Hjärnfysikbloggen | Runner's World
Annons

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Hjärnfysikbloggen

En ny vana på 66 dagar

En vana kan sägas vara något man gör utan att tänka på att man gör det, som att borsta tänderna eller cykla till jobbet. Man bara gör det. Vanor man följt hela livet är nästan omöjliga att förändra. Det vore som att slita loss en bunt kopplingar i hjärnan. De flesta vanor lever vi med hela livet, andra - som vi kallar ovanor eller dåliga vanor - vill vi göra oss av med eller byta ut mot en bättre vana.

I en studie som publicerades i European Journal of Social Psychology för några år sedan fann Philippa Lally och hennes kollegor att det tog i genomsnitt 66 dagar att lära sig en ny vana. Det rörde sig om enkla vanor som att äta en frukt varje dag eller att börja löpträna. Det tog olika lång tid för olika personer. För några gick det på bara 18 dagar och för andra krävdes 245 dagar, innan det nya beteendet blivit en vana. Den populära föreställningen att det tar 21 eller 28 dagar att forma en vana bör man alltså ta med en nypa salt. Det tar oftast längre tid. I studien såg man också att en liten grupp (vi vet vilka det är, eller hur?) är immuna mot nya vanor. De gör som de alltid gjort.

I studien kunde man dessutom krossa en annan myt, den att man måste hålla fast vid sin nya vana varje dag. Om man missar en dag, måste man inte börja om från början. En dag hit eller dit gör ingen skillnad. Snarare är det så att denna myt kanske ger folk en anledning att ge upp om de drabbas av en förkylning eller något som tvingar dem att överge den nya vanan en stund. Upp igen och på den igen! Ingenting börjar om från början. Hjärnan skapas i varje ögonblick. 

Som grafen nedan visar går det snabbare att lära sig dricka ett glas vatten än att börja träna. I början går inlärningen mycket snabbt, sedan planar kurvan ut och efter ungefär 66 dagar når den en platå. Då genomförs beteendet utan tanke. Att lära sig dricka ett glas vatten före frukost tar bara 20 dagar, medan nya träningsvanor som att göra 50 situps varje morgon tar över 100 dagar. Att göra situps före frukost kräver mer viljestyrka. Det är inte bara att hälla upp och svälja. 

Det sägs att den andra halvan av en människas liv består av vanor som förvärvats under den första halvan. Det ligger något i det. Vanor är viktiga för vi blir det vi gör. Vi är till stor del våra vanor. Det mesta man gör under en dag är omedvetet och vanemässigt, från hur man bemöter personer till hur man äter sin frukost. Vi är våra vanor och det tar minst 66 dagar att bryta sig loss från den vi är. Ju äldre man blir, desto mer lever man sitt liv som man alltid har levt. Det är tryggt och det sparar dyrbar energi. 

Vanans trestegsraket 
Alla vanor kan delas in i tre steg. Det finns en start och ett slut och däremellan finns en bunt beteenden som hänger samman. 

Först behövs en ledtråd - en ”trigger” - något som säger åt hjärnan att gå över i ett automatisk läge och låta beteendet ta kontrollen. En trigger är något som tidigare föregått beteendet. Det kan vara att man alltid rökt en cigarett efter kaffet. Då är en kopp kaffe en trigger till vanan att röka cigaretter.

Det andra steget är vanan i sig. Det är ett beteende/rutin som man utför utan att tänka. Man är så säker på det man gör att man inte behöver tänka på det. Det kan vara att köra bilen mellan hem och jobb eller att koka en kopp kaffe. Hjärnan är avkopplad och vi kan tänka och göra annat under tiden.

Det tredje steget är belöningen eller slutdestinationen. Det är det som gör att vanan lever. Om inte vanan ledde fram till vårt mål och gav oss en belöning, skulle vanan dö ut. Efter att vi har borstat tänderna, känner vi en fräschhet i munnen som Pepsodent skapade med kemikalier i början av seklet. Denna belöning etablerade en vana att borsta tänderna och räddade tandhälsan. Speltillverkare är också mycket medvetna om detta. Just nu ser man massor av människor ute som jagar belöningar i form av pokemons.

I ett experiment lät man möss gå i en Y-formad labyrint där de skulle svänga höger eller vänster beroende på vilken ljudsignal de hörde för att få en bit choklad. I början av experimentet var det mycket aktivitet i mösshjärnorna när de beslutade sig för för vilken väg de skulle ta, men sedan minskade aktiviteten i takt med att valet blev en vana. I stället ökade hjärnaktiviteten i början när de hörde signalen (trigger) och slutet av labyrinten när de fick belöningen. Vägen däremellan blev en vana. Så är det med människor också.  Jag är (ganska) medveten när jag sätter mig i bilen för att köra till jobbet och när jag kommer till jobbet, men vad som händer däremellan vet jag inte. Det behöver jag inte veta, för hjärnan vet det redan. Det är inte "jag" som kör, det är min autopilot som exekverar ett färdigt program i hjärnans äldre regioner. Syftet är att spara energi.


Hur formas en vana i hjärnan? 
En vana formas av att nervceller svetsas samman med synpaser. En synaps är en elektrokemisk koppling mellan två nervceller. Ur nervcellerna växer små utskott - dendriter - som trevar sig fram och söker andra nervceller att koppla sig samman med för att på bästa möjliga sätt skapa en bild av världen där utanför. Syftet är att hjärnan ska kunna göra bättre prognoser så att våra rörelser blir mer ändamålsenliga. När verkligheten förändras, förtvinar dessa dendriter eftersom synapserna inte är lika aktiva längre. Vi glömmer. Så länge synapserna fyrar av stärks kopplingen. Så varje gång man tänker en tanke eller utför en handling, blir nätverket av hjärnceller som motsvarar dessa tankar och handlingar starkare. Tankar som till en början trevade sig fram längs stigar, blir till motorvägar. Tänk första gången du backade bilen ut ur ett garage. Du tvekade, tänkte genom varje rörelse och tittade runt i 360 grader och backade sakta ut och fick kanske köra fram och tillbaka några gånger. Några år senare är du inte ens medveten om att du backar eller kör.

Jag kör flera mil utan att minnas någonting av bilfärden. Prefrontala barken har släppt kontrollen och basala kärnan -  en omedveten del av hjärnan (kallas ibland basala ganglierna) - har tagit över. Den dyrbara hjärnresursen i prefrontala barken kan användas till annat, som att smida nya planer. Men om en älg skulle kliva in på vägen, då tar medvetandet kontroll över tankar och motorik igen.

Så här börjar man springa
En vana skapas alltså på ungefär 66 dagar. Det betyder att man måste följa ett nyårslöfte ända till påsk för att vara säker på att lyckas och i vissa fall längre än så. Att bestämma sig för att börja springa tar en sekund. Det är ett medvetet beslut som fattas i prefrontala barken. Men att lägga till en löparvana till hjärnans basala kärna, tar i genomsnitt 66 dagar. För det krävs en trigger och någon form av belöning. En trigger kan vara att lägga fram löparkläderna vid dörren innan man lägger sig så att det är det första man ser nästa dag. Studier visar att de som belönar sig själva med något gott efteråt - som en chokladbit eller en smoothie eller något annat mysigt - lyckas bättre med sin nya vana (sen kan man sluta med det när löpningen i sig ger en kick efteråt). Så håll ut och ge inte upp, efter ett tag är det nästan lika naturligt att springa som att borsta tänderna och du känner samma härliga fräscha känsla efteråt.


Picasso (inte pikachu)


Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-08-29 18:41


Löpning stärker ”hjärnmusklerna”

Efter en tung dag på jobbet då man kämpat sig genom mentalt krävande uppgifter och motstått impulserna att välta bordet, sparka på datorn och skrika åt kollegan, kan man trösta sig med att man blivit mentalt starkare och en bättre löpare. De senaste åren har det nämligen kommit flera studier som visat att kognitivt utmattande uppgifter bygger upp mental styrka som får oss att orka mer. Omvänt torde det vara så att vältränade individer klarar mentalt krävande uppgifter bättre än personer som inte är särskilt vältränade. I en studie som kom i somras bekräftas detta återigen.

I studien, som gjordes av forskare vid University of Canberra, jämfördes 11 elitcyklister med 9 motionärer. Först gjorde de en utmattande kognitiv uppgift som kallas strooptest. Det går till så att man får se ord på olika färger där färg och text inte stämmer överens och man ska då säga färgen och inte texten, vilket är oerhört jobbigt för hjärnan som måste hålla tillbaka impulsen att inte reagera på texten. Om ordet "Blå" t ex visas i röda bokstäver, ska man säga "röd". Efter detta strooptest cyklade alla så fort de orkade i 20 minuter.


Strooptest. Man ska säga färgen, alltså i detta fall röd, grön, gul. Det tar på krafterna ...

Sedan gjordes ytterligare ett kognitivt kontrolltest där de skulle stirra på ett svart kors mot en vit bakgrund i 10 minuter. Det var inte särskilt mentalt krävande. Sen cyklade de 20 minuter igen.

Det visade sig att elitcyklister var signifikant bättre än motionärerna på strooptestet. I genomsnitt prickade de in 705 korrekta svar på 30 minuter, jämfört med 576 rätta svar för motionärerna. Elitcyklisterna både svarade snabbare och hade högre procent korrekta svar.

Detta tyder på att elitcyklister har betydligt större förmåga att motstå impulser, en egenskap som är nära kopplad till uthållighet. Att springa eller cykla långt är fysiskt krävande och utgör på sikt ett hot mot organismens överlevnad, så för att förmå oss att sakta ner skapar hjärnan känslor av smärta och trötthet. De bästa uthållighetsidrottarna är också bäst på att motstå och bortse från dessa känslor.

Det visade sig också att elitcyklisterna cyklade lika snabbt efter strooptestet som efter kontrolltestet. Motionärerna var dock 4,4 procent långsammare efter strooptestet. Elitcyklisterna var alltså bättre på att hantera effekterna av mental trötthet. På 20 minuter såg man ingen som helst påverkan hos elitcyklisterna; kanske hade det sett annorlunda ut om det fysiska testet varat i flera timmar.

En försiktig slutsats är att elitcyklisterna under flera år av hård träning lärt hjärnan att motstå mental trötthet, precis som träning lär kroppen motstå fysisk trötthet. Hjärnan är formbar. Den ändrar sig ungefär som en muskel och anpassar sig till det vi gör, men vi kan inte se vad som händer bakom skallbenet och det är förmodligen därför som vi bortsett från hjärnan under så lång tid.


Bild: wikipedia

Alla vet att uthållighetsidrottare har bättre syreupptagninsförmåga, starkare hjärtan och bättre anpassade muskler. Men de tycks också ha en överlägsen motståndskraft mot mental trötthet. Det ena ger det andra och det är ömsesidigt. Det är därför en tung dag på jobbet gör mig till en bättre löpare och allra bäst är det om jag springer när jag känner mig som mest utmattad direkt efter jobbet. Hjärnan vill vila efter en mental kraftansträngning, men att springa 20 km efter en krävande dag är som att springa 40 km för hjärnan. Det är kanske ingen större skillnad för hjärnan att driva tankar eller ben.

Yiannis Kouros hemlighet
Enligt den psykobiologiska modellen begränsas vår prestation av hjärnans upplevelse av ansträngning - hur hårt den uppfattar att kroppen har arbetat samt hur pass motiverade vi är att utföra uppgiften. Detta innebär att vi på olika sätt kan ”lura” hjärnan.

Det är inte enkelt att ge sig ut när hjärnan vill att vi ska återhämta oss efter en mentalt krävande arbetsdag. Hjärnan gör motstånd. Koffein är ett sätt att manipulera hjärnan på. Många idrottsmän dricker ett par espresso före sina lopp. Koffein blockerar ett ämne i hjärnan som kallas adenosin, som samlas när vi utför en tröttsam mental uppgift. Genom att blockera adenosin, minskar därmed vår uppfattning av ansträngning och vi känner oss piggare.

Ett annat sätt är självprat (upprepa positiva ord för sig själv). Det finns starka bevis för att självprat fungerar och det sker på en omedveten nivå, så det hjälper även om man tycker sig vara för smart och inte tror sig kunna bli lurad av sig själv. En av de främsta ultralöparna genom tiderna, greken Yiannis Kouros*, har en enkel förklaring till sina framgångar:

"When other people get tired, they stop. I don't. I take over my body with my mind. I tell it that it's not tired and it listens."


Yiannis Kouros i Keszthely, Ungern efter att ha vunnit ett 212 km-lopp runt sjön Balaton, Ungern 2008. Bild wikipedia.


*  Kouros vann Spartathlon 246 km fyra gånger under 1980-talet och har de fyra bästa tiderna. Han innehar fortfarande rekordet på 20,25,00 - en timme snabbare än Scott Jureks bästa tid och några timmar bättre än alla andra.


Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-08-23 19:05


Zlatans hemlighet

Vad är talang? Är det talang eller hårt arbete som ger framgång, eller är det lite av både och? När den amerikanska skådespelaren Will Smith tränade inför sin roll i iRobot ökade han från strax under 100 kg till 180 kg i bänkpress. Han ger alltid allt i det han gör. Han har aldrig sett sig själv som särskilt talangfull, utan säger att alla framgångar är resultatet av hårt arbete. Han är snarare passionerad och uthållig än talangfull.

I en intervju som finns på youtube, säger han:

"The only thing that I see that is distinctly different about me is I'm not afraid to die on a treadmill. I will not be out-worked, period. You might have more talent than me, you might be smarter than me, you might be sexier than me, you might be all of those things you got it on me in nine categories. But if we get on the treadmill together, there's two things: You're getting off first, or I'm going to die. It's really that simple, right?”

De senaste veckorna har jag följt Zlatans framgångar i Premier League. I en intervju säger han:

If you are professional and working hard enough then you will succeed”.

Zlatan talar aldrig om talang eller begåvning, utan bara om hur hårt han jobbat för att komma dit han kommit. Talang - eller gener - är något man har, men för att komma längre krävs hårt arbete som formar kropp och hjärna till en slagkraftig enhet. 

Studier på viljestyrka
I en studie från 1940 försökte man hitta gemensamma kännetecken hos män med god hälsa. Syftet var att genom social ingenjörskonst hjälpa övriga befolkningen att uppnå bättre hälsa. För detta ändamål rekryterades 130 unga och friska studenter som fick springa på löpband. Det var krävande, både mentalt och fysiskt. Genom att ta hänsyn till och justera för fysisk kapacitet, så testade forskarna även de unga männens mentala uthållighet och viljestyrka. Det handlade inte bara om muskler och kondition, utan också hur ”a subject is willing to push himself or has a tendency to quit before the punishment becomes to severe”.

Omkring 40 år senare följde forskare upp denna studie. De unga männen var då i 60-årsåldern och varannat år hade de fått frågor från forskarna. Varje man hade en egen mapp full med intervjuer och statistik om precis allt möjligt som inkomst, civilstånd och sjukdagar och mediciner. Genom att köra allt mödosamt insamlat data i en dator, kunde forskarna ta fram psykologiska indikatorer på hur de mådde. Hur länge de kunde springa som 20-åringar visade hur vältränade de var och ju bättre tränade som unga, desto bättre mådde de också som vuxna. Det stämmer med många andra studier som tittat på samband mellan kondition och hälsa. Men när forskarna jämnade ut den fysiska bakgrunden mellan alla män, såg de inget samband mellan tid på löpband och mental hälsa. Det viktiga tycktes istället vara hur mycket de unga männen ansträngt sig, hur långt de var redo att springa trots smärta och ansträngning.

De som i likhet med Will Smith ville utmana sig själva på löpbandet, ville kanske också få ut mer av livet. Deras viljestyrka och förmåga att hitta motivation att springa den där dagen på 40-talet, var kanske något de hade med sig resten av livet och något som ledde till att de kände sig och var mätbart lyckligare.

Enligt den psykobiologiska modellen är det motivation och upplevelsen av ansträngning som avgör prestation. Ju mer motiverade vi är, desto mer kan vi anstränga oss. Om vi inte är det minsta motiverade, då orkar vi knappt ta oss upp ur sängen.

Jag hittade exemplet från 1940-talet i boken Grit av Angela Duckworth. Duckworth menar att det är grit - ihärdighet- som skapar vinnare som Zlatan och Will Smith. Självklart finns det gener och talang, men i slutändan menar hon - i likhet med den framstånde psykologen Anders Ericson - att det är mängden arbete som ger resultat och det kräver ihärdighet, att komma tillbaka och aldrig, aldrig ge upp.

Enligt Duckworth borde de unga männen i studien fått en ny chans att springa några dagar senare för att ha en möjlighet att förbättra sin tid, och sedan ytterligare chans på chans. De som vill komma tillbaka, som tror de kan bli bättre, det är de som har äkta grit, menar hon. 

De som nöjer sig, slutar utvecklas, slutar utveckla de talanger de har. De saknar grit. I en intervju förra veckan säger Zlatan:

I will never turn down a challenge, so when this challenge was presented to me I would never turn it down. I am not like many others who have it good and know they can perform at the top and would never change. I am the opposite, I will take the challenge, work hard, I will sacrifice.

Zlatan anses ofta vara arrogant. Det trodde jag också tidigare, men det är snarare ihärdighet och självförtroende i vinnande förening.


Bild Wikipedia.

Jag ger inte upp
De flesta löpband och träningsredskap som köps kring jul blir stående. Man köper dem för att man tror man är en bättre person med mer tid och mer lust i framtiden, men man är den man är nu. Man är inte en annan person nästa år. Tränar man inte nu tränar man inte i morgon heller. Antingen tar man tag i sin ihärdighet och viljestyrka, eller så väljer man att låta bli. Det är så lätt att ge upp när man möter det första motståndet, när ansträngningen som krävs känns för stor.

Jag har bestämt mig för att skriva en bok. Det jobbiga med att skriva är att jag varje kväll lägger mig med en känsla av att ha misslyckats. Nästa dag möter jag en kaotisk text som inte hänger samman, lösa trådar och meningar som är så feltänkta att jag inte minns hur jag tänkte. Sedan jobbar jag med texten. Vrider texter och tankar rätt som en rubiks kub. Det blir inte bra, men det blir lite bättre än dagen innan. Så länge det blir lite bättre, finns chansen att det blir bra till slut. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (5)

2016-08-16 17:43


Mat, hjärnor och ätstörningar

Jag äter sällan lunch när jag är ledig, som nu under sommaren. Det blir oftare en brunch. Innan industrisamhället och regelbundna arbetstider slagit igenom kallades lunch (som bildats av ord som betyder bröd och lätt måltid) för middag, men det moderna samhället försköt middagen till kvällen då arbetsdagen var slut. Sen dess äter i stort sett alla lunch mellan 11 och 13 ungefär, oavsett om man är en energislukande skogsarbetare eller systemutvecklare i strömsparläge. Det har blivit konvention och vana och vi blir hungriga när vi förväntar oss mat vid en speciell tid.

Hjärnan lägger sig i alla beslut som rör mat
När jag är ledig stiger jag upp lite senare; jag har inte lika bråttom och denna start ruckar dessa matvanor. Lunch och frukost smälter ihop. Om människan vore som en ko, så hade jag bara gått ut på gräsmattan och betat, idisslat och råmat tillsammans med grannarna. Affärerna skulle bara sälja gräs och det skulle knappast finnas några snabbmatsrestauranger. Nötkreatur skyfflar i sig maten. Vi människor är mer komplicerade, för vår hjärna lägger sig i alla beslut som rör mat. Det är kanske tur, för hur kul vore det om vi levde som kor och åt mat som man skyfflar kol till ett ånglok. Mat är mer än energi för oss. Vi äter med munnen, men det startar med ögonen som upptar en stor del av människohjärnan och mat ska helst se bra ut.

Ett bevis för att mat är så mycket mer, är att man alltid - oavsett hur mätt man än är - har plats för lite efterrätt. Kor har fyra magar, men en del tycks nästan tro att vi har två magar: en matmage och en efterrättsmage. Vi blir mätta på ett ganska komplicerat sätt. Dels för att magen bli full, dels genom ett samspel mellan olika hormoner som leptin och ghrelin. Det sker omedvetet och styrs av reptilhjärnan. Men när vi är mätta som ett lejon som nyss vräkt i sig en halv antilop och ser en söt efterrätt, då tar det yttersta lagret av hjärnbarken över och fattar ett medvetet beslut om att ta chansen att få lite extra kalorier och en chans till en belöning. Mat har varit så viktigt för människoartens överlevnad, att de nya områdena av hjärnan är där och petar i maten. Den gamla reptilhjärnan - som vi delar med alla djur - är enklare. Den ser t ex till att vi undviker dålig mat genom att skapa en känsla av stark olust till mat som vi en gång blivit sjuka av eller som vi ätit i samband med att vi blivit dåliga. Jag känner denna olust till messmör och till en viss sorts öl.

Hjärnan detaljstyr alltså våra matbeslut och därför kan det gå snett i bland. Kopplingar i hjärnbarken och vanor i limbiska systemet kan i all sin snurrighet skapa ätstörningar och fetma. Man ser sällan djur (husdjur i människohjärnans våld kan dock drabbas) med ätstörningar och fetma. 

Hjärna och mat hänger ihop. Det är bara att ta en titt i en kvällstidning. Mat, sex och våld - det säljer. Det är faktorer som påverkat människoartens existens och alla hjärnor är intresserade av detta. När vi försöker fokusera på något, fylls medvetandet med irriterande popupper från reptilhjärnan om sånt som hämnd, sex och choklad, eller - ännu värre - reklamjinglar och julsånger (som Felize navidad) som utformats för att kidnappa hjärnan. Meditation och löpning är två sekulariserade sätt att göra sig fri från dessa meddelanden, så att vi kan bli någorlunda produktiva.

Ätstörningar
Mat och hjärna hänger ihop och det kan ställa till problem. Personer som inte kan äta viss sorts mat, kan bli kritiserade för att vara bortskämda och göra familjemåltider till slagfält. Jag har träffat flera personer som - utan att veta om det - har selektiv ätstörning. De kan bara äta vissa maträtter och blir oroliga när det är dags för mat och de inte har kontroll över vad som bjuds. Det är inte socialt accepterat och ganska okänt hos gemene man. Anorexia är mer känt och en mycket värre, oerhört komplicerad ätstörning. Det kanske är så att hjärnans vanesystem tagits över så att de som blivit sjuka inte kan välja mellan att äta och inte äta, att de alltid väljer det alternativ som ger minst och förbrukar mest kalorier? Eller är det så att spegelbilden på något sätt kör över känslan av hunger? Hjärnan tar in mest information via synen och dessa signaler kastas runt i hjärnan och formas om innan det blir en bild. Jag vet inte; jag vet bara att jag är väldigt tacksam för att min mathjärna fungerar så bra som den gör. Jag gillar mat, särskilt medelhavsmat och i Italien har jag ätit mina godaste middagar. Jag är allätare och människan är allätare, men alla människor kan inte äta allt - det sitter i hjärnan och en del hjärnor trallar kanske på felize navidad just nu i sommarvärmen;)

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-08-03 11:19


Bland bloggar och skär

Sommaren går mot sitt slut. Jag har kopplat ned och kopplat av. Dagarna tappade sina namn redan efter en vecka. Jag steg upp när jag vaknade och lade mig när jag blev trött. Sjävklart gjorde jag en massa saker, men det är gjort nu. Jag har sprungit, rest, simmat, vandrat och umgåtts, precis som så många andra. Igår var jag på Gotland, men i dag är jag hemma och dagarna har fått namn igen.

Uthållighetsidrottare har starka hjärnor
För att vara bloggare är jag nog ganska tråkig. Jag skriver hellre om någon intressant studie, än om vad jag gjorde under sommaren. Men jag har varit så nedkopplad att jag inte ens följt vad som hänt i forskningen under sommaren. Jag har dock fått några tips (tack) om studier som jag kanske skriver mer utförligt om senare.

En av studierna visade att uthållighetslöpare är mentalt starkare än andra, vilket stämmer med den psykobiologiska modell som jag tror bäst förklarar mänsklig prestation. I studien testade forskarna hur mentalt påfrestande, kognitiva tester påverkar vanliga cyklister i jämförelse med elitcyklister och även hur de presterade i kognitiva tester som mäter förmågan att stå emot impulser. Det visade sig att elitcyklisterna klarade allt detta mycket bättre. Deras prestation påverkades inte alls och de hade mycket mer viljestyrka, vilket ju är bra för uthållighetsidrottare som måste härda ut smärta och i timmar stå emot ständigt återkommande impulser att ge upp. Det är knappast medfött (i så fall en liten del), utan något som tränas upp och som uthållighetsidrottare har nytta av i andra sammanhang också. 

Som sagt, mer om dessa studier senare … Jag har inte kommit upp ur hängmattan än.

Det går miljontals sandkorn på varje rauk
Jag fortsätter att kasta bloggposter i havet, för det finns en och annan därute som tar upp dem, vecklar ut texten och läser och kanske påverkar jag någons liv på något sätt. Det är det jag hoppas i alla fall. Det är det som driver mig när jag skriver. 

Själv läser jag inte särskilt många bloggar längre. Jag vet inte hur lång medellivslängden på en blogg är, men jag gissar på bara några år. Ibland dör bloggen med bloggaren, som Kristian Gidlunds blogg i kroppen min. Veckan innan han dog skrev han ett sista gripande inlägg på sin blogg:

… klamrar sig fast på vrakets krutdurk på det öppna havet. Molnen hopar sig. Från och med nu blir allt han skriver korta fragment som han ristar in i tunnans trä …

Alla håller vi fast vid någonting för att hålla oss flytande. Kristian Gidlund är död, men hans tidlösa och gripande blogg reser sig som en rauk ur informationsbruset och kommer att överleva många andra bloggar.

Andra övergivna bloggar är som obebodda öar. Man ser fotspår av någon som varit där, resterna av självporträtt och sandslott i sanden. Obesvarade kommentarer ligger som oöppnade flaskposter i drivor på stranden: vad gör du? vart tog du vägen? nådde du ditt mål? Det sista inristade datumet kan vara från 2012 eller 2014. Sedan är det helt tyst. Bloggen finns, men den lever inte. En blogg utan själ.


Bild Wiki. Peer Kyle

Den fysiska bloggen lever kvar på någon server och sakta tynar bloggtexterna bort och upplöses i ett växande meningslöst hav av information. Bloggen nöts ner av tidens vindar och antalet besökare sjunker mot noll. Bortsett från en och annan rauk blir allt grus och brus. Finns en blogg som har noll besökare? Om det inte finns någon som hör när ett träd faller i skogen, hörs det då?


Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-07-31 13:24



< Nyare inläggÄldre inlägg >

[Mer om]Johan Renström


Erfaren hjärnägare, trail- och ultralöpare som bloggar om det mesta men mest om löpning och om hjärnan, om naturvetenskap och om hälsa. Min gamla blogg Hjärnfysik finns på: http://hjarnfysik.blogspot.se/

------------Instagram @jhnrnstrm-----------------

Populära blogginlägg:
Om rödbetsjuice och uthållighet
Allt om fettförbränning
Sanningen om biggest loser
Om överträning
Om morgonlöpning
Löpning är inte farligt
Om sittsjukan
Om pulsträning och hjärtslag
Polariserad träning ger resultat
Vad är fascia?




Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Sök på runnersworld.se


Få vårt nyhetsbrev!


Annonser