Dolomite Xtreme - The Xtreme story - Kenneth Gysing | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Kenneth Gysing


Om att springa för livet

Etiketter


  1. > 50 nyanser av löpning
  2. > Alla Helgons Löpardag
  3. > Alternativ träning
  4. > AS Nälsta
  5. > Badkarl
  6. > Bellman
  7. > Blötdjur
  8. > Bokmässa
  9. > Bokmässan
  10. > Bokparty
  11. > Boston Marathon
  12. > Brooklyn Half Marathon
  13. > Brytare
  14. > Bröllop
  15. > böcker
  16. > Coney Island
  17. > Crosstraining
  18. > Djurgården
  19. > Drömbad
  20. > Drömmar
  21. > Early rising
  22. > Elaka recensioner
  23. > Ensamsegling
  24. > Entropi
  25. > Eurovision
  26. > Faror
  27. > Filkosofi
  28. > Fjäll stafett
  29. > flamingos
  30. > Fort Green Park Brooklyn
  31. > Förkylt
  32. > Glögg
  33. > Gran Canaria
  34. > Gran Canaria Marathon
  35. > Hash
  36. > Historia
  37. > I skogen
  38. > Intervaller
  39. > Julafton
  40. > Julcykel
  41. > Kajak
  42. > Klimatfara
  43. > Konst
  44. > Konst och löpning
  45. > Konstnärlig löpning
  46. > Kvantfysik
  47. > Kyssar
  48. > Lika som bär
  49. > Litteratur
  50. > litteratur
  51. > Look alikes
  52. > långpass
  53. > Löpande kritik
  54. > Löparbok
  55. > Löparmassage
  56. > Löpning och litteratur
  57. > Matematik
  58. > Matlagning
  59. > Mellanrum
  60. > Morgonjogg
  61. > Motivation
  62. > Motivationsbooster
  63. > mål
  64. > nyårslöften
  65. > OS
  66. > P4 morgonradio
  67. > Phuket runt
  68. > Phuket runt med Jonas Colting
  69. > poesi
  70. > Polish Butter Cakes
  71. > Produktreklam
  72. > Prylgalen
  73. > Påskafton
  74. > Radio
  75. > Radio on
  76. > Rap
  77. > Religion
  78. > Religionskrig
  79. > Runmarö
  80. > Running for Freedom
  81. > Simma Phuket runt
  82. > Singelliv
  83. > Sjuk
  84. > Sjukdomsbilder
  85. > Sjukläger
  86. > Skada
  87. > Skador
  88. > Skogen
  89. > Skriet från vildmarken
  90. > Slutspel
  91. > Snor
  92. > Snö
  93. > Sommarblogg
  94. > Sportdryck
  95. > Spöken
  96. > Stadion
  97. > Stadslopp
  98. > Star Trek
  99. > Stjärnornas krig
  100. > Stockholm Marathon
  101. > Stora Skuggan
  102. > SVT Godmorgon TV
  103. > Swimrun
  104. > Sömn
  105. > Sömngång
  106. > Tel Aviv Half marathon
  107. > Tel Aviv Halvmaraton
  108. > Thriller
  109. > Tillökning
  110. > Troll Trail
  111. > Träning med barn
  112. > Tävling
  113. > Ultralopp i Karlstad
  114. > Ultravasan
  115. > Vatten
  116. > vetenskapligt experiment
  117. > Victorialoppet
  118. > Viktlöst
  119. > Vårkänslor
  120. > Väder
  121. > Väderlek
  122. > Värme
  123. > Winter Run
  124. > Winterrun
  125. > Årstider
  126. > Ö till Ö

Dolomite Xtreme - The Xtreme story

2 dec 2016
av: Kenneth Gysing

Hepp, fastnade visst mitt i steget där i somras i Dolomiterna. Skrev To be continued, men så uppstod en s k Timewarp (väldigt vanliga i t ex Star Trek, dock mindre vanliga i Dolomiterna, men det händer ...) och plötsligt är det 2 december och barnen ligger snoriga i soffan och kollar in Adventskalendern. Men vad är väl Tiden egentligen, mer än en elak uppfinning av Skolverket, som delat upp tillvaron i terminer och lov!

Jag tar vid där jag stannade, i steget där i Dolomiterna, och fortsätter på den utstakade vägen. Så här gick det alltså, där och då i Dolomiterna - eller - Hur jag sprang upp och in i dimman, och ner igen:


Jag kan knappt berga mig. Det är en usel vits, men det går verkligen uppför, vägen slingrar sig fram mellan enorma bergsmassiv, luften är lätt att andas, himlen är nära. Jag är på väg mot Val di Zoldo, i hjärtat av Dolomiterna, den väldiga italienska bergskedjan som bara ligger någon dryg timmes bilfärd från flygplatsen i Pisa. Det är dags att toppa till vardagen igen med riktig höjdarlöpning - det är dags för Dolomite Extreme Trail. Man har att välja mellan 103 km, 53 km och 23 km, där maxtiden för den längsta sträckan är 28 timmar, för mellandistansen 13 timmar och för den korta, fyra timmar. De som ska springa längst startar på kvällen innan de starten för de övriga distanserna, med pannlampa, och springer natten igenom. Dolomite Extreme hör till de absolut tuffaste trailloppen i världen, och är också ett av de absolut vackraste. Bansträckningarna går genom områden som hör till UNESCOS världsarv, med vild och otämjd natur och en förskräcklig massa höjdmeter.
Jag har skamlöst anmält mig till den kortaste sträckan, jag känner mig fortfarande som lite av en novis i trailsammanhang, möjligen är jag också lite lat, eller kanske bara orolig för att benen ska ta slut (jag har inte vågat tänka efter). Det gick hyfsat bra i Rotterdam Marathon i våras, men där var det ju helt platt förutom en bro. Här i Val di Zoldo kommer det inte vara platt någonstans. Dessutom, om benen tar slut i ett sådant här traillopp, som man löper på egen risk, kan det gå riktigt illa (man får fylla i ett formulär innan loppet där arrangören frånsäger sig allt ansvar om man skulle trilla nerför något stup och slå ihjäl sig). Och jag har verkligen inte tid med några olyckor, en småbarnspappa mitt i livet gör bäst i att stå stadigt på benen. Det är ju jättesvårt att skjutsa barn till fotbollsträning, med gipsade ben - och ännu svårare om man är död!
- Ja, ja, skrockar Carsten Reichel (på engelska med sydtyrolsk brytning), det där med 23 km ska du nog inte ta så bokstavligt, när jag sprang förra året var det snarare 26 km, och då sprang jag inte ens vilse.
Carsten är en stadig tysk trailöpare och journalist i åldern plus 30 som driver webbsidan "Rock´n Trail" på nätet. En gång i tiden var han en lovande hockeyspelare, men en knäskada satte stopp för karriären. Han slutade träna och blev med tiden tämligen fet, vilket han tyckte så illa om att han började springa. Han har påkar som telefonstolpar, och älskar bergslöpning, ju längre desto bättre. I år var han anmäld till mellansträckan, men så började en fot krångla, så nu blir den den korta sträckan en gång till.
- Men den är verkligen ingen lek den heller, säger Carsten. Det är mycket teknisk löpning på sina håll, där finns branter man nästan måste klättra uppför och utförslöpor där man får hålla sig i rep. Roligare löpning finns inte, skrattar han.
Tiden är ingenting, tänker jag. Bara överleva och ta sig runt. Allvaret visar sig vid nummerlappsutdelningen. Man får inte springa i korta tajts, vädret kan snabbt slå om och bli kallt. Det kan komma dimma och regn. Ja, det går bra med tajts som slutar en bit ner på vaden. Minst en liter vätska måste man bära med sig, plus vindjacka, bandage, visselpipa, mobiltelefon och en liten filt som man kan svepa om sig om man trillar och blir skadad. Jag bockar och bugar och skriver på alla papper, men gissar att jag kommer att glömma filten hemma. Jag är ju en iskall man från Norden, och här är det ju ändå faktiskt fortfarande sommar. Kånka på en filt låter också väl tungt.
Dagen innan loppet är Marco Olmo på plats för att ta oss runt på en liten löptur i omgivningarna. Italienaren Marco Olmo är en legend inom ultralöparvärlden, inte minst för att han vann UTMB, 58 år gammal. Nu är han 68, men med en löparkropp som mer liknar en extremt vältränad 30-årings. Jag skakar hand med Olmo och tänker att löpning är den eviga ungdomens källa, i alla fall från fötterna upp till halsen. Där ovan är skägget gråsprängt och ansiktet fint fårat av åren och många löpmeter i bergen.
Jag tar rygg på Olmo som drar iväg fyra kilometer uppför, och sedan fyra kilometer ner igen, och det var ju ingen dålig uppvärmning inför morgondagen, suckar låren. Och nej, Olmo ska inte springa i år, han har annat för sig. Kunde man ju ha anat.
Det blir natt och det blir morgon och bussar tar löparna upp till startplatsen vid Staulanza Pass på 1700 m höjd. Det hänger regn i luften, men arrangörerna tror det kommer hänga kvar där till dess vi kommit i mål. Från starten kommer det att bli någon kilometer utför innan det vänder och går uppför mot 2000 m höjd, och så nerför igen till 1700 m och än en gång uppför till 2000 m höjd. De sista fem kilometrarna går utför från 2000 m ner till 900 m, det är en hisnande utförslöpa som troligen kommer få knäskålarna att klappra som felstämda kastanjetter mot slutet.
I starten träffar jag Elena, som är rektor för en flickskola i Venedig. Hon säger att hon åker upp till bergen varje helg och springer, bergen är ju inte mer än ett par timmar bort med bil. Elena älskar bergen, där känner hon sig fri. Det är fint i Venedig också, men för mycket folk, för mycket turister. Elena vill ha rymd och himmel omkring sig. Tyske Carsten bor i Bayern, med bil tar det tre timmar till de italienska alperna. Han åker hit åtminstone ett par gånger i månaden. Carsten och Elena säger att italienare och tyskar älskar traillöpning. Jag säger att vi svenskar också har börjat älska traillöpning, och att Elena och Carsten borde komma till Sverige och springa.
- Sverige, skrattar Carsten, ni har väl inga RIKTIGA berg i Sverige?
Nämen va-f-n! Men jag hinner inte ens säga "Keb ..." - förrän starten går och alla rusar iväg. Det börjar med lite asfalt, och benen rullar på utför, hej vad det går - och hej då "inga berg i Sverige " Carsten. Carsten ropar någonting på tyska, låter som "auf wiedersehen". Strax därpå tar asfalten slut, trixiga knixiga stigar tar vid, och det går uppför och uppför och plötsligt är Carsten där igen och strax frustar han glatt förbi. Jag intalar mig att jag inte har någon brådska utan bara ska njuta av landskapet.
Jag njuter av landskapet, mmm, det är spektakulärt. Stigarna går längs bergskammar med branta stup längs sidorna och långt där nere i dalarna svävar dimman mellan små gårdar och byar där kyrktorn sticker upp mot himlen. Och runt omkring, än högre toppar, somliga upp mot 4000 m höjd. Traillöpning är som det är, det gäller att hela tiden ha koll på var man sätter fötterna, vissa ställen ska man bara inte ramla på, det är strängt förbjudet. Arrangörerna har bra säkerhetstänk, det finns kontroller och funktionärer som ser till att man kommer rätt, men det finns ändå inga försäkringar. Det piggar upp.
Solen bryter fram, och det blir varmt. Jag tar av mig handskarna, men snart springer jag in i en dimma, temperaturen sjunker tvärt och på med handskarna igen. Vädret på de här höjderna kan växla på bara ett par hundra meter. Jag kommer till en utförsbacke där man får hänga i rep på nervägen, en man framför mig halkar och åker rutschkana, reser sig upp med ett s k "lerarschel" och knäar vidare. Traillöpare är bortom alla estetiska gränser; snor, svett och tårar, spring, klättra och kläng mot nya vårar!
Det går inte fort, det kan inte gå så fort, men tiden rusar ändå snabbt förbi. Variationen i löpningen gör att du aldrig hinner bli uttråkad, det är ständigt nya problem att lösa. Hoppa mellan stora rötter, undvika vassa stenar, hitta rätt linje i en längre utförslöpa där underlaget är grus och sten som inte stannar still under fötterna. Det är mycket spännande.
Jag tycker jag har hyfsat bra fart utför, passerar en och annan löpare, men blir också passerad av löpare som trummar på med fötterna i ett tempo som skulle ge mig dödsångest - bättre teknik, helt enkelt. Det är väl som att dansa, här kommer salsalöparna med överjordiskt roterande höfter, själv tar man sig fram i en trög foxtrott.
Lungorna väser, hjärtat bultar, luften är tunn här uppe, jag drar in luft som en dammsugare på högvarv för att få ihop tillräckligt med syremolekyler. Benen klagar, mjölksyran skvätter kring, men till slut står jag ändå där, på den sista toppen. Nedanför ligger dimman tät, hej och hå, bara fem kilometer kvar - fast utför.
Det är roligt att springa utför, men det gäller att försöka tygla sig. Jag löper med ryggen bakåtlutad och ser benen röra sig där framme, försöker hålla emot, men de tycks leva ett alldeles eget liv, bortom min kontroll. Efter tre kilometer utför är jag lite orolig för jag att det snart kommer ryka några fjädrar ur knäkapslarna (boing, boing), jag försöker räkna ut hur många newton som trycker på underifrån, men det går inget vidare. Fysik var aldrig mitt bästa ämne. Bara hoppas fysiken är bättre här.
Äntligen planar det ut, asfalt tar vid, någon kilometer kvar till målet. Fötterna slår stumt i underlaget, har alldeles glömt bort hur man trycker ifrån efter all löpning utför. Klockan visar på runt 2.40 när jag passerar mållinjen, det är svårt se exakt, där ligger liksom en dimma över ögonen. Jag är mycket lerig, mycket svettig, och mycket lycklig. Jag slog inte ihjäl mig den här gången heller.
Men var är Carsten?
Carsten dyker upp en halvtimme senare. Carsten har sprungit vilse. Där var någon ("scheisse") skylt han missade på vägen. Jag beklagar Carsten detta av hela mitt hjärta. Sedan är det förstås som det är med resultat - där står det aldrig att man har sprungit vilse.

Kategorier:
Lopp Utanför Sverige 



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtio med siffror i fältet här





Följ oss

Loppkalendern

30 sep
Umeå
30 sep
Stockholm
01 okt
Stockholm
01 okt
Odense
01 okt
Mölndal
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!