Anders Larvia - Bloggare på Runner's World | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Anders Larvia


Semester mode

8 jul 2017

Sommar. Semester. Ledighet. Noll krav på att prestera nånting. Det är jag fan värd efter ett turbulent och hektiskt år på jobbet som tagit mer energi än vad det gett. Har sakta men säkert börjat komma in i semester lunket på allvar vilket också avspeglas i produktiviteten här på bloggen och tyvärr lite i träningen också. Hjärnan går på lågvarv och klarar med nöd och näppe av att översätta minuter till sekunder under tiden jag springer. Just nu är mina största bekymmer vilka skor jag ska springa i, om jag ska träna på morgonen eller på eftermiddagen, vilken podd jag ska lyssna på och om jag ska ta en Staropramen eller Brooklyn efter avslutat träningspass. Svåra val. Egentligen hade jag tänkt å börja förbereda mig lite inför nästa termin redan nu i sommar, kolla igenom lite derivator och integraler som jag inte undervisat i på flera år, men vafan, orka. Just nu är det tillräckligt jobbigt att sträckse serier på Netflix, bara ordet matematik gör att hjärnan stänger av sig själv per automatik. Ibland är det jobbigt att inte göra nånting.

Förra sommaren var jag sjukt taggad att träna både hårt och mycket och gjorde så också men i år har jag inte riktigt haft samma målmedvetna driv. Tex har jag inte kört ett enda dubbelpass hittills i sommar även fast tiden för både det och återhämtning däremellan har funnits. Har väl börjat inse att det inte alltid är den som tränar mest som vinner utan att det gäller å träna smart också. Just nu är jag faktiskt mest glad över att jag kan träna någorlunda seriöst utan att gå sönder. Att hålla sig hel blir viktigare och viktigare för varje år, ju äldre jag blir, nästan viktigare än jakten på nya PB:n. För jag vill kunna springa varje dag även när jag blir äldre. Det betyder dock inte att jag nöjer mig med att mysjogga runt kvarteret och pillar navelludd resten av dyngets timmar. Jag tränar på som vanligt, varken mer eller mindre. Jag springer mina 12-13mil i veckan och är ganska nöjd med det just nu. 

Hälsenan är som den är. Jag tänkte ju pausa fartträningen ett tag för att se om det skulle hjälpa. Det gick sådär. Tror jag klarade två dagar innan jag var på't igen. Just nu håller den sig i schack åtminstone men det är ganska uppenbart att farten är ett av problemen. Häromdagen sprang jag ett relativt hårt fartpass på 3 x (5min - 3min - 1min) och direkt jag bytte till racedojor så gav sig hälsenan till känna och började ömma. Det blev i alla fall inte värre, kunde springa två lugna distansmil dagen efter utan känningar eller bekymmer. It is what it is.

Här uppe i norr har sommaren lyst med sin frånvaro mer än några enstaka dagar med sommarvärme men jag klagar egentligen inte. Har kommit underfund med att sommaren inte riktigt är min påse. Alltså sommarlöpning. Sommaren i övrigt är det inget fel på, det är det bästa som finns men att springa på sommaren är inte alltid det roligaste. Visst, splits, linne och tartan eller nercabbat en tidig sommarmorgon i ljus och värme är ju inte det sämsta, jämfört med snöstorm och stelfruset snor i ansiktet är det ju rena rama paradiset men får jag välja så föredrar jag nog ändå långa tights och vantar därför att jag får ut så mycket mer av min löpning då jämfört med när termometern visar tvåsiffrigt. Jag tycker ofta att många pass nu på sommaren är orimligt ansträngande och benen känns ofta sega som knäck trots att dom egentligen är rätt fräscha. Det är jobbigt att andas och jag svettas som en gris. Solen gör mig bara irriterad och varje fartökning känns som ett 1500m lopp. Denna nyupptäckta vetskap om mig själv är nog också en av anledningarna till att jag inte riktigt har orkat med dubbelpass eller kört ännu mer trots ledighet. Men ska man bara rekreationsspringa så finns det ju inget bättre än sommarlöpning, barkaka på nån fin skogsstig i stekande sol. Å andra sidan springer jag inte primärt i rekreationssyfte så det hjälper mig ju inte så mycket.

Som ett led i att ta hand om hälsenan bättre köpte jag ett par nya mängdskor förra veckan, inga racepjuck som brukar vara det vanliga utan ett par stadigare pjäser med rejäl dämpning och hög drop. Nike Pegasus 34 i den snygga Breaking2 blå färgen. Egentligen ville jag köpa tävlingsskon Zoom Fly, eller ännu hellre Vaporfly 4% skon som ju är det närmaste man kan komma den sko som Eliud Kipchoge sprang 2.00.25 i men varken hälsena eller plånbok skulle nog ha blivit gladare av det så därför fick det bli Pegasus. 

Har sprungit 7mil hittills med dom och måste säga att det är precis vad jag behöver. En tjocksko helt enkelt men samtidigt är dom rätt så smidiga för att väga nästan 300g. Har testat både fartökningar och intervaller och det har funkat helt okej men framförallt så märker jag att fötter, vader och hälsenor inte tar lika mycket stryk som när jag springer med mina vanliga distanspjuck; New Balance 1500, Salming Distance och Adidas Adios. Så det här kan nog vara min bäst spenderade tusenlapp någonsin. En annan fördel är ju att när man väl tar på sig tunnare skor så blir det en markant skillnad jämfört med när man hela tiden springer i mer eller mindre lätta skor. Raceskorna känns verkligen som raceskor och det har jag saknat.

På tävlingsfronten är det ganska lugnt för tillfället. Just nu vill jag bara träna på som vanligt och hålla mig så pass hel att jag kan komma igång med långa långpass och snabba fartpass på allvar igen. Tävlingarna får vänta men jag har redan börjat planera upp hösten och hoppas på att jag kan tävla mig i sub 2.50 form:

7 augusti: Löparnas kväll 5000m bana
12 augusti: Tavelsjö halvmarathon
3 september: Umemilen
9 september: Stockholm Halvmarathon
24 september: BMW Berlin Marathon

Förhoppningsvis blir det en tur till fjällen i år också i slutet av sommaren men det primära är sub 2.50 i Berlin, helst under 2.48.48. Det har stått högst upp på min lista i 2 år nu så det vore ju fan om det inte skulle gå. En annan sak som har stått nästan lika högt på samma lista är se Brad Paisley live and kickin' och om ett par veckor är det äntligen dags för det. Just nu är jag nästan mer taggad på det än sub 2.50. Först på Furuvik i Gävle och dagen efter i Stockholm. Måste införskaffa mig en riktigt cowboyhatt till dess så det blir nog inga Nike Vaporfly den här månaden.

/Hörs

When the going gets tough

27 jun 2017

De senaste veckorna har träningen präglats av en hjärnonas kamp; springa eller inte springa har vart den ständiga frågan. Anledningen till det har vart en krånglande hälsena. Det började smyga sig på redan i maj men eskalerade förra veckan när jag körde tre relativt hårda fartpass utan att vila speciellt mycket däremellan. Hälsenan är den sista kroppsdel jag vill ha ont i, tar mycket hellre känningar av ett löpar- eller hopparknä för det kan jag hålla i schack och vet hur jag ska förhålla mig till men hälsenan? What the fuck. Kanske drar jag för stora växlar av det hela, jag har ju sprungit mer eller mindre varje dag utan att det förvärrats men det är ändå nånting som ligger och gnager inför varje pass. Förvärrar jag det genom att fortsätta springa? Jag vet inte. Från början fattade jag inte riktigt vad det var, trodde först det var hälen som spökade, men sen kom jag plötsligt ihåg att jag hade ju ont i samma hälsena för ganska exakt ett år sen. Hela förra sommaren var det samma visa och då fortsatte jag å springa tills det helt plötsligt försvann och det är lite därför som jag har kört på som vanligt, mer eller mindre. Men ändå. Den känns ju inte tipp topp. Långt ifrån. Varje gång jag reser mig och ska börja gå ser det ut som jag skitit på mig för jag måste liksom gå på hälarna och halta mig fram tills det släpper. Dessutom är jag så pass trycköm att jag knappt vågar röra hälsenan för då ilar det typ i hela kroppen. Mornarna är värst. Det konstiga är att löpningen funkar. Det känns lite stelt till en början men sen släpper det oftast efter 8-10min och jag kan springa som vanligt och jag har heller aldrig känt nån smärta i samband med löpningen. 

Har ju ändrat lite i träningen den senaste tiden - fler korta intervaller i högre fart - och är ganska övertygad om att det är en del av förklaringen. Det är farten som dödar, inte mängden. En 18mils vecka är inga problem men tre fartpass....ett tecken på att gamm-kroppen inte är gjord för det här. Men men...when the going gets tough, the tough gets going. Det är nu det gäller att vara stark och inte vika ner sig. Hälsenan ska definitivt inte få stoppa mig från ett nytt PB i Berlin men jag ska försöka vara smart ändå. Dra ner lite på farten ett tag och försöka rehaba den där sketna senan så gott det går med excentriska tåhävningar och foamroller. Köra mer lugn distans. Kanske köpa nya skor också och börja springa i rejält dämpade skor istället för å envisas med att springa i racedojor hela tiden.

Trots hälsenan så har de senaste veckorna sett ut så här:

V24
Måndag: 5x5min @3.24
Tisdag: Distans 20,3km
Onsdag: Styrka
Torsdag: 7x3min @3.14
Fredag: Distans 20km
Lördag: 5x2000m @3.30
Söndag: Långpanna 30km

V25
Måndag: Styrka
Tisdag: 3 x (6min - 3min), totalt ca18km
Onsdag: Distans 21km
Torsdag: 8x1000m @3.28
Fredag: Distans 20,3km
Lördag: Distans 15km
Söndag: vila

Igår kväll sprang jag faktiskt ett lopp som en del i min nya fartträning och trotsade alla känningar. Idioti eller genialiskt? Det återstår väl att se. På förhand lät 3000m bana kanske inte direkt som den bästa medicinen för en öm hälsena men jag unnade mig faktisk en hel vilodag i söndags bara för att vara på den säkra sidan och har nog heller aldrig vart så noggrann med uppvärmningen som igår.

Löparnas kväll 3000m bana - en distans som jag aldrig ens övervägt att testa men när det nu anordnades så fanns det liksom ingen ursäkt till att inte delta. Det är ju det här som jag måste bli bättre på. Joggade upp i 8-9km hemma på mjuka skogsstigar i lugn fart utan känningar innan jag åkte in till stan med en stor klump i halsen och försökte tänka positivt men det var svårt. Den enda förväntning jag hade var att det skulle göra ont. Tiden sket jag egentligen i. Dunkade Billy Ocean's "When the going gets tough" på högsta volym och försökte visualisera hur jag hade gott om krafter kvar på slutet och avslutade sista hundringen på 15s. Det gick sådär. Det enda jag egentligen kunde tänka på var den obehagliga smaken av mjölksyra och smärtan som väntade.

Var på plats en halvtimme innan start och joggade några varv runt banan, körde några stegringslopp och fick upp pulsen. Lite dynamisk stretch och rörlighet och sen var det dags. 7,5 varv och total ångest. Väderförhållandena var nästintill idealiska. Vi var ett tiotal som sprang i det första heatet och det var en hel del snabba killar som skulle göra ner mot 9min. Själv var jag mest inställd på att överleva och inte bryta. Hade tänkt öppna relativt kontrollerat för att ha lite krut kvar i benen till dom sista varven men det gick åt h-e. När startskottet ljöd så stack jag iväg som ett spjut och tänkte efter 200m att det här känns ju rätt bra men sen kom verkligheten ikapp. Rullgardin ner. Första kilometern på 3.17 men sen var det ren och skär överlevnad. När nån skrek "3 varv kvar" var jag helt övertygad om att jag inte skulle orka. Kände fradgan runt munnen och tänkte att nu kommer hjärtat snart att explodera. Övervägde starkt att kliva av i det ögonblicket men började tänka på Billy Oceans ord och nånting fick mig ändå att fortsätta. Försökte verkligen trycka på under det sista varvet men det gick inte alls. Korsade mållinjen och slängde mig på marken.

När jag hämtat mig efter några minuter kollade jag klockan som sa 10.20. Just då sa det mig ingenting, jag var mest nöjd med att jag genomförde loppet och överlevde. Med tanke på att det här var första gången som jag sprang den här distansen så var tiden inget jag hade tänkt på innan, jag ville bara försöka pressa kroppen och det lyckades jag i alla fall med. Det här var en helt annan form av smärta och trötthet jämfört med marathon, nånting som jag inte vart i närheten av tidigare. Och det var ju också syftet. Om det blir en nästa gång så ska jag försöka putsa den här tiden men nu vet jag ju i alla fall hur det känns. Egentligen hade jag velat ligga kvar där på banan ett tag till men det fanns det inte tid för. B-heatet skulle köra igång direkt efter vår målgång så det var bara att resa sig upp och springa bort till starten för att hjälpa till med tidtagningen. Och det var en betydligt skönare känsla att stå vid sidan om, klocka varvstider och studera alla plågade ansikten jämfört med att springa själv.

Hälsenan höll i alla fall, det blev inte värre och det var också ett av målen. Nu blir det nog lite lugn distans några dagar, en jävla massa rehab och sen kan jag förhoppningsvis köra igång med fartpassen igen. Jag förväntar mig absolut inte att den ska bli helt bra utan bara så pass bra att jag kan springa på som vanligt utan att oroa mig inför varje pass. Att det är öm är väl nånting jag får lära mig att leva med ett tag. Så länge den håller ihop till Berlin så är jag nöjd.

/Hörs 

Skit i känslan!

14 jun 2017

Ni vet den där känslan som infinner sig när man, efter många om och men, äntligen tar sig i kragen och till slut byter påse i dammsugaren. Känslan att man efteråt har en helt ny dammsugare som från att knappt ha orkat suga upp den största av alla damråttor helt plötsligt tar allt och lite till. Lite den känslan får jag varje gång jag köper nya skor. Plötsligt känns det som man har fått två nya ben på köpet också. Jag envisas för det mesta med att försöka kräma ur så många mil som möjligt ur alla mina skor. Jag springer fortfarande med mina 4 år gamla Asics Tarther och med mina 5 år gamla Adidas Adios. Mina DS Trainer ska vi inte prata om. Dom har gått >1500km, meshen är trasig, hälkappen har spruckit, det är knappt nån sula kvar men jag tänker ändå att jag säkert kan kräma ur ytterligare 50mil och att dom är helt perfekta för långpass. Men så plötsligt händer det. Man lessnar. Får tummen ur. Köper nya skor och återupptäcker glädjen i att springa. Exakt så var det igår när jag packade upp ett par nya fräscha Adidas Boston. Egentligen hade jag tänkt å unna mig en vilodag men jag kunde bara inte motstå frestelsen att få inviga dom. Tänkte att man kan ju alltid mysjogga lite bara för att. Mysjogg my ass att det blev. Öppnade första kilometern på 4.05 och fick kämpa för att hålla nere farten. 20km runners high. Boxfresh. Så nu vill jag byta ut vartenda par jag äger. Syns ganska tydligt vilka som är nya och vilka som inte är så nya.

Jag har börjat smyga igång träningen mot Berlin lite försiktigt. Nåt långpass här och lite marafart där. Typ 13mil förra veckan. När jag går på sommarledighet nästa vecka blir det all in. Och som det känns nu är jag ganska säker på att det kommer bli sub 2.50 i höst, säger jag kaxigt nu såhär 3 månader innan. Varför? Jo därför att i sommar ska mellanmjölken bytas ut mot mjölksyra. I sommar ska jag köra minst 2 pass/v som ska vara direkt kräkframkallande, gärna med en pizza som konkret resultat. Kliva utanför min bekvämlighetszon helt enkelt och inte slå mig själv för bröstet bara för att jag sprang 18mil nån vecka eller massa långa trösklar en annan. Trösklar är förvisso ansträngande och det har tagit mig till 2.50 men det är inte kräkframkallande. Istället ska jag sluta springa så j-a mycket på känsla och inte låta dagsformen få styra hela min tillvaro som vart det normala hittills utan ha en tydligare plan. För helt ärligt, blir det inte sub 2.50 i höst så vetifan om jag kommer fortsätta orka jaga det. Kanske är det då så att jag har nått min fulla potential.

Som jag nämnde tidigare så har jag redan smugit igång lite med överfarten och jag tycker faktiskt att det börjar ge resultat redan. Som tex under förra veckans marafartspass. 20km marafart - en gammal favorit som jag ofta återkommer till. Strax under 4-fart direkt från dörren brukar för det mesta vara lite småjobbigt men inte i fredags. I fredags kändes det som uppjogg, inte ens motvind eller uppförsbackar kunde slå hål på den känslan. Kunde springa och vinka till bekanta och obekanta som körde förbi och tutade längs Universitetsallén utan större ansträngning. Inbillar mig att det till viss del beror på de senaste veckornas överfart. När autolap till slut signalerade kilometer 20 ville jag instinktivt bara fortsätta men redan innan jag stack ute visste jag att mitt sällskap för kvällen redan skulle sitta på en uteservering och ha börjat dricka öl utan mig. -"Jaha, ska du träna innan? Ja men då får du komma sen då". Man vill ju ogärna framstå som ännu mer träningsberoende än man redan är eller ännu värre, ligga 3 öl efter när man väl dyker upp. Nån måtta får det ju ändå vara. 

Den senaste tidens träning har sett ut enligt följande:

Måndag: Distans 22km + 1h styrka
Tisdag: 10x800m @3.20 min/km totalt 18km med upp/nedjogg
Onsdag: Distans 20km
Torsdag: Styrka + prehab
Fredag: Tempo 20km @3.58 min/km
Lördag: Distans utan klocka ca 15km
Söndag: Långpanna 32km 

Måndag: 5x5min @3.24min/km totalt 18km
Tisdag: Distans 20km

Hittills så har jag kört alla pass i överfart på löpband. Det är ganska bekvämt. Ja, inte själva löpningen, den har vart brutalt jobbig för mig som sällan springer snabbare än tröskelfart, men det är bekvämt att ha ett band som sköter hastigheten. När varningslamporna börjar lysa rött så är det bara att ignorera fradgan runt munnen och koppla på pannbenet istället och helt enkelt härda ut. Utomhus på bana hade farten garanterat sjunkit eftersom jag inte är van vid dessa hastigheter. Man kan tycka att det är idioti att springa inomhus på ett löpband samtidigt som sommaren (nåja) pågår för fullt utomhus men jag har inga problem med det längre. Jag tillhörde länge skaran som fnös åt folk som sprang inne på band under sommarmånaderna men inte längre. Planen är såklart att ta steget ut när jag väl börjat vänja mig vid den nya formen av ansträngning som det här är. 5x5min låter kanske inte så mycket för världen men är man van vid 4x5km så är 5x5min helvetet.  

En annan faktor som gjort att löpbandet blivit det självklara valet nu i vår är att den 200m bana där jag normalt springer mina intervaller ockuperats av ett gäng måsar. I ett av träden precis brevid löparbanan är det numera ett stort måsbo. Och dom få gånger jag sprungit där nu i vår så har jag bokstavligen fått springa för mitt liv. Jag tycker fåglar i allmänhet är ganska obehagliga och värst av dom alla är måsarna, särskilt när dom störtdyker mot ens huvud och attackerar utan förvarning. Får även kalla kårar av deras läten. Har fått avbryta både ett och två pass den senaste månaden pga fågeljävlarna. Om dom inte försvinner snart eller sluta attackera så överväger jag att klättra upp i trädet och riva deras bo.

Ikväll är första riktiga sommarkvällen att prata om här uppe. 20 grader just nu, det är inget vi är bortskämda med på våra breddgrader. Typiskt att man har löpvila just den dagen. Det kliar som fan i benen. Känslan säger "ut och spring" men nej, jag måste börja nån gång och idag är en bra dag att börja. Skit i känslan. Flest mil vinner inte alltid. Imorn är det överfart och då ska benen vara fräscha. Istället ska jag sätta mig på balkongen och dunka Katy Perrys nya platta i mina AKG Quincy Jones Edition lurar. Katy Perry är min guilty pleasure. Man kan inte vara perfekt jämt. 

/Hörs

Bandebut och DM brons

5 jun 2017

Precis som för ett par veckor sen, när jag prioriterade Vännäs halvmara framför folkfesten i Göteborg, valde jag nu i helgen att återigen låta den kanske största löparfesten av dom alla - Stockholm Marathon - få stå tillbaka till förmån för ett lokalt lopp. Intalade mig själv ganska tidigt under våren att Stockholm inte var aktuellt i år. När det dessutom dök upp en möjlighet att springa DM 10 000m bana samma dag så var valet egentligen inte så svårt. Maran kan jag utan- och innantill, det är ju fartträning jag behöver gick resonemanget. Dessutom har jag inte känt nåt sug efter marathon heller sen målgången i Boston. Men i lördags när jag såg sändningen från Stockholm Marathon i efterhand så översköljdes jag av en enorm saknad som är svår att sätta ord på. Starten, stämningen, banan, gemenskapen, folkfesten. Jag ville också vara där och få uppleva allt på plats igen. Det är nåt speciellt med Stockholm Marathon och tack vare alla känslor som bubblade upp så kom också suget efter att springa maran starkt tillbaka. Så nu är jag grymt taggad att börja marathonträningen mot Berlin i alla fall.

Men tillbaka till helgens tävling. Jag valde som sagt 10 000m bana i lördags, DM i Västerbotten, och hade stora förhoppningar om att göra ett bra lopp. Vädret såg på förhand riktigt bra ut och träningen den senaste veckan har också känts över förväntan, nästan så att jag har känt mig i bra form. Dessutom gjorde jag nånting som jag sällan gör inför millopp; jag anpassade träningen efter loppet med fler vilodagar och kortare distanspass, allt för att ha så fräscha ben som möjligt. Det normala brukar annars vara att jag tränar på som vanligt fram till tävlingsdagen och springer med stela ben. Känslan under veckan var att jag äntligen skulle få till det på milen.

Starten gick 13.35. Jag var på plats på Campus Arena redan vid 12-tiden och hann se en hel del av dom andra grenarna innan, allt ifrån 60m till stavhopp och kula. Vi var på förhand inte särskilt många anmälda till 10 000m, startlistan sa ett tiotal vilket kändes lite trist men Stockholm Marathon, Brännbollsyran och långhelg gjorde säkert sitt för deltagandet. Jag visste dock på förhand att vi i alla fall skulle vara några som satsade på en sluttid kring 36min vilket kändes lite hoppfullt.

20min uppjogg, några stegringslopp, lite dynamisk stretch och ett par sprintar senare kände jag mig redo. 10 000m var den avslutande grenen för dagen så den lilla publik som vart närvarande tidigare var nu nästintill obefintlig men jag hade en bra känsla när jag krängde av mig överdragskläderna och vandrade ner mot startlinjen trots att vinden var betydligt hårdare än utlovat.

Planen var att försöka hålla kring 85s per varv så länge jag orkade och förhoppningsvis få lite draghjälp med det. Kom iväg bra efter startskottet och benen kändes fräscha. Omgående stack två gubbar iväg som skulle göra ner mot 34min men sen var vi ett gäng som hamnade strax bakom med mig i täten under dom första varven. Känslan till en början var att det här är min dag, inte ens den kraftiga motvinden på bortre långsidan kändes jobbig.

Vid varje varvning fick vi tider rapporterade och hur många varv som återstod, riktigt bra service och jag behövde inte kolla klockan särskilt ofta till en början för att hålla koll på hur jag låg till. Att springa bana var verkligen en ny upplevelse, jag har bara kört 400-hundringar och tusingar tidigare men nu väntade 25 varv. Trots att jag gillar det monotona så var det här nästan för enformigt och mentalt jobbigt vilket blev påtagligt efter ett par kilometer.

Första 3k gick helt enligt plan, tror jag passerade kring 10.40 och det kändes som jag var med i matchen. Strax innan hade Tomas Pekkari gått om mig och fått en liten lucka som tenderade att bli större och större allt eftersom och här gjorde jag mitt första misstag. Jag borde ha kört mitt eget race men istället valde jag att höja farten för att försöka få kontakt igen trots att jag kände att jag klev över gränsen men jag var bara inställd på att täppa igen luckan. Jag kom aldrig ifatt men lyckades i alla fall se till att den konstant höll sig på 100-150m avstånd. Men det kostade. Vid 5k passeringen hade varvtiderna droppat och dessutom var det ren och skär ångest inför varje bortre långsida där det kändes som det blåste orkanvindar som dessutom blev hårdare och hårdare för varje varv.

Första gången jag övervägde att kliva av var när vinnaren varvade mig, det var riktigt mentalt jobbigt, kände mig helt värdelös då. Jag varvade förvisso också ett gäng några gånger under loppet men tyckte mest att det tog onödigt mycket energi att behöva springa om på utsidan, det fick mig helt ur rytm. Jag är verkligen skitdålig på att disponera millopp och i lördags var inget undantag. Mellan 5-8k sprutade mjölksyran ur öronen och hade jag bara öppnat lite defensivare så tror jag att resultatet blivit ett helt annat. Med 8 varv kvar kunde jag i alla fall börja räkna ner. Försökte öka farten men kände att jag höll på att få håll så det var meningslöst. Nu handlade det bara om att överleva men varje gång bortre långsida dök upp med motvinden så ville jag kliva av. När jag passerade 24:e varvet och nån skrik "sista varvet nu" så var det ren och skär glädje, snart skulle plågan vara över. Ökade farten för en lång spurt men precis då kom den där förbannade motvinden och dessutom rejält håll. Sista 100m kunde jag i alla fall öka lite och passerade till slut på 37.17 som femma tror jag, långt ifrån vad jag hade tänkt mig.

Första känslan som kom efter målgången var lättnad, lättnad att smärtan äntligen var över, men sen kom besvikelsen. Jag trodde verkligen att jag var i bättre form än så här. Vinden gjorde kanske 15-20s på sluttiden men med facit i hand borde jag ha öppnat betydligt lugnare. Trots att det inte gick som planerat så fick jag stå på pallen för första gången i mitt liv. DM brons. Inte för att jag sprang särskilt bra utan återigen pga obefintlig konkurrens. Var på väg hem när speaker Sebbe ropade upp mitt namn. Tänkte att dom måste ha sagt fel. Sen slog det mig att alla inte sprang för en klubb i distriktet. 

Jag ångrar dock inte att jag valde det här loppet framför Stockholm Marathon. Jag var inte i form för att göra nån bra mara heller men nu fick jag åtminstone lite fartträning i benen istället för att vara sliten i ett par veckor som jag hade vart om jag valt Stockholm. Som jag skrev tidigare, nästa gång jag ställer mig på startlinjen på en mara så ska jag vara i sub2.50 form oavsett hur gärna jag hellre vill springa marathon framför milen. 10 000m bana var speciellt och en ny erfarenhet. Känslan just nu är dock att jag hellre springer landsväg men jag kommer nog göra ett nytt banförsök så fort tillfälle ges.

Som tur var slet inte lördagens tävling allt för mycket på kroppen. Stack ut och sprang 20km distans igår och kroppen kändes som vanligt så det blir nog tillbaka till träningen direkt. Däremot har jag fortfarande inte vant mig vid mina Asics Tartherzeal. Direkt efter målgång kände jag en obekväm ömhet kring vänster vad/hälsena och även lite krampkänningar, förmodligen pga skorna. När jag satt i bilen på väg hem började vänstervaden plötsligt att krampa. Fick panik. Var tvungen att köra åt sidan för att stretcha ut den, kände mig livsfarlig i trafiken.

Om mindre än två veckor går jag på sommarlov. Då väntar 8 veckors "träningsläger" med fokus på fart och början på resan mot sub2.50 i september. 52 sekunder. Det är vad jag behöver kapa på min maratid för att klara det. Nog fan ska det gå.

/Hörs   

Deutschland über alles

28 maj 2017

Nu har jag äntligen bestämt mig för nästa stora mål och marathonlopp. I september kommer jag att göra ett nytt försök att springa maran på 2.48 och skådeplatsen för detta kommer återigen att vara Tyskland och Berlins gator. Egentligen var det inte ett så svårt val. Frankfurt, Amsterdam och Växjö i all ära, men är det nånstans det ska gå så är det i Berlin. Med tanke på att jag har lyxen av att ha ett helt sommarlov till förfogande så passar Berlin bättre tidsmässigt än tidigare nämnda maror även om dom också ska vara snabba. Och efter två tidigare försök i Tysklands huvudstad så börjar Berlin nästan kännas som "hemmaplan". Jag vet vad som väntar och det är en trygghet som gör att jag kommer kunna fokusera fullt ut på själva loppet. Inte för att det är nåt fel på en ny stad och ett nytt lopp men det innebär alltid att det går en massa energi till att ta reda på en massa praktiska detaljer, energi som man egentligen inte vill slösa. Nu kommer jag att bo på samma hotell som tidigare år, jag hittar till starten i sömnen och jag vet precis vilken U-bahn och S-bahn som går vart men framförallt så vet jag vad som väntar, inga överraskningar eller energitjuvar, precis så som jag vill ha det för att kunna lägga 100% fokus på själva prestationen.

Om ett par veckor går jag på sommarlov och det är också min cue att skruva upp träningen igen och börja förberedelserna mot Berlin. I sommar tänker jag dock ändra lite i mitt träningsupplägg jämfört med tidigare maror. Ifjol körde jag en hel del 16-18mils veckor men nåt sånt kommer det förmodligen inte att bli i sommar, det slet alldeles för mycket. Istället har jag äntligen bestämt mig för att fokusera på min stora svaghet, nämligen fart. Många tycker ju att det är kul att springa fort, att ta ut sig maximalt och att långa pass mest är sega och tråkiga. Inte jag. Jag är precis tvärtom. Jag älskar det monotona i att springa långt och länge istället för kort och fort, gärna samma runda varje gång också. Jag springer hellre långsamt av den enkla anledningen att jag är dålig på att springa fort och det är väl det jag ska försöka ändra på. Fart är alltid förknippat med ångest för att det är så sjukt jobbigt. Dessutom gör jag alltid nybörjarmisstaget att maxa på första intervallen så till den grad att jag sen är död i benen och då blir uppgiven när den andra intervallen går mycket långsammare vilket gör att jag mest blir arg och ger upp. Men i sommar ska farten skruvas upp rejält.

Faktum är att jag faktiskt redan har börjat smyga in lite fart. Den här veckan har jag kört två pass i överfart; 3x(5min - 3min - 1min) samt 2x3km + 2x1km. Det kanske inte låter så mycket för världen men satan vad jobbigt det var och känslan efteråt var att det är precis dom här passen jag behöver även fast jag ville kräkas. Nu körde jag båda passen på löpband och kommer nog göra det ett tag till av den enkla anledningen att jag vill säkra upp farten. Jag är inte särskilt bekväm att springa i typ 3min/km-fart själv men på löpbandet går det helt okej men förhoppningen är att börja köra dom här passen utomhus så småningom.

Till helgen ska jag göra en första avstämning för att få en statuskoll på hur jag ligger till. På lördag när Stockholm Marathon går av stapeln så kommer jag att springa 10 000m bana för första gången i mitt liv. Björkspelen i Umeå tillika veteran DM. Det ska bli kul. Eller njae, kul är kanske fel ord...jag har faktiskt redan ångest över det för jag vet att det kommer göra sjukt ont och att skallen kommer skrika stanna både en och två gånger under tiden men å andra sidan så är det ju precis det jag behöver. Jag velade faktiskt ganska länge om jag inte skulle jogga runt Stockholm Marathon ändå bara för att få käka obegränsade mängder varmkorv och dricka ljumna trefemmor på Östermalms IP efteråt, men korv och öl till trots så tror jag att det är rätt val att ändå välja 10 000m bana istället. Men det känns ändå lite tomt att inte springa Stockholm i år.

Nu ska jag härda ut dom sista veckorna på jobbet och sen blir det all-in på maraträningen. Förutom att springa en jäkla massa - och förhoppningsvis även några fler lopp - så ska jag äntligen få se två av mina stora husgudar live i sommar. Brad Paisley på Grönan och Emmylou Harrus på Dalhalla. Det kommer bli awesome och en lika religiös upplevelse som det var att springa New York- och Boston Marathon. Och då är jag ändå hårdrockare. Men även en rocker i skinnpaj kan bli blöt i ögonen av Pancho & lefty.

/Hörs

Ladda fler


Följ oss

Loppkalendern

21 jul
Trollhättan
22 jul
Öland
26 jul
Öland
29 jul
Falkenberg
29 jul
Åre
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!