Delawarefloden

Långfärdscykling? Hundgöra!

Cykel: (120514) Wilmington, Delaware - Warrington, Pennsylvania 68 km

         (120515) Warrington, Pennsylvania - Pittstown, New Jersey 52 km

Efter en månad med kollektiva transportmedel var det dags att stifta bekanstkap med cykelsadeln igen. Ett återseende som bestod av lika stora delar entusiasm som vemod. Jag hade ju tillbringat hela helgen med vännerna David & Reid och deras femton månader gamla dotter Eliza i Delaware. Nygamla vänner som det har blivit allt svårare att slita sig ifrån. 

Reid är kirurg till yrket och en kvinna man lyssnar på. Efter att ha haft stora problem med ett ömmande knä i de två senaste marahonloppen fick jag av henne en utmärkt anledning att strunta i söndagens marathonlopp i Maine och istället spela golf ett par dagar i New Jersey en order om att ta det lugnt med löpningen det kommande veckoslutet.

Av den anledningen blev det två lätta cykeletapper fram till familjen Sjoquist (och mina golfklubbor) i Pittstown, New Jersey. Två dagar som så många gånger förr bjöd på rena smörgåsbordet i intressanta situationer och spännande möten. Det förekommer ju aldrig några transportsträckor inom långfärdscykling.

Doylestown, den charmanta lilla staden i Bucks County, var en av de platser jag hade förmånen att besöka. En stad där bl.a. min favoritförfattare James A Michener växte upp. En man vars första verk "Tales from South Pacific" gav honom Pulitzerpriset 1948. En utmärkelse han för övrigt har gemensamt med en annan kändis från Bucks County; Pearl S Buck. Författaren som vann Nobelpriset i Litteratur 1938. 

Därmed är dagens historielektion över. Nu väntar golfspel, vila och god mat hos familjen Sjoquist i New Jersey. På Fredag ska cykeln rulla vidare mot New England. Vermont marathon står på agendan 27 maj.

Reid & David Nichols i gamla svenskstaden Wilmington, Delaware. Vänner som bor strategiskt utmed rutten Baltimore - Philadelphia. Reid är kirurg till professionen och även marathonlöpare. Ett utmärkt "bollplank" dessa dagar när jag haft problem med ett knä.

Mercer Museum, Doylestown, Pennsylvania. 

James A Michener, min och många andras favoritförfattare. James växte upp i Doylestown och vid sidan av sin författarkarriär var han även konstsamlare. Med hjälp av stora donationer från James A Michener och hans fru Mari Yoriko kan den lilla staden i Pennsylvania numera skryta med ett imponerade konstmuseum.

James A Michener Art Museum, ett konstmuseum inhyst i ett gammalt fängelse.

James A Michener Art Museum

Huvudpersonen; James A Michener. En författare som med hjälp av sitt fotografiska minne kunde prestera löpmeter av fantastisk litteratur. För er som fortfarande inte har stiftat bekanstkap med denne författare, läs!

Skrivmaskin och tekopp tillhörande Michener.

James A Michener Art Museum, Doylestown, Pennsylvania

Delaware River, gränsfloden mellan Pennsylvania och New Jersey. En flod som är fullständigt nersmetad av charmanta byar och städer som ex. Lambertville, New Hope, Frenchtown och Washington Crossing.

Det finns cykelleder på båda sidor av Delawarefloden och hundra procent njutning utlovas. New Jersey går under epitetet "Garden State" och grannen kallas "Beautiful Pennsylvania", något det finns fog för.

Oavsett vilken tidpunkt på året man färdas utmed Delawarefloden bjuds man på ständigt nya vyer. Delawarefloden är helt enkelt för god för att kolsyras! 

Barbara & Paul och Amber. Ett par jag träffade på en restaurant i Frenchtown precis när jag korsat Delawarefloden. Amerikanarna är otroligt lättsamma vilket ideligen leder fram till många oväntade och spännande möten.

Alan & Sheryl, min värdfamilj i Warrington, Pennsylvania. Paret gillar det där med cykling och har ett helt artilleri med cyklar i sitt garage. Jag kom i kontakt med paret genom www.warmshowers.org, "couchsurfing för långfärdscyklister".

North Hunterdon High School, Clinton, New Jersey. De mest framstående eleverna (fyra olika kriterium ska uppfyllas) får en speciell utmärkelse och blir invalda i "National Honor Society".

New Jersey har alltid varit min "hemmahamn" i USA. Tidigare genom en flickvän, numera genom Familjen Sjoquist. Hans & Ylva som har tillbringat ett antal år i USA och har tre söner: Jonas, Mårten och Niklas. Samtliga söner har blivit invalda i National Honor Society. Den här gången var det yngste brodern Niklas tur att bli invald.

Niklas Sjoquist tar emot sitt diplom.

Liz Witte, en annan student som blev invald i National Honor Society.

Nöjda studenter med heeeeela livet framför sig!

..själv har jag det mesta bakom mig, bl.a. en dalmatiner.

- Morsan för i h-lvete, var är min middag???

- Va..? Jag sa ju att jag ville ha masken "well done", den där är ju knappt ens "medium rare"! 

- Ungj-vel! Klagar du på min matlagning en enda gång till så drar jag in veckopengen!

Delaware Marathon (120513): 4.17.53

Harvey... jag vill ha min medalj tillbaka! 

   Det höll i nästan en mil, sedan var det nattsvart vad gällde mitt ömmande knä. En smärta som fick mig att på allvar fundera på att kliva av loppet. En fyra km lång promenad gjorde däremot susen och därefter kunde jag springa relativt obehindrat fram till 27 km. Avslutande 15 km handlade sedan mest om en promenad fylld av sporadiska löpsteg.

Delaware Marathon visade sig trots detta bli en fantastiskt trevlig bekanskap. En tävling med en kul sträckning där man möter andra löpare (sprangs även en halvmara samma dag) större delen av loppet. Något som omedvetet får hjärnan att tänka på något helt annat än löpning. Extra kul blir det naturligtvis när man har lärt känna många andra "50 Staters" under året.

Härnäst väntar cykelfärd mot New Jersey, med ett eventuellt stop i Philadelphia beroende på dagsformen i morgon. 

Sock-Monkey Boone, maskot för "50 States Marathon Club".

Paula & Steve Boone på respektive flank. Däremellan undertecknad med Sally Jackson Boles och hennes far. En välkänd syn på den amerkianska marathoncirkusen. Sally och hennes far dyker upp lite här och var på kartan. Senast träffade jag dem i Louisville, Kentucky, för två veckor sedan.

Steve & Paula Boone är grundare av "50 States Marathon Club". Makarna var även de som startade Delaware Marathon en gång i tiden då de saknades en mara i "The First State". Steve & Paula springer marathon varje helg. Steve har med råge passerat 500 och hans fru Paula jagar vidare mot sin 400:e mara.

Fenomenet "Tidig start" finns i många amerikanska marathonlopp. En extra möjlighet för långsamma löpare som behöver extra tid på sig för att korsa mållinjen. Många maror har ju en tidsgräns på sex timmar.

Längst till höger står Larry Macon, texasadvokaten som sprang 113 officiella marathonlopp under 2011. I miten av bilden med blå/vit/röda tröjor står Greg Goebel och Pascal Radly. En stor dag för Greg som precis ska springa sin 50:e delstat.

..och 26.2 miles senare! Greg kan äntligen dra på sig tröjan som officiellt förklarar att han är en 50 States Finisher.

Pascal Radley (t.h) sprang sin 50:e delstat i Texas på nyårsdagen 2011. Jag hade förmånen att se honom korsa mållinjen där och allt sedan dess har vi regelbundet korsat varandras vägar. Vi håller dessutom en någorlunda jämn takt under 2012. Pascal har sprungit 23 maror i år och för mig innebar Delaware Marathon nummer 22.

Glen Anderson, en annan marathonlöpare som sprang sin 50:e delstat i Delaware. Utrustad med samtliga medaljer han har samlat på sig under sitt korståg över den amerikanska marathonkartan.

Greg Goebel och Glen Anderson tillsammans med grundarna av 50 States Marathon Club; Paula & Steve Boone.

Party för Greg!

Ytterligare en löpare som hade anledning att fira i Delaware. Mannen på bilden sprang sitt 200:e marathonlopp!

En kram av Miss Newark, en anledning god som någon för att springa 42.2 km...

Kvinnliga löpare i vanliga traditionella shorts är i stort sett en utrotningshotad art i de amerikanska marathonloppen. På bilden; Charlie Long och Stacey Pushnik-Doherty.

Målgång för Sally Jackson och hennes far, här i sällskap med Larry Macon.

Horisontell ställning, belöningen för att tugga asfalt i 42 km.

Ira till vänster och Donald till höger.

Jag bodde på samma vandrarhem som Donald i Texas under nyår. En bekantskap som räddade min start i Texas Marathon på nyårsdagen. Vandrarhemmet låg en timmes bilresa från starten och jag hade ingen aning om hur jag skulle komma dit då Donald dök upp på vandrarhemmet. En löpare med hyrbil. Plötsligt händer det, typ...

Finns olika sätt att ta sig runt en mara, jonglering är ett. Själv funderar jag på baka kanelbullar i 42 km under mitt nästa framträdande.

- Danielle, hur ont i ryggen har du på en skala? Låt oss säga att 1 är nästan ingen smärta alls och 100 innebär ena foten nere i graven.

- Tja, nu känns det ganska bra. Jag skulle säga... 65!

I över tio års tid har Danielle Cupido levt med tuffa ryggsmärtor, trots detta springer hon marathon så fort tillfälle ges. Men framförallt skriver hon den kanske roligaste löparbloggen som finns online: 

http://trexrunner.com/

De nästan 800 löparna i Delaware Marathon fick samtliga en speciell hälsning (bilden) utefter banan. En kul grej som även Texas Marathon använder sig av. 

Delaware - Wilmington Marathon Expo med Maniacs

Wilmington, gammal svensk besittning i Delaware. Den Svenska kyrkan i Wilmington är den äldsta ännu aktiva kyrkan i hela USA. Dessutom finns det en kopia av båten "Kalmar Nyckel" i hamnen. 

Delaware var den första delstaten som godkände den amerikanska konstitutionen (7 december 1787) och kallas därför följaktligen "The first state". Detta borde alltså innebära att det var Sverige som uppfann Amerika..?

I morgon arrangeras det marathonlopp i staden och som så många gånger förr kryllar det av Marathon Maniacs på startlinjen. En förening som prioriterar det där med sammanhållningen och därför arrangerar man alltid pastamiddagar innan loppen. Wilmington Marathon inget undantag.

- Men hur i h-lvete håller du kameran? Undertecknad med fyra andra Marathon Maniacs.

Ok, bättre. Fem Marathon Maniacs med Wilmington i bakgrunden. Den gamla svenskstaden strax söder om Philadelphia.

AJ & Danielle Cupido. Danielle är marathonlöpande tjej från South Carolina vars mål är att erövra alla 50 delstater trots en smärtande rygg. Danielle skriver dessutom en av planetens roligaste löparbloggar: 

http://trexrunner.com/

T-Rex Runners är förutom Danielle även två andra tjejer från South Carolina respektive Florida. Tillsammans bilar tjejerna runt i USA under veckosluten och prickar av nya delstater med löparskor som enda hjälpmedel. Grymt rolig läsning, läs!

Danielle Cupido och hennes T-Rex kompis Kate Engster i normal outfit.

Eliza, mina vänner Reid & Davids dotter (värdfamilj i Wilmington). En femton månader gammal (och extremt tävlingsinriktad) tjej som tydligen beslutat sig för att springa Wilmington Marathon i undertecknads skor. Way to go Eliza!

Camden Yards, Baltimore. Basebollaget Orioles fantastiskt vackra basebollarena mitt i centrum av Baltimore. En arena jag besökte för första gången 2010 under ett helt annat uppdrag.

Sedan 2008 cyklar jag omkring (och springer marathon) med askan efter Kalifornienkillen Alex Blackburn. En grabb vars sista önskan var att få sin aska spridd över hela världen. Av den anledningen finns en del av hans kvarlevor även inne på  den här förtjusande arenan. (Efter ett godkännande från Baltimore Orioles ledning.)

Föregående marathon (Kalamazoo, Michigan) var det 35:e loppet där jag sprang med hans aska. Alex genomgick en hjärttransplantation vid endast fyra månaders ålder. Av den anledningen samlar "vi" in pengar till organisationen COTA (Childrens Organ Transplant Association) som hjälper barn och unga finansiellt om de tvingas genomgå en organtransplantation.

Jag sänder bl.a. alla medaljerna till en restaurant, The Fine Diner, i Clinton (New Jersey) där medaljerna hängs upp på väggen och där dess gäster har möjlighet att skänka en dollar eller två i en speciell insamlingsbox.

Christine, Laurel och Regina, samtliga hemmahörande i Baltimore. Christine och Regina har båda ett enormt kontaktnät över USA och via dessa tjejer har jag haft tillgång till nya värdfamiljer inför nästan samtliga marathonlopp.

Stort frågetecken kring Wilmington Marathon i morgon. Allt sedan Kalamazoo Marathon förra söndagen har jag hämmats av ett ömmande knä som har satt sina spår på hela vänstra benet.

Nya sulor, knäskydd, ankelskydd, kompressionsstrumpor, nya löparstrumpor, isblåsa för knä, isblåsa för vaden och antiinflammatoriska värktabletter. Kan bli en dryg dag i Delaware.

Baltimore - Tisdagarna med Artemis...

Christine Compton, "The Skipper" på Artemis II

   Tillbaka på östkusten, tillbaka i Baltimore. Ett besök som denna gång skedde med flyg istället för cykel. En annan detalj som skilde besöken åt var valet av veckodag, det var en tisdag. Av en osannolik slump hade mina tre första vistelser i Baltimore skett på måndagar, den dag då Federal Hill Running Club kör sina distanspass.

Christine Compton har alltid varit min värd i Baltimore. En förtjusande skapelse jag kom i kontakt med via cykelorganisationen www.warmshowers.org (couchsurfing för långfärdscyklister). Christine cyklade för några år sedan från Maryland till Panama och har allt sedan dess erbjudit andra långfärdscyklister logi för natten i hennes lägenhet i centrala Baltimore.

Christine är dessutom marathonlöpare och via hennes löparklubb har jag lärt känna andra långlöpare i Baltimore. Den förtjusande hamnstaden har därför blivit något av en hemmaplan för mig i USA. (Ok, närheten till basebollarenan Camden Yards har underlättat processen.)

Den här gången var det däremot tisdag, den kanske allra viktigaste dagen i Christine Comptons liv. Det är då hon luftar sin segelebåt "Artemis II" och.. får utlopp för sin enorma tävlingsinstinkt. En känsla som drabbade även undertecknad. Jag har aldrig vunnit en löpartävling, men nu vet jag i alla fall hur det känns att vinna en regatta.

Baltimore kan därmed få ett helt annat utseende i framtiden. Måndagarna med Asics kanske ersätts av Tisdagarna med Artemis...

Undertecknad i en högst ovan situation. (Antagligen en minst lika ovan situation för båten...)

Höghöjdsträning..?

Christine Compton, marathonlöpande långfärdscyklist och.. extremt tävlingsinriktad!

Strax före sista vändningen. En sammanbiten besättning.

Christine Compton äger Artemis II tillsammans med Mike McNamara (vit tröja). 

Intressant rollfördelning; kvinnan arbetar och männen ser på...

Spinnakern på och båten i ohotad ledning på väg tillbaka mot Baltimore.

Avslappnad besättning på väg mot målet.

Segern i hamn, så också båten. Jag förde med mig god karma till Artemis II som blev en vinnare med en viking i besättningen... (Ok, jag hade ingen j-vla aning om vilka repstumpar jag drog i!)

Inner Harbor, Baltimore

Nick Wallenda, "King of the High Wire". Nick är lindansare (mitt i bilden i gul tröja) och tänker ta sig an Niagarafallen 15 juni. Om han lyckas blir han den förste att genomföra promenaden.

Nick's farfarsfar Karl Wallenda genomförde en liknande promenad i Baltimore 1973 men dog under en liknande aktivitet i Puerto Rico vid 73 års ålder. En promenad som Nick däremot lyckades genomföra med livet i behåll.

Baltimore, Maryland. Kanonstad!

"Maryland Oysters"

Kalamazoo Marathon(120506): 3.49.19

Epic Crew, min nya löparklubb från Kalamazoo, Michigan. Fotot taget före starten av Kalamazoo Marathon där flera av klubbens medlemmar hade uppdrag som farthållare.

   Michigan, delstat nummer 33 på min amerikanska marathonkarta. Kalamazoo var platsen och äntligen var det dags att göra upp med det förflutna. Nästan precis tio år tidigare gav jag mig iväg på en cykeltur som startades inne på Råsunda (VM-arena 1958) och som skulle avslutas i Yokohama, finalarrangören för fotbolls-VM 2002.

Cykelresan gick genom Sverige, England och USA men avbröts i just Kalamazoo. En elak parasit hade då tråcklat sig in i magen via en skum restaurant och kroppen pallade inte med dagsetapperna. Hela fotbollsäventyret slutade därför inne på en brandstation i Kalamazoo, där jag hade tillbringat natten.

Jag återvände därefter hem till Sverige, men hann först ge bort min cykel till den förvånade receptionisten som dagen innan hade kokat mig en utsökt kopp kaffe. (Det här var före Starbucks genombrott och att hitta anständigt kaffe i USA var ungefär lika sannolikt som att få se Elvis spela nyckelharpa i förstamajtåget i Svenstavik).

Det var alltså hög tid att ge Kalamazoo ytterligare en chans och det började ju onekligen bra. Via David Thierjung, klubbkamrat i Marahton Maniacs (världsomspännande långlöparklubb för marathonkonsumenter) fick jag en inbjudan att tillbringa helgen i hans hus i Kalamazoo. 

David är även medlem i den lokala löparklubben EPIC Crew. En klubb som med råge gör skäl för sitt namn (EPIC = Every Person Is Crazy) och som förutom kärleken för ultralöpning även värdesätter samvaron minst lika högt. Det stora pastapartyt hemma hos David för 50 personer och det än större Post Race Partyt efter loppet hade därför en liten aktivitet däremellan som kallas marathon.

Kalamazoo Marathon skulle bli mitt 21:a under 2012, men framförallt det 60:e i karriären. Något som framkallade en viss press när jag ställde mig på startlinjen. Jag ville ju ha en någorlunda anständig tid när jag passerade mållinjen och 3.30 kändes rimligt denna dag. (Mitt PR är 3.04 och snittiden på de tidigare 32 genomförda delstaterna ligger på 3.26).

Mina ben hade dessvärre tagit emot en hel del stryk under de senaste veckorna, framförallt under den intensiva helgen i mitten av april med Gansett Marathon och Boston Marathon. Den här gången kändes det dock betydligt bättre när jag gav mig iväg, den veckolånga vilan i Cincinnati verkade ha gjort susen.

Det var dessutom lätt att få extra energi i Kalamazoo. Publiken fanns i princip överallt och den hördes. Tankarna gick till åskådarhavet i Boston, med en skilnad: publiken i Michigan var nykter...

Till och med trafikpoliserna applåderade löparna, något jag aldrig hade sett förut. En ny favorit på marathonkartan var därmed född.

Dessvärre höll inte kroppen hela vägen. Via en första halva på 1.43 gick det sakta utför och en smärta kom sakta smygandes över sydvästra planhalvan av min kropp; vänstra benet. Vid 30 km tvingades jag till slut kapitulera och jag fortsatte därefter loppet i en smärtsam power walk kombinerad med några sporadiska parodier på löpning.

Jag snubblade in över mållinjen på 3.49 och tog sedan isförrådet inne i läkartältet i besittning. 

Avslutningen till trots var loppet ändå en fantastiskt trevlig bekanstkap. Kalamazoo Marathon är (vid sidan av Chicago naturligtvis) utan tvekan Mellanvästerns Boston Marathon.

Kalamazoo hade fått sin revanch...

Delar av EPIC Crew gör en klassisk "Tebowing" efter målgången av Kalamazoo Marathon. 

Det var den djupt troende Tim Tebow, amerikansk quarter back, som introducerade denna ritual före sina matcher och gesten har därefter spridit sig till andra sporter. Löparna på bilden tror också... på att det ska gå betydligt snabbare i nästa lopp. Banan i Kalamazoo var "aningen" kuperad.

Undertecknad är fyra från vänster på fotot.

Andrew Simmons, den snabbaste löparen i EPIC Crew har ett PR på halva distansen på 1.17. Under Kalamazoo Marathon var han farthållare för 3.15 gruppen och hade tydligen mycket energi kvar när han korsade mållinjen. Patrik Sjöberg, typ...

- Kom igen din looser, jag vill ha en promenad!

Mr Bungee, en jycke hemmahörande i Chicago, hade inte minsta förståelse för ispåsen lindad runt mitt knä. Enligt matte Amanda är han, trots sina korta ben, ändå god för en halvmara. Amanda är även hon marathonlöpare och hennes make Brad genomförde precis sitt första halvmarathon.

Cincinnati, Ohio. Bilden tagen från Kentucky. Bron på bilden går över gränsfloden Ohio River.

Jag tillbringade en vecka i Cincinatti mellan mararthonloppen i Kentucky och Michigan.

En bro som är känd från en filmklassiker. Dustin Hoffman promererade ju på den i...

Rain Man!

Restaurant Pompilios, Newport, Kentucky (strax söder om Cincinnati). En annan känd miljö från filmklassikern.

Pompilios, restauranten där Rain Man räknade tandpetare. Samtliga 247 tandpetare finns allt sedan dess fastlimmade på en tavla inne på restauranten.

Tandpetarna landade exakt på denna kvadratmeter.

Tavlan med tandpetarna hänger på väggen ovanför middagsgästerna. Telefonen till höger användes av Tom Cruise i filmen.

Pompilios, Newport, Kentucky.

Newport, Kentucky