ombedes blunda.

Swimrunners föredra korta framför långa varor.

Sen åka lite båt på det. Ja, Sverige såg faktiskt ut så här för bara några månader sedan, obegripligt nog.

 Så kör vi på:

Det är det första testet, med siktet inställt på premiären för swimrun-tävlingen ”Ö till Ö sprint”. Vi står på yttersta spetsen av en brygga någonstans i trakterna av Åkersberga, klädda i gummidräkter med benen avklippta ovanför knäna, och armarna avklippta ovanför armbågarna. Vi har orangea sim-mössor på oss, simglasögon, löparskor på fötterna och dolmar mellan benen. Min är rosa, Annas är blå (a perfect match). Vi har känt varandra i tre dagar. En vit elastisk lina förbinder våra midjor, nu ska vi bara se om den håller för det här äventyret – det är dags att för första gången prova swimrun ihop!

- Antingen så kör vi ner i skilsmässodiket direkt, skrattar Anna (jag tycker mig höra ett visst allvar i rösten) …

- … eller så gör vi det inte, säger jag vist.

Anna stoppar proppar i öronen, ger tummen upp. Jag hoppar över proppar, vill höra vågorna klucka, och båtar komma (om de kommer).  Ett steg ut i det okända, och ett stort plask i havet. Två hundägare på land vänder sig storögt om, en textrad från The Tubes blixtrar förbi, ”with the smell of burning rubber we hold each other tight …”  men inga kramar här inte, Anna drar iväg som en blixt, den vita linan tänjer ut och jag vevar på med armarna för allt vad jag är värd. Vattenbubblor virvlar som spiralformade galaxer runt de pendlande benen framför mig, löparskorna svävar över djupet (jag ser i alla fall inte botten) som ett par grovräfflade havsanemoner i strid ström. Jag far fram där i bubblorna efter Anna och tänker att de där sulorna kommer ge bra grepp på strand när vi närmat oss land. I tonåren tävlade hon i simning, hon glider genom vattnet som en delfin. Själv är jag mer åt hjulångarhållet, Josefin Lillhage (gammal OS–simmare, numera PT) gav mig en lektion i crawl en gång, när jag efteråt frågade vad hon tyckte om min teknik sa hon att det syntes att jag ”hade vattenvana”. Sen frågade jag inte mer.

Men på land är det annorlunda. Anna springer inte illa, men simhuden mellan tårna gör det lite svårt att få upp farten, tycker jag mig ha förstått. Och det är vad den här första testen går ut på, kan två olika talanger förenas i ett swimrun-team utan att hamna i gräl?

- Hur var det för dig?, undrar jag när vi är uppe på land igen.

Anna hör inte vad jag säger. Visst ja, öronpropparna!

- HUR VAR DET FÖR DIG? vrålar jag igen.

Hundägarna är där igen. De vänder sig om med hakorna på halsen, ser på oss som på två delfiner som just parat sig. Har de aldrig hört en swimrunner kolla läget?

Det är ovant att simma i skor, tycker Anna, det går inte att använda benen som hon är van vid när hon simmar, och det är tungt för armarna att ha mig på släp. Men annars helt och absolut underbart roligt! Hon tycker dock att vi ska köra utan lina i Ö till Ö sprint, hon är lite orolig för sina armar. Jag är mer betänksam (lat), det är så skönt att ligga efter på lina, man bara följer linan till dess den tar en i land, simmar man själv måste man ha koll på allt.

I tävlingen får man heller inte hamna längre än tio meter från varandra i vattnet (en säkerhetsfråga) då kan man bli diskad och det är inte lätt att ha koll på varandra om det blåser mycket och vågorna går höga. Anna säger att hon får ta det lite lugnare i vattnet, och jag ska ta det lite lugnare på land. Ingen stress, bara lugnt och lätt, blott ett gemensamt äventyr ihop. Och är det så att jag får simma mig blå, kanske det gör mig lite lugnare på land, förklarar Anna med ett glatt leende.

Ja, ja, det är som det är, mot en kvinnlig swimrunner som har bestämt sig argumenterar en manlig swimrunner förgäves (gammalt manligt swimrun-ordspråk). Så, okey, ingen lina. Och så får det gå som det går.

 

Utö, två månader senare, lördag förmiddag, 3 september. Vi har tagit färjan från Årsta brygga, nu är det nummerlappsutdelning. Himlen går i grått, vinden är svag, det är en perfekt höstmorgon för swimrun. Någon säger att vattentemperaturen är runt 13 C, vilket inte är lika perfekt. Det är inte direkt någon temperatur för njut- och slö-sim. Stackars Anna kommer få det kallt i väntan på mig.

Micke Lemmel, som är huvudansvarig för allt omkring tävlingskonceptet Ö till Ö, berättar på båten från Utö till starten vid Kyrkviken på Ornö, om den nya tävlingen Ö till Ö sprint. Den ursprungliga tävlingen, där man kör 65 km löpning och 10 km simning, har inte plats för så många tävlande (och väl heller inte så många som klarar av det heller), därför en kortare variant för de som vill prova på och uppleva den fantastiska naturen här ute. Ö till Ö sprint har i stället 15 km löpning och 2200 meter simning och tilldrar sig i huvudsak på den långa tävlingens sista 15 kilometer. Den längsta simsträckan är 900 meter och den längsta löpningen drygt sju kilometer. Det kommer att bli mycket upp och ner de sista fem kilometerna, med spännande klättringar över ett pärlband av små öar och skär.

Ett fyrtiotal team är samlade till start. Damklass, herrklass, mixed. Många med lina mellan sig. Jag känner mig lite naken utan min lina. Äsch, säger Anna, det kommer gå jättebra. Men du får inte springa ifrån mig på land. Det lovar jag högtidligt att jag inte ska göra. Och hon får inte simma ifrån mig, hela tiden ha koll på vart jag är. Det lovar hon högtidligt.

Pang, och starten går. Vi ska springa i ungefär 700 meter fram till första simsträckan, som också är den längsta, den på 900 m. Sett i relation till första simsträckan i Ö till Ö, som är 1600 meter, så är det ju inte så långt, vilket jag tröstar mig med. Fast när jag gjorde den 2013, så hängde jag i en lina efter min partner Totte. Men ingen Totte här nu. Bara Anna, och hon vill ha sin frihet.

Vi springer på och Anna ser koncentrerad ut, har redan kopplat in pannbenet. Vi kommer fram till vattnet som är en brygga, in med dolmen mellan benen, glasögon på och paddlar, och hopp i och ”whoooohaaaaa, fy faen vad kallt” och vatten in i glasögon. Fixar till dem och ser att Anna redan dragit iväg. Det är lite kalabalik i vattnet när alla ska i samtidigt, linor som trasslar och adrenalinstinna armtag. Jag vevar med armarna som en väderkvarn på speed, och tycker mig se Annas gröna simmössa (grönt för mixklass) där framme. Om det nu är Anna? Många gröna mössor i klunga. Men kör bara kör, det ger sig, finns bara en väg, och den är framåt.

Jag kajkar på, ligger långt bak i fältet, längtar redan efter land. Jag får syn på Anna, betydligt mer än tio meter framöver. Men vad gör hon? Hon ligger på rygg och simmar ryggsim. Armarna graciöst upp i luften, paddlarna på händerna svänger som skovlarna på en hjulångare, det ser ut som konstsim. Jag gräver mig fram genom vattnet, tar i för kung och fosterland, men det hjälper inte, jag har visst bara en fart. När Anna ser att jag närmar mig, vänder hon sig om och börjar crawla igen. Och till slut, äntligen land. När vi kommer upp, hackar Anna tänder.

- Mina ben, skallrar hon, dom har domnat bort. Vi skulle haft lina, då hade jag kunnat hålla värmen.

Jag tröstar och säger att nu är det värsta över, nu väntar i stället sju kilometer underbar löpning på en jättevacker smal väg som böljar sig fram mellan skogar och vida fält och får vi bara upp farten så kommer hon säkert att ha fått upp värmen och kontakt med benen igen. Jag säger inga saker som ”vad var det jag sa” för jag tänker att det är sådana kommentarer som kan få en spirande relation i våtdräkt (och även en spirande relation utan våtdräkt) att köra ner i tidigare nämnda skilsmässodike. I stället springer jag där bredvid Anna och känner mig som en god och ödmjuk människa  och när jag hör hur hon börjar stånka rejält i uppförsbackarna så växlar jag ner till pyttesmå steg för vi har faktiskt ingen som helst brådska här i världen. Det strilregn som har börjat falla bekommer oss inte heller för nu har värmen stigit i kropparna, och när vi sedan följer en stig in i skogen som doftar höst och regnvåt mylla och med en luft som är så full av syre att man nästan blir yr, är det svårt att tänka sig en bättre plats att vara på med någon man håller kär.

- Okey? undrar jag.

- Okey, säger Anna.

Så mycket mer behöver inte sägas. Vi är nära varandra i rörelsen framåt, i den gemensamma ansträngningen, ord är överflödiga. Det är bara stånka och pusta och blanda andedräkter och reglera kroppsvärmen med blixtlåset där fram på våtdräkten. Swimrun i mixklass, tänker jag osökt (möjligen att skogen också har producerat några kubikmeter lustgas som gått rakt in i hjärnan) är som en lågintensiv variant av erotik där vägen är själva målet – en slags löpande variant av tantra-yoga.

- Eller hur, Anna?

- Mmm ….

När vi närmar oss den andra vätskekontrollen slår det till i bäckenbottenregionen, försent stämma i bäckenet. För mycket dricka. Urin, urin, urinnevånare, det är jag det. Faen, måste pissa, och det är ingen enkel sak i våtdräkt. Det finns de som gör det i havet, men det är lättare sagt än gjort. Neoprenet i våtdräkten har en tendens att sluta tätt, tar man i är risken stor att det går åt andra hållet, och man pinkar med öronen i stället.

 Jag pekar på ett träd, Anna nickar. Hälften människa, hälften hund. Vill ha ett träd att pinka på. Det tar sin tid. När jag vänder mig om är Anna borta. Jag springer i fatt två män, en med ett väldigt skägg.

- Din väninna ville inte vänta, skrockar han. Hon sa du skulle skynda dig ifatt.

Så jag gasar på. Hej vad det går, passerar ett par och ett par till. Långt därframme ser jag Anna, i rygg på två manliga deltagare.

- Bra jobbat, ropar jag åt Anna, men det är de båda männen som vänder sig om. Den ena känner jag omedelbart igen. Nämen, det är ju Björn Englund,  världsmästaren i swimrun. Vad gör han här? Och varför springer han så långsamt?

Jag kommer ifatt Anna, vi passerar Björn med sällskap. De vinkar glatt efter oss.

- Inte illa springa förbi en världsmästare, säger jag.

- Mmm, säger Anna, här är det fullt fokus på löpningen.

Sedan blir det bada igen, och långa dyningar rullar in från öppet hav. Det är svårt med sikten, jag har fått imma i glasögon. Men jag har koll på Anna, simningen är inte mer än 300 meter. När jag kommer fram till ön jag ska upp på sträcks en hjälpande hand fram. Nämen, det är ju Björn Englund igen, var kom han ifrån?

Björn berättar att han varvat ner, nu är han bara ute och tar sig runt med en vän. Anna och jag travar på, nu är det tätt mellan doppen. Vi simmar och vi klättrar upp på glashala klippor, hoppar och trixar runt på små nästan obefintliga stigar. Det är bara att följa markeringarna.

Vi leker, det är vad vi gör, två vuxna människor som leker med samma känsla som vi gjorde som barn. Vi skrattar och flämtar och flåsar och hjälper varandra genom svåra passager. Såphala hällar, här ta min hand. Upp på klippan nu,  hjälpande händer på glutus maximus. Åhej och hå, tryck på!

Till slut är vi framme på Utö, och har bara några kilometer kvar till mål. Och där är dom igen, Björn Englund med partner. Vi vinkar och passerar och jag tänker den lågsinta tanken att faktiska omständigheter ju aldrig syns i statistiken, kommer vi i mål före Englund med partner, så kommer statistiken bara visa att Team Runners World faktiskt kom före världsmästaren i första Ö till Ö sprint. Fast vi är ju inte här för att tävla, alls icke – men ändå.

- Ööööka, Anna, du är gryyyyym, bara en kilometer kvar!

- Mmmm ….

Backen upp till mål, och där står Micke Lemmel och tar emot. Vi får varsin kram, och det är en kram som värmer. En sprint står det, men vi har ändå varit ute i drygt tre timmar, och det känns. Vi klarade det, vi har inte kört ner i något dike, vi kämpade tillsammans, vi jobbade ihop – ett minne för livet.

Buffén efteråt är grandios, med allt som ett nybildat swimrunteam behöver.  Jordgubbar, och champagne!

- Skål, älskling!

- Skål, älskling!

- Vad tyckte du?

- Nästa gång vill jag köra en längre tävling! Med lina.

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-12-05 13:20


Annons

Drömlöpning

Lördag morgon, och storstädning i datorn. Och kolla där, en gammal vinterkrönika!! Så, lite miljövänligt återbruk (sparad dator–el ...):

Det är vinternatt och sömnen är orolig. Kanske är det för att kroppen är orolig, ingen löpning på tre dagar, tankarna springer i drömmen. Jag är på den där sandstranden i Oman jag var på för några år sedan, det är trettio grader varmt i skuggan och en torr vind från Arabiska öknen fönar huden till fyra nyanser av brunt. Jag springer barfota i vattenbrynet och stranden är alldeles min, inte en människa så långt ögat når. En bris från Indiska oceanen mildrar hettan, men det går inte fort att springa, värmen ligger som en tyngd över kroppen. Jag vänder efter fyra kilometer, lite orolig för att sanden ska slipa bort alla skyddande förhårdnader jag har. Jag börjar ånga på vägen hem med vinden i ryggen och är bra mör när jag äntligen kommer fram till utgångsläget där jag ska hoppa i det tjugoåttagradiga havet, men vågornas skum hinner inte mer än frasa runt tårna förrän jag vaknar av att det drar kallt från sovrumsfönstret och med täcket avsparkat på golvet.

Ack, grymma verklighet. Blänger på klockan. 06.45. Är det någon vettig människa i världen som stiger upp före klockan sju en söndagsmorgon för att ge sig ut och springa? Nej, just det. Jag plockar upp täcket från golvet och drar det över huvudet och siktar in mig på doppet i Indiska oceanen. Men det är som förgjort, havet vågar sig liksom inte in över sängen igen. Det heliga löftet från kvällen innan att jag ska upp ur sängen på morgonen oavsett vilket; inga ursäkter, inget köpslående, ingen smitning, står som en fängelsemur mellan mig och vägen tillbaka till drömmen. Jag kravlar mig ur sängen, svär över min karaktär, hur kunde den bli såhär?

Lägenheten är full av sömn, alla lyckliga andra snusar rofyllt. Utanför fönstren är det kolmörkt, ett lätt snöfall ringar in ett par svagt lysande gatlampor. Jag äter gröt och dricker kaffe och läser i tidningen att ett forskarteam i Kalifornien har kommit fram till att löpare som tränar hårt riskerar att dö före de som tränar lätt till måttligt. Man ska heller inte träna mer än högst tre gånger i veckan för att träningen ska vara optimal för ett långt liv. Jag tuggar på en banan och funderar över hur ofta forskarna bakom den där forskningsrapporten tränar löpning, och sätter en handfull russin på att de tränar högst tre gånger i veckan i lätt till måttligt tempo.

Jag står på gatan med snö upp till anklarna och klockan är kvart i åtta och man kan se aningen till en gryning bortom hustaken. Jag pulsar till gymmet för jag ska springa i linne och korta tajts och kisa med ögonen och låtsas att jag springer på en sandstrand i Oman. Men nu har jag skor på fötterna och massor av sportdryck och hörlurar som omsluter öronen, här finns heller ingen ökenvind som kan ta livet av mig. Jag tar fart till ett urval av världens bästa reggae, och går i mål tjugosex kilometer senare. Jag kommer kanske inte att leva längre än de som springer i lätt till måttligt tempo ett par gånger i veckan, men jag kommer i alla fall att ha sprungit längre.

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-12-03 10:49


Dolomite Xtreme – The Xtreme story

Hepp, fastnade visst mitt i steget där i somras i Dolomiterna. Skrev To be continued, men så uppstod en s k Timewarp (väldigt vanliga i t ex Star Trek, dock mindre vanliga i Dolomiterna, men det händer ...) och plötsligt är det 2 december och barnen ligger snoriga i soffan och kollar in Adventskalendern. Men vad är väl Tiden egentligen, mer än en elak uppfinning av Skolverket, som delat upp tillvaron i terminer och lov!

Jag tar vid där jag stannade, i steget där i Dolomiterna, och fortsätter på den utstakade vägen. Så här gick det alltså, där och då i Dolomiterna – eller – Hur jag sprang upp och in i dimman, och ner igen:


Jag kan knappt berga mig. Det är en usel vits, men det går verkligen uppför, vägen slingrar sig fram mellan enorma bergsmassiv, luften är lätt att andas, himlen är nära. Jag är på väg mot Val di Zoldo, i hjärtat av Dolomiterna, den väldiga italienska bergskedjan som bara ligger någon dryg timmes bilfärd från flygplatsen i Pisa. Det är dags att toppa till vardagen igen med riktig höjdarlöpning – det är dags för Dolomite Extreme Trail. Man har att välja mellan 103 km, 53 km och 23 km, där maxtiden för den längsta sträckan är 28 timmar, för mellandistansen 13 timmar och för den korta, fyra timmar. De som ska springa längst startar på kvällen innan de starten för de övriga distanserna, med pannlampa, och springer natten igenom. Dolomite Extreme hör till de absolut tuffaste trailloppen i världen, och är också ett av de absolut vackraste. Bansträckningarna går genom områden som hör till UNESCOS världsarv, med vild och otämjd natur och en förskräcklig massa höjdmeter.
Jag har skamlöst anmält mig till den kortaste sträckan, jag känner mig fortfarande som lite av en novis i trailsammanhang, möjligen är jag också lite lat, eller kanske bara orolig för att benen ska ta slut (jag har inte vågat tänka efter). Det gick hyfsat bra i Rotterdam Marathon i våras, men där var det ju helt platt förutom en bro. Här i Val di Zoldo kommer det inte vara platt någonstans. Dessutom, om benen tar slut i ett sådant här traillopp, som man löper på egen risk, kan det gå riktigt illa (man får fylla i ett formulär innan loppet där arrangören frånsäger sig allt ansvar om man skulle trilla nerför något stup och slå ihjäl sig). Och jag har verkligen inte tid med några olyckor, en småbarnspappa mitt i livet gör bäst i att stå stadigt på benen. Det är ju jättesvårt att skjutsa barn till fotbollsträning, med gipsade ben – och ännu svårare om man är död!
– Ja, ja, skrockar Carsten Reichel (på engelska med sydtyrolsk brytning), det där med 23 km ska du nog inte ta så bokstavligt, när jag sprang förra året var det snarare 26 km, och då sprang jag inte ens vilse.
Carsten är en stadig tysk trailöpare och journalist i åldern plus 30 som driver webbsidan "Rock´n Trail" på nätet. En gång i tiden var han en lovande hockeyspelare, men en knäskada satte stopp för karriären. Han slutade träna och blev med tiden tämligen fet, vilket han tyckte så illa om att han började springa. Han har påkar som telefonstolpar, och älskar bergslöpning, ju längre desto bättre. I år var han anmäld till mellansträckan, men så började en fot krångla, så nu blir den den korta sträckan en gång till.
– Men den är verkligen ingen lek den heller, säger Carsten. Det är mycket teknisk löpning på sina håll, där finns branter man nästan måste klättra uppför och utförslöpor där man får hålla sig i rep. Roligare löpning finns inte, skrattar han.
Tiden är ingenting, tänker jag. Bara överleva och ta sig runt. Allvaret visar sig vid nummerlappsutdelningen. Man får inte springa i korta tajts, vädret kan snabbt slå om och bli kallt. Det kan komma dimma och regn. Ja, det går bra med tajts som slutar en bit ner på vaden. Minst en liter vätska måste man bära med sig, plus vindjacka, bandage, visselpipa, mobiltelefon och en liten filt som man kan svepa om sig om man trillar och blir skadad. Jag bockar och bugar och skriver på alla papper, men gissar att jag kommer att glömma filten hemma. Jag är ju en iskall man från Norden, och här är det ju ändå faktiskt fortfarande sommar. Kånka på en filt låter också väl tungt.
Dagen innan loppet är Marco Olmo på plats för att ta oss runt på en liten löptur i omgivningarna. Italienaren Marco Olmo är en legend inom ultralöparvärlden, inte minst för att han vann UTMB, 58 år gammal. Nu är han 68, men med en löparkropp som mer liknar en extremt vältränad 30–årings. Jag skakar hand med Olmo och tänker att löpning är den eviga ungdomens källa, i alla fall från fötterna upp till halsen. Där ovan är skägget gråsprängt och ansiktet fint fårat av åren och många löpmeter i bergen.
Jag tar rygg på Olmo som drar iväg fyra kilometer uppför, och sedan fyra kilometer ner igen, och det var ju ingen dålig uppvärmning inför morgondagen, suckar låren. Och nej, Olmo ska inte springa i år, han har annat för sig. Kunde man ju ha anat.
Det blir natt och det blir morgon och bussar tar löparna upp till startplatsen vid Staulanza Pass på 1700 m höjd. Det hänger regn i luften, men arrangörerna tror det kommer hänga kvar där till dess vi kommit i mål. Från starten kommer det att bli någon kilometer utför innan det vänder och går uppför mot 2000 m höjd, och så nerför igen till 1700 m och än en gång uppför till 2000 m höjd. De sista fem kilometrarna går utför från 2000 m ner till 900 m, det är en hisnande utförslöpa som troligen kommer få knäskålarna att klappra som felstämda kastanjetter mot slutet.
I starten träffar jag Elena, som är rektor för en flickskola i Venedig. Hon säger att hon åker upp till bergen varje helg och springer, bergen är ju inte mer än ett par timmar bort med bil. Elena älskar bergen, där känner hon sig fri. Det är fint i Venedig också, men för mycket folk, för mycket turister. Elena vill ha rymd och himmel omkring sig. Tyske Carsten bor i Bayern, med bil tar det tre timmar till de italienska alperna. Han åker hit åtminstone ett par gånger i månaden. Carsten och Elena säger att italienare och tyskar älskar traillöpning. Jag säger att vi svenskar också har börjat älska traillöpning, och att Elena och Carsten borde komma till Sverige och springa.
– Sverige, skrattar Carsten, ni har väl inga RIKTIGA berg i Sverige?
Nämen va–f–n! Men jag hinner inte ens säga "Keb ..." – förrän starten går och alla rusar iväg. Det börjar med lite asfalt, och benen rullar på utför, hej vad det går – och hej då "inga berg i Sverige " Carsten. Carsten ropar någonting på tyska, låter som "auf wiedersehen". Strax därpå tar asfalten slut, trixiga knixiga stigar tar vid, och det går uppför och uppför och plötsligt är Carsten där igen och strax frustar han glatt förbi. Jag intalar mig att jag inte har någon brådska utan bara ska njuta av landskapet.
Jag njuter av landskapet, mmm, det är spektakulärt. Stigarna går längs bergskammar med branta stup längs sidorna och långt där nere i dalarna svävar dimman mellan små gårdar och byar där kyrktorn sticker upp mot himlen. Och runt omkring, än högre toppar, somliga upp mot 4000 m höjd. Traillöpning är som det är, det gäller att hela tiden ha koll på var man sätter fötterna, vissa ställen ska man bara inte ramla på, det är strängt förbjudet. Arrangörerna har bra säkerhetstänk, det finns kontroller och funktionärer som ser till att man kommer rätt, men det finns ändå inga försäkringar. Det piggar upp.
Solen bryter fram, och det blir varmt. Jag tar av mig handskarna, men snart springer jag in i en dimma, temperaturen sjunker tvärt och på med handskarna igen. Vädret på de här höjderna kan växla på bara ett par hundra meter. Jag kommer till en utförsbacke där man får hänga i rep på nervägen, en man framför mig halkar och åker rutschkana, reser sig upp med ett s k "lerarschel" och knäar vidare. Traillöpare är bortom alla estetiska gränser; snor, svett och tårar, spring, klättra och kläng mot nya vårar!
Det går inte fort, det kan inte gå så fort, men tiden rusar ändå snabbt förbi. Variationen i löpningen gör att du aldrig hinner bli uttråkad, det är ständigt nya problem att lösa. Hoppa mellan stora rötter, undvika vassa stenar, hitta rätt linje i en längre utförslöpa där underlaget är grus och sten som inte stannar still under fötterna. Det är mycket spännande.
Jag tycker jag har hyfsat bra fart utför, passerar en och annan löpare, men blir också passerad av löpare som trummar på med fötterna i ett tempo som skulle ge mig dödsångest – bättre teknik, helt enkelt. Det är väl som att dansa, här kommer salsalöparna med överjordiskt roterande höfter, själv tar man sig fram i en trög foxtrott.
Lungorna väser, hjärtat bultar, luften är tunn här uppe, jag drar in luft som en dammsugare på högvarv för att få ihop tillräckligt med syremolekyler. Benen klagar, mjölksyran skvätter kring, men till slut står jag ändå där, på den sista toppen. Nedanför ligger dimman tät, hej och hå, bara fem kilometer kvar – fast utför.
Det är roligt att springa utför, men det gäller att försöka tygla sig. Jag löper med ryggen bakåtlutad och ser benen röra sig där framme, försöker hålla emot, men de tycks leva ett alldeles eget liv, bortom min kontroll. Efter tre kilometer utför är jag lite orolig för jag att det snart kommer ryka några fjädrar ur knäkapslarna (boing, boing), jag försöker räkna ut hur många newton som trycker på underifrån, men det går inget vidare. Fysik var aldrig mitt bästa ämne. Bara hoppas fysiken är bättre här.
Äntligen planar det ut, asfalt tar vid, någon kilometer kvar till målet. Fötterna slår stumt i underlaget, har alldeles glömt bort hur man trycker ifrån efter all löpning utför. Klockan visar på runt 2.40 när jag passerar mållinjen, det är svårt se exakt, där ligger liksom en dimma över ögonen. Jag är mycket lerig, mycket svettig, och mycket lycklig. Jag slog inte ihjäl mig den här gången heller.
Men var är Carsten?
Carsten dyker upp en halvtimme senare. Carsten har sprungit vilse. Där var någon ("scheisse") skylt han missade på vägen. Jag beklagar Carsten detta av hela mitt hjärta. Sedan är det förstås som det är med resultat – där står det aldrig att man har sprungit vilse.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-12-02 07:55


Marco Olmo och jag

Äntligen har man fått en löparkompis att se upp till. Marco Olmo är flera centimeter längre än jag är.

Vi körde en morgonjogg. Ja, morgonjogg och morgonjogg, 5 km uppför ett berg, och 5 km ner. Jag blev svettig, men det blev inte Olmo. Man kan undra varför. Och nej Olmo har inga planer på att åka till Stockolmo ...

A la Montaigne

Viva via Dolomiterna.

En liten tempohöjning, eller bara hybris ...

Horsepower, 3 1/2 Hk

I morgon börjar det riktiga racet, Dolomite Xtreme. 23 km för egen del, fast en tysk löpare som sprang förra året mätte upp 26 km. Blir spännande se vad en svensk Garmin visar.  Regn har utlovats, så det kan bli en hal historia. En höjdare hur som helst, här är förfärligt höga berg och avgrundsdjupa dalar.

/ to be continued ..../

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-10 16:55


Nu blir det jobbigt igen – Dolomite Extreme!!

Vem sa att livet ska vara enkelt? Ibland går det uppför.

Ibland går det utför.

Ibland hamnar man på glid.

En sak är i alla fall säker, när jag springer här den 11 juni:

http://www.dolomitiextremetrail.com/en/2016/race/dxt-53k/

Det kommer att bli en hel del frisk luft.

Och väl läge börja ta tag i backträningen – Hammarbyhöjden, here I come!

Motto för maj – No Mountain to High!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-05-04 10:20



< Nyare inläggÄldre inlägg >

[Mer om]Kenneth Gysing


Om att springa för livet




Etiketter


  1. > 50 nyanser av löpning
  2. > Alla Helgons Löpardag
  3. > Alternativ träning
  4. > AS Nälsta
  5. > Badkarl
  6. > Bellman
  7. > Blötdjur
  8. > Bokmässa
  9. > Bokmässan
  10. > Bokparty
  11. > Boston Marathon
  12. > Brooklyn Half Marathon
  13. > Brytare
  14. > Bröllop
  15. > böcker
  16. > Coney Island
  17. > Crosstraining
  18. > Djurgården
  19. > Drömbad
  20. > Drömmar
  21. > Early rising
  22. > Elaka recensioner
  23. > Ensamsegling
  24. > Entropi
  25. > Eurovision
  26. > Faror
  27. > Filkosofi
  28. > Fjäll stafett
  29. > flamingos
  30. > Fort Green Park Brooklyn
  31. > Förkylt
  32. > Glögg
  33. > Gran Canaria
  34. > Gran Canaria Marathon
  35. > Hash
  36. > Historia
  37. > I skogen
  38. > Intervaller
  39. > Julafton
  40. > Julcykel
  41. > Kajak
  42. > Klimatfara
  43. > Konst
  44. > Konst och löpning
  45. > Konstnärlig löpning
  46. > Kvantfysik
  47. > Kyssar
  48. > Lika som bär
  49. > Litteratur
  50. > litteratur
  51. > Look alikes
  52. > långpass
  53. > Löpande kritik
  54. > Löparbok
  55. > Löparmassage
  56. > Löpning och litteratur
  57. > Matematik
  58. > Matlagning
  59. > Mellanrum
  60. > Morgonjogg
  61. > Motivation
  62. > Motivationsbooster
  63. > mål
  64. > nyårslöften
  65. > OS
  66. > P4 morgonradio
  67. > Phuket runt
  68. > Phuket runt med Jonas Colting
  69. > poesi
  70. > Polish Butter Cakes
  71. > Produktreklam
  72. > Prylgalen
  73. > Påskafton
  74. > Radio
  75. > Radio on
  76. > Rap
  77. > Religion
  78. > Religionskrig
  79. > Runmarö
  80. > Running for Freedom
  81. > Simma Phuket runt
  82. > Singelliv
  83. > Sjuk
  84. > Sjukdomsbilder
  85. > Sjukläger
  86. > Skada
  87. > Skador
  88. > Skogen
  89. > Skriet från vildmarken
  90. > Slutspel
  91. > Snor
  92. > Snö
  93. > Sommarblogg
  94. > Sportdryck
  95. > Spöken
  96. > Stadion
  97. > Stadslopp
  98. > Star Trek
  99. > Stjärnornas krig
  100. > Stockholm Marathon
  101. > Stora Skuggan
  102. > SVT Godmorgon TV
  103. > Swimrun
  104. > Sömn
  105. > Sömngång
  106. > Tel Aviv Half marathon
  107. > Tel Aviv Halvmaraton
  108. > Thriller
  109. > Tillökning
  110. > Träning med barn
  111. > Tävling
  112. > Ultralopp i Karlstad
  113. > Ultravasan
  114. > Vatten
  115. > vetenskapligt experiment
  116. > Victorialoppet
  117. > Viktlöst
  118. > Vårkänslor
  119. > Väder
  120. > Väderlek
  121. > Värme
  122. > Winter Run
  123. > Winterrun
  124. > Årstider
  125. > Ö till Ö

Länkar



Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Sök på runnersworld.se


Få vårt nyhetsbrev!


Annonser