Hjärnfysikbloggen | Runner's World
Annons

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Hjärnfysikbloggen

Löpning minskar risken för cancer

Förra veckan levererade jag en studie om sanningen bakom snabb viktnedgång som fick många läsare att misströsta. Därför tänkte jag att jag borde väga upp det med två positiva studier som visar att det finns ett enkelt sätt att bekämpa och minska risken för cancer: motion. Motionera kan man göra varje dag och det har få biverkningar. Tyvärr finns det inga garantier att slippa cancer och det finns inga klara orsakssamband men studierna visar på en stark koppling.

Motion minskar risken för 13 olika typer av cancer
Den första studien visar att motion, förutom alla andra hälsofördelar, minskar risken för att utveckla 13 olika sorters cancer. Det är betydligt fler typer än forskarna tidigare trott.

Denna koppling mellan minskad risk för cancer och motion är inte ny, men tidigare har man mer fokuserat på vanliga cancerformer som bröst-, lung- och tjocktarmscancer. Den nya studien tar ett större grepp om cancer och motion och forskarna kunde bekräfta att risken minskar för cancer i bröst, lungor och tjocktarm, men utöver de vanliga cancerformerna fann man även att motion minskar risken att utveckla tumörer med mer än 10% i lever (27%), matstrupe (42%), njure, mage, livmoder, blod, benmärg, huvud och hals, ändtarm och urinblåsa. Sammanlagt fann man alltså en stark koppling mellan motion och minskad risk för 13 olika cancerformer.

För att nå fram till denna slutsats samlade forskarna in massor av data från USA och Europa om BMI, kost och motionsvanor och dödsorsak några decennier senare. Sammanlagt rörde det sig om ett dataunderlag på 1,44 miljoner män och kvinnor. Genom avancerade statistiska metoder kunde de sedan beräkna samband mellan olika typer och intensitet av motion och risk att utveckla cancer.


Det är omöligt att bevisa empiriska samband, men en del samband är mycket tydliga som mellan rökning och lungcancer.

Forskarna fann att risken att drabbas av någon av de 13 cancerformerna minskade ju mer folk motionerade. När de jämförde den tiondel som motionerade mest med den tiondel som motionerade minst, såg man att risken sjönk med 20 procent. Detta samband - att träning minskar risk för cancer - gällde även för de överviktiga som tränade.

Det rör sig om en observationsstudie - därmed är det inte en studie med hög evidens. Men sambandet finns där och det är något att ta fasta på, särskilt som det rör sig om en ofarlig ”medicin” som dessutom har flera andra positiva effekter.

Motion som cancerterapi
Den andra studien är gjord av Dr Fred Saad, forskare vid University of Montreal Hospital Research Centre (CRCHUM). Dr Saad tror att fysisk träning har en direkt effekt på cancer, och är lika effektivt som läkemedel för behandling av patienter med prostatacancer, även i avancerade stadier.

119397520

Patienter med metastaser blir ofta stillasittande, säger han. Denna passivitet påverkar sannolikt cancerns utveckling. Tillsammans med Robert Newton, professor vid Edith Cowan University Motion Medicine Research Institute i Australien, leder Dr Saad nu den första internationella studien om huruvida motion kan förlänga livet hos patienter med långt gången prostatacancer.

Den förväntade livslängden hos dessa svårt sjuka patienter är två till tre år. Motion skulle kunna öka livslängden med sex månader. Detta motsvarar nyttan av ett nytt läkemedel. Motion skulle därför vara ett utmärkt komplement till läkemedel, menar Dr Saad.

Dr. Saad kommer att presentera en översikt av studien under en stor konferens i sommar. Under de kommande veckorna kommer ett sextiotal sjukhus över hela världen att rekrytera 900 patienter med avancerad prostatacancer. De kommer att fortsätta att följa sina behandlingar och ta sina mediciner. Men hälften av patienterna kommer få psykosocialt stöd med allmänna råd om fysisk träning. Den andra hälften kommer dessutom att ha en timmes konditions- och styrketräning tre gånger i veckan.

Slutsatser om cancer och motion
Dr. Saads hypotes är att motion påverkar cancerutveckling och hjälper patienter att bättre tolerera behandlingen. I slutändan tror forskarna att cancerpatienterna kommer att leva längre. Resultaten av denna studie dröjer dock fem år.

Studien som visade minskad risk för 13 former av cancer, visade dock att det fanns en svagt ökad risk för två typer av cancer - melanom och långsamt växande prostatatumörer - hos de som tränade allra mest. Dessa avvikande resultat kan förklaras med att de som tränar mest också tillbringar mest tid i stark sol och att hälsomedvetna människor gör fler PSA-tester för prostatacancer än genomsnittet, vilket ökar mängden som får diagnosen långsamt växande prostatatumörer i den gruppen.

Medan vi väntar på mer forskning och på fler resultat av pågående studier, så är det säkraste att motionera. Springer man nära ekvatorn eller med blek och ovan hud, bör man tänka på att skydda sig från solen. Just nu - efter dagar med regn - längtar jag efter sol och solstrålar är sannolikt mer nyttiga än farliga så länge man solar med måtta och inte bränner sig.

Chiagröt vs havregrynsgröt
I veckan som gick skrev Lars Gunnar Skoog - som kom till bloggosfären som kung och lämnar den som legend - sitt sista (?) inlägg och gav mig ett avslutande råd i kommentatorsfältet: skriv aldrig om chiagröt. Så jag gjorde chiagröt i morse. Jag hade dock inga chiafrön hemma så jag tog havregryn istället. Jag spetsade gröten med iskalla blåbär. Ganska gott, men smaken påminner väldigt mycket om havregrynsgröt. Det blir nog havregryn i fortsättningen också. Varför gå över ån efter vatten liksom.


Man tagre vad man havre som Cajsa Wagre kanske inte sadre.

Tyvärr har jag inte sprungit på sistone eftersom ett gäng virus trängt för långt ner i halsen. Jag blev först lite orolig att det skulle bli som förra året - då årets enda infektion knäckte mig i samband med High Coast Ultra. Men det känns bättre nu, kanske tack vare havrechiagröten. Kanske jag kan springa långt i helgen. Jag hoppas det. Det är ju bara tre veckor kvar till årets High Coast Ultra och jag vill få till ett riktigt långt pass innan dess.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-05-26 17:57


I rymden finns inga gäddhäng

För några veckor sedan - när vi drack förmiddagskaffe och försökte undvika prata om jobb - undrade någon varför man får rynkor. Jag svarade att rynkor är en ofrånkomlig följd av att vi åldras och av att vi lever i ett kraftigt gravitationsfält. På sikt hänger mer och mer ner, tills hela kroppen ligger parallell med jordytan. Det är temodynamikens andra huvudsats. Först blir det alltmer kaos i form av rynkor och ojämnheter, sedan jämnas allt ut till slut. Det bara är så. Jaha, sa frågeställaren och tyckte jag utvecklade svaret lite väl mycket. Kan man släta ut rynkorna medan man lever med något annat än botox? Ja det är klart, svarade jag. Vad tror ni Hollywoodstjärnor och andra använde före botox? Tejp kanske, sa någon. Ja kanske det, sa jag, eller så åker man ut i rymden och lämnar det kraftiga gravitationsfältet - i rymden finns finns inget upp och ner och då hänger det inte lika mycket. 

Silvertejp kanske funkar:)
Löparrynkor
Sen började vi prata om annat, kanske om livets mening - min roll som soffilosof har tagits över av en yngre filosof som har nya roliga vinklar på saker och ting. Under tiden smyggooglade jag och fann att det fanns något som heter frowner tape som använts i över 100 år. Man applicerar tejpen på kvällen, eftersom man pressar ansiktet mot kudden och rynkar till det ordentligt under sömn, och efter några veckor sägs det ge effekt. En studie visade att tejpanvändare var mer nöjda än botoxanvändare (8 av 10 tyckte att rynkorna minskade). Jag försökte ta upp samtalet om rynkor igen, men då hade samtalsdynamiken lett vidare till Let's dance och det blev svårt med ett socialt acceptabelt inpass om rynktejp.

Filmstjärnorna använde frowners tape.
 
Det kanske är så att löpare har mer rynkor i ansiktet än andra. Vi springer ute i solen och när man anstränger sig hårt spänns muskeln mellan ögonen - det är faktiskt ett bra mått på hur mycket man anstränger sig. Det ger också rynkor. Så skydda ansiktet och spring de flesta passen i lugnare tempo, så är risken för rynkor mindre. Eller använd tejp:)
 
Glad av att le
I ett experiment lät man personer titta på filmer och sedan bedöma filmerna. Personerna hade pennor mellan tänderna som antingen förstärkte eller försvagade deras leende och det visade sig att de som log mest, tyckte att filmerna var roligare än de som inte log. Kroppen påverkar alltså hjärnans uppfattning om vad som är roligt.

Till vänster känner han sig gladare också. Det behövs bara en penna.

När du ler påverkar det din hjärna. Ett leende tolkas av din hjärna - och andra hjärnor - som att du är glad för det brukar ofta stämma. Man kan alltså känna sig lycklig av att fejka ett leende. Trycker man in botox i ansiktet förlamas musklerna och budskapet blir därmed inte lika tydligt. Botox används för att få ansiktsmuskler att slappna av och det betyder på sätt och vis att hjärnan slappnar av.
I en studie drog forskarna slutsatsen att när ansiktet inte kan skapa de ansiktsuttryck som är kopplade till olika sinnesstämningar så upplevs inte känslorna lika starkt. Botox förlamar alltså inte bara musklerna utan också känslorna. Ansiktet är fullt av ledtrådar om vår sinnesstämmning, från våra lysande ögonvitor till den lilla muskeln invid ögat som signalerar äkta glädje.

Botox?
 
Vi springer fortare av glada ansikten
Vi känner igen subtila nyanser i ansiktet oerhört snabbt, eftersom vår överlevnad varit beroende av att vi snabbt reagerar på andra människors sinnesstämning. Vi bedömer en människas ansikte på 200 millisekunder och det sker på en omedveten nivå. I en studie för något år sedan kunde man visa att leende ansikten som flimrade förbi på en bildskärm under en så kort tid att de inte uppfattades medvetet, minskade upplevelsen av ansträngning hos de som tittade så att de presterade bättre.

Bild från studie. Källa: Front. Hum. Neurosci

Därmed borde också det omvända gälla - vi presterar sämre om vi ser sura ansikten. Eftersom det sker på en omedveten nivå, kan några dagars umgänge med en surkart vara orsaken till en dålig prestation utan att man fattar varför. Så ett av de bästa tipsen för maximal prestation är att skaffa glada vänner och kom i håg att skratt är bland det mest smittsamma som finns, så skratta och le och världen skrattar med och ler mot dig:)
Jag rekommenderar inte silvertejp. Det är nog jobbigt att stiga upp på morgonen.

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-05-23 20:49


Om att skölja med sportdryck och några lärdomar från Biggest Loser

För några år sedan visade forskare att man orkar lika mycket om man sköljer munnen med sportdryck i tio sekunder som när man sväljer sportdrycken. Kroppens celler behöver alltså inte energi för att öka sin effekt; för att prestera mera räcker det med en signal att socker är på väg. Denna signal går från receptorer i munhålan till hjärnan, som ger kroppen "mer energi" som om det verkligen fanns mer energi. 

Runner

I en ny randomiserad dubbelblindstudie har man fördjupat testerna av munsköljning. I studien testades cyklister vid tre tillfällen: två timmar efter frukost, efter en 12 timmar lång fasta (som tömmer glykogenlagren i levern) och efter hård träning följt av 12 timmar fasta (så att även glykogenlagren i musklerna tömdes). Vid varje tillfälle sköljde de antingen med en smaklös sockerdryck eller en lika smaklös och sockerfri placebodryck.

Testpersonerna cyklade i 20 km och sköljde munnen vid 4 tillfällen under passet. Det visade sig att munsköljning med sockerdrck inte påverkade dem när de ätit frukost, däremot fanns det en viss effekt efter fasta och en stor effekt (3 minuter snabbare) när de cyklade med tömda depåer. Forskarna mätte även kolhydrat- och fettoxidation, och dessa påverkades inte av munsköljning med socker. 

Det går alltså inte fortare p g a att musklerna bränner mer socker, utan det rör sig mest troligt om en effekt i hjärnan - effektivare signaler till muskler och aktivering av områden i hjärnan som är kopplade till belöning påverkar upplevelsen av ansträngning.

Några slutsatser av sockersköljning
Det betyder såklart inte att man ska springa en tävling tömd på kolhydrater. Däremot kan det vara smart att bara skölja runt sportdryck i slutet av ett lopp eftersom det ger samma effekt som om man svalde drycken (kroppen hinner ändå inte tillgodogöra sig energin i sockret som man sväljer). Det rör sig inte om en placeboeffekt, utan en faktisk effekt och genom att spotta minskar man risken för magproblem och dessutom slipper man några hekto vätska i magen på upploppet. 

Jag brukar köra en del löppass före frukost, eftersom löpning på tom mage tycks förbättra fettförbränningen och det gör mig till en effektivare löpare på långa distanser. Det enda jag dricker då är vatten. Nackdelen med dessa pass är att de går ganska sakta p g a bristen på energi. Den här studien visar att jag kan ge mig själv en boost genom att skölja runt lite sockervatten i munnen, eftersom det inte påverkar förhållandet mellan fett- och kolhydratförbränning.

Nedkyld med mentol
Men man blir inte bara snabbare av att skölja runt dryck i munnen, det tycks även som att vi uthärdar och presterar bättre i värme om vi sköljer munnen med mentol (mint) jämfört med att dricka iskall dryck, enligt en studie från 2015. Elva hyfsat tränade män sprang 5 km i 33 grader värme och testades när de drack en ice slurry före testet eller sköljde munnen med mentol under testet. De testades också när de gjorde varken eller som kontroll. De var en minut snabbare med sköljning (25.3 ± 3.5 min) jämfört med iskall dryck (26.3 ± 3.2 min) och kontroll (26.0 ± 3.4 min). Is sänkte kroppstemperaturen med 0,3 grader under de två första kilometrarna, men påverkade inte upplevelsen av värme. Sköljning sänkte däremot den subjektiva upplevelsen av värme (utan att påverka temperaturen), vilket ökade prestationsförmågan. Studien ger stöd för den psykobiologiska modellen som säger att det är den upplevda känslan som påverkar mänsklig prestation.

Alla som ätit en halstablett med mentol (mint) har upplevt den kylande effekten. Det finns receptorer i munnen som aktiveras av kyla som också aktiveras av mentol och därför upplever vi kyla när vi suger på en halstablett, precis som det finns receptorer i munnen som aktiveras av heta drycker och även av ett ämne i chili som kallas capsaicin. Snart kanske det kommer en studie som visar att vi kan värma oss under ett skidlopp genom att bränna oss med lite chili:)


Receptorer som påverkas av mint och chili

Lärdomar från Biggest Loser och en anekdot
Tyvärr kan man inte på samma sätt spotta ut mat och tro att hjärnan nöjer sig med det. Fetma är betydligt mer komplicerat. I förra inlägget skrev jag om en studie som visade att deltagarna i Biggest Loser fick tillbaka större delen - och i vissa fel ännu mer - av sin viktförlust i TV efter 6 år. Deras kroppar vände sig mot dem. En kraftig viktnedgång - som hjärnan uppfattar som ett hot (svältkatastrof) mot överlevnad - tycks leda till att förbränning i vila minskar och dessutom utlöser det en svärm av olika hormoner som samordnar sig för att öka aptiten och återställa vikten till en av hjärnan bestämd set point. Tyvärr är det lättare att flytta denna set point uppåt än nedåt. Några kände sig deppade över det. Jaha, då är det bara att ge upp, sa en. Många andra bestämde sig för att strunta i bantningen och börja träna istället.

Jag tror att träning är viktigt för att förändra vanor och livsmönster. En träningsrutin är en nyckelvana, som förbättrar självbild, sömn, vad man äter och mycket annat. Jag har träffat personer (ursäkta att jag drar anekdoter men ibland kan de vara värdefulla som här) som tappat från 30 kg till halva sin vikt sedan de började träna. Oftast har de drivits av en stark motivation över längre tid, som t ex en kvinna som jag är bekant med. När jag träffade henne första gången vägde hon 130 kilo. Sen gifte hon sig och fick två barn. Hon hade aldrig sett sig som överviktig, utan som en glad och mullig tjej. Men hon orkade inte riktigt leka med barnen och blev orolig för framtiden. Hon började träna, äta mindre och gick ner från 130 till 70 kg och har sedan dess hållit vikten i över 7 år. Barnen gav henne motivationen att ändra vanor och livsmönster. Kanske är 7 år tillräckligt lång tid för att hjärnan ska ställa om kroppens jämvikt? Det kanske inte ens finns en set point? Jag vet inte och vetenskapen ger ännu inte alla svar; det enda vi vet är att det är svårt att gå ner i vikt, men det inte är omöjligt. Vi vet också att hjärnan är formbar och anpassar sig till det vi gör och inte till det vi tänker göra.


Om man är tillräckligt motiverad klarar man nästan vad som helst. Det svåra är att bibehålla motivationen. I längden krävs vanor och rutiner.

De nya insikterna från Biggest Loser-studien betyder inte att man ska ge upp, utan snarare att man ska ta sig an uppgiften att gå ner i vikt på ett mer realistiskt sätt. Jag har träffat många löpare genom åren som tidigare varit rejält överviktiga, men som nu springer flera gånger i veckan eller t o m ultralopp som Swiss Alpine. Tack vare löpningen och stark motivation har de gått ner i vikt och - viktigare - hållit vikten i flera år till synes utan ansträngning eftersom löpning i sig ger en belöning som tycks hålla den upplevda ansträngningen av att hålla vikten i schack. 


Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-05-19 17:56


Sanningen om Biggest Loser

Jag har länge efterfrågat en studie om vad som händer efteråt med de som medverkar i Biggest Loser. Min gissning var att de skulle få det svårt att hålla kvar vid sin viktnedgång - som byggde på hög motivation - utan press och stöd. I veckan publicerades så äntligen en forskarrapport om vad som händer med deltagarna på lång sikt. Studien är förvisso ganska liten och det saknas kontrollgrupp, men resultatet är intressant och borde skaka om dietindustrin.


Danny Cahill före, efter och nu.

Danny Cahill vann "The Biggest Loser" 2009. Han gick ner från 195 till 87 kilo på sju månader. Han blev en ny människa. Sedan dess har han lagt på sig 45 kilo, trots fortsatt hög motivation och hårt arbete. De flesta som var med i serien den gången har gått upp igen. Vissa är t o m ännu tyngre nu än 2009. Nu vet man kanske varför tack vare den nya forskarrapporten. Cahill bränner nämligen 800 färre kalorier per dag jämfört med personer i samma viktklass. Cahills kropp och hjärna har vänt sig mot honom. Vinsten 2009 var en pyrrhusseger. Cahills biologiska kropp blev en motståndare som dag för dag återtar förlorat territorium. Den nöjer sig inte förrän allt det som den en gång förlorade har tagits tillbaka och den är på god väg att segra.

Viktnedgång minskar energiförbrukning i vila
Forskningsrapporten, som publicerades i tidskriften Obesity förra veckan, visade att de 14 deltagarna från Biggest Loser lade på sig i snitt 41 av de 58 kilo de tappade under tv-serien efter sex år. En viktig orsak till denna viktökning är nedgången i vilometabolismen (resting metabolic rate=RMR), dvs den energi som kroppen förbrukar i viloläge, som följer av en lägre kroppsvikt. RMR står för ungefär 70 procent av din dagliga kaloriförbrukning, så om du går ner i vikt måste du äta mindre för att behålla din vikt.

I början brände deltagarna i Biggest Loser 3800 kalorier per dag, men i slutat av serien - när de var 58 kilo lättare och motionerade mer än en timme om dagen - brände de endast 3000 kalorier per dag. Deras RMR sjönk i genomsnitt mer än 600 kalorier per dag och metabola anpassningar till den kraftiga viktminskningen stod för ytterligare ca 200 kalorier.

Allt eftersom åren gick ökade vikten och deras ämnesomsättning återhämtade sig inte. Det var som om deras kroppar intensifierade sina ansträngningar att återställa den ursprungliga vikten. Forskarna gissar att de metabola anpassningarna till viktnedgång fungerar som en fjäder. Ju hårdare man trycker tillbaka, desto hårdare slår kroppen tillbaka. Efter en kraftig viktnedgång reagerar hjärnan med att dra i handbromsen och minskar ämnesomsättningen mer än den borde med hänsyn till kroppsvikten, så Cahill var tvungen att kämpa mycket mer än män i samma storlek.

Hormonerna
Men deltagarna kämpande inte bara mot lägre ämnesomsättning. De kämpade dessutom mot hunger - en känsla som skapas av en rad olika hormoner, bl a leptin. Leptin är ett hormon som utsöndras av fettvävnad och förmedlar känslan att vara mätt och nöjd. De tävlande startade med normala nivåer av leptin, men i sista avsnittet - när de tappat mycket fettvävnad - bildade de nästan ingen leptin alls. De drevs av motivation (piska och morot) och förträngde denna hunger. I takt med att vikten sedan gick upp igen, ökade leptinnivåerna, men bara till ungefär hälften jämfört med tidigare.

I en annan studie rekryterades 50 överviktiga personer som gick med på att äta 550 kalorier per dag under två månader. De förlorade i genomsnitt 13 kilo, sen kom kilona tillbaka ett efter ett. Det visade sig att nivåerna av hormoner som signalerar mättnad minskade, medan hormoner som signalerar hunger ökade. Det var en samordnad attack från kroppen och det tycks alltså som att snabb viktminskning kräver att man är hungrig hela tiden och dessutom gör man av med färre kalorier än tidigare. Det kräver mycket motivation och viljestyrka.

Hjärnan håller balansen
Hjärnan håller reda på hur många kalorier vi stoppar i oss och hur många vi gör av med. Den bestämmer en "trivselvikt" baserad på gener och livshistoria som den försöker hålla fast vid - en s k set point. En genomsnittlig person äter omkring en miljon kalorier på ett år och gör av med lika många. Därmed är vi i balans, men tyvärr räknar hjärnan fel med ungefär 3-5 promille, eller 10-20 kalorier per dag. Det är ingenting - mindre än i en pepparkaka. Men denna felräkning ökar vikten med ett halv kilo per år och därför tenderar vikten öka med stigande ålder. För hjärnan är alternativet sämre. Skulle vi gå ner ett halv kilo varje år skulle vi dö till slut. Det är bättre att vara på säkra sidan och ha svag slagsida mot uppgång. Det är bättre att gå upp fem kilo per decennium än att dö. Det håller nog de flesta med om.

När en diet leder till att vikten sjunker under hjärnans set point, bränner vi färre kalorier och hormonerna samarbetar för att göra oss hungrigare. Denna set point är ungefär som en termostat och reglerar vikten. Hjärnan reagerar på bantning som om vi drabbas av svält - en del av mänsklighetens livshistoria - och gör allt för att vikten ska tillbaka, helst på en lite högre nivå för säkerhets skull inför nästa hungersnöd.

Alla dieter är lika bra
Biggest Loser är en diet bland många och den är - genom fokus på träning och mat och enormt stöd - kanske en av de bästa dieterna trots det "dåliga" resultatet (efter 6 år hade deltagarna i snitt 12 % viktförlust kvar och det är bättre än de flesta dieter). På lång sikt tycks alla dieter leda till att man kommer tillbaka till ursprungsvikten eller högre. Dessutom - trots hetsiga debatter om vilken av de tusentals dieter som finns som är bäst - så tycks alla dieter vara likvärdiga på sikt.


Another diet bites the dust ... 

Studier visar att efter ungefär fem år, får 41 procent av bantare som följer en diet tillbaka mer i vikt än de tidigare tappade. Långtidsstudier visar också att bantare är mer benägna än icke-bantare att bli feta under de kommande 15 åren, inte minst de som började banta som normalviktiga.

I en studie från 2012, följde forskare över 4000 tvillingar. Det visade sig att bantare var mer benägna att gå upp i vikt än sina icke-bantande tvillingar. Studien fann att ett bantningstillfälle dubblade risken att bli överviktig. De som hade gått på flera dieter under studien löpte fem gånger så stor risk att bli överviktiga.

Ytterligare ett exempel: 2006 kom en studie som konstaterade att brottare och boxare som ofta bantar för att kvalificera till viktklass löpte tre gånger större risk att bli överviktiga vid 60 års ålder jämfört med jämnåriga i andra sporter.

Diet och stress
Konstant brist på energi producerar stresshormoner, vilka ökar mängden bukfetma och när däggdjur blir stressade av svält börjar de hetsäta föda med mycket kalorier. Man vet att hjärnorna hos däggdjur som ofta drabbas av svält förändrar utsöndring av signalsubstanser som t ex dopamin, vilket ökar deras motivation att söka mat. Eftersom dessa förändringar dröjer kvar långt efter svälten är över kan det förklara varför däggdjur hetsäter.

Dieter lär oss också att lita mer på regler snarare än medfödda känslor som hunger och mättnad. Det verkar logiskt att regelstyrda människor - som tappat kontakten med de naturliga känslorna - är mer lättpåverkade av signaler från reklam och frestande bufféer. När personer som följer en diet är tömda på viljestyrka p g a kampen mot hunger, tenderar de också att bli mer utsatta för dessa signaler. Det finns även risk att man känner sig misslyckad, vilket i sig leder in i ett beteende då man äter mer och tröstar sig själv genom att skåla med fienden.

Den dolda sanningen
För att vinna Biggest Loser tränade Cahill sju timmar om dagen och åt färre kalorier än tidigare - på sikt är det kolatomer in och kolatomer ut som styr vikten. Han andades ut fettet - det enda sättet man kan förlora fett på. Sen stod han som segrare. Inte i bar överkropp som tidigare, utan klädd i kompressionsplagg och noga utvalda kläder för att dölja påsarna av hud som hängde och väntade på att bli fettfyllda igen. Man kan lura en TV-publik, men inte biologin.

Strunta i Beach 2016 och spring istället
Så om man inte ska banta, vad ska man göra då? En studie från 2014 visade att bland medlemmar i National Weight Control Registry (NWCR) hade 87 procent av dem kvar en viktminskning på 10 procent efter 10 år i registret. Ett villkor för medlemskap i NWCR är att man utövar nån slags motion, typ promenader eller löpning, minst en timme per dag.

I en studie från 2012 såg man att en grupp som fokuserade på kost tappade mer vikt än en grupp som fokuserade på träning, men de drabbades också av en tjugofemprocentig minskning av RMR. De som tränade tappade inte särskilt mycket i vikt men hade bara 1 procent nedgång i RMR. På sikt kan det alltså vara så att träning är viktigare än hur mycket man äter, inte minst för att träning har en rad andra fördelar som minskad stress, bättre sömn, mer muskler och bättre vanor.

Många drömmer om en enkel fix - beach 2016. Men att gå ner i vikt och hålla den är mer en livsstilsförändring i form av små och hållbara förändringar i kost- och träningsvanor som gradvis vrider ner hjärnans set point. Risken med kvickfixar är att de slår tillbaka hårdare för varje gång.

Jag tror det är bättre att lyssna på hjärnans signaler om hunger och mättnad. Ät långsamt, undvik buffeer, använd små tallrikar, ät dig lagom mätt, fasta lagom (typ 12-12), ät bra mat med mycket grönsaker och rör dig varje dag. Ät när du är hungrig och sluta äta när du känner dig nöjd (tänk efter när du tar mer för du behöver inte lagra mat som energi för framtiden och matupplevelsen är bättre om man är nöjd än om man är proppmätt). Jag tror inte det är hälsosamt att tänka på mat hela tiden. Att banta kräver enorma mängder viljestyrka och jag tror det är bättre att använda denna energi till annat som att laga bra mat och motionera. Men det går nog inte att bygga en lika spännande tv-serie på den långsamma vardagliga verkligheten.

Mer om detta:
Krönika i RW nr 4 2016 - Vill du går ner i vikt? Andas!
Bättre vanor istället för dieter
Allt om fettförbränning
Fetman är inte snabbmatens fel

Skriv ut Permalink Kommentarer (6)

2016-05-12 17:25


Spenat, rabarber och nitrat

För några veckor sedan kom en studie som jämförde hälsoeffekterna av rödbetsjuice med kosttillskott som innehåller nitrat. Det visade sig att rödbetor var bättre, sannolikt eftersom olika ämnen i mat ger hälsosamma synergieffekter. Det är förmodligen därför som många tillskott av vitaminer och antioxidanter visat sig fungera dåligt och t o m försämra prestation och hälsa, jämfört med livsmedel som innehåller samma mängd vitaminer och antioxidanter.


Var försiktig med rödbetsjuice om du har en vit hund.

I en studie för några år sedan filtrerade man bort nitrat ur rödbetsjuice och lät två grupper dricka rödbetsjuice med eller utan nitrater. De som druckit rödbetsjuice med nitrater presterade bättre än de som druckit placebo. Det gav en stark indikation på att nitrat är den verksamma substansen i rödbetsjuice. Nitrat tas upp av saliv och omvandlas till nitrit av en sorts bakterier i munhålan (det finns många fler bakterier i munhålan än antal människor på jorden). I nästa steg reduceras nitrit till kväveoxid, som har flera betydelsefulla effekter på och i kroppen. Sett ur ett hälsoperspektiv sänker det blodtrycket. För löpare effektiviserar kväveoxiden användningen av syre och får oss att orka mer genom att minska känslan av ansträngning.

Grönsaker sänker blodtrycket
Om nu forskarna lyckats identifiera den verksamma substansen i rödbetsjuice, så kanske det vore bäst att äta nitrat i form av t ex tillskott som natriumnitrat istället för att dricka rödbetsjuice? Men rödbetsjuice innehåller vitaminer och olika polyfenoler som tycks effektivisera omvandlingen från nitrit till kväveoxid. Därmed är grönsaker effektivare än tillskott. Det bekräftas också i en ny studie som jämförde vad som händer när man äter 800 milligram nitrat i form av antingen rödbetsjuice, spenat, ruccola eller natriumnitrat.

Det visade sig att den totala ökningen av nitrat i blodet är lika stor i samtliga fall. Däremot gav rödbetsjuice och natriumnitrat en topp tidigare än spenat och ruccola, vilket förmodligen beror på att gröna grönsaker har mer fibrer och det tar längre tid att nå samma dos nitrat som ett tillskott eller en pressad juice.

Hur påverkades blodtrycket? Jo, det visade sig att alla grönsaker sänkte både det undre och det övre trycket, medan natriumnitrat hade klart lägst effekt av alla på det undre trycket och t o m ökade det övre trycket något. Juice och grönsaker gav alltså en tydlig hälsoeffekt. Redan efter några timmar sjönk trycket med 5-7 mm Hg. Detta resultat bekräftar tidigare studier som visar att mat oftast är bättre än tillskott, kanske för att vi utvecklats för att äta föda i form av mat.

Vilka slutsatser kan man dra av detta? För det första tycks alla grönsaker med nitrater vara lika bra, de tar bara olika lång tid att nå upp till maximal nivå. Det är kanske enklast att dricka koncentrerad eller vanlig rödbetsjuice eftersom det krävs mycket grönsaker för att komma upp i effektiv mängd. För att få 800 milligram nitrat krävs t ex 400 gram spenat eller 165 gram ruccola (ruccola har mest nitrat per gram av alla livsmedel).

Just nu växer rabarberna så det knakar. För att få i mig 800 milligram nitrat behöver jag äta 285 gram rabarber. Frukt och bär är inte lika rika på nitrat, med undantag av bl a jordgubbar som innehåller ganska mycket och jordgubbar är ju inte svårt att vräka i sig.


Rabarberna är på gång. Snart så ...

Jag måste vila
Jag har tränat lite för bra sen jag kom tillbaka från Portugal för 6 veckor sedan. Jag brukar ta det lugnt var fjärde vecka, men jag ”glömde” bort det förra veckan. Jag körde som vanligt och till med mer än vanligt. I torsdags var vilopulsen högre än den brukar och det var en signal som fick mig att ändra på mitt beteende. Jag tog en extra vilodag på fredagen och tränade lite lugnare under helgen. Jag vill inte riskera att bli övertränad och skadad. Det är viktigt att lyssna på kroppen och pulsen är en glasklar signal från kroppen som är tillräckligt tydlig för att tränga in i min hjärna som föredrar och belönar löpning framför mycket annat.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-05-09 13:22



< Nyare inläggÄldre inlägg >

[Mer om]Johan Renström


Erfaren hjärnägare, trail- och ultralöpare som bloggar om det mesta men mest om löpning och om hjärnan, om naturvetenskap och om hälsa. Min gamla blogg Hjärnfysik finns på: http://hjarnfysik.blogspot.se/

------------Instagram @jhnrnstrm-----------------

Populära blogginlägg:
Om rödbetsjuice och uthållighet
Allt om fettförbränning
Om överträning
Om morgonlöpning
Löpning är inte farligt
Om sittsjukan
Om pulsträning och hjärtslag
Polariserad träning ger resultat
Löpning mot stress och depression
Vad är fascia?




Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Sök på runnersworld.se


Få vårt nyhetsbrev!


Annonser