Josefine Antonsson | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Josefine Antonsson


32-årig löpare och trebarnsmamma från Småland. Tränar gärna prestationsinriktat och har som mål att springa halvmaran på under 1.20 men är just nu gravid med fjärde barnet. Här bloggar jag om löpträning, hälsa, föräldraskap och annat som hör livet till. Mina personliga rekord: 10 km 37:16, halvmaraton 1.22.59, maraton 3.00.18.

Springa maraton för en god sak!

19 jan 2017

Ni som följer min blogg vet kanske att jag jobbar på Erikshjälpen, en organisation som kämpar för att göra världen lite bättre för barn. I år ska vi genomföra ett projekt som jag som löpare tycker är extra kul, nämligen ett samarbete med Jönköping Marathon. Vi ska bland annat arrangera ett välgörenhetslopp och ett barnlopp i samband med loppet + att vi uppmuntrar maratondeltagare att göra egna insamlingar till vårt arbete för barn i katastrofer.

I dag hade vi pressträff med lite lokala medier här i Jönköpingstrakten – så kul!  Tanken är att jag själv ska vara med och springa halvmaran den 19 augusti och i samband med det samla in pengar till vår katastroffond. Kommer nog skriva lite mer när själva insamlingen är igång. I krig och katastrofer är det ofta barnen som drabbas hårdast, därför känns det här sjukt viktigt. Jag var ju i Libanon för några månader sen och fick med egna ögon se hur enorma behov det finns bland de syriska flyktingfamiljerna där. Fick träffa många familjer som hade det så svårt. Sen jag själv blev mamma för första gången tycker jag det är otroligt jobbigt att möta utsatta barn och kan jag förena nytta (att göra nåt vettigt för barn som lever i otrygghet)  med nöje (att springa!!!) vill jag gärna göra det.

Eftersom det bara kommer att vara 2,5 månad efter min förlossning blir det inte löpning utan snarare lugn jogging blandat med gång för mig under loppet. Jag kommer ju precis ha kommit igång med löpträningen då (om allt går som det ska). Vissa tycker säkert det låter helt idiotiskt att ens överväga att ”gåjogga” en halvmara så tidigt, men jag har ju fött tre barn innan och vet vad som funkat och inte funkat för mig. Och känns det inte bra ställer jag såklart in.

Det var allt för mig idag. Nu laddar jag för långhelg med mycket löpning, mycket häng, simhallsbesök och eventuellt såpning av en nyslipad trätrappa.

 

Tung start på veckan

17 jan 2017

Helgen var toppen, men starten på den här arbetsveckan har varit desto sämre.
Igår tog det 3,5 (!!) timme att ta sig hem från jobbet på grund av massa strul med försenade tåg. Jag gick från kontoret klockan 15 och var hemma först 18.30. Hade dessutom fått ett otroligt tungt besked om en cancersjuk kollega under dagen, så jag var både trött, arg, hungrig och ledsen när jag kom hem. En kritisk, men säkert rättvis, kommentar från mannen under kvällsmaten var droppen. Tårarna började rinna…

Jag gråter ganska sällan – och försöker undvika att göra det inför barnen, i alla fall om det handlar om småsaker, eftersom det känns som att de blir onödigt oroliga. Sjuåringen var nog den enda som märkte det (de andra var fullt upptagna med att kräva rätt typ av tallrik, potatisen skuren på rätt sätt osv) men jag blev så glad över hennes reaktion. Hon tog med sig sin tallrik, satte sig i mitt knä och klappade mig lite över håret. Hon är i vanliga fall ganska okramig, inte alls särskilt fysisk, men fattade väl vad jag behövde. Gulligt!

Trots att det hunnit bli ganska sent när middagen var avklarad hann jag med en löprunda på 45 minuter innan läggning av barnen. Bra för själen och underbart att få andas lite efter alla frustrerande timmar på tåg och bussar. Rent fysiskt var inte passet någon höjdare, trots att jag joggade långsamt hade jag mjölksyrekänsla i vaderna hela tiden och saknade min icke-gravida kropp extra mycket, men ändå så SKÖNT att få en stund i friska luften.  

Nu är det ny dag, nya tag. Den lite smådeppiga känslan hänger visserligen kvar (inte minst eftersom det var strul med kollektivtrafiken även i morse, varför kan det inte bara funka!!?) men det känns betydligt bättre än i går. Kände små, härliga kickar från den lilla i magen under förmiddagen och dessutom har vi gått igenom ett sjukt roligt projekt vi ska genomföra på jobbet under året som har med löpning att göra! Ska berätta mer om det senare i veckan.

Att leva med en löpare

15 jan 2017

För ett tag sen läste jag roat Simon Wikstrands blogginlägg ”att leva med en löpare” och har även lyssnat på diverse diskussioner om det här i några olika poddar.

Jag tänkte ge mina tankar om saken – eftersom jag just lever med en icke-löpare som håller på att förvandlas till en riktigt inbiten löpare.

Min man Fredrik har inte alltid sprungit. För något år sen kunde jag räkna våra gemensamma löprundor på en hand. Han har med glädje spelat innebandy typ en gång i veckan och that’s it. I övrigt har han mest varit road av böcker, tv-serier, dataspel och fiske. Han har gjort några halvhjärtade försök att börja springa men mest fått ont i knäna.

Samtidigt har mitt eget intresse för löpning vuxit. Från att jogga 5 km tre gånger i veckan till att sätta upp mål, träna inför lopp, räkna kilometer och försöka bli bättre. Löpning har helt enkelt blivit ett av mina stora intressen. Att Fredrik inte sprungit har dock inte spelat någon större roll för mig - och jag har inte försökt pusha honom att börja. Visst är det kul med gemensamma intressen, men man måste ju faktiskt inte göra allt tillsammans. Viktigt är däremot förståelse och stöttning, och det tycker jag att jag har fått. Vi har kunnat prata lite löpning ibland, han har aldrig klagat när jag gett mig ut på mina pass eller åkt på tävlingar, och han har aldrig någonsin försökt övertala mig att sitta kvar i soffan och kolla en tv-serie i stället för att ta en löprunda. Tillräckligt för mig!

För något år sen hände det grejer. Fredrik började plötsligt springa mer ”på riktigt”. Jag trodde nog att han skulle ge upp det rätt snart, typ under höstens första förkylning, men det gjorde han inte. Han höll i, köpte löparklocka och skor och började sätta upp mål. Sprang både några OCR-lopp och några vanliga lopp. Nu har han satt igång träningen inför Göteborgsvarvet 2017.

Och nu är det plötsligt HAN som är den stora löparnörden i familjen. Det är han som spenderar pengar på löpargrejer (har redan hunnit byta gps-klockan mot en bättre och skaffat icebugs), vill prata löpning med mig (nästan lite för mycket och för ofta), äter nyttiga mellanmål och så vidare.

Jag är såklart jätteglad att han springer – inte minst eftersom det för med sig många andra goda vanor också, vad gäller sömn och mat till exempel. Och visst är det kul att kunna dela ett stort intresse (jag föredrar definitivt att prata löpning framför att prata fiske…) Samtidigt blir det ju liiiite krångligare att vi plötsligt är två personer som ska få in våra träningspass i vardagen. Vi har ju tre små barn och kan inte springa tillsammans mer än i undantagsfall. Det blir lätt så här:
”What, ska DU springa i kväll, det hade ju jag tänkt!? Meh, långpass på söndagsmorgnar har ju varit min grej i flera år, det kan du väl inte bara komma och ändra på så här?”

Lite förändrat läge med andra ord, men sammantaget är det absolut så att det goda överväger. Att leva med en löpare är supertrevligt. Och förstås extra kul de gånger man faktiskt kan springa tillsammans.

Islöpning och vegomat

13 jan 2017

God förmiddag!

Första jobbveckan avklarad efter julledigheten. Jag har varit alldeles för ineffektiv, men det är skönt att vara igång igen. Vet av erfarenhet att jag är rätt så segstartad, det brukar blir bättre efter några dagar! Sov kasst i början på veckan också, men börjar få ordning på det med. Som gravid kan jag inte slarva alls med att t.ex. gå och lägga mig i tid, jag blir helt förstörd direkt.

Träningmässigt har det varit en bra vecka. Har tränat varje dag: I måndags 60 min löpning, i tisdags 45 min crosstrainer och 15 min styrka, i onsdags 60 min löpning (i snöstorm), i går 60 min löpning på snöiga stigar och i dag sprang jag en morgonjogg på 5 km. Det var typ isgata och jag lyckades ramla och slå i knät. Brukar prata vitt och brett om att jag aaaaldrig ramlar när det är halt, trots odubbade skor, men i dag hände det. I fortsättningen får jag nog vara lite mer försiktig. Alternativt skaffa dubbar.

En annan grej vi dragit igång med den här veckan är att prova nya maträtter. Ett mål för januari månad är att vi ska laga vegetarisk mat här hemma varannan dag. Så kul att testa lite nytt! Barnen är visserligen sjukt skeptiska till allt de inte känner till, men vi har bestämt oss för att inte ta så mycket hänsyn. Får de bestämma blir det köttbullar (färdigköpta) eller pannkakor varje dag och det känns ju sådär lagom roligt.

När vi lagat vegetariskt tidigare har det framför allt blivit olika pastarätter och lasagne, men nu ska det bli mer variation. Har googlat fram en del recept som verkar bra men också använt boken ”Mera Vego” av Sara Ask och Lisa Bjärbo.  Godast hittills av rätterna vi lagat är en gryta med indiska smaker som kallas ”Krämig trebönsmasala”, recept finns t.ex. här. Och har ni snabba, enkla och goda vegorecept som även barn kan tänkas gilla – dela gärna med er!

 

 

Att springa maraton med en fripassagerare

11 jan 2017

I september någon gång försvann min annars hyfsat regelbundna mens. Den dök inte upp på förväntat datum. Ungefär samtidigt började jag få mer och mer ont i ett smalben. Och ganska snabbt började jag tänka katastroftankar. ÅH NEJ, jag har sprungit så mycket att jag till och med börjar få mensrubbningar, nu kommer jag garanterat få en stressfraktur snart. Hjälp! Inte nu, inte två månader innan New York Marathon! (Ja, jag vet att det inte tar två veckor att utveckla en stressfraktur utan snarare månader eller år, men jag är inte alltid så logisk).

Ungefär i samma veva började kroppen strejka när jag skulle springa intervaller. Alltså, jag kunde genomföra passen på ett helt okej sätt, men jag upplevde att kroppen inte alls ville. Motståndet var enormt mycket större än vanligt. När jag även började bli extremt kissnödig och var tvungen att kissa typ varje kvart, plus att magen svullnade upp och jag såg ut som att jag var gravid i femte månaden, insåg jag att något inte var riktigt normalt. Nu var jag plötsligt tillräckligt logisk för att göra ett graviditetstest. Och ja, det var positivt.

Eftersom vi inte alls hade planerat en bebis blev jag väldigt överraskad. Oväntat glatt överraskad faktiskt. Men också lite småbekymrad, såklart. Fyra barn, det är ju typ gaaalet mycket! Och precis just nu!? Årets stora löparmål låg liksom mindre än två månader fram i tiden, hur skulle jag fixa det med en kropp som bara blev mer och mer hormonpåverkad, uppblåst och allmänt konstig!!?

Jag bestämde mig hur som helst för att följa träningsprogrammet enligt planen och försöka nå mitt uppsatta mål. Det var verkligen inte helt enkelt. I v 6-7 någon gång började jag må väldigt illa (har inte gjort det med de andra tre så det var också en överraskning). Sen blev jag såklart enormt trött också. Och helt vansinnigt hungrig. Egentligen ville jag bara sova och äta – inte jobba, och absolut inte springa pass som 5x3 km i maratonfart efter jobbet. Tremilspass med lagom mycket morgonillamående var heller ingen höjdare.

På något vis tog jag mig ändå igenom den där månaden. Det funkade! Jag märkte tidigt att flåset blev lite sämre (tror det beror på att blodmängden i kroppen ökar tidigt och att hjärtat måste jobba hårdare) men det var ingen gigantisk försämring. Veckan före loppet sprang jag 10 km i 4.00-fart med bra känsla i kroppen.

Det jag var mest orolig för inför loppet var nog egentligen att kroppen inte skulle fixa ansträngningen med tanke på graviditeten – att den skulle lägga av och att jag typ skulle svimma. Det hände ju inte, tack och lov! Ni som läser bloggen vet ju att jag grejade det på ett ganska bra sätt ändå, även om jag fick kämpa HÅRT och inte riktigt nådde mitt uppsatta mål. Jag var liksom inte sådär lätt och pigg i kroppen som jag möjligen hade kunnat vara en bra dag som icke-gravid.

Nu är jag i v 19 och springer fortfarande i princip varje dag, dock inga intervaller. Men jag har blivit rätt så flåsig! Känns som att konditionen försämrats med ungefär 100 procent. Jag har i alla fall som målsättning att träna en timme varje dag fram till förlossningen, löpning/jogging så länge det känns bra, sen blir det kanske cykel eller crosstrainer.  Jag kommer såklart fortsätta blogga om träningen och graviditeten här (ska bli skönt att kunna vara helt ärlig med hur min träning faktiskt ser ut just nu) sen får jag se hur mycket energi det finns att sätta upp nya mål och börja träna prestationsinriktat igen när bebisen kommit ut i början av juni. Jag har ju en hel del drömmar kvar. Typ att springa halvmaran på under 1.20 och kapa de där retliga sekunderna på min maratontid. Får se hur det blir med den saken:)

 

 

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

18 feb
Stockholm
22 apr
Stockholm
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!