Josefine Antonsson | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Josefine Antonsson


32-årig löpare och trebarnsmamma från Småland. Tränar gärna prestationsinriktat och har som mål att springa halvmaran på under 1.20 men är just nu gravid med fjärde barnet. Här bloggar jag om löpträning, hälsa, föräldraskap och annat som hör livet till. Mina personliga rekord: 10 km 37:16, halvmaraton 1.22.59, maraton 3.00.18.

Ge mig lite dötid, tack!

20 feb 2017

Läste nyligen ett inlägg på Blondinbellas blogg där hon berättar att hon inte har någon dötid i sin vardag. All tid har alltid ett syfte. Oavsett om det är egentid och ladda batterierna, hänga med familjen eller jobb. Inte ens fem minuter får gå till spillo. Hon får ofta frågan hur hon hinner med allt jobb och tror själv att det här är en av förklaringarna. Hon skriver också att hon förstår att det låter extremt och kanske inte ens hälsosamt, men att hon landat i att det är så hon mår bäst.

Jag har en del bekanta som lever precis som Blondinbella beskriver. Som är sjukt effektiva. Jobbar mycket, hinner med massor. Har många åtaganden på fritiden. De slöar aldrig bort någon tid. Det är visserligen inte så att de alltid är igång, men ingen tid rinner liksom bara iväg. Tar de en kaffepaus så är den mycket väl planerad och har ett syfte. Samma sak om de går en promenad, ser en film eller träffar vänner. Då står det liksom ”återhämtningstid” på agendan. Det där att bara sätta sig ner i soffan och slösurfa i mobilen för att man inte orkar göra något annat verkar inte förekomma.

Jag kan inte låta bli att fascineras lite av sådana här supereffektiva och välplanerade människor – och på vissa sätt är jag nog lite avundsjuk. Men efter att ha levt och lärt mig ett och annat om mig själv i 32 år så har jag insett att jag aldrig kommer att kunna bli sådan själv. Det skulle aldrig funka. Jag är varken en lat eller ineffektiv person MEN har förstått att jag behöver en hel del oplanerad dötid i min vardag för att må bra.

I min vardag har inte all tid inte ett syfte på förhand. Långt därifrån. Det finns en hel del tid som rinner iväg. Som tränande, jobbande och pendlande småbarnsförälder måste jag såklart vara effektiv, men jag får inte panik över tid som bara försvinner.

De där stunderna på kvällarna, till exempel, när barnen har somnat och jag egentligen har planerat att hänga framför en serie med Fredrik, göra nåt kreativt eller göra i ordning matlådan till dagen efter – men ligger kvar i sängen och glor i mobilen.  De där dagarna jag egentligen hade tänkt fixa massa hemma men fastnar hemma hos en vän i flera timmar, pratar och gör ingenting. Stunderna då jag bara sätter mig ner på en stol och stirrar ut i tomma intet en stund. Alla tillfällen då jag somnar på tåget i stället för att jobba klart. När jag sitter kvar vid middagsbordet och… läser reklamblad i stället för att ta itu med annat.

Den där tiden har inte ett syfte på förhand men den får ju ett syfte. Det är återhämtningstid som jag inte planerat in, utan som ”bare blir”. Och det är nog inte helt fel!  

 

En riktig finfredag i bilder

17 feb 2017

Fredag = favoritdag! Sedan flera år tillbaka är jag föräldraledig på fredagar och det är så, så, så värt det. Oftast hinner jag både göra lite nytta hemma, hänga med barnen och träffa någon kompis.

Just den här dagen började med lite löpning direkt efter frukost. Det blev 40 minuter i lugnt tempo på bandet med senaste avsnittet av Maratonpodden i öronen. Jag litar fortfarande inte riktigt på min vad, men försöker trappa upp träningen långsamt. I måndags sprang jag 20 minuter, i onsdags 30 och i dag 40. På söndag planerar jag att vara ute 50 minuter. Jag ska fortsätta köra varannan dag under nästa vecka om det inte blir några bakslag. Då kan jag förhoppningsvis springa runt en timme varje gång som jag brukar.

Medan jag ändå var ombytt körde jag även 20 minuter styrka i vardagsrummet. Jag gör fortfarande mina ”gamla vanliga” löpstyrkeövningar men kör inte så mycket bålträning längre. Tar gärna emot tips på bra styrkeövningar med egen kroppsvikt för gravida!

Samtidigt som jag tränade lekte de två yngsta med lego och ett den stora pärlade. Då och då fick jag hjälpa till att rota fram mörkbruna pärlor…

Jag var färdigtränad runt nio-halvtio, sen gjorde jag lite av varje fram till lunch samtidigt som barnen lekte. Tvättade, betalade räkningar, hade besök av en snubbe som ska ge oss en offert på bergvärme och målade lite i vår nyrenoverade trappa. Numera är den så här fin! Men alltså…. ge er inte på trapprenoveringar, det är astråkigt och jätteomständigt. Stjäl tid från skojigare saker i livet.

Till lunch blev det riktig gourmetmat, blodpudding. Hos barnmorskan senast fick jag veta att jag hade låga järndepåer så jag behöver verkligen järnet. Käkar järntabletter också förstås, men kan inte äta de ”starka” då min mage inte fixar det. De jag knaprar nu heter Hemofer och än så länge verkar det funka bra.

Hade egentligen tänkt besöka en kompis med familj på eftermiddagen, men det blev inställt p.g.a. sjukdom. Bestämde mig för att åka en sväng till Vimmerby (två mil härifrån) och göra lite ärenden i stället. På vägen dit stannade vi och lekte i skogen. Har nån slags idé om att barn måste va ute typ en timme varje dag oavsett väder. Det är en kamp ibland!

I Vimmerby köpte vi presenter, käkade middag hos mina föräldrar, plockade upp maken och begav oss till simhallen som ligger i grannkommunen. Vi brukar hänga i simhallen de allra flesta fredagskvällar. Jag känner mig alltid osugen innan (fy för att glida ner i en kall bassäng när man är trött och kanske lite frusen) men glad och nöjd efteråt. Ikväll blev det förutom massa vattenlek 30 minuter simning för min del. Mest bröstsim, men även lite crawl. Hade typ hela simbassängen för mig själv. Tycker simning är en väldigt skön träningsform nu när jag är gravid, men jag har tyvärr alldeles för dålig teknik för att kunna ta ut mig på samma sätt som jag kan när jag t.ex. springer eller cyklar.

Sen käkade vi ostmackor och åkte hem. Nu ser vi fram emot en helt oplanerad helg!

 

Sub 40 - ska man vara nöjd sen?

16 feb 2017


2011, efter att ha fött mitt andra barn, började jag känna mig mer och mer dragen till prestationsinriktad träning. Då sprang jag milen på mellan 45 och 50 minuter ganska enkelt och började drömma om milen sub 40. När jag läste om vägen dit i många forum lät det svårt, jag nästan ouppnåeligt för en tjej, men någonstans inom mig visste jag att jag nog hade den envishet och det pannben som krävs. Jag bestämde mig för att jag nån gång under livet skulle klara det. Och det gjorde jag, bara några år senare. Jag har skrivit om min resa mot sub 40 i ett inlägg för länge sen, det kan ni läsa här.

Jag hade nog räknat med att sub 40 skulle ta lite längre tid och lite fler års slit. Det var ju på sätt och vis en dröm för livet. Och efter att ha klarat drömgränsen tyckte jag det var lite svårt att veta vad jag skulle sätta upp för nya mål. Vad kommer sen, liksom? Sub 38? Sub 35? Bättre tider på andra distanser? Eller att helt enkelt lägga ner det där med att jaga tider och bara njutspringa i stället? Jag hade ju redan uppnått det jag ville.  

Handen på hjärtat var nog det där med att lägga ner aldrig ens ett alternativ. Jag hade blivit riktigt biten av prestationsinriktad träning. Tyckte det var kul och var nyfiken på hur snabb just jag skulle kunna bli. Jag hade ingen som helst lust till att gå tillbaka till att jogga samma runda fyra gånger i veckan. Nu är det flera år sedan jag klarade sub 40 och jag har inte kunnat låta bli att fortsätta sätta upp mål. Vissa av dem har jag klarat, andra inte. Jag har många drömmar kvar.

Men det har snurrat – och snurrar mycket tankar kring det här i mitt huvud. När ska man egentligen nöja sig? Jag kommer ju aldrig bli bäst i världen eller bäst i Sverige. Kommer aldrig kunna tjäna några pengar på min löpning eller vinna medaljer, det är bara för min egen skull jag springer. Vilken nivå ska jag då lägga träningen på? Hur mycket tid och energi ska jag egentligen satsa för att kapa en ynka minut på milen? (ett tråkigt faktum är ju att det blir svårare och svårare att förbättra sig ju snabbare man blir). Någon gång måste jag kanske bara säga till mig själv ”ok – det räcker nu”!?

Jag blir nog aldrig riktigt färdig med de här ”är-det-värt-det-och-när-ska-jag-nöja-mig-tankarna”. Jag avskyr ju vissa saker som kommer med den här typen av träning - typ att sjukdomar eller skador kan ge upphov till en enorm stress, att vissa pass är för jobbiga för att vara roliga och att löpningen faktiskt tar tid från andra saker jag gillar att göra. Samtidigt älskar jag ju att springa och att utmana mig själv. Jag älskar att övervinna smärta, älskar att känna mig i riktigt bra form. Och känslan att uppnå ett mål som jag kämpat hårt och länge för är helt oslagbar.

Hur tänker ni andra tidsjägare där ute? Sätter ni tydliga gränser för hur mycket tid och ork ni är beredda att lägga på löpningen? Kommer ni någonsin nöja er?  Eller ger ni allt för att bli bättre ända tills skador eller ålder helt enkelt sätter stopp? 

Sju tips för att överleva resten av vintern

14 feb 2017

Den här tiden på året tycker jag nästan är värst. Jag väntar, väntar och väntar på vår och blir hoppfull varenda gång solen letar sig fram − men vet ju att våren kommer på riktigt först i april nån gång. Det kommer förmodligen vara hyfsat eländigt stora delar av mars också. Har listat några tips för att överleva resten av vintern:

  1. Gilla läget. Tro inte att det är vår för att snön börjar smälta och solen värmer. Det kommer bakslag, jag lovar! Förbered dig på bakslagen – och deppa inte ihop när de kommer.
  2. Ta vara på solen och dagsljuset (blir ju mer och mer för varje dag nu). Själv är jag väldigt beroende av ljus och har märkt att vintern inte alls varit lika jobbig de år jag varit föräldraledig och kunnat vara ute när det är ljust. När jag jobbar försöker jag alltid ta en kort promenad på lunchen, alternativt förlänga min lunch och springa då i stället för på kvällen. Soliga dagar går jag ALLTID ut, även om jag har massor att göra.
  3. Skaffa bra utekläder. Jag har misslyckats på det här området i år. Jag har en supervarm jacka men har tappat bort både mössa och vantar och inte orkat skaffa nya. Lånar mannens eller barnens när jag verkligen behöver. Dåååligt! Det värsta som finns är att frysa. Men eftersom vintern inte är slut är det ju inte för sent att göra något åt saken.
  4. Skaffa bra vinterlöparkläder (inte heller försent). Ett bra underställ, gärna i merinoull + vindtät jacka och en vinterlöpartröja tycker jag är bra att ha. Plus en buff att andas i när det är svinkallt. Då kan man springa utomhus även kalla februaridagar.
  5. Kör de tuffare passen på löpband. Så här års kanske man vill börja ta i lite igen (vårens tävlingar närmar sig ju), men det är svårt i minusgrader på ishala gator. Intervallträning på löpband har många fördelar. Till exempel att man tvingas hålla ett jämnt tempo och inte luras att gå ut för hårt.
  6. Beklaga dig inte bara över snön och isen, utnyttja den. Åk skridskor, skidor, pulka och spark (om det går). Bygg snögubbar! Jag är kanske inget superstort fan av snö och tycker att den gärna får försvinna när februari är slut, men vad gör man, liksom? Det kommer ju säkert några nya omgångar.
  7. Göm dig inomhus när det är slask. Det absolut värsta vädret som finns. Skit i löpträningen och träna lite styrka framför tv:n, gå till gymmet, läs en bok, drick en kopp te eller tänd en brasa i stället. Och invänta bättre tider!

Fyll gärna på med fler tips! Den här vackra dagen har för övrigt varit mer än uthärdlig, det blev en lunchpromenad i riktigt varm sol!

Gravid- och träningsstatus vecka 23+0

12 feb 2017

I morgon går jag in i vecka 24. Den här tiden av en graviditet tycker jag är lite speciell – skulle bebisen födas nu finns faktiskt en liten chans att den skulle överleva.

Rent fysiskt har jag mått väldigt bra den senaste tiden. Magen har visserligen blivit större men är fortfarande inte obekvämt stor, jag har inga särskilda krämpor, är rätt pigg och sover bra på nätterna. Vore det inte för att jag har en sjukt aktiv liten person i magen skulle jag nog inte tänka särskilt mycket på att jag är gravid. Allt bara flyter på, liksom.

När det kommer till träning har jag en ganska frustrerande (men säkert bra och återhämtande) träningsvecka bakom mig. För två veckor sen fick jag ju en liten bristning i vaden som jag trodde skulle vara rätt enkel att bli av med. Men efter att ha sprungit tre superkorta pass den här veckan började det sticka lite i den igen. Ingen smärta, men en tillräckligt konstig känsla för att få mig lite orolig. Så i stället för att trappa upp löpträningen ännu mer bestämde jag mig i fredags morse för att ta tre helt löpfria dagar till. Sjukt störigt men förmodligen nödvändigt. Veckans träning har sett ut ungefär så här:

Mån: Vila
Tis: 6 min löpning på löpband, 40 min lugnt på crosstrainer, 30 min lätt styrketräning.
Ons: 12 min löpning på löpband, 3x10 min medelhårt på crosstrainer
Tor: 7 km blandad gång/löpning. Det blev nog runt 3 km löpning.
Fre: 30 min simning
Lör: 5 km skidåkning, 3x10 min medelhårt på crosstrainer
Sön: 3x10 min på crosstrainer, 30 min lätt styrketräning

Utöver det här har jag varit ute och gått en del. Egentligen borde jag vara rätt nöjd med att jag fått till sån varierad träning, men njae….jag har abstinens och saknar min löpning. Buhu! I morgon ska jag testa att springa runt 15 minuter och se hur vaden reagerar. Hoppas, hoppas att det funkar.

En intressant grej är att jag är betydligt mindre flåsig nu än jag var mellan vecka 12 och 20. Kan ta i mycket mer än jag kunde för någon månad sen utan att det känns obekvämt eller jobbigt. Vilopulsen är dessutom tillbaka på det normala. Den brukar ligga runt 50 under vintern och i går mätte jag den till 52. För två månader sen låg den runt 60. Har ingen aning om vad det här beror på, men jag tycker såklart bara det är positivt! Inte för att jag tränar för att prestera just nu, men för att träningen (för det mesta) känns riktigt skön igen.

 

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

11 mar
Göteborg
18 mar
Göteborg
18 mar
Uddevalla
19 mar
Stockholm
19 mar
Borås
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!