Helena Jansson

Fartlek är ingen barnlek

En vecka i dalafjällen. Familjen kallar det fjällsemester, jag vill helst kalla det träningsläger. Det är kallt och vitt, och dagarna fylls av skidmil och god mat. Försöker köra längre, lite lugnare pass på förmiddagarna och mina något kortare men intensivare pass på eftermiddagarna. Det fungerade utmärkt tills igår när jag plötsligt blev så väldigt matt och slut i hela kroppen framåt eftermiddagen. Feber på uppgång, och intervallerna förbytta mot timmar i sängen, en säng som jag fortsatt är kvar i. Pigg och kry blir jag nog tills i morgon eller så.

I tisdags eftermiddag körde jag backintervaller med skateskidor. Niclas, som är en bra mycket bättre skidåkare än jag, och som under uppväxten i Dalslands mörka skogar i princip alltid hade ett par längdlagg snörda vid fötterna, låg tätt i rygg och gav mig små tips. Ett 2,5 km långt tävlingsspår med tre rejäla stigningar blev arenan för träningen. Vilade utför- körde för livet uppför. Varv på varv tills jag skidat 20 minuter i högsta pulszon sammanlagt. Att bli riktigt trött på skidor gör på något sätt så mycket ondare än att bli riktigt trött av löpning. Kanske är det vilken sorts smärta man är van vid, men sista backen av den där fartleken ville jag helst gråta. När backen så tog slut var jag åh så nöjd och glad.

Oavsett- fjäll och vidder är bra för själen. Jag kan till och med stå ut med att vara kall om tårna, bara jag får gnistret i snön och långsträckta vyer.

Äsch, inte vet jag hur man vänder på bilder så de hamnar rätt. Glad är jag - alltså har denna bild ingenting med hårdkörning uppför backar på skateskidor.