Total kollaps och personsämsta - Anders Larvia | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Anders Larvia


Total kollaps och personsämsta

4 jun 2018
av: Anders Larvia

Det här inlägget var till en början tänkt att bli mitt stora försvarstal. På nåt sätt kände jag redan efter målgången att jag behövde komma på riktigt bra och många ursäkter, för så dåligt som jag sprang i lördags har jag aldrig gjort. Det var nästan så att jag skämdes över min insats när jag skamset vandrade från Stadion bort till Östermalms IP med en medalj jag inte förtjänade runt halsen. Jag är van att maror inte går som planerat, det är nästan mer regel än undantag, men då brukar jag åtminstone kunna hålla ihop det hyfsat och inte totalt kollapsa som jag gjorde nu i helgen. Som tex förra året i Boston då jag tidigt insåg att det var för varmt men ändå ramlade in på 2.59. Eller i London för en månad sen. Ridå ner redan efter första femman men tog mig ändå i mål på 3.04. T.o.m i mitt senaste Stockholm Marathon då jag bonkade så hårt och brutalt att jag tvingades gå vid varenda vätskekontroll på slutet kom jag in på 3.04. Men inte i år. I år blev det personsämsta (om man inte räknar den gången jag gick runt Berlin och dessutom spenderade 20min sittandes i en ambulans) och det värsta är att jag faktiskt kämpade för att undvika det på slutet men misslyckades. Så går det när man bestämmer sig för att gå hundra meter från stadion istället för att springa. 

Men nää, nu när det hunnit gå ett par dagar så tycker jag fan inte att jag behöver försvara mig. Jag vet vad jag kan, vad jag har kapacitet för och vad jag har presterat tidigare. Det här är bara en obetydligt parentes, jag behöver inte försvara min bedrövliga insats för nån annan än mig själv. Men allt jag kunde tänka på mot slutet när jag gick mer än jag sprang var bortförklaringar. Det kändes nästan skämmigt när folk skrek "kom igen nu Umeå, du klarar det" eller "du klarar att springa sista biten". Egentligen ville jag bara skrika nåt i stil med "men spring själv då!" eller "jag gjorde för i helvette 2.49 i höstas, så här dålig är jag inte". Jag fattar ju mycket väl att det bara är av välvilja som folk skriker sig hesa och att många blir peppade av alla tillrop men jag skämdes mest.

Vi tar det väl från början ändå. Var på plats vid Östermalm IP i god tid och led nåt fruktansvärt i solen timmarna innan start. Träffade på många bekanta och obekanta ansikten, hejade på folk och tänkte mer på hur trevligt det var snarare än att gå in mig själv som jag alltid brukar göra annars. Hade förberett mig på ungefär samma sätt som jag alltid gör inför en mara dagarna innan men var mentalt inställd på att bara överleva och hade inga förväntingar alls mer än att komma i mål och njuta av folkfesten. Det kanske var det första felet. Egentligen borde jag ha gått in med samma aggressiva inställning som jag normalt alltid gör trots vetskapen om att det kommer bli tufft eller svårt. Boston, New York, London, Stockholm....även fast dom loppen gick åt h-e så öppnade jag i alla fall optimistiskt i tron om att det skulle gå. Kanske hade det gått bättre med samma inställning nu.

Positionerade mig i alla fall hyfsat långt fram i startgrupp B. Startlinjen var framflyttad en bra bit jämfört med den gamla banan och min spontana känsla när vi stack iväg var att det var mycket trängre nu än tidigare år. Hade en lös tanke på att åtminstone öppna kring 4.15-fart och första femman kändes ändå helt okej men ganska tidigt insåg jag att det skulle bli en lång dag ute på Stockholms gator. Första gången som jag drog ner på farten var redan vid Lindhagesgatan nånstans vid 7km. Där var värmen och framförallt solen helt outhärdlig. Strax före Rålis sprang min IFK Umeå kompis Stefan om mig och frågade hur det kändes. Kommer inte ens ihåg vad jag svarade. Hade i alla fall inga ambitioner att haka på honom när han seglade iväg. Hela vägen upp till Stadion var bedrövligt jobbig pga värmen och hade det inte vart för skuggan på Narvavägen så hade jag nog börjat fundera på att bryta redan här. Vid Karlaplan kom Gabriel ifatt och frågade hur det gick. Jag vet att jag hade svårt för att prata då även om jag försökte upprätthålla skenet av att jag medvetet dragit ner på farten. Han såg i alla fall fräsch ut och seglade efter en kort pratstund även han ifrån mig. Djurgården kändes okej, mest för att solen gått i moln och för att det blåste på en del där, och för en gångs skull kändes Djurgården inte alls så tråkig som den alltid gör på Stockholm Marathon.

Passerade halvan på typ 1.32 och började redan här inse att det skulle bli kämpigt att undvika personsämsta för jag kände mig helt färdig. Normalt ska ju halvmarapasseringen kännas som uppvärmning men nu kändes det mer som ett ultralopp. Tuffade i alla fall på bort till Slussen i knapp styrfart och lagom till stigningen upp på Hornsgatan bestämde jag mig plötsligt för att börja gå. "Vafan gör du?" tänkte jag högt för mig själv men det var så fruktansvärt skönt och befriande att slippa springa. Väl upp på toppen tvingade jag mig själv att börja springa igen men den nya sträckningen på Söder var så brutalt tråkig och oinspirerande. Efter vändningen vid Tegelviksgatan väntade en ny stigning och även där började jag gå. Blev omsprungen på löpande band, bla av Magnus från Övik som peppade men jag kunde inte förmå mig själv att springa. Hade ingen motivation. När jag väl kom igång så gick det ändå ganska lätt, farten låg kring 4.30 men när jag gick så långa sträckor så blev ju snittfarten betydligt långsammare. Jag och Mange turades sen om att springa om varandra på löpande band längs Hornsgatan. När jag gick sprang han förbi och när jag väl sprang, sprang jag förbi honom. Noterade också att folk som kom från Slussenhållet hoppade över på vår sida i hopp om att få skugga och tänkte vafan håller dom på med, skärp er! Såg sen att många sprungit fel där men jag tycker absolut inte arrangören kan lastas för det.

Strax innan Lundagatan stannade jag igen. Egentligen inte för att jag var jättetrött utan dels för att min högra axel började göra ont men också för att jag fick nåt jävla lock för öronen för varje steg jag tog som var sjukt irriterande. Plopp, plopp sa det i vänstra örat varje gång jag landade och enda sättet att slippa den obehagliga känslan var att gå. Började räkna på hur lång tid det skulle ta att gå härifrån och insåg att det skulle ta alldeles för lång tid så det var bara till att börja springa igen och försöka ignorera att jag inte hörde nåt på ena örat. Vid Västerbron kom sen Robert ikapp och vi hann småprata lite om hur jobbigt det var förutom att jag inte hörde ett ord av vad han sa. När jag äntligen kom över på Norr Mälarstrand och hade börjat vänja mig vid att inte höra nånting så slog hållet (eller mjälthugg som vi säger i Norrland) till som en käftsmäll. Kunde inte ta ett steg utan smärta. Gick långa sträckor och först vid Strandvägen kunde jag börja utföra nåt som liknade löpning igen. Vid 40km passeringen räknade jag ut att jag hade typ en kvart på mig för att undvika personsämsta men då funkar det inte att börja gå på både Valhallavägen och på Drottning Sofias väg ett par hundra meter innan mål. 3.25.31. Personsämsta med typ 10 sekunder.

Kunde inte ens njuta av varmkorven och ölen i mål, ville bara hem så fort som möjligt men också undvika att träffa på alla löparkompisar för att slippa dra massa dåliga ursäkter. Är i alla fall grymt imponerad av alla som lyckades bemästra värmen för det gjorde inte jag. Kände mig inte särskilt sliten muskulärt eller flåsmässigt under loppet, bara otroligt trött, seg och loj pga värmen. Kan egentligen inte sätta fingret på varför det gick så dåligt, bara konstatera att det aldrig gått så här dåligt någonsin. Det första jag gjorde när jag kom hem från Stockholm igår var att ge mig ut och springa bort fiaskot och det kändes hur bra som helst.

Stockholm Marathon 2018 var i alla fall ett lika trevligt arrangemang som tidigare. Jag gillade den nya banan betydligt mer än den gamla och den kändes också snäppet snabbare. Framförallt var det skönt att slippa dom tråkiga delarna på Djurgården. Dom nya stigningarna på Söder var tuffa men å andra sidan var avslutningen mycket snällare jämfört med den gamla stigningen uppför Torsgatan och Odengatan. Att passera Strandvägen tre gånger var nog ett smart drag ur publiksynpunkt. Fantastiskt kul med så mycket publik också och all heder åt alla som gick man ur huse med sina högtryckstvättar och vattenslangar för att svalka oss löpare! 

Nu är det tillbaka till ritbordet. Jag hade räknat med att vara ganska mätt på löpning efter det här och hade planerat in en lite lugnare period men nu är det full fokus mot Chicago Marathon och revansch! 

/Hörs


Kommentarer


2018-06-12 14:59   Anders Larvia

Klart du har rätt å kommentera Monica, alla som betraktar sig som löpare är ju löpare :-) Motgångar är nyttiga, det är ju av dom man lär sig även om det är jobbigt just för stunden. Med lite perspektiv så kommer Stockholm Marathon anno 2018 vara ett av dom lopp som jag garanterat kommer att komma ihåg allra bäst :-)

 

2018-06-09 12:24   Monica Carlsson

Äsch, duuuu! Jag som knappt ens kallar mig för löpare, bara joggare och knappt det, inte skulle komma på tanken att springa en tävling, har ju egentligen inte riktigt rätt att kommentera... men ändå!
Inse hur många timmar du tränat, kämpat, gnetat.
Inse hur osannolikt det är att pricka in ett max på prestation vid ett enskilt tillfälle, just när dessutom vädret gör förutsättningarna extra svåra.
Kom ihåg att du är en löpare betyyyydligt över medel för vanliga som inte är proffs, och all kapacitet som du har. Men inte just vid ett visst tillfälle, alltid. Än sen? Jo. Surt, jag förstår. Äsch, bryt ihop och kom igen, som Per Elofsson sa! Fortsätt njuta av din löpning, även om en enskild tävling inte prickar exakt rätt! Och här var ju skallen inte med, ens från start, intressant vilken skillnad det gör! Nyttigt att inse, även den hårda vägen.

 

2018-06-06 01:01   Johan Hedlund

Surt... men det är bara att bryta ihop och komma tillbaka starkare!
Vi vet att du är snabb ;)
Och en dag kommer den perfekta dagen när allt fungerar - då kan du njuta till fullo.
Själv känner jag att allt "flöde" om Maraton överallt gör så att jag nog får ta mig i kragen och planera för ett för egen del... :-P

 


Följ oss

Loppkalendern

20 aug
Linköping
22 aug
Stockholm
23 aug
Örebro
24 aug
Sälen
25 aug
Göteborg
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!



Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.

Utnyttja dina förmåner

Träningsdagbok

Vi valde att samarbeta med Shapelink.com när vi byggde vår kraftfulla träningsdagbok. Den innehåller allt du kan tänka dig i statistikväg och givetvis importmöjligheter från Garmin, Nike+ och Polar. Som prenumerant på Runner's World får du automatiskt guldmedlemstatus i vår träningsdagbok. Det innebär utökad funktionalitet av dagboken. Till Träningsdagboken