Anders Larvia | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Anders Larvia


Smärta

13 feb 2017

Förra veckan blev inte helt värdelös trots ofrivillig löpvila och knäont. Det kunde ha blivit betydligt värre än vad det faktiskt blev. Hemligheten är att lyssna på kroppen och i ett tidigt skede rätta till det som är fel, då behöver det inte bli mer än tre dagars ofrivillig löpvila. För nåt år sen så hade jag struntat i att knät protesterade och kört på som vanligt men vid det här laget så har jag lärt mig att lyssna på kroppen. Missförstå mig rätt, löpning gör ont rätt ofta och ska så göra, det är helt normalt. I lördags sprang jag intervaller på löpband, 3x2km + 3x1km vilket var allt annat än skönt, tvärtom så var det en ganska en obehaglig upplevelse. Mot slutet skrek lungorna så mycket efter syre att varje andetag var som att få ett njurslag och när jag äntligen fick hoppa av bandet efter den sista intervallen vek sig benen omgående. Föll ihop i en hög stönandes brevid löpbandet och kände mig både groggy och lätt illamående samtidigt som jag kände en viss lycka och njutning. Den typen av smärta är nåt man måste lära sig att omfamna om man vill bli en bättre löpare. Den smärta jag menar att man ska vara lyhörd inför är en annan typ av smärta, när man känner att nånting är fel och annorlunda, det ska man ta på allvar och respektera. Men när det gäller den förstnämnda formen av smärta så gör man bäst i att sluta känna efter så jävla mycket och bara köra. Det är ju inte bowling vi håller på med.

Trots tre dagar med löpvila fick jag ändå ihop 94km löpning, tre pass styrka/rehab på gymmet och två pass svettandes på crosstrainer. Har haft sämre veckor än så tidigare så just nu känner jag mig inte lika stressad som tidigare men jag vågar ändå inte riktigt ta ut nåt i förskott än. Under gårdagens långpass spökade knät till och från och jag var bitvis osäker på om jag skulle kunna fullfölja hela passet eller tvingas avbryta. Idag har jag gått och nojjat och känt efter alldeles för mycket men alldeles nyss sprang jag 2x7km tröskel utan större problem. Eller utan problem var kanske att ta i, var nära att avbryta fler gånger. Inte pga knät utan snarare för att benen var slitna och andningen tung vilket nog kan förklaras med dålig planering. Det var kanske inte helt genomtänkt att springa två pass intervaller så tätt inpå varandra och dessutom med ett långpass på 33km däremellan. Men huvudsaken var att knät höll ihop. Resten av veckan får visa om det var ett smart beslut att tvärstarta eller inte.  

Anledningen till att det blev intervaller idag också var för att vi har fått töväder här i Norrland. 7 plusgrader, en decimeter vatten på marken, slask och 10 m/s i vindstyrka lockade inte till löpning utomhus så därför fick det bli löpband. Om plusgraderna håller i sig så kommer vi nog att ha barmark lagom mot slutet av veckan och då kan jag stå ut med grisigt väder ett par dagar. Imorse åkte skinnpajen fram, nästa milstolpe blir att få plocka fram kortbrallorna.

Att jag ständigt drabbas av diverse skadekänningar kan nog med största sannolikhet härledas till ett ganska dåligt löpsteg i kombination med att jag springer lite för mycket i förhållande till vad min kropp egentligen tycker är normalt. Min naprapat sa nånting tänkvärt i onsdags som etsat sig fast i huvudet sen dess. -"Har du tänkt nånting på framtiden? Hur det ska bli när du inte längre kan springa?". Underförstått var det väl ett sätt att försöka säga att kroppen tar stryk av alla mil och att det i framtiden kommer att få konsekvenser på ett eller annat sätt. Men just nu är det ett pris som jag är villig att betala. Självklart vill jag kunna gå utan rullator när jag är 65 men jag vill å andra sidan inte heller begränsa min löpning bara för den rädslan. Det vore idioti.

Vi pratade även lite om att kanske variera träningen för att undvika allt för ensidig belastning. Problemet är att jag inte vill variera min träning. Jag vill springa. Punkt. Variera träningen kan man göra om man motionerar för husbehov. För egen del intresserar skidor, cykel och simning mig ingenting, det är i min värld lika intressant som att se färg torka. Min passion är marathon, inte Vasaloppet eller Vätternrundan. Man blir bra på det man tränar och jag vill bli en bättre löpare, därför springer jag. Ju fler mil i veckan desto bättre. Korta pass går bort om det inte handlar om intervaller men de ju ändå nästan lika lång tid som ett vanligt distanspass eftersom man både ska hinna med upp- och nerjogg och dessutom vila mellan intervallerna. Jag ser liksom ingen mening med att springa ett distanspass på 50-60min, det ger mig ingenting förutom dåligt samvete över att jag skulle kunna ha sprungit 90min istället. Nu raljerar jag som vanligt igen, klart det händer att jag springer distans på under en timme ibland men ni fattar min poäng. Lugna distanspass på 90-120min i kombination med långa tröskelintervaller och långpass varje vecka, det är min plan för att bli ett bättre marathonlöpare i år. Sen kanske det är helt fel väg att gå. Kanske borde jag istället satsa på 10km och på så sätt bli snabbare även på marathon? 

Har fått till långpass på minst 32km varje vecka hittills så här långt men till helgen kanske den trenden bryts. På lördag är det lilla julafton för oss melodic rock lovers, då är det nämligen AOR Rock Night här i stan. AOR (Adult Oriented Rock) är den genre som ligger mig varmast om hjärtat och det jag inte kan om AOR är inte värt att veta. För 20 år sen hörde jag Roulette - ett obskyrt band från Sundsvall - för första gången. Dom släppte ett par singlar i slutet på 80-talet och på lördag är det dags att få se dom live för första gången. Med andra ord så har jag planerat för att vara bakfull på söndag. Kom ihåg att även om man älskar löpning så finns det andra värden här i livet. AOR är ett sådant.

/Hörs

Oops!...I did it again

8 feb 2017

För ganska exakt ett år sen så beklagade jag mig i ett inlägg här över att det bara hann gå 19 dagar av 2016 innan jag var tvungen att uppsöka naprapaten. Den här gången hann det gå en dryg månad innan det var dags. Alltid nåt. Men jag tänker varken beklaga mig eller tycka synd om mig själv utan istället bara konstatera att det är vad det är, allting har ett pris och löpning är inget undantag. Springer man mycket så ökar risken för skador jämfört med om man inte springer så mycket och det är väl ungefär det som har hänt nu. Förhoppningsvis är jag tillbaka om ett par dagar men är det nånting jag har lärt mig de senaste åren så är det att dra i handbromsen i tid innan det är försent. Planen är fortfarande att persa i Boston och vara i mitt livs form då.

Det här är ett bekant väntrum som jag återigen fick glädjen att stifta bekantskap med tidigare idag. Elit Rehab i Sundsvall. Dom jublar varje gång jag har ont. Eller nä, nu var jag elak. Alla som jobbar där är otroligt kompetenta och jag anförtror gladeligen min trasiga kropp i deras händer för jag vet att dom vet vad dom pysslar med. Men utan sånna som mig så skulle deras omsättning var lite mindre.

Allting började i måndags. Jag kände mig oförskämt fräsch trots långpass i söndags och hade initialt tänkt mig nån form av intervaller i överfart. Tankarna gick lite åt 10x1000m eller 3x2km + 3x1km. Båda två framkallade lite lätt ångest samtidigt som smaken av mjölksyra lockade på ett perverst sätt som bara en löpare kan förstå. Det blev dock varken nåt av dom. Det slutade istället med 21km distans i mörker, kyla och piskande vind sent på kvällen. Intalade mig själv att jag var smart som sköt upp intervallerna till tisdagen för att inte slita på benen i onödan men i själva verket berodde det på att jag glömt å ladda min gamla iPod Mini som är ett måste när jag springer på band. Passet i sig kändes så bra som jag trodde, oförskämt fräscha ben. Belönade mig själv med en semla efteråt. Men sen hände nåt. Började känna en konstig ömhet och svullnad nedanför knät. Kände ganska omgående att det var nåt som var fel och att det påminde om det begynnande hopparknät jag drog på mig i höstas. I tisdags hade jag svårt för att gå i trappor men kände ingen direkt smärta. Insåg dock ganska snabbt att det inte skulle bli nån löpning så istället gick jag till gymmet och rehabade som f#n och avslutade med en timme på crosstrainern.

Fick tid hos naprapaten idag. Han hittade felet direkt. Jag var riktigt sned i bäckenet och högerbenet var betydligt kortare än vänsterbenet vilket blev ganska uppenbart när jag låg där på britsen. Efter att han knäckt till det så var benen helt plötsligt lika långa igen. Sen gick han på med nålar och knådning av låret som orsakade lika mycket smärta som svordomar. Grundproblemet är dock detsamma som tidigare. Mitt bäcken är inåtvridet vilket gör att att jag faller inåt med höften / knät vid varje löpsteg och det i sin tur resulterar i snedbelastningar. Den här gången tog sig smärtan uttryck i knäskålssenan, nästa gång kan det bli ITB, rumpan eller höften. Det är så jag skapt och det är svårt att göra nåt åt det. För Svensson som springer nån gång i veckan för husbehov är det sällan ett problem men springer man 13-14 mil i veckan året om så blir det helt plötsligt ett ganska stort problem, som han uttryckte det. Jag har aldrig tänkt på det innan men när jag ligger på rygg med raka ben så är min högerfot naturligt vinklad utåt nästan 45 grader vilket är ett tydligt resultat av att Gud måste ha skapat mig på en måndag eller åtminstone vart rejält bakfull. Innan jag gick därifrån så föreslog han att jag skulle tänka över att skaffa nån form av pronationsstöd eller inlägg på högerskon för nu börjar det bli ett återkommande problem och då kan det vara värt att åtminstone tänka tanken.

Just nu känns det som nån kört över mitt lår med ett traktordäck men det brukar vara en bra känsla. Förhoppningsvis är jag igång snart utan nåt längre avbrott. Jag testade faktiskt att jogga lite lätt igår när jag promenerade till gymmet och det var egentligen inga problem förutom att knät ömmade och kändes svullet men jag kände ingen direkt smärta. Beroende på hur kroppen svarar på nålbehandlingen så avvaktar jag med löpning tills det känns helt bra, förhoppningsvis redan imorn men om inte så får det bli crosstrainer. Vid det här laget har jag lärt mig att skynda långsamt är bättre än att skynda fort. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte sprätter i benen och att det enda jag egentligen vill göra är att sticka ut och springa. Nu direkt. Gärna redan igår.

Att inte kunna springa såsom man vill skapar en massa negativ stress. Stress över utebliven träning, stress över att hamna efter och stress över ovissheten att inte veta hur länge man kommer att ha ont. Men allra mest skapar det en massa stress kring kosten. När jag springer som vanligt så äter jag allt jag kommer över och tänker inte så mycket i termer av bra eller nyttig kost. Mat är energi som ska förbrännas, det är min filosofi. Men det första jag gjorde igår var att slänga en nybakad konditori semla, tömma resterna av en chipspåse i sopkorgen och göra en omelett till middag istället för att äta pasta med grädde och parmesan som var tanken från början. Jag kan vara riktigt strikt när jag vill och om det krävs. Jag måste, för jag är fåfäng och vill fortfarande kunna komma i mina skinny Levis jeans och mina Ralph Lauren skjortor i slimfit men fan vad mycket tråkigare livet blir utan lösgodis och vispgrädde.

Det enda positiva med gårdagen var att Sting fick Polarpriset. Sting är köng som vi säger här i Sönsvall. Han kommer till Sverige igen i sommar, senast han var här med Paul Simon stod jag längst fram i Globen och svävade på rosa moln. Och nu i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte var och såg The Police när dom återförenades, helt obegripligt. Mer Sting åt folket! Men det mest pinsamma med Stings låtskatt är att folk väljer "Every breath you take" som bröllopslåt, det är lite som att välja "I will kill you" med Cannibal Corpse.

 

/Hörs

Januari i siffror

2 feb 2017

Nu var det ett tag sen jag skrev nåt här. Har dock varken slutat springa eller tappat intresset för bloggen, har bara haft fullt upp med massa jobb de senaste veckorna. Häromdagen kom ett gäng elever och bönade på sina bara knän och frågade om inte jag kunde stanna kvar på kvällen och ha privatlektion med dom. -"Absolut, för konsultarvode" svarade jag och när dom då började skramla ihop pengar var jag såklart tvungen å säga att jag bara skojade. Som mattelärare är man ju inte bortskämd med ett överväldigande intresse för siffror, så trots att jag planerat att hinna med både den sedvanliga löpningen och ett besök på gymmet för lite hederliga bicepscurl så jag var inte särskilt svårövertalad. Klart man ställer upp. Läraryrket är ju ett kall...eller nåt. Typ kanske. Den dagen blev sena träningspass och det har det blivit nästan varje dag den här veckan. Då har bloggen tyvärr inte vart prio ett.

Januari försvann lika fort som den kom. Vad hände liksom? Den värsta månaden på året som alltid känns längre än längst och som de senaste åren alltid vart upphov till hundratals svordomar sa bara swish och kändes för en gång skull oförskämt lätt. Jag hade ju som mål att försöka snitta 2 mil per dag. Det gick inte riktigt men nästan. 19,7km/dag. Det får väl ändå anses vara godkänt. Så här har januari sett ut i siffror:

Antal löppass: 28st
Antal km: 610,6km
Totalt antal pass: 37st
Träningstid löpning: 46h 13min 52s
Total träningstid: 54h 28min 52s
Km/pass: 21,8km
Snittfart: 4.33min/km
Antal långpass >30km: 5st
Antal km i tävlingsfart eller snabbare: 109.1km (18% av total löpmängd)
Längsta pass: 35km
Antal vilodagar: 1st
Antal löpfria dagar: 3st

En bra månad och en bra start på grundträningsperioden som förhoppningsvis ska resultera i ett PB i Boston i April. Nu är grunden lagd. 54 timmar träning utan den minsta tillstymmelse till "instant gratification", bara hårt slit nere i gruvan. Ibland tänker jag att vi löpare måste ha nåt fel i huvudet som dag in och dag ut plågar oss med vetskapen om att all denna träning i bästa fall kommer att ge resultat 3 månader framåt i tiden och att sannolikheten för att gå sönder innan dess är nästan lika stor som att faktiskt persa. Vi snackar 0 likes på Instagram, det är väl ungefär så som grundträningen under vintern bäst kan liknas. 

Av ovanstående siffror noterar jag följande:

1) Jag springer inte överdrivet många pass, det finns dom som springer dubbelt så många pass som mig sett till antal.
2) Jag springer något längre pass i snitt jämfört med många andra.
3) Jag har sprungit alldeles för snabbt på distanspassen.
4) Trots att jag sprungit för fort så är jag inte särskilt sliten, jag har känt mig pigg och fräsch inför nästan varje pass.
5) Det stör mig att jag tvingades till 1 träningsfri dag och därmed har en lucka i träningsdagboken. Det gick helt enkelt inte att hinna med träningen den dagen.
6) Det stör mig att jag tvingades till 3 vilodagar från löpningen. Den första berodde på jobb/resa, den andra var planerad i återhämtningssyfte men den tredje berodde bara på dålig planering och andra prioriteringar. Förra fredagen var det viktigare att börja dricka öl direkt efter jobbet istället för att hinna träna däremellan.   
7) Jag har sprungit hyggligt med fartpass trots att det känns som jag bara malt på med distans. 18% fart är ju nästan 80:20 som många förespråkar.
8) Jag har vart på gymmet 9ggr. Fokus har legat på bensparkar, enbensböj, utfall och lårcurl. Inte undra på att jag knappt orkar bänka min egen vikt längre. Men förhoppningsvis är det skillnaden mellan en gubbvad 

Nu i februari ska jag försöka få upp farten något mer men ändå fortsätta springa rätt mycket volym, jag tror att kroppen är redo för det. Jag körde dubbelpass varannan dag i somras men blev bara sliten av det men nu när det börjar bli lite ljusare ute så kanske det kan vara värt att testa igen. Formen känns fortfarande rätt bra så suget efter att få tävla igen blir bara större och större. Jag längtar efter nervositeten som alltid uppstår på startlinjen strax innan start och adrenalinkicken man får när startskottet ljuder. Fan, det är nästan så jag längtar efter blodsmaken, obehaget och mjölksyra känningarna i slutet på ett millopp. Men tills dess får jag roa mig med att tänka tillbaka på alla lopp och försöka återskapa alla dessa känslor under tiden som jag springer i min ensamhet på isiga cykelvägar. Det är inte det sämsta.

/Hörs

Cogito ergo sum

24 jan 2017

Jag är inte dummare än att jag förstår att vilodagar är ett nödvändigt ont när man tränar mycket, man kommer liksom inte undan det. Att träning bryter ner kroppen och att vila är det som bygger upp den igen var ju bland det första man fick lära sig på gympan i skolan och det låter ju fortfarande rätt logiskt hur man än vrider och vänder på det. Ändå så är det en ständig kamp i mitt huvud om jag ska vila eller inte, dagligen så brottas jag med tankar som "jag har inte råd att vila just nu om jag ska få ihop mina 14mil den här veckan" eller "om du vilar idag så är du bara lat och bekväm, skärp dig". Med tanke på att jag tränar tio gånger i veckan så tillhör ju jag kategorin som ur ett hälsoperspektiv absolut inte borde få dåligt samvete över att stanna hemma i soffan och käka semlor en dag i veckan men det får jag. Och hur mycket jag än försöker att tänka rationellt så är jag totalt oförmögen och inkompetent att fatta logiska beslut när det kommer till min egen träning. Den rationella delen av hjärnan är inte alltid så rationell, när det kommer till löpning så styrs jag alldeles för mycket av impulser och känslor vilket är rätt anmärkningsvärt för privat är jag varken särskilt impulsiv eller emotionell, snarare analytisk och reflekterande. 

Nuförtiden krävs det ofta nån form av känning eller att kroppen åtminstone protesterar för att jag verkligen ska fatta att jag behöver vila. Som idag till exempel. I söndags började jag känna av ITB senan och hann få lite panik innan jag lugnade ner mig och sprang ett långpass på 32km. Efteråt kliade det lite oroväckande vid höften så på kvällen foamrollade jag senan för ett helt år framåt. Igår kändes det faktiskt bra, stack ut och sprang mina 20km utan problem. Det blev ett kvitto på att det jag kände i söndags var lite av ett falskt alarm, kanske snarare en signal att jag borde vila. Sagt och gjort, idag blev det (motvilligt) löpvila, inte för att jag egentligen ville men nånstans så fattar jag ju att det kommer bli svårt att persa i Boston om jag går sönder nu.

Löpvila ska dock inte likställas med en träningsfri dag. Nån jävla måtta får det ju ändå vara. Skämt åsido, jag måste börja bli bättre på att planera in mina vilodagar, allt för ofta blir det spontant utan tanke eller struktur. Hittills har det funkat att springa 4x3km överfart dagen efter ett långpass men det är ju samtidigt varken hållbart eller optimalt. Framförallt tror jag att det är bra att vila mentalt från löpningen ibland även om kroppen inte protesterar. Jag springer ofta samma 2mils runda på varje distanspass och kan komma på mig själv med att allt för ofta tycka det är både tröttsamt, tråkigt och tjatigt, det är bara nåt som måste göras. Men byt runda då, kanske nån skulle säga. Har ni vart i Sundsvall säger jag då? Det är ju fan berg överallt, uppför vilket håll man än ska åt. Så därför håller jag mig till den enda runda som är någorlunda flack.

Hur mycket vila man behöver är nog individuellt, ju bättre träningsbakgrund och ju mer erfarenhet, desto mer tror jag på att man kan skarva när det kommer till antal vilodagar. Sömn och kost sägs ju också vara viktiga delar för återhämtningen men det verkar inte gälla mig för jag sover på sin höjd 6h per natt och har ständigt dåligt samvete över hur lite frukt och grönt jag äter men ändå håller jag mig hel och frisk. Ett alternativ till vilodagar skulle ju kunna vara att dra ner på ansträngningsgraden och istället vila aktivt i form av lugn jogg eller promenader. Det är dock inte inte min grej. Powerwalk med stavar, där drar jag min gräns. Då kör jag hellre bänkpress och bicepscurl på mina vilodagar. Till och med crosstrainer framstår ju som roligt i förhållande till powerwalks.

Idag blev det varken helvila, bänkpress eller crosstrainer. Jag gick till gymmet och trängdes med alla som avgett sina nyårslöften för att prehaba. Bensparkar, knäböj, utfall, stretching, foamroller bla bla bla. Tråkigt som fan men jag gjorde det även om det enda jag kunde tänkta på under tiden var hur skönt det vore att springa 20km distans istället. Övervägde att ställa mig på en crosstrainer eller t.o.m en cykel bara för att få upp pulsen lite men dom var såklart upptagna allihop. Men förhoppningsvis är jag riktigt fräsch imorm tack vare vilan idag, då ska jag springa en halvmara i marafart på löpband och stämma av formen och känslan.

Det passade faktiskt rätt bra med en vilodag idag. Inte bara för återhämtningens skull utan framförallt för att jag gjorde världens upptäckt igår. Även om jag inte längre kan kalla mig för dedikerad skivsamlare då jag snart sålt av alla skivor jag köpt de senaste 20 åren så är musiken ett minst lika stort intresse som löpningen. Ni vet den där wow känslan man upplevde första gången man hörde sin favoritskiva när man var liten, den där känslan som man sällan upplever nuförtiden, den kom till mig igår. Ni kan tacka mig senare men lägg namnet Norma Jean Martine på minnet. Om Nina Simone, Adele och Lana del Ray fick en liten bastard tillsammans så skulle det förmodligen vara Norma Jean. Så just ikväll har jag inte lika dåligt samvete som vanligt över den uteblivna löpningen, den tiden lägger jag på Norma Jean istället...

 

 

Det svarta hålet

17 jan 2017

Igår anordnades det andra Runners Café här i Sundsvall. Premiären innan jul var i form av ett frukostseminarium då vi bla avhandlade strecthing och olika typer av intervaller. Jag gillar verkligen konceptet att INTE springa samtidigt utan bara träffas för att prata löpning på nördig detaljnivå. Jag är ju lite av en ensamvarg när det kommer till löpning, när jag springer vill jag springa och helst själv så för mig passar det här formatet utmärkt. Igår var vi betydligt fler vilket var kul. Förhoppningsvis får ännu fler i stan upp ögonen för detta och vill vara med oavsett om man är nybörjare eller elit. All cred åt Micke som ställer upp och ordnar detta för oss andra löpare som inte riktigt har engagemanget även om vi skulle vilja.

Temat igår var "det svarta hålet" eller mellanmjölksträning - nånting jag personligen har en stark relation till eftersom jag ofta tenderar att springa lite för fort på dom lugna passen och därmed också lite för sakta på dom hårda passen. Det är en av mina stora svagheter. Det blev härligt nördiga diskussioner om allt från OBLA trösklar och VO2max intervaller till hur man bäst ska optimera sin träning beroende på mål. BG Nilensjö var med på länk och gav sin syn på de olika ämnena. Även coach LG skulle ha vart med men eftersom han uppenbarligen behöver en ny Macbook Pro för att få Skype att fungera så får han vara med med nästa gång istället. Då ska han lära oss allt om träning men även hur man tar snygga Instagrambilder har han lovat. Det ser vi fram emot.

Annars flyter träningen på rätt bra. Jag håller mitt distansmål hittills att snitta 2mil per dag och det utan att känna mig allt för sliten trots att det ibland blir lite för mycket mellanmjölk. I fredags lyxade jag till det med att unna mig en vilodag från löpningen. Inte för att jag egentligen ville eller behövde det utan för att det helt enkelt inte fanns tid för att springa pga jobb och resa. Shit happens. Inte undra på att jag kände mig seg i lördags när jag och brorsan sprang långpass på isiga gator i hufvudstaden, benen var råsega. Kontentan av det borde således vara att vilodagar inte är bra. Att det blev en hel del öl och vin i fredagskväll kan i och för sig också ha spelat in den del. 

Just nu skulle jag faktiskt vilja springa ett lopp. Att det redan börjar rycka i tävlingstarmen den här tiden på året hör verkligen inte till vanligheterna men av nån anledning så känner jag mig i riktigt bra form. Om jag jämför med hur det kändes för ganska exakt ett år sen då jag tränade inför Barcelona Marathon så var det vanliga att kroppen konstant var trött, gjorde ont och att jag fick slita under varje fartpass. Samma sak i somras inför Berlin. Kroppen var råseg. Känslan just nu är precis tvärtom. Jag springer mina 2mil om dagen men är ändå fräsch när det är dags för intervaller och det trots att det ofta går lite för fort på distansen, inte ens ishalkan stoppar mig. Jag kanske inte ler exakt hela tiden när jag springer mina 4x5km tröskel men det är långt ifrån lika jobbigt som det var för förra året. Det tolkar jag som ett bra tecken på att kroppen kan absorbera all träning och är i hyfsad form. Vi får väl se hur länge den känslan håller i sig men just nu sitter jag och kikar efter en lämplig halvmara i god tid innan Boston.

Till dags dato summerar jag 355,5km i januari. Det blir om jag räknar rätt knappt 21km per dag hittills. Jag har sen länge slutat att försvara att jag springer förhållandevis mycket. Det är mitt liv och mitt val. Jag mår som bäst när jag får springa varje dag och om det uppfattas som maniskt eller ohälsosamt av andra så får det stå för dom. Frågan är väl egentligen vad som är det största problemet i samhället idag; att folk sitter stilla, blir feta och rör på sig för lite eller att folk tränar för mycket och drabbas av ortorexi eller överträning? Jag är varken överviktig eller anorektisk, jag sitter inte och petar med gaffeln i maten och är rädd för socker eller fett. Jag är lat och tar helst hissen om det finns en sådan istället för trapporna, jag spottar heller inte i glaset och tycker att en schysst fylla är minst lika mycket livskvalité som att få springa varje dag. Dessutom är jag en nikotinmissbrukare av rang så jag har svårt att se att jag skulle vara för hälsosam, snarare tvärtom. Möjligen manisk, det låter jag vara osagt. Livskvalité är att kunna trycka två semlor en tisdagskväll utan dåligt samvete för att man vet att man gjort sig förtjänt av det. Och varför nöja sig med en, två är ju dubbelt så gott. Att springa 2mil varje dag funkar alldeles utmärkt även om man som jag är en talanglös motionär. Framförallt så tror jag inte på att det är farligt att träna mycket, kroppen klarar mer än man tror. Men för tydlighetens skull så vill jag poängtera att jag som vanligt raljerar en aning och inte förminskar vare sig överträning eller ortorexi. Jag vet alldeles för väl hur lätt det är att aldrig vara nöjd oavsett hur bra man presterar eller hur mycket man tränar.

Med det sagt så ska jag lyssna på det här klippet innan jag somnar för typ tusende gången den här veckan. Steven Wilson är ett jävla geni. Ursäkta ordvalet men alltså hade han vart född 20 år tidigare så hade han vart lika geniförklarad som David Bowie, John Lennon, Peter Gabriel och alla dom andra. Istället är han förvisad att verka i en tid då musik bara verkar bestå av monotona basslingor och samplingar. Tyvärr får vi vänta ända tills hösten på det nya albumet men tills dess kommer jag snurra det här ytterligare ett par tusen gånger.

/Hörs

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

11 mar
Göteborg
18 mar
Göteborg
18 mar
Uddevalla
19 mar
Stockholm
19 mar
Borås
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!