Nojja och (o)pepp - Anders Larvia | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Anders Larvia


Nojja och (o)pepp

30 maj 2018
av: Anders Larvia

Senast jag sprang Stockholm Marathon var 2016. Då var jag helt övertygad om att jag skulle göra ett bra lopp. Efter det sista hårda passet veckan innan skrev jag nånting i stil med att "kommer bli riktigt jävla farlig nästa vecka" i träningsdagboken. Med facit i hand blev jag inte det. Tyvärr var jag inte ens i närheten av att vara farlig, jag var snarare så långt ifrån farlig man kan komma. Bonkade så hårt och brutalt ute på Djurgården att jag förmodligen inte hade kunnat svara på vad ett plus ett var. Men jag tog mig i alla fall i mål. Känslan inför comebacken på lördag är ungefär samma som sist dvs jag tror att jag hade kunnat vara farlig med rätt förutsättningar men eftersom det ska bli 30 grader varmt så vet jag att jag kommer vara lika ofarlig som sist och ha svårt att ens hålla styrfart. Det här blir den tredje vårmaran på rad som jag prickar in värmebölja. Boston förra året, London för en månad sen och nu Stockholm. 

Jag försöker i alla fall att hålla modet uppe och förbereda mig på ungefär samma sätt som jag vanligtvis gör inför en mara men det är svårt att tagga till på riktigt när jag redan nu vet att loppet är kört rent tidsmässigt. Fan, det räckte med att jogga runt London i stekande hetta, nu vill jag springa dom där 4 milen och göra en hygglig tid också. Så jävla skönt är det ju inte att springa 42 195m. Intalar mig själv att jag i alla fall ska försöka gå för sub3 men känner jag mig själv rätt så kommer jag att dra ner på farten redan innan den första milpasseringen, precis som i London och Boston. Sol och värme är inte min påse helt enkelt. Istället kommer jag å vara nöjd med att bara överleva. Varmkorv och folköl kommer vara mitt mantra under hela loppet.

Vad är det egentligen för fel på vädret? Så här varmt ska det inte vara i Sverige i maj. Det ska ju vara 12 grader, snålblåst och kyliga pålandsvindar som man gnäller över i fikarummet samtidigt som man förbannar den svenska sommaren som alltid är försenad och aldrig kommer. Det ska definitivt inte vara  medelhavsvärme. Igår sprang jag en timme på lunchen i 32 grader och höll bokstavligen på att koka bort, det var så brutalt jobbigt att jag saknar ord för att beskriva hur jobbigt det var. Det var till och med bedrövligt jobbigt att sitta på en uteservering och dricka öl efteråt på grund av solen och värmen att jag bara ville gå hem. Då är det illa. Nu ikväll var dock temperaturen mer normal och den kyliga motvinden var tillbaka. Sprang mitt sista pass för nån timme sen och slängde in 2x2km i marafart bara för att få in fartkänslan. 3.53, 3.57, 3.55 och 3.59. Kändes så oförskämt lätt att jag är ganska säker på att jag hade kunnat göra en bra tid i normalt väder. Jag tar 2012 års väder alla dagar i veckan före lördagens prognos.

Det största orosmolnet just nu är att jag går omkring och har löparknä känningar hela tiden. Inte när jag springer men mest hela tiden utöver det. Det kliar oroväckande mycket längs hela ITB senan och ibland ilar det till på utsidan av knät. Jag vet precis vad det är för jag har haft skiten för många gånger tidigare. Jag vet också precis vad problemet är. Mitt högra lår, för det är tight som en tiger och det är knappt så att jag kan stretcha ut det. Egentligen borde jag gå och få nålbehandling eller nåt men det får bli efter loppet i så fall. Mina grannar undrar nog vad jag gör när jag rullar på foamrollern för man skulle kunna tro att det pågår grov misshandel då. Men eftersom jag inte känner av det nåt under löpning så känns det ändå som det är under kontroll. Vidskeplig som jag är så vet jag dock att det borde vara dags för ett löparknä den här sommaren. 2009, 2012, 2015 och 2018. Där har ni mönstret. Ni som var med mig då vet att jag höll på att bli tokig och att det var den hemskaste sommaren sen...2012. Löparknä tär på psyket.

Jag kommer i alla fall att stå på startlinjen på lördag och se fram emot att få springa min 18:e(?) mara. Har tappat räkningen. Kul ska det i alla fall bli, även om det förmodligen inte kommer vara särskilt roligt under själva loppet. Men en grej med att springa just Stockholm är ju folkfesten både innan, under och efter. Träffa alla löparkompisar, prata tidsmål, snacka upp förväntningarna, njuta av Stockholms vackra vyer, käka kanelbullar och dricka ljumna trefemmor i mål, få höra hur det gått för alla och sen få halta hem på stolpiga ben. Det är Stockholm Marathon för mig. Och duschen. Duschen efter en mara är fan priceless trots att det svider på alla möjliga ställen. Och att sen få gå på det tyngre artilleriet i kylskåpet i lugn och ro, det gör det värt varenda meter.

/Hörs

PS! Marauppladdning kräver ju såklart rätt musik som alla vet. Även om jag är rätt opeppad just nu så hjälper rätt musik en bit på vägen. Gärna nåt glatt. Typ The 1975.

 


Kommentarer


2018-05-31 21:53   Hannes Svensson

Lycka till på lördag! Själv ska jag vara farthållare för sub 3.45. Nervösare än att springa mitt eget lopp, med andra som litar på att jag ska göra mitt jobb. :\

 


Följ oss

Loppkalendern

27 jun
Öland
29 jun
Norberg
29 jun
Trosa
30 jun
Norberg
30 jun
Vessigebro
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!



Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.

Utnyttja dina förmåner

Träningsdagbok

Vi valde att samarbeta med Shapelink.com när vi byggde vår kraftfulla träningsdagbok. Den innehåller allt du kan tänka dig i statistikväg och givetvis importmöjligheter från Garmin, Nike+ och Polar. Som prenumerant på Runner's World får du automatiskt guldmedlemstatus i vår träningsdagbok. Det innebär utökad funktionalitet av dagboken. Till Träningsdagboken