Josefine Antonsson - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Josefine Antonsson


32-årig löpare och trebarnsmamma från Småland. Tränar gärna prestationsinriktat och har som mål att springa halvmaran på under 1.20 men är just nu gravid med fjärde barnet. Här bloggar jag om löpträning, hälsa, föräldraskap och annat som hör livet till. Mina personliga rekord: 10 km 37:16, halvmaraton 1.22.59, maraton 3.00.18.

Känslostormar och återupptagen träning

20 jun 2017

Nu är det lite drygt två veckor sedan lilla Lykke (ja, nu har hon äntligen fått ett namn!) kom till världen. Det har varit två veckor fulla av massa olika känslor. Glädje, tacksamhet och förundran förstås, men också en känsla av förlorad frihet. Det där lilla livet är ju så enormt beroende av mig och plötsligt är jag rätt låst och kan inte göra precis vad jag vill längre. Vår näst yngsta fyller fyra i sommar och senaste året har faktiskt varit väldigt enkelt – att få en bebis igen är en stor omställning. Jag gör mitt bästa för att anpassa mig och försöker verkligen njuta av den gosiga lilla tjejen vi fått.  Men allt är såklart inte bara underbart och superenkelt.

Fysiskt mår jag så bra man kan må, tror jag. Första veckan efter en förlossning handlar ju en hel del om att uthärda smärta. Eftervärkar gör ONT och att komma igång med amningen gör ONT. Dessutom sover man alldeles för lite och är sjukt trött. Men sedan någon vecka tillbaka flyter allt på bra och jag känner mig nästan som vanligt igen. Redan dag två efter förlossningen kunde jag ta en kort promenad och några dagar senare gick jag typ 5-6 km i rask takt. Sedan en vecka tillbaka har jag, utöver promenaderna, gjort knipövningar och konditionstränat nästan varje dag på crosstrainer eller cykel. I går körde jag första lite tuffare passet, ett kortare backintervallpass på cykel.

Att jag börjat träna så snabbt igen handlar verkligen inte om att jag försöker hetsa mig tillbaka till nån slags form. Nej, det är helt enkelt så att jag mår sjukt mycket bättre av att få upp pulsen en liten stund varje dag! Jag blir gladare och kan hantera livet bättre. Ingen träningsform ger mig samma kick som löpning, förstås, men lite alternativ konditionsträning är bättre än inget. Borde försöka komma igång med lite styrka också.

Träningskläderna jag bott i som gravid

10 jun 2017

.

I samarbete med Training for Pregnant

Under en ganska stor del av graviditeten fungerade det att träna i mina vanliga träningsjackor/toppar, men sista månaderna var det inte något som satt särskilt bra. Alla överdelar blev helt enkelt för korta! Från och med början av maj använde jag mig därför av träningsjacka, linne och top från Training for Pregnant - kläder som jag verkligen kan rekommendera för den som är gravid och vill vara aktiv. Mjuka, stretchiga, sitter bra och funkar under både löpning och andra träningsformer. Finns att köpa här

De här bilderna är tagna i söndags, bara någon timme innan värkarna satte igång! Då visste jag inte att jag mindre än ett halvt dygn senare skulle sitta med en liten nyföding i famnen:)

 

 

Nu är hon här!

7 jun 2017

Nu har vår fjärde lilla flicka kikat ut. Natten till måndagen kl 03.22 gjorde hon entré, fem dagar före beräknat födelsedatum. 3265 gram tung och 49 centimeter lång. Hon verkar stark och frisk, sover, äter och sköter sig fint. Så skönt. Och vilken gåva!! Än så länge är hon namnlös, men vi hoppas väl att vi kan hitta på ett namn hyfsat snart. Lykke och Ester är de hetaste alternativen…

Allra sista löprundan sprang jag i lördags kväll. En riktigt skön sväng i skogen, åtta kilometer med några små gångpauser i mitten. Då kände jag inte alls att något var på g, även om jag haft väldigt mycket sammandragningar hela veckan. Trodde ju inte att hon skulle komma före utsatt datum då jag gick över tiden nio dagar förra gången.

Men så blev det alltså! Första antydan till värk fick jag på söndagsförmiddagen någon gång, men det var alldeles för klent för att jag skulle vara säker på att det inte bara var någon slags förvärkar. Så vi var igång hela dagen – var på barngudstjänst i Västervik, käkade lunch med min svåger, svägerska och syster, fotade klänningar i gravidmagar i en ruin och laddade för eventuell förlossning med mat på McDonalds. Vid sjutiden åkte vi hem och under den timme resan tog började molvärken i magen bli mer och mer lik riktiga värkar. Jag försökte klocka dem, och kunde konstatera att det var allt från fem till tio minuter mellan dem.   

Eftersom mina tidigare förlossningar gått snabbt ringde vi redan då och förberedde barnvakten. Sen kom vi hem, la barnen och inväntade mer täta och regelbundna värkar.  Till min besvikelse blev de inte tätare – snarare tvärtom. Vid 21.30-tiden var det fortfarande mellan sju och åtta minuter mellan dem. Men de blev i alla fall starkare och gjorde lite mer ont. Så jag ringde förlossningen och kollade om vi fick komma in ändå. Det fick vi – och runt 23.30 var vi på plats. I god tid, för en gångs skull!

CTG-kurvan som gjordes när vi kom in till förlossningen visade rätt oregelbundna och glesa värkar (fortfarande sex-sju minuter mellan dem), men jag var öppen sex centimeter så det var ju ordentligt på g i alla fall. Vi skrevs in, fick ett rum och sen var det bara att invänta att det skulle ”braka loss” rejält. Det gjorde det inte riktigt. Visserligen gjorde värkarna mer och mer ont men de var helt klart uthärdliga (och det var fortfarande lååång vila mellan dem). Jag tog mig igenom varje värk genom att blunda och visualisera att jag sprang en intervall i en riktigt jobbig uppförsbacke. Det funkade superbra! Kan rekommenderas till alla som brukar intervallträna och vet hur det kan kännas:)

Trots de glesa värkarna öppnade jag mig till nio centimeter på ett par timmar. Vid tretiden hade jag två eller tre riktigt obehagliga värkar som tryckte rejält neråt, då kände jag att det började bli smärtsamt och otrevligt på riktigt. Jag var så sjukt trött också, ville bara lägga mig och sova. Men strax därpå gick vattnet (vilken befrielse!!) och vips var det dags att krysta. Minns inte att det var så ansträngande att krysta ut en bebis, fick ju ta i som bara den. Men ut kom hon rätt snabbt i alla fall, och det var såklart helt magiskt att få henne i famnen.

Vi fick åka hem senare samma dag och nu har vi spenderat några lata dagar hemma. Just nu är jag sjukt trött och seg men mår väldigt bra i kroppen. Jag har tagit en del kortare promenader och är inte det minsta öm (sprack inget den här gången), men har lovat mig själv att löpvila MINST en månad och vara seriös med knipövningar och sånt. Kanske blir det lite cykel och crosstrainer om några veckor. Men fokus just nu är såklart inte träning, snarare att ta det lugnt och göda den lilla tösabiten så gott jag kan under veckorna som kommer!

Att springa lopp i nionde månaden

29 maj 2017


I fredags sprang jag årets allra första lopp! Jag har ju inte tävlat något sen New York Marathon i november så det var verkligen kul att äntligen få ta på sig en nummerlapp igen. Eftersom jag är superhöggravid (i fredags var det två veckor kvar till beräknad förlossning) hade jag såklart inga tidsambitioner, utan gjorde det hela som en kul grej. Jag startade i motionsklassen och hoppades att jogga mina 5 km på lite mindre än en halvtimme. Det är ungefär det tempot jag tränar i just nu.

Nu gick det lite fortare än så. Med klocka på armen och lite adrenalin i kroppen höll jag strax under 4.30-tempo i stället för 5.30-tempo och loppet avverkades på 22.22. Men jag kan helt ärligt säga att jag njöt hela vägen och att jag sprang med en väldigt skön känsla i kroppen hela tiden. Jag har nog aldrig sprungit ett lopp så långt från ”gränsen” och varit så pigg i mål som jag var i fredags. Har inte haft ont av det lite snabbare tempot efteråt heller.

Att springa med gigantmage väckte ju en hel del reaktioner, såklart. Jag hörde rätt många svordomar och kraftuttryck från förvånad publik längs banan och fick en hel del glada tillrop och nyfikna frågor efteråt. Min medverkan blev lite uppmärksammad i lokalmedia också, och det går att läsa om hur jag tänkte före och under loppet här och här.

Reaktionerna jag fått nu efteråt är mestadels positiva, men det finns också de som är skeptiska och tycker att jag är oansvarig och dumdistrig som utsätter min kropp för löpning så sent i en graviditet. Jag kan faktiskt förstå det. Jag är inte supernaiv och är fullt medveten om att det råder delade meningar om huruvida man ska springa som höggravid eller inte (framför allt med tanke på den belastning man utsätter bäckenbotten för). Men jag känner min kropp väldigt väl vid det här laget, har fött tre barn tidigare och tränat sent i alla graviditeter utan att få några problem efteråt. Jag hoppas att jag vet vad jag gör!

Och ja, jag måste kanske understryka att jag inte rekommenderar andra gravida att springa lopp eller ens vara ute och jogga i slutet av graviditeten. ….! När det gäller löpning under graviditet finns det säkert anledning att vara lite försiktig. Däremot rekommenderar jag verkligen  att försöka hålla igång fysiskt så länge det bara går. För det är jag alldeles övertygad om att man har igen, både under själva graviditeten och efteråt!

Vecka 38 - fixarbehov och tävlingsplaner

22 maj 2017

Gokväll!

Nu har jag gått in i vecka 38 vilket betyder att bebisen är typ fullgången. Det skulle alltså vara helt ”normalt” om förlossningen startade nu. Men själv hoppas och tror jag att hen vill vänta till åtminstone vecka 40.

Varför? För att jag inte riktigt är förberedd än! Det är massa saker jag vill hinna med först. Jobba ett antal dagar till, introducera ”färdigt” min vikarie, måla om och inreda en kattvind, leta reda på bebiskläder, köpa vagn… Dessutom har jag en hel del roligheter inplanerade de närmaste veckorna som jag helst inte vill missa. Vissa dagar längtar jag visserligen efter att graviditeten ska vara över (hade t.ex. en helt hemsk dag förra veckan då jag varken kunde andas eller äta ordentligt), men på det hela taget mår jag fortfarande toppen.

Träningen rullar på bra också och jag känner mig i bra form. Förra veckan blev det fyra eller fem löprundor på allt från 5-10 kilometer och några mil på min cyklokross (för övrigt sjukt obekvämt att cykla på den just nu). I fredags tog jag ett dopp i sjön efter den varma kvällsrundan – SÅ underbart. Jag har nog sagt det förut, men kombinationen springa och bada måste vara bland det absolut bästa som finns. En GB Sandwich på det så är det liksom fulländat.

Nu har jag tränat helt kravlöst ända sedan New York Marathon i höstas, och det har faktiskt varit väldigt skönt med en rejäl paus från den prestationsinriktade träningen. Men då och då kommer jag på mig själv med att längta efter att få ta i, kämpa och prestera igen. Det känns som att det var så länge sen jag gav allt! I helgen sprang både min man och min pappa Göteborgsvarvet, och när jag kollade på alla som sprang i mål via SVT:s målkamera blev jag lite smått avundsjuk. Visst kan det vara lite ångestladdat att springa lopp, men det ger samtidigt en så enormt härlig kick! På fredag tänkte jag faktiskt ta på mig en nummerlapp och springa (jogga) ett stadslopp på fem kilometer. Jag kommer såklart inte "tävla", tänker i stället försöka njuta av stämningen och ska för första gången i mitt liv springa ett lopp helt utan tidsmål.

 

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

26 jul
Öland
29 jul
Falkenberg
29 jul
Åre
29 jul
Åre
30 jul
Åre
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!