Hjärnfysikbloggen - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Johan Renström


Erfaren hjärnägare, trail- och ultralöpare som bloggar om det mesta men mest om löpning och om hjärnan, om naturvetenskap och om hälsa. Min gamla blogg Hjärnfysik finns på: http://hjarnfysik.blogspot.se/
Populära blogginlägg:
Om rödbetsjuice och uthållighet
Allt om fettförbränning
Sanningen om biggest loser
Om överträning
Om morgonlöpning
Löpning är inte farligt
Om sittsjukan
Om pulsträning och hjärtslag
Polariserad träning ger resultat
Vad är fascia?

------------Instagram @jhnrnstrm-----------------

Nya löparskor från MBT

16 apr 2016

Strax innan jag åkte till Portugal hörde Fysiologiska skor AB av sig och frågade om jag ville testa några MBT-skor. Jag kände till MBT - som står för Masai Barefoot Technology - men visste inte att de numer också hade löparskor. Det verkade spännande så jag sa ja.

MBT bygger på en självklar idé som spridit sig bland skotillverkarna de senaste åren: att den mänskliga foten - under 99,99 % av sin tid ovanpå jordskorpan - har utvecklats och använts för att gå och springa barfota på naturliga underlag. Men i de utvecklade länderna tillbringar fötterna sina liv fastklämda i stödjande och begränsande skor och går och står på hårda, plana och enformiga ytor.

MBT-skon, som kom redan 1996, är utvecklad av schweizaren Karl Müller, som inspirerades av massajerna som lever på gränsen mellan Kenya och Tanzania. De går barfota över stora områden på den ojämna savannen. Det är ett resligt folk med god hållning och de har - trots ett hårt liv med många lyft och mycket bärande - sällan rygg-, höft- eller fotbesvär som västerlänningar.

Maasai Jumping
Massajer. Bild Wikipedia.

För att efterlikna detta - västerlänningar går ju vare sig barfota eller på en ojämn savann - utvecklade Müller en sko med instabil sula och en bula i mitten som gör det lätt att rulla ut tårna och som därmed efterliknar rörelsen som sker i en fot som går i mjuk sand eller i gräs. Detta gör också att foten och hela kroppen måste arbeta mer för att hålla balansen.

MBT Speed 16 och MBT Cushioning ZEE16
Förra veckan kom skopaketet och jag började med att pröva MBT Speed 16. De ser stora och tunga ut, men är förvånansvärt lätta (276 gram). De har ett dropp på endast 0,5 mm och minimal dämpning. De kostar 1650 kr. Undersidan är formad så att det nästan inte går att landa på hälen (Jag ska låta min kompis häl-landaren testa dem senare). Första testet gav mersmak. Jag kände mig snabb. Sulan gav ett driv framåt. Jag testade Speed på en 1,5 km lång vägslinga som jag brukar göra mina MAF-test på och sprang några sekunder snabbare jämfört med Inov-8. Jag måste testa några gånger till, men de kändes lätta och snabba. De blir perfekta för löpning på väg, men i skogen föredrar jag Inov-8 X-talon 212 och Fivefingers. 


Speed till höger på vänster fot och Cushioning till vänster på höger fot.

Den andra skon, Cushioning ZEE16, är väldigt tjock. De väger 385 gram och har ett dropp på 3,5 mm och kostar 2250 kr. När jag stod på dem, rörde sig marken under mig. Det är det som är teknologin i MBT. Syftet med obalansen är som sagt att härma gängliga massajer som går barfota på ojämn savann. Skons instabilitet stärker muskulaturen är tanken. Dessutom blir man 3-4 cm längre - nästan lika lång som en massaj. Jag gick omkring i dem några dagar och efteråt kändes det i fötterna och underbenet - ungefär som efter en löptur barfota eller med Fivefingers. Det sjöd lite mer än vanligt av aktivitet i underben och fot , vilket är ganska självklart - och förmodligen bra - när fötterna får pröva något nytt. Jag sprang i dem också, men det var lite för mycket dämpning för mig. Skons sulkonstruktion, med stadigt mittfotsstöd - så kallad MBT Pivot Strike - underlättar landning på mittfoten och den rundade sulan ger lite extra driv framåt i löpsteget. De är säkert bra vid återhämtningspass efter tuffa lopp eller för skadebenägna och skadade löpare. Efter High Coast Ultra och ömma ben kommer jag att springa runt med dem lite mer. Jag tycker dock inte de är särskilt snygga, men det tycker jag inte om Fivefingers och vissa fötter heller.


Cushioning ZEE16

Vad säger studierna?
En av de första riktiga studierna kom 2006 och gjordes av den kända biomekanikern Benno Nigg. Den visade på minskad knäsmärta hos personer med artos i knäleden när de använde MBT-skor, men det var ingen signifikant skillnad mellan en MBT-sko och en kontrollsko.

I januari i år kom en metastudie bestående av 16 tvärsnittsstudier och en randomiserad studie som utvärderade effekterna av MBT. Man fann bevis för att MBT-skor ändrar biomekaniken i de nedre extremiteterna hos både asymtomatiska och symptomatiska individer. Men forskarna drog slutsatsen att det krävs ytterligare kliniska studier för att avgöra om dessa förändringar är fördelaktiga på sikt.

Det finns både anekdotiska och vetenskapliga rön som stödjer påståendet att MBT-skor lindrar smärta och bygger upp styrka. Från ett neuromuskulärt och ett biomekanisk perspektiv tycks den största effekten vara på fotleden där instabiliteten leder till ökad muskelaktivitet för de mindre och ofta försummade fotmusklerna; jämfört med massajarna har de flesta kycklingben i fötterna. Vad som händer på lång sikt när man bär MBT-skor kräver ytterligare forskning. Det viktiga är - trots allt - att man rör sig och är aktiv. Skor och teknik kommer i andra hand.

Jag fortsätter variera mig
Jag tror själv att barfota är bäst för fötterna, eftersom evolutionen är en överlägsen sorteringsmekanism baserad på variation och naturligt urval. Dåliga fötter som inte gick att springa med sållades bort och de bästa fötterna överlevde. Dåliga skor sållas också bort av det ekonomiska urvalet, men vi har bara tillverkat skor i några hundra år. Västerlänningar är dock inte massajer - det tar tid att anpassa kroppar till bortskämda fötter som levt instängda och inklämda ett helt liv. Jag har själv inga problem att springa barfota på nästan alla underlag - men det är jag. Det kräver styrka och en aktiv barfotabarndom underlättar en sådan övergång. Men jag är också "teknikoptimist" och tror att skor på sikt kommer att förstärka fötterna och göra dem bättre. Det sprutar ut nya skomodeller och nya skoteknologier, medan fotens evolutionära anpassning är långsam som en slö fotfil och det dröjer tiotusentals år innan en ny fotmodell går på catwalken.


Framtidens skor?

En annan sak jag tror på är variation. Det är bättre att springa i tre par skor än i två par skor. Speed och Cushioning är den första generationen löparskor från MBT. En trailsko från MBT vore spännande att pröva. Massajerna lever ju hela sitt liv på trail.

Tillskott av antioxidanter rubbar balansen

10 mar 2016

Alla som är intresserade av hälsa känner till antioxidanter och fria radikaler. De förra anses goda, de senare onda. Men vad är vetenskap och vad är marknadsföring? Ett exempel på det senare är försäljningen av antioxidanter. I brist på vetenskapligt stöd påstås de ”funka för mig”. Det kanske funkar för en och annan, men det skadar också en och annan. Var står vetenskapen idag? Vad vet vi?

Vad är fria radikaler och antioxidanter?
Vad är fria radikaler? Jo, som en följd av att vi omvandlar mat till energi skapas reaktiva syreradikaler. De är lättretliga molekyler bestående av syre och en extra elektron som gärna reagerar med andra molekyler. Därmed kan de bryta bindningar och orsaka skador. Det tycks alltså som om kroppen är dömd att förstöra sig själv. Vi föds hela och rena, sedan slits vi sakta sönder inifrån av vilda radikaler - av oxidativ stress. 

Vad är då antioxidanter? Jo, de fångar upp och oskadliggör de fria radikalerna. Långt innan det fanns syre i atmosfären existerade livsformer som utvecklat de första antioxidanterna. De var tvungna att utveckla skydd mot fria radikaler som skapades när ultraviolett strålning splittrade vatten. När fotosyntes sedan skapade en syreatmosfär för 2-3 miljarder år sedan fanns det således redan antioxidanter. En del livsformer - som anaeroba  bakterier - utrotades eller flydde till havsbotten undan den nya syreatmosfären. Några av deras ättlingar lever fortfarande kvar i vår syrefria magtarmkanal. Andra tog upp kampen mot syret -  utnyttjade det i sin metabolism - och utvecklade sig till aeroba livsformer. Vi är deras ättlingar.


De blågröna algerna (cyanobakterier) fyllde atmosfären med syre. Något att tänka på när man klagar på "giftalger".

Under 1990-talet blev det alltmer uppenbart att oxidativ stress spelade en viktig roll i cellskador. Många sjukdomar, såsom Alzheimers sjukdom, visade sig delvis drivas av oxidativ stress.

Det låg nära till hands att dra slutsatsen att om oxidativ stress orsakar åldrande och sjukdom, borde antioxidanter - som fångar upp radikalerna - bidra till att minska åldrande och sjukdomar. Det var en rimlig hypotes på 1990-talet. En bra gissning. Något att blogga om. Men det är svårt att stoppa in något nytt i kroppen och göra den bättre. På kort sikt kan det ofta se bra ut, men på lång sikt finns ickelinjära samband och man vet aldrig riktigt vad som händer på sikt. Något som gör oss bättre från år till år, kan efter 20 år visa sig ge cancer. Det är därför det krävs gedigna studier.

Men hälsoindustrin väntade inte på gedigna studier och folk vill gärna ta genvägar till bättre hälsa. Teorin verkade ju riktig. Plötsligt innehöll allt antioxidanter - från schampo till matbröd. Konsumenter och producenter flyttade utbud och efterfrågan till nya höjder. Sedan mattades efterfrågan. Marknadsföringen tappade farten. Det började dyka upp studier som visade att "de onda" fria radikalerna var viktiga för att bekämpa bakterier och cancerceller. De visades sig också vara viktiga signalmolekyler. Tillskott av antioxidanter störde dessa funktioner och man upptäckte samband mellan tillskott och förkortad livslängd. Man började uppmärksamma kroppens egna antioxidanter. De tycktes finnas i optimala mängder, behövdes det fler för bättre hälsa och överlevnad, tillverkade cellerna fler.


De onda fria radikalerna som de sågs förr.

Kroppen saknar tillgång till några viktiga antioxidanter. Men äter man en allsidig kost får man det som krävs. Mer är inte bättre. Tillskott av vitaminer som C och E, som människokroppar inte tillverkar själva, tycks öka risken att dö i förtid (vitamin E) och C-vitamin försämrar - kanske genom att störa radikalernas signaltrafik - anpassning till träning. Kroppen befinner sig i det stora hela i en balans mellan oxidation och antioxidation. Tillskott kan störa denna jämvikt. Det är bättre att äta frukt och grönsaker. Det är antioxidanternas naturliga sammanhang.

Ökad risk för cancer
En ny studie som publicerades i Nature i november 2015 ger ytterligare bränsle i debatten. Studien är baserad på observationen av tumörer med spridning av cancerceller genom blodet (metastaser). Forskarna fann att dessa celler ofta misslyckades med att skapa metastatiska tumörer eftersom immunförsvarets fria radikaler dödar dem innan de får fäste. De cancerceller som ger upphov till tumörer hade ofta mutationer som gjorde dem resistenta mot fria radikaler.

Forskarna såg också att möss som fick tillskott av antioxidanter ökade mängden fjärrmetastaser. Det betyder alltså att antioxidanter sannolikt ökar risken att utveckla metastaser. Med tanke på att det tar några år innan tumörer blir diagnostiserade, så kan man tycka att alla borde vara försiktiga med den sortens tillskott. Varför äta piller som ökar risken för cancer och dessutom försämrar effekten av träning? Det finns bättre saker att lägga pengar på, som frukt och bär.


Mer om antioxidanter:
http://www.runnersworld.se/blogs/hjarnfysik/fria-radikaler-och-dyra-antioxidanter.htm (lite krångligt inlägg)

http://hjarnfysik.blogspot.se/2014/02/varning-for-tillskott-och-antioxidanter.html (lite enklare inlägg)

Stabil blick viktigt för löpare

14 jan 2016

Förra veckan sprang jag förbi ett gäng tjejer som var ute och löptränade. Alla hade hästsvans och svansarna dansade fram och tillbaka i takt med deras samordnade löpsteg. Deras skallar var dock helt stilla, i likhet med min skalle. Annars hade jag inte kunnat göra den iakttagelsen. Det finns något som balanserar huvudet. Detta är särskilt tydligt om man fäster blicken på en punkt långt bort, eller på väggen om man springer på ett löpband. Hela kroppen - armar och ben - pumpar och rör sig, utom blicken som sitter fast som en målsökande laser. Det är nästan så att jag springer i trans, när jag fäster blicken på detta sätt. Det kanske ger ett meditativt lugn? Ungefär det beslutsamma lugn som uthållighetsjägare en gång kände då de hade blickan fastnaglad vid ett bytesdjur i fjärran.

En av människans viktigaste anpassningar till löpning var utvecklingen av nackligament som stabiliserade huvudet. Tittar man på schimpanser eller grisar ser man hur deras huvud studsar fram och tillbaka när de springer - de saknar detta ligament. Löpare som hästar, vargar och människor har dock oberoende av varandra utvecklat kraftiga nackligament. Tack vare dessa stabilisatorer kan vi hålla huvudet stilla, vilket är en anmärkningsvärd konstruktion för en tvåbent varelse som människan. 


Nackligamenten som håller skallen på plats när vi hoppar fram på ett ben.

På fyrbenta djur som vargar är huvudet riktat som en projektil framåt. De styr som målsökande robotar mot bytet med hjälp av lukt och syn. Det är extremt svårt för en tvåbent varelse som människan vars huvud studsar upp och ner på en hoppstylta. En bra löpare rör sig så ekonomiskt som möjligt och tack vare muskler, senor och armar kan vi balansera huvudet på skaftet och samtidigt hålla det stabilt både vertikalt och horisontellt. Våra ögon är riktade framåt som hos en målsökande varg, inte åt sidan som på flyende rådjur och kaniner.

När vi rör huvudet känner örats båggångar av dessa rörelser och aktiverar en reflex som stabiliserar bilden av t ex ett bytesdjur på mitten av synfältet genom att producera en ögonrörelse i motsatt riktning till huvudets rörelse (vestibulo-okulära reflexen). Vi kan vrida bålen och huvudet när vi springer, men ändå fixera blicken på ett mål i fjärran. Reflexen måste ha varit viktig när vi jagade byte. 



Den vestibulo-okulära reflexen. Klurig i all sin enkelhet.

Riskfri hallucination
Bland det märkligaste man kan uppleva utan droger är att fästa blicken på en nära vän i 10-15 minuter och det ska inte vara alltför ljust. Det bör nog vara en nära vän, eftersom man ska stirra in i varandras ögon så länge. Efter en stund händer märkliga saker. Man kommer in i ett annat medvetandetillstånd och ser sådant som inte finns, ibland redan efter någon minut.

I en studie delades 40 personer upp i par. Varje par satt sedan i stolar i ett svagt upplyst rum, placerade en meter från varandra. Belysningen var tillräckligt stark för att visa ansiktsdrag, men färgseendet var inte lika bra. Hälften av paren satt mitt emot varandra, medan de andra satt vända från varandra och stirrade på väggen.

Efter 10 minuter avslöjades några ganska spännande effekter. 90 % av de som satt mitt emot varandra upplevde partnerns ansikte som deformerat, 75 % såg monster och 15 % såg döda släktingar i den andres ansikte. De som stirrade in i en vägg såg dock bara en vägg.

Testa på egen risk:) 

Det finns ingen annan som du

9 sep 2015

Vilken är den bästa dieten, den bästa träningsmetoden och det bästa sättet att leva livet på? Jag tror ingen har svar på dessa frågor, för ingen är som alla andra och alla andra är också olika. Det som är bra för den ena, kan vara dåligt för någon annan. Det man kan göra är att försöka lista ut vilka grupper av människor som mår bäst på olika dieter och träningsmetoder; sedan får man försöka lista ut vilken grupp man passar in i. Men i framtiden tror jag att det kommer att se annorlunda ut. 

Frukt är livsfarligt
Det finns förmodligen en poäng i att äta den mat vi är anpassade till, men ingen vet exakt vad våra förfäder åt och anpassade kropparna till för sorts mat - kroppar som vi ärvt efter dem. Det finns lika många släktled som människor och de slingrar sig runt varandra, vilket ger en enorm genetisk och epigenetisk variation.

Det kan tyckas okontroversiellt att hävda att alla bör äta mer frukt. Men frukt kan vara livsfarligt om man bär på en mutation i genen ALDOB, som innehåller instruktioner till ett enzym som har till uppgift att bryta ner fruktos. Utan detta enzym kan man inte äta frukt. Denna sjukdom kallas ärftlig fruktosintolerans (Hereditary fructose intolerance). Det kanske är så att några av dessa - på dietisters och läkares inrådan - äter frukt och riskerar cancer i levern. Det allmänna rådet om att äta mer frukt baseras på studier av stora populationer, men strider i dessa fall mot individens genuppsättning. De gener man har är ett arv från förfädernas livsmönster och hur de uttrycks beror på föräldrar och miljö. Det är därför det finns en sådan variation. Inte ens enäggstvillingar är lika.

De första läkarna baserade sina råd på erfarenhet från tidigare möten med människor, sedan i allt högre grad på teorier. Numer bygger råd oftast på forskning baserad på stora populationer, men ingen är som någon annan och ingen människa är ett genomsnitt av alla andra. I framtiden kommer sannolikt läkekonst - och matkonst och träningslära - i allt större utsträckning baseras på individens unika genuppsättning. Erfarenhet av patienter och forskning på stora populationer är fortfarande viktigt, men med kunskap om den enskilda människan och hennes unika uppsättning gener och epigenetik, kan råden bli mer exakta. 

Enligt livsmedelsverket bör vi äta vissa kvantiteter av det ena och det andra. Sannolikheten att den rekommendationen stämmer för mig som individ är dock extremt liten. Dessa råd bygger på breda studier och gäller majoriteten, men inte ens för de som befinner sig på normalkurvans mitt stämmer det i varje detalj. För en del - som t ex inte tål fruktos - är det rent av farliga råd. För oss andra är det felaktiga råd eftersom en man inte är en kvinna och en tonåring är inte en pensionär. Det rör sig om allmänna råd, men det framgår inte alltid.

All idrott är orättvis
Vem är bäst i ett lopp? Den som vinner? Nej, inte om vinnaren är dopad. Men om vinnaren har gener som gör hen överlägsen? Är hen då bäst? Bäst i förhållande till vad då?

Den finska skidåkaren Eero Mäntyranta vann under 60-talet flera olympiska medaljer. Det som skilde Mäntyranta från andra var en ovanlig mutation i en gen, vilket medförde att han överproducerade hemoglobin. Mutationen resulterade i en 50-procentig ökning av förmågan att transportera syre till musklerna. Det gav honom en stor fördel i jämförelse med de andra skidåkarna.


Eero Mäntyranta - en riktig järnman

Eero Mäntyranta är ett extremt exempel, men alla som är framgångsrika i en idrottsgren har gener som gynnar dem. Simmarna Ian Thorpe och Michael Phelps har t ex skostorlek 52 och 48 och kan fllytta mer vatten, än simmare med små fötter. Det är inte en kamp på lika villkor. Livet är orättvist, eller snarare olika och varierat. I jämförelse med slanka kenyanska vader, är mina kraftiga vader som genetiska fotbojor. Jag skulle aldrig ha haft en chans mot kenyanerna, även om jag tränat från samma ålder och sprungit fram och tillbaka till skolan varje dag. 

Brottare, tyngdlyftare och boxare tävlar i olika viktklasser. Det mest rättvisa vore om det fanns genetiska klasser för alla sorters idrotter. Tänk på underbarnet i basket som dominerar fram till puberteten, då lagkamraterna plötsligt växer om och förbi. Underbarnet stannar på 1,75 och når aldrig upp till NBA. Om man träffar en amerikan som är över 2,10 är sannolikheten runt 17 % att han spelar basket i NBA och tjänar flera miljoner. Slump och längd slår talang och hårt arbete. Borde det kanske finnas genetiska klasser för basket? En klass för de som är under 1,70, en annan klass för dem mellan 1,70 och 1,80? 

Går det att dela in löpare efter gener? Vi skapar förvisso klasser efter SRY-genen som styr om ett foster ska utvecklas till man eller kvinna. Den genen är helt avgörande inom sporter som tynglyftning och längdhopp.

Förutom kön, som oftast går att fastställa, får vi leva med de "genetiska orättvisorna". Vi kan aldrig tävla på samma villkor. Men vi borde tänka efter ibland och inse att det inte är supermänniskor som vinner tävlingar, utan människor som har rätt gener för just den sortens tävlingar. Det krävs självklart även hårt arbete, men det finns säkerligen de som jobbar hårdare - i en ojämn kamp mot sitt genetiska arv - och aldrig når ända fram. 

Förra veckan, när jag stapplade ner från Skuleberget efter målgången i Höga Kusten Trail, mötte jag löpare som gick i mål efter över 7 timmars kamp mot naturen och sig själva. De kämpade precis lika hårt, som de som gick i mål flera timmar tidigare. Jag tycker alla som går i mål på ett trail- eller ultralopp, är segrare. Några gör det lite bättre, andra lite sämre, i förhållande till sina genetiska och epigenetiska förutsättningar. En klocka mäter bara en dimension av människan, resten ligger ihoprullade djupt inuti oss själva. Man kan bara jämföra sig med sig själv. Du är din egen måttstock. Det finns ingen annan som du.


Om iliotibialbandet och Höga Kusten Trail

6 sep 2015

Vad är egentligen iliotibialbandet bra för? De flesta löpare förknippar nog iliotibialbandet med smärta på utsidan av knät, som vid löparknä. Det ger inga treviga associationer. Dessutom är det svårstavat. Men iliotibialbandet (IT-bandet) är också ett spännande mysterium. Varför finns det? Det enda sättet att riktigt förstå syftet är att blicka bakåt. Under det senaste året har några forskare gjort just det: studerat IT-bandet utifrån ett evolutionärt perspektiv. Kanske kan den nya kunskapen på sikt också leda till nya och effektivare behandlingar.

Människor tar sig fram på hoppstyltor
Den amerikanska forskaren Carolyn Eng har, tillsammans med bl a den kände antropologen Daniel Lieberman vid Harvard University, publicerat två studier (1 och 2) som undersöker hur IT-bandet lagrar och frigör elastisk energi för att göra promenader och löpning mer effektiva.

I dessa studier visar man att IT-bandet kan lagra 15 gånger mer elastisk energi än motsvarande vävnad hos schimpanser. Kapaciteten att lagra energi är dessutom väsentligt större under löpning än under promenader, förmodligen för att löpning är ”studsigare” än gång. Carolyn Eng betonar att man inte vet om IT-bandet har utvecklats för löpning eller gång; det är möjligt att det först utvecklats för gång och senare utvecklats för att spela en viktigare roll vid löpning.

IT-bandet börjar vid ovansidan av höften, sträcker sig längs utsidan av låret, och avslutas strax under knäet. Detta band består av fascia, en elastisk bindväv som finns i hela kroppen och håller den samman som ett gigantiskt spindelnät. Fascia liknar senor - de två har liknande funktion - men fascia består av stora sammanhängande band av vävnad, medan senor har en mer repliknande struktur.

Fascian håller ihop oss och omsluter muskler, ansluter muskler till ben och håller samman muskler som har en liknande funktion, och IT-bandet är den största sammanhängande fascian i människokroppen. De nya studierna, som visar att IT-bandet i första hand fungerar som en fjäder för att underlätta löpning och förflyttning, strider mot tidigare teorier om att den primära funktionen är att stabilisera höften under gång. 

Hur kan man komma till så skilda slutsatser? Enligt Daniel Lieberman är problemet att man inom sjukvården varit ovillig att använda evolutionen som lins när man studerat människan. När man använder denna lins, får man ett annat perspektiv och en exra dimension. Det var detta ändrade pespektiv som gjorde att forskarna vid Liebermans labb på Harvard uppmärksammade betydelsen av skillnaden mellan en schimpans och en människas IT-band. De tyckte att IT-bandet liknande en annan elastisk struktur - hälsenan - som man vet är otroligt viktig för att lagra energi under förflyttning.

När schimpanser springer på två ben vaggar de fram och det kostar massor av energi. En människa använder i jämförelse nästan inga muskler alls. Vi håller balansen med rumpan och studsar fram på långa ben som hoppstyltor. För att inte hjärnan ska kastas runt när vi studsar fram, hålls huvudet fast av starka ligament i nacken. Dessa relativt nya anatomiska anpassningar är kraftfulla bevis för att vi utvecklats som löpare. 

Höga Kusten Trail 2015
Jag har brutit två lopp och båda gångerna sprang jag i Skuleskogen, inom en rumtid på 1000 meter och nio månader. Hösten 2014 bröt jag Höga Kusten Trail efter kramp och i somras bröt jag High Coast Ultra efter smärta i IT-bandet. Igår var det dags för ett nytt försök. Inget Höga Kusten Fail i år, tänkte jag på startlinjen. Min tanke var att ta det lugnt och inte ta risker. Jag tänkte också på att man genom att tänka att ett lopp är jobbigare än det är, minskar det upplevelsen av ansträngning, enligt en artikel av mig själv för några veckor sedan. Det verkar märkligt, men jag brukar vara trovärdig och basera mina påståenden på fakta och forskning så jag valde att tro på mig själv. Det är oftast bra att tro på sig själv, inte minst då man ska springa långt.


Över 500 löpare! Fyra gånger fler än i fjol.

Jag gick ut lugnt, hade gott om krafter och ökade farten efter vändningen nere på Tärnettholmarna (8 minuter senare än året innan). När jag passerade stället där jag fick kramp i fjol, såg jag en kille sträcka ut vaden p g a krampkänningar. Det kanske finns kramp just där, tänkte jag en smula magiskt och ologiskt. 


Slåttdalsskrevan

Mina förväntningar kom på skam när jag började stappla uppför Skuleberget första gången. Det var mycket värre än jag föreställt mig, i klass med klättringen upp mot Keschhütte i Swiss Alpine. Jag kände mig trött och vimmelkantig. När jag till slut - riktigt slut - nådde toppen, visste jag att jag skulle ner och vända och sedan ta mig upp samma sträcka igen. Sista klättringen var vi som zombier i ett långt led av trasiga kroppar med tunga ben och tomma blickar. Efter en lång vandring uppåt på en grym grusväg gick jag i mål på plats 82 med tiden 6,23.

Nu vet jag hur jobbigt det är, så jag måste nog springa 2016 också. Jag gillar verkligen det här loppet. Jag hoppas eldsjälen Jerry Engström kör det i flera år. Det var mestadels klart väder och fantastisk utsikt ut mot skärgården. Det är inte många traillopp i Sverige som slår Höga kusten Trail när det gäller vackra vyer. Det är nog inte heller många lopp som har så många rötter och stenar på marken. I läroböckerna står det att rötter går under marken, men i Skuleskogen kryper de utanpå berget på jakt efter näring och de formar sig till snaror och snubbeltråd som om de vore ute efter näring från djur och människor. Man måste ha tungan rätt i munnen och den besvärliga terrängen ökar risken för kramp

Efter målgången lade jag mig raklång i höstljungen. Det tog några minuter att samla ihop kroppsdelarna och ta sig ner från världens högsta kustlinje. På vägen ner mötte jag ett trettiotal zombier.

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

29 maj
Göteborg
29 maj
Kalmar
29 maj
Uppsala
30 maj
Gävle
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!