Måndag hela veckan - Anders Larvia | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Anders Larvia


Måndag hela veckan

12 feb 2018
av: Anders Larvia

För många år sen, innan jag var löpare på riktigt, kunde jag känna en verklig tillfredsställelse av att springa min vanliga 7km runda. Ni vet, en sån där riktigt adrenalinkick eller runners high som man sällan eller aldrig får nuförtiden. Det var kanske inte riktigt varje gång jag kände det men ofta i alla fall. Det var som att en springtur då per automatik innebar känslor av välbehag och lycka. Idag är det mest nånting som ska avverkas. Jag kommer ihåg att jag nästan alltid kände mig duktig och nöjd men framförallt så upplevde jag de positiva effekterna av att träna så mycket tydligare då. Det i sin tur gjorde mig både lugnare och mer harmonisk. Att springa då var njutning på ett annat sätt jämfört med nu. Nån kemist kan säkert förklara varför - dopamin har jag för mig att ämnet kallas för, hjärnans belöningssystem eller vad det nu är men skitsamma. Min poäng är att jag sällan upplever det nuförtiden. Kanske för att kroppen vant sig vid kontinuerlig löpning och att det krävs betydligt mer än en 7km runda för att nå samma effekt som tidigare. Lite som när man drack ett sexpack folköl förut och blev full på det. Just dom där lyckokänslorna som löpningen innebar, dom kan jag verkligen sakna idag för jag skulle ljuga om jag sa att jag blir lycklig av att springa varje gång numera. Det är snarare mest en inbyggd vana som sitter i ryggmärgen, nånting som ska göras.

Just nu är jag i behov av en vilodag. Verkligen en vilodag på riktigt, att för en kort sekund få släppa alla tankar på löpning, göra nåt annat och inte känna ångest över utebliven träning. Benen skriker, inte av smärta men av trötthet. Skallen likaså, en mental paus är minst lika eftertraktad som den fysiska. Det är lite som att jag befinner mig i ett hamsterhjul. Jag springer och springer men jag kommer ingenstans, det enda som händer är att jag jagar en kick - en känsla - som jag vet inte kommer att komma med resultatet att jag känner ett tvång att springa ännu mera. Jag är en fånge, fångad av min egen vilja att bli bättre och den ständiga jakten på bättre tider. Av årets 43 dagar hittills har jag haft ofrivillig löpvila en dag pga förkylningssymptom och då vilade jag inte ens helt, istället gick jag på gymmet och körde bänkpress och bicepscurl. Jag snittar ungefär en halvmara per dag men inser att jag förr eller senare behöver tid för återhämtning. Förnuftet säger en sak, hjärnan och kroppen nånting annat. Jag vet att jag borde vila på samma sätt som jag vet att jag inte borde äta upp hela chipspåsen på en gång för att jag kommer att känna mig äcklad av det efteråt men ändå så gör jag det.

Måndagar är "värst" för då börjar allt liksom om. Det är som att trycka på reset, dagboken är helt tom och "måste" fyllas på med ny träning. Helst ska föregående vecka bräckas eller åtminstone återupprepas och det finns liksom inget slut i sikte. Jag sticker inte under stol med att jag är beroende. Inte heller att jakten på nya PB:n är en stark drivkraft, så stark att jag just nu tycker att det är värt det. Men ändå så kan jag komma på mig själv med att sakna den där känslan av att känna mig levande efter ett löppass. Nu känner jag mest lättnad att jag överlevde mitt intervallpass och att det är över.

Okej, så illa som jag får det att låta är det nog faktiskt inte. På många sätt älskar jag det här, annars skulle jag ju inte göra det. Jag älskar att kunna träna så mycket som jag faktiskt gör och att ha en så pass stark kropp att jag klarar av att springa 16mil/v vecka efter vecka. Jag älskar att kunna springa 35km på söndagen och knappt känna mig berörd av det samtidigt som jag planerar om jag ska springa 4x5km eller 5x2km dagen efter. Det jag däremot saknar är att ha en känsla för hur jag ska balansera träningen på ett sådant sätt som gör att jag inte känner mig slut mentalt. En annan sak som jag älskar är att vara 110% fokuserad och då är gränsen alltid hårfin, det ska vara som att balansera på en knivsudd. Ska det va' ska det va'. Jag har svårt när folk säger att dom vill "bli så bra dom kan på 3 pass i veckan" eller "bli så bra dom kan bli utan att tappa glädjen" osv. I min värld är det lite som att vilja bli världens bästa fotbollsspelare i division 3. Att nå sin fulla potential kommer kräva hårt jobb och en hel del uppoffringar oavsett om man heter Mo Farah eller Kalle Karlsson och siktar på att springa sin första mil. There's no such thing as a free lunch! Inget fel med det men då kan man heller inte förvänta sig mirakel. Det gör jag å andra sidan. London kommer närmre och närmre och jag har redan börjat visualisera loppet innan jag somnar varje kväll och föreställer mig hur jag korsar mållinjen på 2.47.

Är det värt det? Att sällan känna glädje med löpningen och att ständigt vara sliten? Ja, utan tvekan! Jag skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt. Och när belöningen väl kommer (tex i form av ett nytt PB), då är det som att vinna jackpot på Lotto. Men det är min väg, det är så jag funkar. Om jag gör nåt så gör jag det till 110% och jag har full respekt för dom som väljer en annan väg eller klarar av att balansera träningen med livet i övrigt på ett sundare sätt än vad jag gör. I slutänden är vi ändå bara ett gäng talanglösa motionärer dom flesta av oss, som gör det här för nöjes skull, vissa mer besatta än andra. 

Och som om det inte vore nog med den snösmocka vi fick förra veckan då hela Sundsvall kändes som en spökstad pga att allting stod stilla och knappt nån tog sig till jobbet så snöar det för fullt ute igen. Det har säkert kommit ytterligare en decimeter nu i eftermiddag. Jag önskar att jag kunde säga att det var min queu till att ta en vilodag, naturens tecken på att jag faktiskt borde unna mig en vilodag, stanna kvar i soffan och käka en semla istället för att plåga mina stackars lyktstolpar till ben med ännu mer löpning. Men det kommer inte bli några 2.47 i London av att tänka så. Och anledningen till att nån uppfann löpbandet måste ju ha vart väder som detta. Så istället för vila blir det snart 4x5km tröskel. Semla blir det dock både före och efter. Och kvällens pass till ära så blir det Ken Yates i lurarna. Tröskelintervaller kräver hjärta & smärta, inte untz untz.

/Hörs




(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtioett med siffror i fältet här


Kommentarer


2018-02-14 10:42   Mathias Johansson

Helt underbart skrivet:-) jag har följt dig länge och sett din utveckling. Tror jag fattar din känsla rätt bra och du är en synnerligen klok person så är inte rädd att du skall vägga men hua vilken mängd du får till. Den är dock smart uppbyggd med sakta ökning av både distans och tempo och du skriver ju själv att du nu gör 5*4 tröskel i klart lägre puls/ansträngning än innan så visst tränar du klokt. Skall bli mycket intressant att se vad du gör i London. Själv är jag fortfarande kvar i den underbara perioden där varje pass är är en ren endorfin kick, så ruggigt kul att träna. Dock får jag inte den minsta kick av att sätta PB, fel fokus troligen men å andra sidan är väl träningen typ 95% av volymen så rätt bra att kunna njuta av träningen. Kommer ju aldrig i närheten av dina tider men volymmässigt skall jag banne mig dit någon gång;-) Tack för Inspirationen Anders!

 

2018-02-13 23:42   Anders Larvia

Oj, kul med alla kommentarer :-) Så här; vad jag försökte beskriva var att löpningen just nu är lite som känslan när man har sjukt mycket å göra på jobbet och är allmänt less. Man går ju inte å säger upp sig bara därför. Sen jag skrev inlägget har jag hunnit med 4x5km tröskel och 22km distans med en lätt känsla. Trött i kroppen efteråt ja, men inte utmattad. Så länge löpningen känns lätt så tror jag inte att jag är fel ute. Självklart spelar jag högt och det finns en risk att jag går sönder, men det är en risk jag är villig att ta och nåt som ingår i spelet om man vill bli bättre, vilket för övrigt fler borde våga utsätta sig för. Men jag uppskattar alla era kommentarer. Och jag tror heller inte att jag ligger i riskzonen för att äta för lite, inte med tanke på att jag äter ett halv kilo pasta till middag varje dag och tio brödskivor på kvällarna + dom obligatoriska semlorna :-)

 

2018-02-13 07:11   Anna

När jag började läsa, tänkte jag att vad 17, tagga ner! Sen förstår jag att du har ett ambitiöst mål, som kräver uppoffringar. Fine! Jag förstår också när jag läste vidare, att du ändå har någon slags glädje i det, även om den tycks svårfångad...
Men jag tror på allvar att du kommer må och ändå även prestera bättre, om du tar den där vilodagen, eller om du väljer att träna på ett sätt som samtidigt ger glädje!

Det sätt du lägger upp det på nu, är inte hållbart varken för kroppen eller knoppen

Ta en vecka där du springer förvisso, men med fokus på att hitta glädjen igen! Det kommer du vinna på!

 

2018-02-12 23:18   MB

Blir lite nervös av din text. Inte pga den något fanatiska tonen utan för att du kommer sabba loppet genom att äta för lite näring o sedan bonka in i väggen i slutet. Glöm inte få i dig näringen under loppet för guds skull!!!! Känns som din svaga länk. Annars förstår jag dig fullständigt!

 

2018-02-12 21:01   Johan Hedlund

Ojojoj vad jag känner igen mig i din beskrivande text. Inte för inte som jag har "no pain no gain" tatuerat på armen...
Och har man ett tydligt mål, då finns det bara ett läge. 110% som du skrev.
Fast just nu är jag rejält förkyld och det har faktiskt fått mig att koppla ner och ta dagen som den kommer. Jag har inget val.
Men det dröjer nog inte länge förrän jag är på banan igen, och då blir det att börja bocka av pass och kilometrar hehe
Det är trots allt skönt att veta vad jag ska göra dag för dag!

 

2018-02-12 20:41   M

Ptja, som tidigare sagt... du veeeet egentligen, men kan inte låta bli att fortsätta lika hårt!
Från en som inte ens kommer att bli världens bästa division fem-spelare: det kan finnas glädje även i mindre doser av träning och prestation, du får programmera om dig efterhand när du uppnått dina mål.
Det jobbigaste med att vara i form och vältränad, är att det är svårt att bli ÄNNU bättre? Lättare att det råkar gå åt andra hållet.
Gör det du blir nöjd med dig själv av, såklart, men fundera på tvång kontra glädje!

 

2018-02-12 20:08   Eva

Anders,
Det kommer heller inte bli något 2.47 i London om din kropp har gått sönder.
Ta hand om dig själv, fysiskt och mentalt.
Eva

 


Följ oss

Loppkalendern

22 maj
Umeå
22 maj
Gävle
26 maj
Åseda
26 maj
Göteborg m. omnejd
28 maj
Borlänge
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!



Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.

Utnyttja dina förmåner

Träningsdagbok

Vi valde att samarbeta med Shapelink.com när vi byggde vår kraftfulla träningsdagbok. Den innehåller allt du kan tänka dig i statistikväg och givetvis importmöjligheter från Garmin, Nike+ och Polar. Som prenumerant på Runner's World får du automatiskt guldmedlemstatus i vår träningsdagbok. Det innebär utökad funktionalitet av dagboken. Till Träningsdagboken