Anders Larvia - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Anders Larvia


Boston Marathon Race Report

19 apr 2017

För två dagar sen korsade jag mållinjen i Boston på Boylston Street med armarna uppsträckta mot skyn i glädjerus. Det var gåshud hela vägen in i mål trots att drömmen om ett nytt PB krossades redan efter ett par kilometrar. 2.59 stannade klockan till slut på. Men där och då spelade det absolut ingen roll, tiden kändes helt oväsentlig i jämförelse med vad jag precis fått uppleva. Boston Marathon är det häftigaste lopp jag sprungit och det var kärlek vid första ögonkastet. Loppet, staden, människorna. Stämningen dagarna innan var helt magisk. Hela stan var invaderat av löpare från världens alla hörn som lyste upp gatorna med blåa Boston jackor eller gula tröjor. Bombdådet har såklart säkert påverkat och stärkt sammanhållningen, "Boston Strong" syntes överallt på stan och känslan man fick var att Marathon monday var hela stadens angelägenhet. När jag stapplade hem på trötta ben till hotellet efter målgången gratulerade i princip alla jag mötte; gamla tanter, barnfamiljer, unga tjejer och till och med uteliggarna. Det faktum att man måste kvala in och att vem som helst inte får springa upplevde jag hade en speciell inverkan på stämningen och gemenskapen, alla vi som var där hade nånting gemensamt.

Var på plats i Boston tre dagar innan loppet. Ända sen jag läste min första historia kurs på högskolan för femton år sen så har jag varit fascinerad av Boston i egenskap av dess historiska betydelse så det var mycket som skulle hinnas med innan själva loppet. Blev blixtförälskad direkt. Höga skyskrapor och modern arkitektur blandat med gamla anrika byggnader från 1600-talet, pampiga kyrkor, mysiga småhus och de karaktäristiska tegelstensgatorna. Dom tre första dagarna blev det alldeles för mycket promenerande för mitt eget bästa, både fötter och ben värkte rejält efter att ha gått omkring i ett par slitna Converse skor men å andra sidan hanns det med en hel del; Harvard, MIT, Boston Tea Party, båttur till Charlestown, Quincy Market och Faneuil Hall, morgonjogg i Common Garden, Downtown Crossing, hamnstråket, Newbury Street, guidad tur genom stan och såklart det obligatoriska mässbesöket. Passade även på att spana in målgången och platsen där en av bomberna smällde. Vädret dom första dagarna var behagligt vårväder men sen slog sommarvärmen till på riktigt dagen innan loppet och det blev näst intill olidligt att vara utomhus. 

Raceday

Laddade upp med pastabuffé kvällen innan på hotellet och kom i säng hyfsat tidigt. Kände mig lite orolig för benen efter allt promenerande men försökte slå bort det och intala mig själv att benen var tipp topp. Vaknade till ett par gånger under natten av nervositet och kände mig rätt så krasslig i halsen men slog bort det också. 04.30 ringde klockan och det var inga som helst problem att stiga upp. Käkade frulle, fixade med tävlingskläderna och gick på toa femtioelva gånger. 06.00 gick dom gula skolbussarna ut till starten och på promenaden dit så kände jag att jag hade alldeles för mycket överdragskläder på mig. Det var säkert 17-18 grader redan då, stötte på en hel del tidiga morgonjoggare som sprang i linne och shorts.

Bussfärden ut till starten i Hopkinton tog ca en timme. Försökte sova en stund och äta ytterligare lite medhavd frukost men kände mest att jag bara satt och svettades med tre lager tröjor samtidigt som många andra i bussen valt att skippa överdrag helt och redan var ombytta till tävlingslinne. Framme i Hopkinton blev det ett par timmars slöande i gräset. Nu började solen värma rätt rejält, försökte sova lite men det gick sådär i värmen. Servicen var det inget fel på, fanns massor av bord med vatten, sportdryck, bananer och bagels. 

Strax innan klockan 9 slängde jag överdragskläderna, smörjde in mig med vasselin, tejpade knät, kollade igenom så jag hade mina gels och gjorde mig redo. Först släpptes Wave 1 på och nu väntade en knapp kilometer lång promenad bort till starten som gick genom ett inhägnat villaområde som var bevakat av militärer medan folket i husen runt omkring stod och applåderade fram oss. Det kändes sjukt mäktigt på nåt sätt. Under promenaden kände jag att det stack lite oroväckande i halsen, ville egentligen inte erkänna det för mig själv men sa till brorsan att "jag tror fan jag har ont i halsen" och kände paniken komma.

En halvtimme innan start var jag på plats i min startfålla. Drack lite vatten och tänkte sen inte mer på att halsen kändes lite rasslig. Efter nationalsången kom eliten gåendes brevid oss som framkallade öronbedövande applåder. Såg på flaggorna att det blåste svag medvind men samtidigt var det riktigt varmt nu, i solen säkert närmare 30 grader och jag visste att det inte skulle vara nån skugga att tala om i och med att loppet går på en landsväg in mot centrala stan så även om jag hatar motvind så kom jag på mig själv med att önska just det för att inte brinna upp av värmeslag. Precis innan start tyckte killen till höger om mig att det var en bra idé att kissa mitt i startfållan, det kändes sådär men inga av oss runt omkring hann reagera för precis i samma ögonblick ljöd startskottet. Det var riktigt trångt i början men första kilometern var en enda lång nedförsbacke så jag bestämde mig för att inte bli irriterad på trängseln utan koncentrerade mig bara på att inte ramla på nån annans fötter vilket det var en hel del som gjorde. 

Redan efter 3km kände jag att jag var påverkad av värmen och benen kändes som spaghetti, hade inget tryck alls. Ansträngningen var alldeles för hög i förhållande till farten och den ständiga kuperingen gjorde att jag aldrig hittade nåt flyt. Vid varje vätskekontroll drack jag 2-3 muggar vatten och kastade lika många över mig för att kyla ner kroppen. Passerade första femman på exakt 20min men strax före milpasseringen insåg jag att det inte skulle bli nåt PB idag. Konstigt nog blev jag varken förbannad eller irriterad över det utan snarare lättad. Drog ner på farten så att tempot kändes bekvämt, tuggade på och njöt av att springa Boston Marathon och försökte njuta så mycket jag kunde av publiken.

Publiken var helt magisk, bortsett från första halvmilen så var det packat med folk längs nästan hela vägen som skrek allt vad dom kunde. Det hade jag inte förväntat mig, inte ute på vischan. Nu när jag dragit ner på tempot och inte längre krigade mot klockan så började jag se fram emot "screaming tunneln" strax före halvmara passeringen vid Wellesley College som jag bara hört talas om innan. Och långt innan så kunde man höra den komma, först fattade jag inte riktigt vad det var men när man sen passerade alla tjejer med sina "kiss me" plakat så var det gåshud över hela kroppen. Tror fan att dom skrek högre än publiken på First Avenue i New York när man springer in på Manhattan. 

Fram till Newton kändes allt ganska bra, undvek att kolla på klockan och high fivade med lite kids istället. När man kom till Brandstationen i Newton och gjorde en 45 graders sväng så visste jag vad som nu väntade; The Newton Hills. Den första backen var riktigt seg men jag tappade inte så mycket fart. Den andra kändes lite lättare och när jag till slut passerade den tredje backen så trodde jag att det var över. Men jag hade räknat helt fel och helt plötsligt så dök den upp; Heartbreak Hill. Den såg egentligen inte så mycket ut för världen, mest som ett långt motlut men jävlar vad jag tappade fart där, övervägde nästan att börja gå. Till slut var jag i alla fall förbi men det hade kostat rejält med energi. Det positiva var nu att det var nedförsbacke ända in till målet och nu började jag även kolla på klockan. Hade hittills räknat i miles och inte kilometer och när jag fick upp farten så räknade jag ut att 7min/mile skulle räcka för att fixa sub3. Fick upp farten efter dom jobbiga backarna men kände att låren tagit enormt med stryk av alla upp- och nedförsbackar. Det som jag tänkte skulle bli en enkel resa in till mål blev lite jobbigare än jag räknat med, inte minst för att det kom några jobbiga motlut även på slutet. Men nu när man började närma sig dom centrala delarna av stan så blev publiken både tätare och galnare. 

Strax före den berömda Citgo skylten var publiken helt galna och hejade på oss för allt vad dom hade, här var första gången i loppet som jag började känna mig trött men jag bestämde mig för att jag åtminstone skulle fixa sub3 och försökte öka farten samtidigt som låren protesterade. Med en mile kvar var det många som hade börjat gå och det gav den energi jag behövde, plockade rätt mycket folk sista biten och när jag äntligen fick svänga in på Boylston Street och ta emot publikens jubel så höll känslorna på att ta över. Det var gåshud över hela kroppen. Spurtade mot mållinjen med händerna i skyn och fixade sub3 med några enstaka sekunders marginal. 

Det första jag kände när jag stannade var hur ont det gjorde i låren. Satte mig ner på trottoarkanten och svepte ett par liter vatten men höll inte på att ta mig upp därifrån. Fick min efterlängtade medalj och började sen traska hem mot hotellet. Kände mig som en rockstjärna när jag haltade fram längs Charles Street insvept i min poncho för alla jag mötte gjorde antingen tummen upp eller gratulerade, till slut blev det nästan jobbigt att säga thank you hela tiden. 

Just nu har jag sån fruktansvärt smärta i låren, tror inte jag har haft så här ont ens efter den tunga betongen i New York. Men fan vad nöjd jag är med upplevelsen även om det inte blev så som jag hade planerat. Boston är en riktigt tuff bana och det är lätt att luras av banprofilen och tänka att det bara är nerför hela tiden. Det är aldrig flackt nånstans egentligen så man hittar aldrig nån rytm, antingen är det uppför eller nedför. Men vad gör det när det är världens häftigaste mara! Förkylningen slog till som ett brev på posten några timmar efter loppet med taggtråd i halsen och snuva. Men det var väntat och definitivt värt det. 

/Hörs

Hej då Sverige

12 apr 2017

Nu är det nära. Har precis påbörjat min resa mot USA och Boston. Sitter i skrivande stund på tåget ner mot Stockholm för att imorgon förmiddag flyga till Amsterdam och där byta flyg till slutdestinationen Boston. Kommer vara på plats ett par dagar innan loppet (som går på annandagspåsk) vilket känns ganska skönt, inte kastas direkt in på startlinjen med jetlag i kroppen. Jag känner mig faktiskt ganska lugn och avslappnad trots vetskapen om att varenda liten del i kroppen kommer att skrika av smärta i samband med loppet men det är inte alls samma nervositet och anspänning som inför Berlin i höstas.

Jag drog igång med träningen inför den här maran strax innan jul och nu knappt fyra månader senare så känns det faktiskt som om jag lyckats pricka formen trots få pass i överfart nu på slutet. Förra veckans general repetition - 20km i marafart - gick över förväntan. Som alltid är det ångest hela dagen inför ett sådant pass men i onsdags kändes det hur lätt som helst, precis den känslan som jag vill ha på måndag. Benen bara rullade på, inte ens motvinden eller motluten kändes jobbiga. 

 

Träningen sen dess har mest bestått av kortare distanspass men med fartökningar på mellan 5-7km i tröskel- och marafart som överlag känts kontrollerade och bekväma. Totalt har jag sprungit över 180mil inför det här loppet vilket är rekordmycket för min del, jag tror inte att jag skulle kunnat ha träna mer utan snarare tvärtom. Framförallt så har jag haft bra kontinuitet utan varken sjukdomar eller skador vilket är den enskilt viktigaste faktorn för oss glada motionärer, inte specifika pass. Det var bara i februari som jag tvingades till ett par dagars vila pga knäont. Utöver all mängd så har jag sprungit långpass på minst 30km varje vecka sen i julas och en hel del långa trösklar på det som tex 4x5km ett par gånger i veckan. Det finns alltid saker som man önskar att man hade gjort annorlunda men jag känner mig väl förberedd och hoppfull.

Jag har längtat efter det här loppet ända sen jag korsade mållinjen i Berlin men på ett sätt känns det faktiskt lite vemodigt att fyra månaders målmedveten träning nu är över, en tomhet som är svår att förklara. Jag tror inte att jag hade orkat köra på i samma stil ytterligare ett par månader men det känns tråkigt för att den här resan nu är på väg mot sitt slut. Förvisson återstår det viktigaste; examensdagen, raceday då all träning den senaste tiden ska ut och kanaliseras men ju äldre jag blir desto mer inser jag att det är vägen fram mot raceday som är det centrala. Lycka är att dagligen kunna och få underkasta sig hård träning och för det behövs ett tydligt syfte. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag ganska omgående att hitta ett nytt lopp att ta sikte mot och påbörja nästa resa i mitt löparliv. Förhoppningsvis så får jag njuta av ett nytt PB däremellan. 

Målet på måndag är 2.48 i första hand, sub2.50 i andra hand. Jag ska försöka springa smart och inte slösa onödig energi i början då det mest går utför. Väderprognosen säger att det kommer bli varmt, varmare än jag hade hoppats på. Dessutom verka det bli blåsigt men just nu säger både yr och SMHI sydvästlig vind vilket i så fall skulle innebära medvind i 4,2mil. Å andra sidan är det ingen mening att lägga energi på sånt som man inte kan påverka. Oavsett om det blir 10 sekundmeter med- eller motvind så ska jag göra mitt bästa. Jag har startnummer 1409 och startar i wave 1 corrall 2 om nån vill följa mig på nätet. Starten går kl10 lokal tid vilket blir 17-18 svensk tid om jag räknar rätt.  Just nu oroar jag mig mest för den långa väntan innan loppet. Redan Kl6 på måndag morgon går bussarna ut mot Hopkinton där starten är belägen vilket kommer att innebära rätt många timmars jobbig väntan.

Som vanligt är det Joe Esposito som gäller när det kommer till musikalisk uppladdning inför en mara. Det är sen gammalt.

/Hörs

Mina bästa marathon tips

4 apr 2017

Om mindre än två veckor så har jag förhoppningsvis korsat mållinjen i Boston och håller som bäst på att fira mitt nya PB med en gäng Samuel Adams. PB eller inte, oavsett utgång så kommer målgången att firas med Samuel Adams. Är man i Boston så känns det som ett måste. Vid det här laget börjar jag känna mig rätt så rutinerad på att springa maror utomlands, Boston blir mitt 10:e lopp utanför Sveriges gränser, men ändå så känner jag mig nervösare än någonsin. Inte för att jag inte vet vad som väntar utan just därför att jag vet vad som väntar. Det i kombination med att det var över ett halvår sen senast jag tog ut mig över 42,2km gör att det är med skräckblandad förtjusning som jag de senaste dagarna visualiserat målgången på Boylston Street. Det kan gå hur som helst. Just nu känner jag mig rädd inför smärtan som jag vet kommer att komma och kampen mot huvudet som jag också vet kommer att skrika stanna när det gör som ondast. Den härliga känslan som jag hade för nån månad sen är som bortblåst. Istället är formen högst osäker och kroppen seg som kola men jag har inte sprungit 1700km sen nyår bara för att ge upp nu. Jag kommer att gå för 2.48 och sen får vi se om det håller hela vägen. 

Ett marathon kräver lite mer logistisk planering jämfört med ett brödrostlopp i Säffle, särskilt om det går utomlands. Det är ju inte bara att sätta sig i bilen på morgonen, parkera vid startområdet, hämta ut nummerlappen en kvart innan start och åka hem direkt efter. Men jag gillar det, för det gör att det blir en helt annan anspänning och jag taggar till på ett helt annat sätt jämfört med nyss nämnda lopp i Säffle. Allt blir större och man känner sig plötsligt som en riktig löpare med alla tillhörande rutiner och vidskepligheter som följer med det. Så här kommer mina bästa marathon tips i punktform: 

  • Sätt ett högt mål - ingen kommer ihåg en förlorare men det betyder inte att man måste "outa" sitt mål för hela världen. Mörka gärna utåt och fundera noga igenom trovärdiga bortförklaringar men var ärlig mot dig själv.
  • Slängkläder - lopp utomlands tenderar ibland till att innebära en lång väntan innan start. Är det kallt vill man inte börja loppet med att vara stelfrusen så ta med gamla kläder som kan slängas. Sittdyna är också ett bra tips om det är kallt på marken. Går det så brukar jag undvika att lämna in överdragskläder för när jag passerat mållinjen så vill jag bara hem till hotellet så fort som möjligt, inte gå mer än nödvändigt bara för att hämta ut överdragskläder. Ofta får man en poncho som man klarar sig rätt bra på.
  • Banan - det går aldrig att vara för noga i sina förberedelser. Studera banprofilen och banan så du vet var dom jobbiga partierna kommer, var det går utför, eventuella 180 graders svängar osv. Är man förberedd på jobbiga partier så brukar det gå lättare. Nuförtiden kan man ju dessutom också se nästan alla banor på youtube och följa med på riktigt medan nån annan filmar.
  • Mental förberedelse - marathon gör ont oavsett om man maxar eller inte, tänk inte att du ska springa runt och vinka till publiken, njuta kan man göra efteråt och då av sin prestation. Men försök insupa atmosfären och njut av upploppet för då vet man att det bara är nån minut kvar tills plågan är över och man får ställa sig på alla fyra och kräkas.
  • Taktik - se till att ha en plan och håll dig till den, oavsett om den är bra eller dålig. Dras inte med i ett allt för högt tempo utan försök hitta löpare som håller samma fart och glid med så länge det går.
  • Börja gå på toa kvällen innan - man kan inte gör nummer två för många gånger inför en mara och man vill absolut inte drabbas av tidsbrist och panik på morgonen innan loppet. Så sätt igång med det kvällen innan, ladda med en bra bok eller film för det kommer behövas när det ska krystas.
  • Glöm inte passet till nummerlappsutdelningen - i Sverige kan vem som helst hämta ut nummerlappen men utomlands är dom rätt kinkiga och man vill inte behöva åka tillbaka till hotellet och hämta passet när man väl kommit in på mässan. I Frankrike och Italien brukar dom även kräva läkarintyg och i Tyskland behöver man ofta hyra sitt chipp så kolla upp vad som gäller.
  • Vätskestationerna - ta reda på vad som serveras, hur det serveras och vart det serveras. Vissa lopp har vatten på flaska vilket är helt perfekt, andra vatten i plastmuggar vilket är helt värdelöst eftersom dom går sönder så fort man försöker trycka till dom och forma en pip att dricka ur som går bra med pappersmuggar. Alla lopp utomlands serverar heller inte sportdryck som i Sverige så ha koll på vad som gäller.
  • Logistik - se till att du vet hur du tar dig till och från loppet och hur mycket tid som behövs på morgonen. Åker man tunnelbana så fixa hembiljetten innan. I Paris 2013 gick jag vilse på vägen hem och irrade runt i en timme och i Berlin förra året stod jag på Hauptbahnhof utan varken biljett eller pengar efter loppet och hade dessutom ingen aning om vart jag skulle eller vad stationen hette. 
  • Frukost - 8-9 är en rätt vanlig starttid utomlands vilket kräver lite planering med frullen. Om man dessutom ska vara på plats långt innan som i New York eller Boston så är det inte säkert att hotellet serverar frukost innan man måste åka eller att man hinner äta den så köp frukost dagen innan om det behövs. Nutella och vitt bröd säljs överallt och funkar hur bra som helst. Tänk på plastknivar och plastskedar, sånt glömmer man ofta bort.
  • Undvik att turista - lopp utomlands tenderar ofta till att man gärna vill se och besöka nya platser. Det kanske inte är jättekul att ligga med fötterna i högläge på hotellet när man befinner sig i en storstad men spara det värsta turistandet till efteråt. Vad är viktigast; shoppa, sightseeing eller ett nytt pers? 2014 laddade jag upp med att besöka Louvren och gå alldeles för mycket i gassande sol runt hela Paris, det var en riktigt dålig idé.
  • Spring i en Sverige tröja - gärna med namn på, det kommer resultera i en massa peppande hejarop och energi jämfört med om man springer i sin urtvättade Midnattsloppet tröja från 2009. Undvik för mycket kläder också oavsett hur kallt det känns. Linne, armvärmare och vantar klarar man nollgradigt på. 
  • Träning - dra ner på mängden sista 10 dagarna men vila inte i en hel vecka innan loppet, då blir benen sega. Spring ungefär lika många pass som vanligt om det går men korta av dom rejält.
  • Frukostjogg - många maror utomlands arrangerar frukostjoggar dagen innan, vissa är gratis, andra kostar nån krona men det brukar vara ett trevligt sätt att bekanta sig med banan på.
  • Kom ihåg att ta med gels, plåster, vasselin, tejp mm hemifrån Sverige. Det är inte säkert att man får tag på dom produkter man är van vid utomlands och maradagen är ingen bra dag att testa nya märken på. 
  • Det viktigaste - se till att köpa öl och chips dagen innan som är redo att inmundigas så fort man öppnar dörren till hotellrummet. Man vill ogärna ge sig ut på stan och leta rätt på en affär då utan bara duscha, chilla och tala om för hela världen på sociala medier hur loppet har gått.

Den här veckan ska jag försöka hitta en bra känsla i min löpning, det är det absolut viktigaste just nu och om det kräver flera dagars vila så får det bli så. Dessutom måste jag leta rätt på mitt pass som jag inte riktigt vet var det är och komma ihåg att fixa ESTA så man blir insläppt i USA nästa vecka. Under tiden så laddar jag upp med musik från Bostons storheter i högtalarna; James Taylor, Aerosmith, Donna Summer, The Cars, Extreme och inte minst Boston, ett av historiens mest underskattade rockband. New Kids On The Block får kanske vara med på ett hörn också bara för att det är en del av min barndom men Mark Wahlberg, där går gränsen. I samband med välgörenhetsgalan efter bomdådet i Boston 2013 blev Wahlberg tillfrågad om inte Marky Mark & The Funky Bunch kunde göra comeback. Som tur var var han upptagen med att filma då. 

/Hörs

I väntan på Boston

29 mar 2017

För några dagar sen stack jag ut och mysjoggade. Det är nånting som jag har slarvat med det dom senaste månaderna men i lördags så blev faktiskt av. (Mysjogg = jättelugn löpning utan klocka i rekreationssyfte utan krav på en specifik fart). Mest för att jag kände mig sliten och mentalt inte orkade med det tänkta fartpasset som egentligen var planen men kanske framförallt för att en tom dag i träningsdagboken alltid är lätt ångestframkallande och upphov till dåligt samvete och osunda tankar. Mysjogg kan man alltid köra hur sliten eller trött man än är. Sagt och gjort, i lördags förmiddag mysjoggade jag mig fram längs Sundsvalls nysopade gator i härlig vårsol och njöt för första gången på länge av min löpning. När jag nästan var hemma märkte jag hur nån närmade sig bakifrån snabbare och snabbare. Är det nånting jag har lärt mig dom senaste åren så är det att stå emot impulsen att springa om men också att inte bli stressad av att bli omsprungen. Men i lördags när jag plötsligt blev omsprungen av en cool kille i ännu coolare kläder så kunde jag inte stå emot. Synen av tights OCH shorts orsakade nån kortslutning i mitt huvud, i min värld är det bara crossfit människor som har den kombon så jag kände mig tvungen att upprätthålla löparsveriges heder genom att höja farten och springa förbi. Av flåsandet att döma så körde han nog nån form av intervaller och jag vet ju själv att jag inte skulle uppskatta att bli förbisprungen när jag kör tusingar och det känns som om lungorna ska explodera. Fick lite dåligt samvete, han kanske inte ens var nån crossfit snubbe? Som tur var svängde jag av strax efter och slapp skämmas allt för länge. Då stötte jag istället på en senig äldre man som kom springades mot mig iklädd en lite för tight urtvättad lila träningsoverall årgång 1987 med ett matchande pannband och höga tubsockor till. Han hade gärna fått springa om mig.

Har man shorts utanpå tightsen för att man tycker det är snyggt eller för att man inte trivs i bara tights? Tights är ju det snyggaste som finns, även på killar. Splitshorts i all ära men tights är ju bra mycket skönare och man slipper den där förbannade jägarbrännan som man alltid får av splitshortsen. Jag vet att jag hade fruktansvärd ångest första gången jag skulle köpta ett par tights. Jag stod i butikens provrum och fattade inte riktigt hur tajt dom skulle sitta. Jag vågade heller inte fråga nån personal om hjälp för jag tyckte att det såg för jävligt ut så till slut högg jag bara ett par, betalade och tittade mig noga omkring för att se så att ingen kände igen mig, stoppade ner dom i påsen med en skamkänsla och skyndade mig snabbt därifrån. Sedan tog det säkert en månad innan jag vågade springa i dom mitt på ljusa dagen. Kanske är det så att man måste betrakta sig själv som löpare för att känna sig bekväm i löpartights. Jag skulle ju känna mig fruktansvärt obekväm i ett brottartrikå men en brottare tycker säkert det är helt normalt.

Förutom att mysjogga så har jag även ägnat helgen åt att sortera och läsa gamla Runners World tidningar. Jag älskar att bara kunna hugga ett gammalt nummer och småbläddra i trots att jag har läst varenda tidning fler gånger än vad som är normalt, därför har jag 10 års kompletta årgångar liggandes i vardagsrummet. På den tiden då jag inte vågade springa i tights och mätte mina rundor på hitta.se så var RW den största källan till kunskap. Tack vare tidningen lärde jag mig att man kan springa på fler sätt än att bara jogga runt kvarteret, plötsligt så utökades mitt ordförråd med begrepp såsom olgor, trösklar och fyrhundringar. Jag lärde mig också att tights är löparens standard uniform och tack vare (eller pga) alla pryltester så minskade även tjockleken på min plånbok då det skulle inhandlas lätta tävlingsskor, gps klockor och kompressionsplagg. Det har funnits många bra spalter genom åren i tidningen som jag kan sakna idag. RW debatt är en sådan, Coltings krig mot Axa var väldigt underhållande, men också dom intressanta 24 timmars repotagen med olika elitlöpare gillade jag skarpt. En annan sak som jag kan sakna idag är vita skor. Läser man ett skotest från 2008 så var alla skor vita, inte neonfärgade som idag. Jag kanske är ensam om det men jag är less på rosa, gröna och lila skor.

Jag läste också med stor glädje många av dom gamla bloggarna som förutom att vara underhållande även bidrog till både kunskap, eftertanke och inspiration. Prylbloggen var nog min favorit tillsammans med Åkeson och Klingbergs bloggar. Mårten Klingbergs bok "Tills det svartnar" är helt fantastisk, läs den om ni inte redan har gjort det.

När jag satt och bläddrade igenom alla gamla tidningar kändes det plötsligt ganska overkligt att jag idag är en av bloggarna på den här plattformen. Kanske kan jag i bästa fall inspirera någon stackars själ på samma sätt som jag blev inspirerad på den tiden då jag drömde om att fysiskt klara av en halvmara och inte visste särskilt mycket om varken träning eller tider. Egentligen skriver jag ju bara en massa blaj för att inte hamna längst ner i blogglistan och verka ointresserad.

Appropå Åkeson så såg jag ett roligt inslag på AB Tv igår. Claes Åkeson och Mårten Nyhlén diskuterade oskrivna regler på gymmet. Det är nånting som ligger mig varmt om hjärtat. Att många inte kan bete sig på gymmet är ju ingen nyhet och det är en av anledningarna till att jag gärna håller mig därifrån nuförtiden. Jag är nog inte ensam om att ha sett det mesta; allt från gamla gubbar som står och rakar sig i duschen till bodybuilders i bar överkropp som stönar värre än en förstföderska. Löpbanden är såklart en het potatis. På mitt gym finns det två separat band som endast är avsedda för gång. Ändå envisas folk med att gå på dom "riktiga" löpbanden. Det värsta är folk som går och samtidigt har med sig en padda för att kolla på film eller läser en bok samtidigt som det står folk på sidan och väntar på att nåt av banden ska bli lediga. Det är respektlöst. Det skojas tyvärr bort för det mesta, även av sånna som Mårten Nyhlén, men det är nästan en lika viktig fråga som kriget mot terrorn. Det heter löpband av en anledning, inte gåband.

Träningsmässigt så går det väl hyfsat. Veckomängden har legat på 12-13mil. Förra veckan skulle jag testa marafarten utomhus för första gången sen i höstas och sprang 20km ouppvärmd på 1.19.56 men med en riktigt dålig känsla. Kunde inte ens känna mig lite nöjd efteråt för det kändes bara orimligt jobbigt, istället för att boosta självförtroendet så åkte det ner i botten. Igår fick jag dock lite revansch, 10x1000m i 3.25-fart med en grymt bra känsla, kände mig starkare än på länge och slog mig lite för bröstet efteråt.

Nästa vecka börjar jag trappa ner på mängden och kör även det sista långpasset, sen är det nedräkning till Boston med allt vad det innebär. Vi har ju också fått vår på riktigt här uppe så förhoppningsvis hinns det med några snabbare pass på bana för att ytterligare boosta självförtroendet innan det är dags att sätta sig på flyget till USA.

Som alltid så kräver uppladdningen inför en mara musikalisk uppladdning för att komma i rätt sinnesstämning. Joe Esposito är obligatorisk sen länge, men det är mer precis dagarna innan, såhär några veckor innan så gör man bäst i att tex välja Marathon av Rush. Hur tre individer kan låta så mycket och så bra på scenen utan backing tracks eller pre-recordings är en gåta. 

/Hörs

Heartbreak Hill

20 mar 2017

Jag har precis gjort världens bästa upptäckt; kinesiotejp! Hur f-n kan jag ha missat det? Å varför har ingen sagt nånting om det tidigare? Helt obegripligt. Jag är helt såld på tejpen just nu, så pass att jag missbrukat den å det grövsta de senaste dagarna. Jag har tejpat varenda kroppsdel som går att tejpa (ja nästan i alla fall). Jag har ingen aning om hur den hjälper, vad den är gjord av eller om det bara är buffel och båg men det har nästan känts som om jag har fått en ny höft, ett nytt knä och en ny fräsch itb-sena tack vare tejpen. Skitsamma om det bara är placebo, det hjälper ju uppenbarligen.

Det var min naprapat som rekommenderade att jag skulle testa den. Jag var dit för min sketna knäsena förra veckan som spökat till och från hela vintern men hur mycket han än försökte så kunde han inte provocera fram någon smärta just där och då. Jag har ju själv känt att det är framsida/utsida lår som är boven i dramat så teorin blev istället att dessa senor ligger och pressar på nån slemsäck eller fettkudde under knät vilket i sin tur skapar känningarna och smärtan. Som vanligt gick han på med nålar på egen begäran - det blev faktiskt nytt rekord med 13 st nålar rätt ner i låret, och som vanligt var det smärta upphöjt i tio men förbannat skönt efteråt. Men vi gick också igenom hur man kan tejpa knät för att inte senorna ska skapa den där irritationen och sen dess så är jag fast i tejp-träsket.

På träningsfronten så börjar det märkas att benen är slitna av all träning nu i vinter men det är faktiskt precis så jag vill att det ska kännas fyra veckor innan raceday. Nu börjar det snart bli dags att släppa upp lite på mängden och försöka hitta formen och jag vet av tidigare erfarenheter att benen kommer kännas som nya direkt jag trappar ner.

Den här vintern har vart fantastisk på många sätt; framförallt så tycker jag att jag har lyckats utmana mig själv på flera olika plan och inte bara fastnat i gamla hjulspår. Jag har sprungit längre, oftare och fortare jämfört med tidigare och kroppen är ju så fantastisk att den anpassar sig efter det. Jag levde länge i tron om att jag måste ha en vilodag i veckan för att hålla ihop men i vinter har jag visat för mig själv att så inte är fallet. Egentligen är det ju inte loppet i sig som kommer att definiera mig som löpare eller min träning fram dit. Självklart vill jag persa och givetvis vill jag också fixa min drömgräns på 2.48 men det absolut viktigaste - som jag påmint mig själv om rätt så ofta i år - är ju att det är vägen fram mot målet som är det viktiga, att kunna njuta av löpningen i nuet och inte bara stirra sig blind på ett datum flera månader bort och tänka att det är där och då som allt kommer att avgöras. Strävandet mot det ouppnåliga ska inte underskattas för helt plötsligt blir det omöjliga möjligt. Det var inte allt för länge sen som jag drömde om att springa milen på 40min. Då kändes det omöjligt. Om en månad ska jag försöka göra samma sak - fast fyra gånger på raken. 

Hur som helst så har jag dom senaste dagarna börjat bli både lite nervös men också förväntansfull. Trots att det är fyra veckor kvar så börjar det kännas att det snart är dags. Det ska bli skitkul att springa en mara igen samtidigt som jag är livrädd för jag vet hur jobbigt det kommer att bli. Jag har kollat vartenda klipp på youtube som handlar om Boston Marathon och jag har drömt mardrömmar om Heartbreak Hill den senaste veckan. Boston har egentligen aldrig vart nåt drömlopp tidigare men ju mer jag kollat desto mer börjar jag inse hur stort Boston Marathon faktiskt är borta i USA. Det finns ju faktiskt löpare som ägnar en hel livstid åt att försöka kvala in utan att lyckas. 

Tittar man på banprofilen så ser ju banan rätt så överkomlig ut men ju mer jag läser och kollar videoklipp desto mer rädd blir jag för The Newton Hills mellan mile 16 och 21 och jag ska inte göra felet att underskatta backarna bara för att banprofilen ser lätt ut.

Drömmen är ju att ha så pass mycket krafter när jag kommer till backarna att jag känner att jag kan attackera dom utan att behöva dra ner på farten allt för mycket för att sedan bara kunna rulla på nerför in mot målet och korsa mållinjen på 2.48.46 men det är på många stjärnor som ska stå rätt för att det ska bli verklighet. Just nu tänker jag mest bara negativa tankar som att jag tex får hybris och öppnar första halvan på 1.21 bara för att det är så lättsprunget i början och att jag sedan i bästa fall kommer behöva en rullator för att ta mig upp för backarna, i sämsta fall vara så groggy att jag springer åt fel håll. Det viktiga är i alla fall att ha en plan och hålla sig till den, sen om det är en bra eller dålig plan, det återstår att se. Och planen är fortfarande att ha nå minut till godo på backarna. Det känns också skönt att sista milen är en enda lång nedförsbacke där man förhoppningsvis kan ta ikapp några sekunder om det skulle behövas, inte som i New York där sista halvmilen är en enda lång plåga av böljande kupering och stenhård betong.

Än så länge har jag ju lite tid på mig att bygga upp självförtroendet och vända alla negativa tankar till nånting positivt. Förhoppningsvis så kommer det med formen. Kanske blir det tävlingspremiär nästa helg då Premiärmilen går av stapeln, har inte bestämt mig än för om jag ska springa eller inte. Jag gillade inte den nya bansträckningen ifjol men samtidigt vore det skönt med en generalrepetition och att få testa formen när det är skarpt läge. Å andra sidan kan det ju få omvänd effekt också, som i höstas då jag knappt orkade hålla min marafart på Stockholm Halvmarathon två veckor innan Berlin. Det var knäckande för självförtroendet. Å andra sidan gick det ju bra till slut ändå. Återstår att se. Tills dess ska jag fortsätta kolla alla klipp om Heartbreak Hill som jag hittar på tuben.

/Hörs

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

29 apr
Öland
02 maj
Malmö
03 maj
Helsingborg
04 maj
Halmstad
06 maj
Säter
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!