En bra vecka - Anders Larvia | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Anders Larvia


En bra vecka

19 aug 2018
av: Anders Larvia

I onsdags började jag jobba efter nästan åtta veckors ledighet. Det var som vanligt för jävla skönt....att gå hem på eftermiddagen. Slocknade som en klubbad säl i soffan och hann aldrig ens tänka på att jag borde ha stuckit ut och sprungit istället. Hjärnan är liksom inte van vid massa ljud och andra intryck när den gått på lågvarv i två månader så det var verkligen syntax error i skallen efter första dagen. Är alltid rädd för att träningen ska bli lidande när jobbet drar igång men i år känns det faktiskt som det motsatta. Det är nästan så att det har vart positivt för löpningen att börja jobba konstigt nog. Jag har fortfarande vart tvungen att ta en powernap varje dag på eftermiddagen men jag har kommit på mig själv med att inte tänka så förbannat mycket på löpningen, inte försökt analysera, känna efter eller gruva mig inför hårda pass, jag har bara kört på och det har funkat över förväntan.

Just nu är jag inne i en lite hårdare träningsperiod. Förutom att bibehålla grundperiodens veckovolym har jag försökt springa mer och mer i min tänkta marafart (eller något snabbare) för att jobba med fartuthålligheten. Dock inte överfart. Att springa i marafart på träning mitt i en tung träningsperiod ska vara jobbigt. Det är inget man snyter ur näsan och man ska ha lite ågren inför varje sånt pass. Viktigt att komma ihåg är att man inte ska få panik om man börjar känna fradgan ur mungiporna tidigt in i passet eller om man börjar slänga med huvudet alldeles för mycket. Marafart på träning är jobbigt, det är helt normalt att känna att det här kommer aldrig att gå i 4,2 mil. Det är inte nu det ska kännas lätt utan om ett par månader. Det är lätt å säga men svårare att leva efter för jag brukar absolut få panik när jag känner att jag inte orkar hålla marafarten så länge som jag tänkt, börjar genast tänka massa negativa tankar och vill avbryta. Men jag har blivit bättre på att inte vara allt för hård mot mig själv.

Den här veckan har jag sprungit totalt 50km i marafart eller snabbare. Det är väl inget jag egentligen skulle rekommendera till nån som inte är en van löpare för det har vart rätt slitigt men nu så här i efterhand är jag rätt nöjd med mig själv måste jag erkänna. I tisdags körde jag 4x5km i maraansträngning som för dagen landade på 3.55-fart. 4x5 är ju ett av mina favvopass som jag kör året om men det är alltid lite nojjigt att genomföra dom för man vet ju aldrig på förhand om det ska kännas lätt eller jobbigt. I tisdags kändes det dock ganska lätt som tur var. Två dagar senare var det dags för 20x1km på inrådan av brorsan. "-Testa det", sa han. "-För jävla bra pass". Okej tänkte jag lite skeptiskt. På förhand lät det ju ännu tråkigare än 4x5. Grejen är att jag nästan helt har slutat springa typ 10x1000m som jag ofta gjorde förut. Att riva av tio tusingar i 3.25-fart har inte utvecklat min fartuthållighet alls tycker jag, därav min skepsis mot att springa dubbelt så många men det kunde ju vara värt att testa ändå. Sagt och gjort. Planen var att hålla halvmarafart och ta 60s joggvila mellan varje tusing. Totalt hamnade snittet på 3.43min/km efter 20 st men jävlar vad det slet. Direkt efteråt kände jag mig ganska fräsch och tyckte nog faktiskt att det var ett rätt bra pass men igår var benen helt döda. Idag var det dock dags för långpass med fartökning och det är också ett sånt där ångestframkallande pass. Första 2 milen i distansfart kändes lätta men när det var dags att öka farten så fick jag verkligen gräva djupt för idag kändes marafarten som milfart. Vek dock aldrig ner mig utan genomförde mina 10km strax under 4-fart och avslutade sen med ytterligare 5km för att landa på 140km den här veckan.

Förutom den maraspecifika träningen så tror jag mycket på att distanspassen ska vara långa. Och med långa så menar jag 90-100min, gärna ett par sånna i veckan utöver fartpassen. Personligen ser jag ingen mening med att springa 8-10km distans (om det inte är transportjogg eller liknande), jag tycker inte att det ger mig nånting för just marathon mer än att möjligen samla mil på hög. Jag tror att många som har farten för att göra ett bra marathon underskattar hårdheten som faktiskt krävs för maran, man vill ju inte att benen ska tvärdö efter 34km och att springa långa distanspass har iaf vart min nyckel till att kunna hålla ihop det på slutet. Om det är mil man är ute efter så tycker jag att det är bättre att samla dom i samband med intervallpassen. Säg att man kör 4x5km, det blir totalt 20km. Lägg till 5km uppjogg och 5km nerjogg så har man helt plötsligt 30km totalt istället. 

Har roat mig med att kolla igenom en hel del träningsprogram på nätet för att få lite inspiration och där skulle jag vilja påstå att korta intervaller generellt är överrepresenterade på bekostnad av långa intervaller men även långa trösklar och mängd. Varför är det så? För dom flesta av oss som siktar på en viss tid på maran så är det som jag sa tidigare inte farten i sig som är problemet utan att orka hålla den hela vägen. Att köra 200-ingar på 30s tycker jag därför inte ger mig nåt. Har också roat mig med att lyssna på podden Maratonlabbet som är lite underhållande. Tyvärr tror jag att deras sätt att tänka är lite symptomatiskt för många som siktar på marathon dvs man snöar in för mycket på detaljer och ser inte skogen för alla träd. Att hela tiden stirra sig blind på pulszoner, aeroba- och anaeroba trösklar, farter, program mm och vara en slav under det tror jag är en dålig väg att gå. Löpning är och ska inte vara raketforskning. Ju mer man springer desto bättre blir man. Jag springer för det mesta på känsla och låter andningen styra ansträngningen istället för pulsbandet. Dagsformen får sen avgöra vilket typ av pass jag ska köra, inte nåt träningsprogram. Det är väldigt sällan jag har planerat exakt vad jag ska springa för pass. Det är min filosofi. Men jag håller tummarna för att dom klarar sub3 i höst.

Chicago Marathon har börjat uppta en stor del av min tankeverksamhet just nu även fast det är ett tag kvar. Har börjat visualisera loppet mer och mer dom senaste dagarna och det brukar vara ett bra tecken. Kanske därför som träningen går så pass bra som den gör. Motivation är A och O. En annan nästan lika stor drivkraft till att träna hårt just nu är vikten. Fan, det blir svårare å svårare för varje år som går att hålla matchvikten. Det tog mig hela sommarlovet att komma ner på 70kg igen och ibland känns det som om jag går upp i vikt bara av att titta på mat. För inte allt för länge sen kunde jag utan problem trycka tre påsar chips i veckan, äta grädde och parmesan varje dag till pastan och dricka hur många öl som helst. Det kan jag inte längre har jag upptäckt. Är det så att bli äldre? Inte nog med att man kommer bli långsammare, kommer man å bli fet också? Fyfan! Speciellt efter långpass brukar jag se till att ha köpt hem chips eller godis som belöning men inte idag. Idag tänkte jag att jag skulle låta bli trots dagens 35km långpanna med fartökning. Det gick sådär. Jag har ICA, Hemmakväll och Videoteket inom en radie på 500m utanför min dörr men jag lovade mig själv att inte gå till nån av dom. Istället började jag rota igenom skafferiet. Mjöl, socker, smör. En förpackning frysta blåbär och en halv låda vaniljglass i frysen. Så just nu står det en paj i ugnen och väntar på att bli klar. Fyfan vad dålig karaktär man har. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att trycka hela formen ikväll.

Det här med vikt har alltid vart lite känsligt, i alla fall för mig för jag har aldrig vart nöjd med min kropp. Jag har heller aldrig sett mig själv som smal, tvärtom så tycker jag ofta att jag är "tjock". Smala människor har väl en platt mage? Det har inte jag, alltså kan jag inte vara smal. Anledningen till att jag nästan aldrig sprang i bar överkropp i somras beror på helt enkelt på att jag inte tyckte jag var tillräcklig smal för att få göra det. Men när man springer 14mil i veckan och har small slimfit i klädstorlek så har jag en viss förståelse för att folk inte tar en på allvar när man säger att man försöker gå ner i vikt. Därmed inte sagt att dom har rätt. Att vilja gå ner i vikt är inte enbart överviktiga personers rättighet. Det är lika mycket min rättighet även fast alla andra tycker att jag är smal. Och det är en jävla skillnad att springa med fem kilo för mycket på magen. Sen fattar jag ju att jag inte kan trycka en hel blåbärspaj eller stå och okynnesäta ost direkt ur kylskåpet på kvällarna som jag gör utan att det påverkar vikten. Men jag tänker alltid att jag kan springa bort allt det onödiga jag stoppar i mig. Nu har det blivit ganska uppenbart att jag inte längre kan göra det, eller att det åtminstone tar längre tid än tidigare, och då ökar också ångesten eller snarare rädslan för att bli tjock på riktigt. Är det värt det? Jag vet faktiskt inte. Jag kanske borde kasta hela pajen i soporna direkt? Om inte annat så är väl all den här ångesten en anledning god som någon att faktiskt börja äta lite nyttigare framöver, typ grönsaker och sånt.

Nästa vecka kör jag nog på som vanligt innan det är dags för en lite lugnare vecka som också innehåller höstens första tävling och förhoppningsvis ett kvitto på att jag är på rätt spår. Den som lever får se. 

/Hörds 



Följ oss

Loppkalendern

22 sep
Uppsala
22 sep
Umeå
23 sep
Mölndal
28 sep
Lidingö
28 sep
Lidingö
Se alla våra rekommenderade lopp

Få vårt nyhetsbrev!



Så maxar du din upplevelse

Läs tidningen digitalt - överallt

Alla aktiva prenumeranter får tillgång till den digitala utgåvan - läs när och var du vill!
Läs digitala utgåvan Fler nummer av Runner's World

Håll koll med vårt nyhetsbrev

Regelbundet skickar vi ut ett nyhetsbrev med uppdateringar och nyheter.

Utnyttja dina förmåner

Träningsdagbok

Vi valde att samarbeta med Shapelink.com när vi byggde vår kraftfulla träningsdagbok. Den innehåller allt du kan tänka dig i statistikväg och givetvis importmöjligheter från Garmin, Nike+ och Polar. Som prenumerant på Runner's World får du automatiskt guldmedlemstatus i vår träningsdagbok. Det innebär utökad funktionalitet av dagboken. Till Träningsdagboken