Ida Nilsson | Runner's World
Annons

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Ida Nilsson

Race rapport Transvulcania

   Jag kände att jag hade gjort vad jag kunnat träningsmässigt under första veckan på La Palma. De sista dagarna innan loppet är det inte mycket mer att göra än att vila, men de här dagarna är oftast väldigt jobbiga och dagen innan stora lopp så brukar jag ganska ofta känna mig som sämst. Det är som om kroppen vill spara precis all energi tills det är dags och dagen innan loppet kände jag mig supertrött och osugen på att röra mig. Jag tyckte inte ens det var skönt med en liten ”skaka loss” jogg på några km och jag börjar undra hur det alls skulle vara möjligt att förflytta en sådan kropp. Som tur är har jag vant mig vid att jag ganska ofta kan bli på det här sättet, väldigt trött, omotiverad och osugen på att tävla.

   Klockan fem i tre ringde klockan som var helt onödig att ställa eftersom jag ända inte sovit en blund, utan bara legat och väntat. Några koppar kaffe och lite lätt frukost och sedan iväg på en timmes bilfärd till starten som skulle gå på sydspetsen av ön. Pannlampor, mörker, gnistrande stjärnor och förväntan i luften mötte mig på startplatsen och simsalabim är kroppen och huvudet i racemood. Efter bara några minuters jogg kändes kroppen mjuk och redo. (Annars är jag alltid stel som en pinne på morgonen) Jag njuter av att befinna mig på en startlinje med en nummerlapp på bröstet, hel och frisk och med möjligheten att få gå in i mig själv och uppleva både ett inre och yttre äventyr.  Just det där ögonblicket reflekterade jag sällan över tidigare och det var först förra året det verkligen slog mig (och jag skämdes nästan för det) hur mycket jag älskar att befinna mig på en startlinje.

   Starten går och 2000 personer ska under 200 meter upp i en kort asfaltsbacke, runda en fyr och in på en liten stig. Lätt kaotiskt och i mörkret är det svårt att hålla reda på de andra tjejerna och placeringar. Efter 7 km uppför i vulkansand passerar vi en by där precis alla har gått ut på gator och torg för att heja och det ger extra energi för ytterligare 15 km löpning uppför i vulkansand. När det börjar ljusna efter en timme lägger jag undan pannlampan och när jag inte ser någon en bra bit framför mig antar jag att jag leder. Min plan var inte alls att gå ut i ledningen utan avvakta i alla fall fram till första kontrollen vid 24 km och sedan gå hårt nästan 27 km innan nerförslöpningen. Nu får jag dock stå mitt kast och fortsätta försöka trycka på och hålla ledningen så länge jag kan.

   Efter 2.45 h kommer jag till första kontrollen och får ett mottagande värd en vinnare. Det är mängder av folk på plats för att heja och jag har en flyktig tanke om att vad skönt det hade varit om det här hade varit mål. Istället så byter jag snabbt mina vätskeflaskor och tar en gel. Jag har bestämt mig för att tidigt börja med att inta energi och sportdryck och inte vänta med det tills halva loppet har gått. Fylla på innan jag känner behovet för att inte drabbas av några svackor. Jag håller mig bra till min plan och jag får i mig fyra gel, 1,5 l sportdryck och 2 l vatten under loppet vilket är bra för mig. Jag försökte mig även på en bar, men att tugga och springa uppför är ingen lyckad kombination. 

   Nästa 27 km går totalt även uppför, men mindre brant och mer rullande uppför och nerför och loppet går på en vulkankam högt över molnen. Den här delen av banan gillade jag allra mest  men jag vet inte riktigt hur mycket före jag är. Till slut får jag en rapport om att jag var 3 min före efter 24 km. Inte så mycket men jag hoppas på att kunna dryga ut under den här delen som är mer löpvänlig. När jag närmar mig 51 km kontrollen som ligger på 2500 meters höjd säger någon att jag är ca fem minuter före.  Aj då, tänker jag, har det inte blivit mer eftersom det är rätt lätt för en bra utförslöpare att ta ifatt på 20 km nerför. 

   Jag gör mitt bästa utför försöker balansera mellan att inte vara allt för feg och att ta det säkert och inte riskera fall när jag leder. Det slutar ändå med en pladask bland vassa vulkanstenar och jag skär upp handen som börjar blöda kraftigt, men annars inget allvarligt och jag fortsätter men försöker ta det ännu lite säkrare. Hela vägen ner är jag rädd att någon ska komma ifatt bakifrån. Den 2500 höjdmeters långa nerförslöpningen avslutas med lite tvärbrant betong och asfaltslöpning, mumma för framlåren.

   När jag kommit ner till hamnen väntar ytterligare en vätskekontroll innan det är dags för de avslutande 5 km upp till staden Los Llanos. Nu börjar jag äntligen känna mig lite säker på segern, publiken börjar skrika la campeona istället för la chica. Krafterna tryter i sista branta backen upp mot mål och det 1 km långa raka upploppet är långt och fantastisk, kantad med människor som vill göra high five.

   Jag kunde inte ha fått en bättre introduktion till skyrunning och jag är väldigt tacksam att jag fick uppleva Transvulcania, banan, publiken och att jag lyckades göra ett riktigt bra lopp.

Väntan inför loppet

 Photo: Karolina Bazydlo

Högt uppe bland molnen på en vulkankam

 

Bara lycka! (och lite illamående : ) 

Photo:jordisaragossa

                                                                                           

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (6)

2016-05-13 23:42


Hurra för att kunna springa mycket!

   Jag har nu varit på La Palma i en vecka och försökt förbereda mig för mitt första ultralopp i bergen. Att träna för längre sträckor är något helt nytt för mig och jag får prova mig fram. Veckan har gått bra och jag har fått in över 20 mils löpning, vilket är mängdpers för mig. Eftersom jag har gjort den mesta av träningen i begen har det blivit många timmars löpning. Funderade först på hur jag skulle räkna på min träning nu, timmar, mil eller höjdmeter? Och jag kom fram till att jag vill räkna lite på allt. Att bara räkna timmar känns väldigt konstigt för mig som är van vid att tänka sträcka och fart. Men när man tränar för längre sträckor finns det ju också ett syfte att bara vara ute länge oavsätt hur snabbt och långt man springer.

    Den här veckan har jag sprungit väldigt långsamt och bara övat mig på att vara igång en längre tid igen, längsta passet blev 4,5 h och  37 km och 1800 höjdmeter uppför. Mest av allt är jag glad för att kroppen känns bra och tål att springa så här mycket! Idag ska jag vila, ligga på stranden och yoga. Sedan blir det lätt träning fram till lördag när loppet går. Det känns spännande, men lite nervöst. I dåliga stunder tänker jag att det där kommer ju inte gå eftersom det känns som om det finns så många moment jag är dålig på som att springa brant utför, gå snabbt uppför och att jag aldrig gjort ett lopp som håller på i nio timmar. Men samtidigt ska det bli en utmaning och det är en fantastisk bansträckning genom vulkansand och uppe på en vulkankam.

   Tyvärr har jag svårt för att lägga upp bilder från min mobil, men ni som vill följa mig kan gå in på mitt instagram ida1284. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-05-03 11:46


Förberedelser inför Transvulcania

Nu har löpsäsongen dragit igång på riktigt för mig. Jag startade med en platt blåsig halvmara på Gotland som gick ungefär som jag förväntat mig att springa utan någon vidare fartträning 1.19.19. I söndags gick Salomon citytrail i Stockholm, 14 km med trappor, backar och kullersten. Annorlunda och roligt jämfört med ett vanligt stadslopp. Men nu till det som varit vårens stora mål för mig, Transvulcania, 74 km och drygt 4000 höjdmeter uppför och lika mycket ner.

Jag kom till La Palma igår och idag har jag sprungit första delen av banan som går i mycket sand i vulkanlandskap. Väldigt tufft uppför, men en otroligt vacker ö. Det blev 32 km på 3,5 timme idag. Det går inte så snabbt i sand och med mycket uppför och nerför.

Mitt focus under veckan här kommer främst vara att lära mig att vara igång och springa länge. Loppet kommer att vara upp mot nio timmar så det kommer att bli ett experiment att se hur min kropp reagerar på det!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-04-27 21:45


Tillbaka i Kalmar

Jag är tillbaka i Sverige igen efter drygt fyra månader i Alperna. Det har varit fantastiskt kul att få ha varit med på så många roliga tävlingar och jag är glad att jag gav mig själv den här chansen i vinter. Jag är nöjd med att kunna summera säsongen med fem top tio placeringar på världscupen och två femteplatser på långloppen. Det känns lite konstigt att jag helt plötsligt har en sport till som jag satsar på, men det är verkligen en sport som jag börjar älska mer och mer.

Sista veckorna i alperna började jag känna mig ganska sliten efter många och långa tävlingar och mindre och mindre träning eftersom jag mest försökte återhämta mig under dagarna imellan tävlingarna. Men sedan jag kom hem till Sverige i slutet av mars har jag lyckats med att både vila upp mig och vara uppe i Abisko och Kebnekaise, träffa kompisar, göra några mysturer och avsluta skimo året med Keb Classic som i år igen bjöd på kanonförhållanden. Det är verkligen en häftig tävling som kan konkurrera med tävlingarna i Alperna med sin bansträckning, även om det både är betydligt mindre deltagare och åskådare. Den som letar efter ett nytt lite udda äventyr nästa år kan jag verkligen rekommendera att anmäla sig.

Nu börjar springsuget komma mer och mer och eftersom jag gillar att tävla drar jag igång direkt med att springa en halvmara (Nordic classic running) på Gotland i morgon. Jag har gjort två bedrövliga långsamma "snabba" pass i veckan. Ett tröskelpass på 5x2 km där jag slutade ta tid efter första intervallen eftersom tiden inte direkt bidrog till att skapa en positiv stämning i vårsolen. För att få lite fart i benen gjorde jag igår ett besök på Fredrikskans i Kalmar och sprang 8x400 m. Det positiva är att jag i alla fall springer snabbare än tävlingsfart, det negativa är att jag fortfarande springer väldigt långsamt. Men det brukar alltid gå bättre på tävling än träning och för tillfället är ända målet att slussa in mer och mer löpning i träningen de kommande veckorna fram till 7 maj när det är dags för Transvulcania på 76 km.

Tillsammans med Jenny Råghall. Glada vinnare av Keb Classic som i år också var SM.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-04-15 14:40


Europamästerskap och löpband

Förra helgen gick Europamästerskapen i ski mountaineering i Marecottes, Schweiz. Emelie och jag hade fått förstärkning av ytterligare tre svenskar och det var trevligt att vara ett något större landslag på plats. Snöläget i Alperna har inte varit det bästa i år och under världscuptävlingen helgen innan i Italien var det så lite snö att vi var tvungna att starta och avsluta loppet springades på gräs och det var många skidor som förstördes på den sista nedförskörningen.

Två dagar innan EM kom det ett rejält snöfall och det blev en superfin bana med puder och solsken. Kroppen kändes pigg och jag var sugen på att tävla. Den här gången lyckades jag hålla i hela loppet och slutade tia vilket jag var supernöjd med. När jag på första världscupen placerade mig bra tänkte jag att det kanske bara var för att det var en lättare bana som de var tvugna att förlägga i pisten på grund av vädret. Så nu var det extra roligt att jag fick göra mitt bästa lopp med en tionde plats på en "riktig bana". Det tråkiga med EM var att under slutet av första nedförskörningen blev Emelie pååkt av en annan åkare och skadade knät och det var hemskt att möta henne haltandes vid första bytet. Riktigt tråkigt att loppet och resten av skidsäsongen var över.

Nästa dag var det dags för vertikalen som bara var en världscup och inte med på EM och där gick det bra igen med en åttonde plats, bara 12 sekunder upp till en femteplats. Helgen avslutades med en sprint. En skidalpin sprint fungerar ungefär som en längdskidsprint. Det är en prolog, kvartsfinal, semifinal och final och ett lopp tar ungefär 3-4 miunter med momenten springa uppför, skidorna på ryggsäckan och boota och sedan rycka av stighudarna och åka utför. Många moment som ska gå blixtsnabbt och kan strula. Jag har varken snabbheten i kroppen eller är supersnabb på bytena, men, till motsatt av vad jag trodde, tycker jag att det varit väldigt kul på de två sprintrarna jag varit med. Den här gången gick jag vidare till kvartsfinal och kom på en 15:e plats totalt.

Slutligen till något helt annat än ski mountaineering, nämligen löpband. Jag har testat att träna på löpband för första gången! Jag ligger alltid ett steg efter med det mesta som de flesta vanliga människor har gjort länge. Till exempel skaffa mobiltelefon, facebook, använda GPS klocka, använda pulsband, blogga, instagramma, dammsuga(för första gången i mitt liv äger jag en dammsugare och inte bara en sopborste) och springa löpband.  Jag har alltid dissat löpband tiigare i mitt liv. När jag springer vill jag vara ute. Men så insåg jag att jag faktiskt bara har provat att springa på ett band vid ett par tillfällen när jag har provat en löparsko i en butik. Det känns som väldigt dålig stil att såga något totalt som jag aldrig har provat så en dag på gymet ställde jag mig på det det där bandet. Först kändes det ganska vingligt, men snart när jag fått in känslan knappade jag upp farten, men när jag ville springa snabbare än 6 min/mile fart så började bandet plötsligt blinka, sakta ner och säga åt mig att "You don't keep target pace" Ja rätt svårt att göra det när du vägrar att gå snabbare dumma band svarade jag surt. Men allt och alla förtjänar en andra chans har jag hört, även löpband, så i veckan gav jag det ett nytt försök. Den här gången fick jag ett mer samarbetsvilligt band och jag kunde springa så snabbt jag ville. Jag tog tio minuter på mig att komma ner till 3,33 min/km fart och sedan höll jag det i en mil. Ingen nerjogg för det är tråkigt att jogga ner efter vanliga intervaller och efter löpband är det fruktansvärt tråkigt. Om jag vill springa en halvmara under 1,15 så måste jag hålla 3,33min/km fart. Jag kände att hålla det 10 km på ett löpband är en bit därifrån, men i alla fall en bra startpunkt. Jag kan inte direkt påstå att löpband steg så vädligt många grader i mina ögan, men jag kan se att det är enkelt på vintern. Ingen snö, fast underlag, knappa in en fart och håller du inte den trillar du av bandet, vilket jag tycker känns riktigt läskigt och passar mig noga för.

Snygga dräkter vi har va, riktigt retro!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-02-15 16:12



< Nyare inläggÄldre inlägg >
Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Sök på runnersworld.se


Få vårt nyhetsbrev!


Annonser