Hjärnfysikbloggen - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Johan Renström


Erfaren hjärnägare, trail- och ultralöpare som bloggar om det mesta men mest om löpning och om hjärnan, om naturvetenskap och om hälsa. Min gamla blogg Hjärnfysik finns på: http://hjarnfysik.blogspot.se/
Populära blogginlägg:
Om rödbetsjuice och uthållighet
Allt om fettförbränning
Sanningen om biggest loser
Om överträning
Om morgonlöpning
Löpning är inte farligt
Om sittsjukan
Om pulsträning och hjärtslag
Polariserad träning ger resultat
Vad är fascia?

------------Instagram @jhnrnstrm-----------------

Att springa i värme

31 maj 2015

Häromdagen sprang jag påklädd som om det fortfarande vore nollgradigt ute. Jag blev blöt av svett. Det tar bara några dagar att anpassa sig till värme, men för att bli fullt anpassad tar det minst två veckor. Så det kommer att kännas lättare senare i sommar. Men det kanske är bra att springa i värme. Allt som är jobbigt, tycks ju vara bra på ett eller annat sätt. Det är nog inte meningen att man ska undvika svårigheter.

Det var 30 grader varmt när jag sprang Swiss Alpine 2013. Löparna stapplade uppför berget, grillade av en obarmhärtig sol. Jag hällde vatten på nacken, sökte skugga och drack för att släcka törsten. Men det viktigaste var att min hjärna såg till att jag sänkte farten. Det gick inte att springa fort.

Hjärnan håller temperaturen
Hjärnan skapar en känsla av törst för att hålla vätskebalansen, skapar smärta för att skydda oss från faror och gör oss trötta så att vi inte springer för fort. Hjärnan ser också till att vi inte blir för varma eller för kalla. Temperaturen hålls inom ett snävt intervall runt 37 grader, bara några grader från värmedöden. Det är hypotalamus som agerar termostat. Det är en av de äldsta strukturerna i hjärnan. Den vet vad den gör.

När man springer ökar produktionen av ATP och spillvärme, vilket höjer kroppstemperaturen. Kroppen kan då göra sig av med överskottsvärmen på fyra sätt: genom strålning, konduktion, konvektion eller avdunstning. Av dessa är avdunstning (svettning och utandning) och konvektion (blod skickas från det inre av kroppen till huden) de mest effektiva mekanismerna. Dessa mekanismer blir bättre ju mer man tränar i värme. Dels börjar man svettas tidigare och bättre, eftersom hjärnan förutser att temperaturen kommer att stiga, dels ökar blodvolymen. 

Hur påverkar värmen löpningen?
I ett experiment fick sju cyklister köra till utmattning i ett varmt rum. Innan dess hade cyklisterna delats in i grupper och blivit nedkylda till 35,9 grader, uppvärmda till 38,2 grader eller fungerat som kontrollgrupp med vanlig kroppstemperatur. Experimentet upprepades tre gånger, så att varje cyklist ingick i alla tre grupperna. Medan de cyklade mättes temperaturen. När cyklisterna var uppvärmda presterade de sämst, följda av kontrollgruppen och de nedkylda cyklisterna som kunde cykla längst. Alla blev dock utmattade när kroppstemperaturen närmade sig 40 grader.

I en annan studie fick fyra cyklister köra till utmattning i en varm lokal iklädd specialtillverkade jackor som det pumpades varmt eller kallt vatten genom. Dessa jackor kunde således antingen öka eller minska värmeavledningen från cyklisten. De försökspersoner som kyldes ner med kallt vatten orkade betydligt längre än de som fick varmt vatten i jackan. Båda grupperna gav upp när de närmade sig 40 grader.

Hur mycket cyklisterna orkade tycks alltså styras av "hjärntrötthet". Det är inte musklerna som blir trötta i förtid, utan hjärnan sänker hastigheten så att den inte ska drabbas av en livshotande värmeskada.

I en studie från 2004 fick cyklister köra ett 20 km tempolopp i ett rum som antingen var 35 eller 15 grader varmt. Det experimentet liknade verkligheten, eftersom man oftast vet hur långt man ska springa eller cykla. Eftersom sträckan var känd kunde hjärnan planera hur den skulle använda musklerna. Det visade sig att när de cyklade i 35-gradig värme steg kroppstemperaturen till 39,2 grader, medan den steg till 38,8 grader när rummet var 15 grader. Dessutom cyklade de snabbare när rummet var 15 grader. Men det intressanta var tempot: de som cyklade i det varma rummet körde långsammare redan från början innan kroppstemperaturen stigit. Forskarna tolkade detta som att hjärnan har en inbyggd strategi för att förutse och styra värmeutvecklingen, så att prestationen försämras långt innan man når en kritisk temperatur. Det är en omedveten process. 


S
tudien från 2004 om att hjärnan bestämmer tempot stöder Tim Noakes teori om en "central governor" i hjärnan.

Slutsatsen av dessa studier är att hjärnan är bra på att gissa vad som ska hända i framtiden. Inte så konstigt egentligen, eftersom det är en av hjärnans viktigaste uppgifter. En annan slutsats är att värme gör oss långsammare, men leder värmen till anpassningar som gör oss snabbare på sikt?

Träning i värme förbättrar prestationen
En av de positiva effekterna med att träna i värme är att mängden blodplasma ökar, vilket ökar hjärtats slagvolym och ger en högre VO2Max vid en given ansträngning. Man har sett att plasma kan öka med så mycket som två liter. Det betyder sannolikt att träning i värme även ökar prestandan oberoende av värme. Andra fördelar är förbättrat blodflöde och sänkning av hjärtfrekvens.

I en studie från Nya Zeeland tränade ett antal elitroddare fem dagar, 90 minuter per dag i ett rum där temperaturen var 40 grader. De rodde med en intensitet så att kroppens temperatur inte översteg 38,5 grader. Syftet med träningen var överhettning, inte överansträngning. De fick bara 1 dl vatten att dricka under de 90 minuterna, tillräckligt mycket för att nätt och jämt motverka känslan av törst. En vecka senare var det dags för ett stort mästerskap och roddarna förbättrade sin prestation med i snitt 1,5%.

Detta resultat stämmer med en tidigare amerikansk studie som visat att 10 dagars träning i varmt väder, 100 minuter per dag, förbättrade VO2Max med 5 % även i svalt väder.

Det verkar alltså som om kroppen mår bäst om den stressas lite lagom. Lite lagom uttorkad, lite lagom överhettad och lite lagom hög höjd, ger bättre prestation då det gäller. Om kroppen alltid får vad den behöver, behöver den heller inte anpassa sig. Det gäller hjärnan också. När hjärnan slutar anpassa sig till nya utmaningar, krymper den ihop. När man ger efter för det som känns jobbigt och nytt, då börjar man åldras och det gäller både kropp och själ. 


Hemligheten bakom sköldpaddornas höga ålder är att de söker utmaningar ;)

Ont i huvudet

27 maj 2015

Inför årets första ultralopp tänker jag tillbaka på mitt första ultralopp: Swiss Alpine 2012. Jag hade sprungit 30 km, då en gnagande smärta kändes utmed vänstra knät. Jag försökte springa, men smärtan tilltog. När stigningen upp mot bergstopparna började gjorde det så ont att jag blev tvungen att gå. Det började åska och regna. Jag haltade uppför Alperna bort till Keschütte. Jag haltade, var genomblöt och vindarna iskalla. Jag hade sett fram emot detta lopp i två år. Swiss Alpine var mitt mål och orsaken till att jag började blogga.


Ont i knät.

Jag började räkna tid, för något måste man sysselsätta hjärnan med. Kanske tar det 13 timmar om jag haltar fort, tänkte jag. Löpare rusade förbi mig och ropade uppmuntrande ord. Nerför gjorde det särskilt ont. Strax efter högsta toppen, när det gjorde som ondast, bestämde jag mig för att springa. Jag ville inte halta i mål. Jag skrek AJAJAJ och rusade nerför branterna. De som nyss lunkat förbi mig tittade lite förvånat när jag kom springande i 4:30-tempo. Det var 20 km kvar. Efter några kilometer försvann smärtan. När det var fem kilometer kvar blev jag trött, men jag kunde hålla ett ganska bra tempo och sista biten spurtade jag i mål. Jag ser nästan lite galet glad ut, som man kan se på loggan till den här bloggen som visar målgången. Någon timme senare kom smärtan långsamt tillbaka. Jag hade ont i några veckor, sen kunde jag springa 5-6 kilometer igen. Det var lärorikt och sedan dess har mitt knä hållit ihop. 

En dialog om smärta
Ultralöpning och smärta hör ihop. Det gör ont att springa långt. Ändå springer man, för man vet att det går över och man vet att ingenting är på väg att gå sönder. Vad är smärta? Studier visar att ultralöpare tål smärta bättre än andra. Men är inte smärta just en signal om att något har gått sönder? Nej, det måste det inte vara. Smärta är ett fenomen i hjärnan. Utan hjärna, ingen smärta. Det finns inga smärtsignaler till hjärnan och det finns heller inte något smärtcentrum i hjärnan. Det vi kallar smärta, är en sammanställning av information och en slags förhandling mellan hjärnan och det perifera nervsystemet. 

”Det gör ont”, säger nerven. ”Nja, jag är inte så säker på det. Jag gjorde illa mig där för en månad sedan och det var inte så farligt”, säger hjärnan. ”Men det är ju en massa celler som har skadats”, säger nerven. ”Äsch, det är snart fixat. Kroppen läker sig själv. Ingen fara, så det gör nog inte så ont heller”, säger hjärnan. ”Jaha, det hade jag glömt. Jag har inte lika bra minne som du”, säger nerven. ”Nä jag vet”, säger hjärnan.

Smärta är en åsikt
Den australiska professorn i neurovetenskap, Lorimer Moseley, berättade en historia om hur han var ute och gick i bushen när han kände att något rispade huden på benet och han hoppade till lite, sen fortsatte han att gå. Att gå i bushen och få en rispa är något hans hjärna förväntar sig. Det brukar hända. Kort efter det svimmande han. Han hade blivit biten av en mycket giftig orm. Han överlevde. Ett halvår senare gick han återigen i bushen och fick även den här gången en liten rispa - då hoppade han omkring och skrek i flera minuter som om han var i livsfara. Hjärnan jämförde inte smärtan i sig, utan minnet av smärta och betydelsen av smärta och ormbettet tidigare spelade en avgörande roll i bedömningen. Smärtan sitter i huvudet, inte i den kroppsdel som blir skadad eller rispad. 

Säg att du skadar en kroppsdel. Hjärnan frågar sig: Vad betyder det här? Vad ska vi göra? Den jämför inkommande signaler med befintlig kunskap. Sen skickar hjärnan ut en signal: smärta. Syftet med smärta är att skydda organismen, att öka chansen till överlevnad. Om något håller på att gå sönder, då skickar hjärnan kraftfulla signaler som gör det väldigt smärtsamt att använda den kroppsdelen. Håll dig stilla, säger hjärnan. Såvida du inte måste springa för livet. Då skriker hjärnan spring.

Den kända hjärnforskaren Ramachandran skrev i sin bok Phantoms in the Brain att: ”pain is an opinion”. Med det menar han att smärta är ett yttrande om organismens hälsotillstånd snarare än ett svar på en skada. Det finns ingen direkt koppling från smärtreceptorer till något smärtcentra i hjärnan. Det finns så mycket interaktion mellan olika centra i hjärnan, som syn och känsel, att ett synintryck kan ändra en smärtupplevelse helt och hållet. Lorimer Moseley berättade t ex att en cyklist som hade problem med ett knä i uppförsbackar, kände samma smärta när de gav honom visuella signaler som lurade honom att han cyklade i en uppförsbacke. 


I en studie från 2007 kunde smärtforskarna Arnoud Arntz och Lorimer Moseley visa att personer som utsattes för kyla upplevde smärtan olika (grafen till höger) om de fick röda eller blå visuella intryck.

Nerven kan inte identifiera smärta. Den känner bara någon form av stimulans i vävnaden och hjärnan bestämmer sedan vad man ska göra av det, och vad man ska göra åt det, eller om man kan ignorera signalen helt och hållet. Den inledande dialogen mellan perifera nerver och den centrala hjärnan, illustrerar denna signaltrafik. Allt som gör ont är ett samtal, en slags dialog eller debatt mellan centrala och perifera nervsystemen.

Hjärnans viktigaste uppgift är att vara rädd, att vara rädd om oss. Kroppen finns för att flytta på hjärnan och tvärtom och det finns bara en kropp och en hjärna. Det är därför vi hela tiden är oroliga, tänker negativa tankar och har en tendens att överreagera inför det okända - som en okänd skada. Det är hjärnan som avgör trovärdigheten i dessa hot. Smärta är en tolkning av signaler från vävnader som inte har någon betydelse i sig själva, och kan även ignoreras av hjärnan, så att signalerna inte ens når vårt medvetande. Om hjärnan bestämmer att det är ett hot, då gör det ont. 

När din hjärna väl har bestämt sig, skickar den också meddelanden tillbaka som påverkar känsligheten och beteendet hos nerverna. Smärta kan på så sätt föda smärta. Ju mer och längre vi har ont, desto mer sannolikt är det att vi blir överkänsliga. Det som börjar med något litet kan därför ge livslånga kroniska smärtproblem. Då kan det räcka med att man tänker att ryggen ska böjas, för att skapa en smärtsignal.

Några smärtupplevelser
En byggnadsarbetare kom till akutmottagningen efter att ha hoppat ner från ett tak och fått en 15 cm lång spik rakt in genom skon och in i foten. Minsta rörelse var smärtsam och han hade fått smärtlindring. Spiken drogs sedan ut från undersidan av skon. När hans skor togs bort såg man att spiken hade trängt mellan tårna: foten var helt oskadd.

Under andra världskriget behandlade läkaren Henry Beecher svårt sårade amerikanska soldater. En dag tog det smärtstillande morfinet slut. Han bestämde sig då utan att tala med soldaterna att ge dem saltlösning istället för morfin. 40 procent av soldaterna sa att deras smärta lindrades.

De flesta tror nog att smärta är som den franske filosofen René Descartes beskrev det på 1600-talet: ett enkelt signalsystem mellan kropp och själ. Nerver skickar ett tydligt budskap till hjärnan om problemet. Intensiteten i meddelandet står i direkt mekanisk proportion till hur allvarlig skadan är. Utifrån denna modell, antar man att nerven skickar smärta, att signalen är smärta.



Descartes mekanistiska beskrivning av smärta som en signal.

Men hjärnan är inte en passiv mottagare av de meddelanden som perifera nerver skickar till den. Det vore ju märkligt om det vore så. Det är ju hjärnan som är vårt medvetandet, som skapar vår verklighet, framtid och historia. 

Hjärnan utvärderar alla signaler. När en signal anländer till hjärnan, måste hjärnan först och främst svara på: "Hur farligt är det egentligen?" För att komma fram till ett användbart svar, använder hjärnan all tillgänglig information - tidigare exponering, kulturella och sociala influenser, kunskap, andra sensoriska signaler, med mera. Listan kan göras hur lång som helst.

Snart dags för High Coast Ultra
Hur förbereder man sig för att springa 130 km? Man springer förstås - långa pass och jättelånga pass. I helgen tänker jag springa 20-25 km två dagar i rad. Man tänker också en hel del. På hur långt det är och hur ont det kommer att göra. Det är två faktum. Ett annat faktum är att all smärta sitter i huvudet. Det är inte i knät eller foten som det gör ont, det är i hjärnan som intryck och minnen sätts samman till en smärtupplevelse. Därför kan smärta komma och gå, allt eftersom hjärnan tolkar hur det går. Om det går dåligt och om jag tycker att det går dåligt, kommer det sannolikt göra mer ont. Det är något att tänka på. Jag ska tänka att det kommer att gå bra.

Mer om smärta:
Tankekraft
Placebo

Det är inte löparna som är sjuka

18 maj 2015

En kollega frågade mig idag hur långt jag sprang i helgen. Det blev 50 km, svarade jag. Det var långt, sa hon och bytte ämne som om hon pratade med en galning. Det kanske var tur att vi inte fortsatte och kom in på sommarens 13-milalopp. Det låter sjukt, jag erkänner det. Men att springa 16 timmar är ingenting mot att sitta i en stol åtta timmar. Att sitta still är sjukt. Ordet 'sjuk' är fornnordiskt och har samma rot (seueg) som mjuk och svag. Den som springer är inte mjuk och svag. Om vi inte är i rörelse blir vi däremot mjuka, svaga och sjuka. Det är alltså sittandet som är sjukt, inte springandet. Det är dock lätt att tillfriskna. Det är bara att sätta sig själv och sin fascia i rörelse.


Snart får vi kanske hjälp att komma upp.

Stoluthållighet
Vi tänker inte på att sittandet är sjukt och onaturligt, för ända sedan den första skoldagen har vi utvecklat en enorm stoluthållighet och vi klarar kortsiktigt av att sitta 8 timmar om dagen, fem dagar i veckan. En jägare från Kalahariöknen skulle inte klara många minuter. Det vi gör blir vi bra på. Vi blir bra på att sitta, men med åren protesterar kroppen mot att hållas fast. Det börjar göra ont här och var. Det börjar ofta med den samling ben som vi ärvt från fiskarna och som vi balanserar som en s-formad stapel av tallrikar - ryggraden.

Våra kroppar har formats av miljontals generationer som kämpat för att överleva. Denna utveckling har knådat och böjt till något som en gång var en fisk och ställt upp och balanserat den på två ben. Varje generation före oss - till de tre senaste - kämpade för överlevnad och rörde sig varje dag. Att stå eller sitta still, var detsamma som att ge upp och dö. När vi sitter still, är det också det som händer. Efter en timmes stillasittande påverkas enzymer som är inblandade i fettsyrametabolismen. Efter två timmars stillasittande kan vävnad som utsätts för tryck dö och det uppstår liggsår. På ännu längre sikt ökar risken för cancer. I en genomgång av 43 studier fann forskarna att cancerrisken ökade ju mer man satt och denna risk fanns oavsett hur aktiv man var i övrigt.

Kroppen är ett redskap
Jägaren från Kalahari skulle int
e förstå hur man kan sitta still en hel dag och bara lyfta fingrarna. Det är det som är sjukt - inte att springa miltals. Däremot skulle han inte vara särskilt förvånad över ett 16 timmar långt lopp. Han skulle förstå att vi behöver det, eftersom vi sitter så mycket. Han skulle kanske betrakta oss som vi betraktar djur på zoo. Vi får mat och underhållning serverat på bestämda tider. Vi hålls sysselsatta och får i slutet av varje månad bananer i proportion till hur mycket vi sitter.

För att känna att kroppen lever, måste man använda den - arbeta och svettas. Det är vår natur. Vi bara inbillar oss att vi inte har någon natur.

Tänk på vår stressreflex. När något skrämmer oss, böjer vi på knäna för att göra oss redo att springa och lyfter upp händerna framför ansiktet för att försvara oss. Hjärtat pumpar och pupillerna utvidgas. Det är en ren reflex, som visar att vi bär på en historia av kamp och överlevnad. Genom att springa, bränner vi av denna stress på ett naturligt sätt.


Sprang förbi öppna landskap ... 

Denna stressrespons aktiveras även på ett kontor. Men den får inget fysiskt utlopp. Stressen kanske ackumuleras till ett utbrott när man kommer hem eller sväljs ner och ligger där i magen och växer tyst som en cancer och bränner upp oss inifrån. Vi blir ett folk med trasiga ryggar och utbrända själar.


Sen längs kusten ...

Att stå upp, är första steget. Att sätta sig i rörelse och springa, är nästa steg. Man kan tävla ibland och låta hormonerna flöda eller bara springa för sin egen skull och bli ett med den man egentligen är. 


Mjukt och skönt för fötterna efter steniga hällar och stränder. 

Möte med naturen
Jag utnyttjade klämdagen till att springa ett riktigt långt pass, ungefär en arbetsdag långt. Jag sprang, tog några bilder och sprang lite fel drygt 50 km. Jag hade inte tänkt springa så långt, men som så ofta blir det mer spännande och utmanande när det inte blir som man tänkt sig.

Jag mötte en handfull personer, men naturen mötte jag vid varje steg. Det blev minst 60 000 möten. Det bästa med Sverige är naturen och att den är fri och tillgänglig. Jag hoppas det fortsätter så i flera generationer.


Här hade jag sprungit lite fel. Fin utsikt, men det syns kanske inte på den här bilden.


Sen slocknade mobilen ... 


Bättre vanor istället för dieter

6 maj 2015

Mitt första steg mot ett mer hälsosamt liv var att dricka kaffe utan socker, nästa steg var att välja det nyttigaste lunchalternativet på restaurang. Det kan tyckas som små steg, men även ett ultralopp börjar med ett litet steg och man måste ta ett steg i taget, ifall man vill nå målet. Om man går ut för hårt, då ökar risken att misslyckas.

Misslyckande leder ofta till att man tröstar sig själv med att äta mer - man har ju ändå misslyckats. Man flyttar tidpunkten för förändringar till någon gång framtiden. I framtiden är man en annan mer viljestark person, föreställer man sig. Efter ett misslyckande och den viktuppgång som följer av tröstätande, hoppar man på nästa diet. De första veckorna går man ner i vikt för att man utesluter någonting, tills man misslyckas att följa reglerna vid något tillfälle och ger upp. Så snurrar det på för många i en allt snabbare virvel.

Dieternas dilemma
Istället för att ändra hela livet och vända ut och in på allt genom att följa en diet som de flesta ger upp inom ett halvår, tror jag det är bättre att ta små, hållbara steg.


Det mesta i naturen tar ett steg i taget. Vi har utvecklats från något som liknade en amöba till en människa i många små steg. 

En del dieter är bättre än andra, men i det stora hela tycks det viktiga vara att följa en diet - vilken som helst - och för att följa en diet krävs viljestyrka och vanor. Det finns lyckade exempel och nedtystade misslyckanden; de som lyckas är mer högljudda än de som misslyckas. Hörsägen är således ingen säker källa. Det krävs kliniska studier. I bakgrunden finns det dessutom några som tjänar väldigt mycket pengar på de som ständigt misslyckas. Det blir fler och fler dieter - fler och fler ”sanningar” - men folk blir knappast smalare. 

I grunden är en diet en vana som skapats av någon annan. Det är dessutom inte bara en vana, utan flera vanor som knyts ihop och förpackas som en diet och de består ofta av en lång lista av ”Du skall icke …”. (Moses var en av de första som ordinerade en diet byggd på förbud. Enligt bibeln ska vi t ex inte äta fläsk, kanin, krabbor, svärdfisk eller musslor. Alla kulturer har sådana listor, kanske mest för att skilja ”vi” från ”dom” - de där barbarerna äter fisk, det gör inte vi; de där ostätarna äter fårmage, det gör inte vi; de där norrlänningarna äter surströmming, det gör inte vi …)

Säg att en diet förbjuder socker, då går man ner i vikt eftersom man tagit bort något från sin normala matsedel; men med tiden blir våra hjärnor väldigt påhittiga och hittar sätt att komma runt dessa förbud för att upprätthålla kaloriintaget. Hjärnan gillar nämligen inte att tappa vikt. En snabb viktnedgång har historiskt varit ett tecken på att man snart är död. Om man inte får äta socker, då äter man mer ”nyttiga bakelser”. När man inte får äta chips, då köper man färgglada chips av rödbetor och potatis (jag erkänner att jag gjort det). Den snabba viktnedgången i början saktar ner när kaloriintaget sakta klättrar upp och kommer ikapp. Hjärnans långsiktiga mål är jämvikt, inte att gå ner i vikt.

Man kan plocka in och plocka ut och enkelt skapa sig en egen diet. För varje diet tycks det också finnas en anti-diet. Om man dessutom är doktor med vit rock, då har man snart en hängiven skara troende. Så länge man tror och följer dietens rättesnören, går det bra. Men i längden blir det svårt att avstå och motstå impulser. Jag tror mer på att aktivera den del av hjärnan som ser till de långsiktiga målen. Alla dieter har samma mål och de som följer en diet drivs av samma motivation, det är vägen mellan start och mål som skiljer sig åt men man måste alltid börja med ett steg.

Utnyttja viljestyrkan rätt
Vår förmåga att följa en uppsättning regler, som t ex en diet, är resultatet av en lång evolution av hjärnan där den prefrontala barken är det senaste tillskottet. Syftet med denna del, som ligger som en handske på framsidan av skallen, är att hantera impulser och göra oss till trevliga grannar och vänner. Prefrontala barken hör ihop med förmågor som att avstå från att följa impulser, samt komplexa kognitiva processer som att planera rörelser och handlingar, att fatta beslut och att anpassa sig till olika sociala sammanhang. I prefrontala barken bearbetas information utifrån individens erfarenheter och långsiktiga mål. Man kan dela in detta i tre områden: ”Jag vill”, ”Jag ska inte” och ”Jag bör”.

Ett område, nära den övre vänstra sidan av prefrontala barken, har specialiserat sig på "Jag vill". Den hjälper dig att komma igång och fortsätta en ny tråkig vana som t ex att slaviskt följa en diet. Den högra sidan hanterar "Jag ska inte", som håller dig tillbaka från att följa varje impuls eller begär efter t ex en kaka som ligger utanför dieten. Det tredje området, lite lägre och i mitten av den prefrontala barken, håller reda på dina långsiktiga mål och dina egentliga behov. Det bestämmer vad du egentligen vill. Ju mer signaltrafik i detta område, desto mer motiverad är du att vidta åtgärder eller motstå frestelser. Denna del av prefrontala barken kommer ihåg vad du verkligen vill, även när resten av hjärnan skriker att du ska äta en kladdkaka till.

En vana i taget
En vana i taget alltså, så att man inte överbelastar hjärnans förmåga. I snitt tar det omkring två månader att etablera en ny vana, men det kan både gå fortare och långsammare än så. Det är viktigt att fokusera på vad man bör göra och inte på vad man inte får göra. När impulserna rusar upp i prefrontala barken, håll kvar dem där och stanna upp och tänk efter - om du gör detta så kommer du att göra så i resten av ditt liv; tar du en cola till lunch idag så gör du det alla dagar resten av ditt liv. Idag är som i morgon som är som resten av livet. Människan lider av en envis illusion om att vi är lite bättre och har mer beslutskraft i framtiden. Men det är en illusion. Sanningen är att om fem år kommer du mest sannolikt önska att du bestämde dig idag.

Här kommer några vanor att börja med. Genom att börja med tre små steg, kommer man lite längre än att stå stilla och man tar inte samma risk att misslyckas som man tar i ett jättekliv. Klarar man inte ett av stegen, så har man i alla fall tagit två steg.

Ny vana nr 1: Skaffa mindre tallrikar
En bit mat på en stor tallrik ser ut att vara en liten bit mat, medan samma matbit på en liten tallrik ser väldigt stor ut. En liten tallrik leder därför ofta till att man tar för sig mindre mat och upplever att man äter mer än man faktiskt gör. I en studie av psykologen Brian Wansink såg man att personer som bytte från en tallrik med en diameter på 30 cm till en tallrik med en diameter på 25 cm, åt 22 procent mindre mat. Man skulle kunna kalla denna metod för tallriksmodellen.

 

Ny vana nr 2: Handla aldrig hungrig
Handla med en plan för några dagar och helst utvilad och efter att du ätit. Efter jobbet är man ofta trött och impulsiv. Viljestyrkan är tömd, vilket ökar risken att man grabbar tag i något sött alldeles innan man ska betala. Alla har varit med om det - ta tre för två.

Ny vana nr 3: Ät dig aldrig proppmätt
Ät tills du känner dig nöjd, inte mätt. Nöjd kanske motsvarar 75-80 % av att vara mätt. Genom att vara uppmärksam, alltså äta med en engagerad bit av prefrontala barken, är det troligare att du slutar äta innan det är försent. Detta kanske är en delregel till att aldrig äta buffé, eftersom buffén lurar oss att backa och ta mer. Vi vill ju ha valuta för pengarna, men det enda som vi får är överflödiga kalorier. En av hemligheterna bakom de långlivade japanerna på Okinawa (Hara hachi bu) tros vara att de äter tills de känner sig nöjda. Samma inställning till mat och liv har sjundedagsadventisterna i USA, som lever 7 år längre än det amerikanska genomsnittet.

Vi är det vi gör
Tankar blir ord, ord blir handling och handlingarna blir vanor och dessa vanor är livet. För att ändra sitt öde, måste man alltså hitta tankarna och sätta ord på dem. Sedan kan man förändra tankar, handlingar och hur livet utvecklas. Ge gärna förslag på vanor som du tror har stor betydelse för att gå ner och hålla vikt. Jag återkommer med ytterligare vanor i ett kommande inlägg.

Mer om dieter
Myter om fettförbränning

Vad är fascia?

2 maj 2015

Än så länge är ordet fascia ganska okänt. Tidigare sågs fascian som ett ganska ointressant fodral åt musklerna. Man skar bort den för att frilägga muskler och ben. Men fascia är levande vävnad och det översta lagret hittar man 2 millimeter under huden. När fascian stelnar, stelnar vi. När den är elastisk är vi mjuka och rörliga. På senare tid har det kommit flera nya studier om fascian och 2007 hölls en internationell kongress om fascia vid Harvard Medical School, för att uppmärksamma all ny kunskap.


K
ollagen.

Fascia består mestadels av kollagen, ett fiberprotein som är starkt som stål men samtidigt flexibelt. Beroende på hur fibrerna ligger, kan kollagen specialiseras för att motstå krafter, spänning, vridningar, kompression, tryck, elasticitet eller en komplicerad kombination av allt detta. När jag springer, då förlängs och förkortas musklerna. Hur långt de sträcker sig bestäms dels av nervsystemet, dels av fascia. Man kan se alla fibrer som små strån som hålls ihop tillsammans i buntar av fascia, som i sin tur omges av en hinna av fascia. Dessa hinnor förlängs och förkortas i takt med muskelarbetet. De kan också bli styva och orörliga. Inte minst efter en god natts sömn.

Fascia håller oss uppe
Blodet pumpas runt i kroppen av hjärta och venpumpar. Men vattnet pumpas inte runt. Varför hamnar inte allt vatten då i fötterna? Svaret är fascia. Fascian håller vattnet i små blåsor, ungefär som en apelsin håller juicen i små hinnor i allt större bubblor och klyftor innanför sitt skal.

På svenska säger man oftast bindväv i stället för fascia, men alla löpare har nog hört om plantar fascia. Det är den bindväv som människan står på, en stigbygel av bindväv som sträcker sig vidare upp mot höften. Går den sönder, kan man inte springa. Ett symptom på detta är hälsporre, en benbit som växer ut när osteoblaster fyller ut det tomrum som skapas av den överbelastade fascian. Men plantar fascia är inte en stigbygel man kan sparka av sig hursomhelst, den hänger samman från fotens undersida via höften upp till skallens framsida - som en böjd och hårt spänd pilbåge. Fascian vrider sig i olika banor som knutar runt kroppen och håller fast skelett, organ och muskler i ett skruvstäd. Musklerna i sig är lösa som köttfärs. Det är fascia som ger dem stabilitet och form. Fascia binder samman högerfoten med vänstra höften, den vänstra höften med högra axeln. Smärta i foten kan således påverka axeln. Smärtan förmedlas av detta nätverk av robusta gummiband, som är fyllt av olika sensorer. Fascian är ungefär som ett spindelnät. Petar man någonstans, sätts hela nätet i dallring och hjärnan sitter som en spindel och lyssnar och reagerar på allt som händer och fötter.

Vetenskap och kvacksalveri
De flesta ser det nog som att skelettet håller upp kroppen, men sanningen är snarare att fascian håller skelettet på plats. Skelettbenen "simmar" i en trög vätska av fascia. Man kan frigöra ben och muskler från detta sega klister, eftersom en kropp - som alla vet - består av 206 ben och 640 muskler, 4000 senor och 900 ligament. Men det finns bara en fascia, och muskler, ligament, senor och ben, kan ses som delar i denna enhet. Är musklerna egentligen 640 bubblor i fascian - en muskelfärs som hällts ut i 640 fickor av människans bindväv? Det handlar om perspektiv - definierade och separerade delar eller en sammanbunden sörja av kött, organ och senor. För att lösa ett kliniskt problem är det dock bäst att reducera och separera, att titta på delarna med skalpell och sätta ihop helheten igen. Helhet och holism är mer ett sätt att undvika att hamna i problem och förstå varför problem uppstår. Vetenskap bygger på att testa delarna. Det måste den göra. Alla helheter som inte går att testa ligger utanför vetenskapens upplysta domäner och där ute i mörkret samsas framtida sanningar med hypoteser och kvacksalvare och den vetenskapliga metoden är domare och jury.

Till vänster bild ur Leonardo da Vincis anatomiska anteckningsbok. Renässansmänniskorna famlade i mörkret på jakt efter människans natur och Leonardo drog in mer än de flesta av denna natur in i vetenskapens ljus. Det sägs att han grävde upp lik från kyrkogårdar och dissikerade dem i hemlighet på natten. Det mest anmärkningsvärda med teckningen är hur lite påverkad den är av den mekanistiska världsbilden som kom att dominera något århundrade senare. Leonardo var en extremt skicklig observatör som kunde fånga fåglarna flykt och kropparnas form, till skillnad från den moderna mekanistiska skalpellavskalade bilden till höger som visar samma kroppsdel - en muskel som för samman två ben. Man ser inte vad som händer på andra ställen då denna muskel spänns. Leonardo befann sig mitt i och var en verksam del i ett vetenskapligt paradigmskifte och en av de sista som samtidigt kunde se människan, delarna och mekaniken. Kroppen sitter ihop, men för att förstå den måste man först kapa av den med såg och skapa delar med kniv. Snart kanske vi kan sätta ihop människan igen.


Den symboliskt laddade Vitruvianska mannen av Leonardo da Vinci.

Rörelse är viktigt
Övning stärker kroppens nätverk. Rörelse binder det samman, knyter ihop det ena med det andra. Som en spindelväv av bindväv som kroppen väver och som anpassar form och funktion till det man gör. Om man sitter mycket, formar sig fascian efter en sittande kropp. Om man springer mycket med lätta, studsande steg på framfoten och utmanar kroppen, formar sig den hårt spända fascian oändligt långsamt efter det. En rörlig livsstil är alltså bra. Katter sträcker på sig på morgonen, som om fascian klibbat ihop under natten. Vi borde kanske också sträcka ut ordentligt, eftersom det tar ett tag innan fascians olika lager glider bra mot varandra igen.

Fascia har tio gånger fler känselreceptorer än vad musklerna har - och eftersom den får information från hela kroppen, kan den minnas rörelser och forma kroppen efter dessa. Fascia reagerar och minns. Varje rörelse är ett fysiskt experiment. Om rörelsen fungerar och ger önskat resultat, då sparas rörelsen som en vana i hjärnan som ger hållning och struktur. 

Det går sakta, fascian rinner långsamt som en glaciär genom kroppens geografi. Precis som en glaciär formar fascian med tiden landskapet. Det är därför man kan känna igen en bra löpare eller en vän på långt håll. Vi är i någon mån våra rörelser. 

Kroppen vill hålla fast vid det som fungerar, eftersom den fungerat så tidigare i miljontals år. Det är sannolikt också därför kroppen vill hålla kvar oss i felaktiga former. Den är trög, men den går att ändra. Men att gå utanför sin stöpta form, är bokstavligen som att lämna sin trygghetszon. Det är det som är att utmana kroppen. Jag tror man måste göra det ibland, annars stelnar man i sin egen form tills man passar perfekt under ett kistlock.

Kroppens kaross
Jag formar min fascia under både yoga och löpning. Men även när jag sitter ner, därför känner jag att det är dags att sluta skriva snart och göra något med kroppen.


U
tan fascia kan vi inte stå. Andreas Vesalius: De corporis humani fabrica libri septem.

Jag står alltid upp och jobbar, och det är lättare att komma i rörelse när jag står än när jag sitter. Att stå still rakt upp och ner en hel dag, är knappast heller bra. Att sitta bekvämt är dock farligast av allt. Det fanns inga stolar på savannen där människan utvecklades. Alldeles nyss arbetade alla människor med hela kroppen, nu sitter vi framåtlutade och det enda som rör sig är fingrarna längst ut på kroppen som lyfter ungefär en cm från tangentbordet. Ibland rör vi på huvudet när vi byter rad på skärmen, som en ljudlös skrivmaskinsvals. En halvtimmes intervaller om dagen hjälper inte mot denna tysta kroppstortyr. Det är inte mycket man kan påstå med hundra procents säkerhet, men jag törs påstå att alla mår bra av att röra sig och inte låta den tröga vätskan av fascia stelna till ett exoskelett. 

För att inte vakna som skalbagge som måste vagga sig ur sängen på morgonen och för att inte somna som en säck potatis som kastats i sängen på kvällen, bör man utmana kroppen och hjärnan varje dag. Vattna vävnaden och tankarna. Nu ska jag ta en vild löptur i skogen. Det känns rätt just nu.



Följ oss

Loppkalendern

23 maj
Stockholm
23 maj
Umeå
25 maj
Ottarsborg
28 maj
Mörrum
29 maj
Göteborg
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!