Anders Forselius | Runner's World
Annons

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Anders Forselius

Baltimore - New York på cykel (dag 2): Seriemördare i Delaware..?

Undertecknad har äntligen funnit ett vattenfall (fallhöjd 2 meter) på "Eastern Shore" i Maryland, den pannkaksplatta halvön på östkusten.

Vattenfall? För precis ett år sedan följde jag med några vänner till Eastern Shore för att besöka något som jag då trodde var en "waterfall festival", men...

..efer två timmar hade jag endast sett apporterande hundar. Det var då ljuset gick upp: Det var en "waterfowl festival" (sjöfågelfestival) och inte en waterfall festival.

Cykelresan mellan Baltimore och New York fortsätter. Första natten tillbringades i den forna amerikanska huvudstaden Annapolis i Maryland, men var skulle jag och min touringpartner Christine spendera följande natt?

Lösningen kom minst sagt oväntat. Efter att ha lagt ut foton från min första dag i sadeln fick jag ett meddelande från en kompis på Facebook:

"Jag ser att du är i krokarna, kom gärna förbi Rehoboth Beach i Delaware. Du får gärna bo här, allt för en gammal vän!"

Jag har många amerikanska FB-vänner, men vem var han? Det ringde ingen klocka när jag såg hans namn. Jag hade ju dessutom ALDRIG varit i de där krokarna tidigare, vem var mannen?

Supernöjd över att ha blivit erbjuden logi exakt där vi behövde tillbringa natten gav jag ändå det glada beskedet till Christine. Min touringpartner var dock tveksam till denna inbjudan och förklarade varför:

- Tänk om det är en seriemördare!

Jag var naturligtvis tvungen att studera honom närmare och började då med att kolla upp vår ende gemensamme vän på Facebook. Dråpslag. Den gemensamme vännen hade en översiktsbild med texten: Serial killers (seriemördare)!

Christine hade alltså rätt, vi hade blivit hembjudna till en seriemördare!

Nyfikenheten visste nu inga gränser och nästa steg blev naturligtvis att studera hans foton på Facebook, det var då pusselbitarna föll på plats. Inbjudan kom från Chris & Beth O'Connell, ett par som jag för två år sedan träffade genom www.warmshowers.org (couchsurfing för långfärdscyklister). Jag tillbringade två dygn med denna underbara familj som då bodde i Goshen i delstaten New York, men som nu alltså hade flyttat till delstaten Delaware.

Familjen O'Connell är alltså inga seriemördare, tvärtom. De är bland de finaste människor jag någonsin har träffat. Kvällen slutatde alltså med en minst sagt överraskande återförening 10 meter ifrån Atlanten.

Kaffebreak modell tjugohundratal. Tiderna har definitivt förändrats i den här "branschen". För femton - tjugo år sedan satt man med en god bok under pauserna, nu är det statusuppdateringar som gäller.

Just denna dag fanns även ett vakande öga på slutspurten i Superettan. Hur ska det gå för Giffarna Sundsvall..? Förlåt Ljungskile, men kan ni inte ta ännu ett varv i Superettan? Please?

Eastern Shore är alltså pannkaksplatt och mer eller mindre helt uppodlat.

Majs, nice!

Delaware, "The First State". Delaware var alltså den delstat som var först med att "rita på" för Amerika.

Vithövdade havsörnar (den till vänster är fortfarande en snorunge och har därmed ej fått den vita täckningen) är ganska vanligt förekommande i Delaware och Maryland där fisket är utmärkt.

..under ytan finns naturligtvis även dessa godsaker: Maryland Crabs!

Mina vänner i Delaware: Chris & Beth O'Connell tillsammans med "George" och min touringpartner Christine Compton. Ingen av dessa är seriemördare!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-10-22 03:09


Annons

Baltimore - New York: Marathonresa på cykel

Uppskattningsvis har jag råkat ut för 508 punkteringar under mina år som långfärdscyklist, d.v.s. en mindre än det nya rekordet i "touchdown completion" (Amerikansk fotboll) som numera innehas av...

Peyton Manning, Denver Broncos!

Rekordkastet! Peyton Manning har alltså kastat 509 "poänggivande kast" i sin NFL-karriär, d.v.s. kast som lett fram till en touchdown.

Hur stort detta är? För att hitta en liknande jämförbar händelse måste man gå tillbaka till 1975 då Stefan Johansson nätade fem gånger för Ljusdals Bandyklubb mot Villa i SM-finalen i bandy.

En annan amerikansk fotbollsspelare med en rätt skaplig arm var Johnny Unitas "The Golden Arm". En quarterback som mellan 1956-1972 spelade i det som då hette Baltimore Colts.

Cyklisten framför Johnny Unitas anser sig ha "Golden Legs", ett påstående som emellertid ej går att bekräfta. Efter de senaste marathonloppen är "Slow Legs" mer passande.

Baltimore - New York, en liten cykeltur jag kommer att genomföra med min "amerikanska lillasyrra" Christine Compton. Christine har bl.a. cykalt från Baltimore till Panama genom USA, Mexico och Centralamerika.

Första dagsetappen gick mellan Baltimore och Annapolis i Maryland. Två forna amerikanska huvudstäder.

Baltimore - Annapolis Trail. Lugn första dag på en gammal järnväg som konverterats till utmärkt cykelled.

Christine Compton är även innehavare av en segelbåt (precis som alla andra i Maryland), men under den här veckan är det cykel som gäller...

..delvis i alla fall. Vi hann precis fram till en "Boat Show" i Annapolis där kompisen/båtbyggaren/America Cup-seglaren/båtdesignern Tom Weaver ställde ut sin stolthet fiskebåten Eastport 32.

Sjöhjul? Definitivt. Våra cyklar njöt av båtturen från mässan till hemmahamnen i Annapolis.

Eastport 32 är byggd för storfiskare. Många "braxar" ska nämligen fångas på denna båt + en och annan...

..ful fisk!

Undertecknad är mer än supernöjd med sin Garmin 620 (löpning) och Garmin 810 (cykling), men vill naturligtvis gärna ha en lika GPS som på bilden till min...

..båt/säng hemma i Hälsingland!

Båtmässa i Annapolis, Maryland.

Annapolis har en gång i tiden vickat som amerikansk huvudstad, men den är mer känd som hem för "United States Naval Acacemy". Det kryllar alltså av båtar/sjömän i Marylands huvudstad. (Baltimore är största staden i Maryland, men Annapolis är sätet för "delstatsregeringen".)

Middag hemma hos vännerna Regina & Tom Weaver längst till vänster på fotot. 

Senast jag besökte paret Weaver var för ett år sedan. Makarna Weaver förklarade då att vi skulle åka ut till det som jag då trodde var en "Waterfall-festival" strax öster om Annapolis.

Efter att ha strosat runt på det helt platta festivalsområdet ett par timmar och inte sett ett enda "waterfall", men desto fler apporterande fågelhundar var jag tvungen att fråga mina kompisar om vi hade hamnat på rätt ställe. Det hade vi... det var nämligen en "Waterfowl-festival" (sjöfågelfestival)!

Coconut (labradoren till höger på fotot) var inte inbjuden till sjöfågelfestivalen, däremot bjöd han in sig själv till kvällens middag i Annapolis: Labrador - Leftovers 3-0!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-10-20 06:30


Baltimore Marathon, Maryland

Baltimore = Ravenstown! Baltimore är Marylands största stad och var en gång i tiden även amerikansk huvudstad. Än viktigare är att Baltimore vet hur man arrangerar marathonlopp.

   När jag avverkade mina 50 States under 2011/2012 tvingades jag springa marathon var och varannan helg för att inte reta upp den amerikanska immigrationen i onödan få projektet att gå ihop så fort som möjligt. Under en intensiv period fick jag därmed höra den amerikanska nationalsången spelas i stort sett varje söndagsmorgon.

I själva verket hörde jag Star-Spangled Banner så många gånger att jag till slut var osäker på om det var den svenska eller amerikanska. Ungefär som det kändes när Östtyskland fortfarande existerade och man hörde Auferstanden aus ruinen så flitigt i idrottssammanhang att man mentalt adopterade den som den svenska.

Den här gången, fem minuter innan starten av Baltimore Marathon, kändes det lite extra speciellt att lyssna på den amerikanska nationalsången. Det var ju här som Francis Scott Key skrev den för exakt tvåhundra år sedan. Det kändes även lite speciellt av en annan anledning, Baltimore är ju vid sidan av den lilla staden Clinton i New Jersey något av min amerikanska hemmahamn sedan några år tillbaka. Jag har mina golfklubbor hos makarna Sjöquist i Clinton, men så fort jag vill uppleva lite storstadspuls brukar jag ställa kursen mot Baltimore. En stad som vid sidan av sin rika historia även är ett Mecka för idrottsintresserade. Basebollaget Orioles och fotbollslaget Ravens har ju sina vackra arenor nästan vägg i vägg på bästa tänkbara plats i centrum av staden. 

Baltimore har alltså mycket att erbjuda de turister som är intresserade av att besöka staden. Ett axplock: Edgar Allan Poes grav, basebollspelaren Babe Ruths uppväxthem, Fort McHenry där nationalsången skrevs och mycket mer.

Baltimore erbjuder även uppförsbackar vilket marathonlöparna fick erfara från första metern av loppet. Men tack vare stor publik och ett superarrangemang där vätskekontrollerna nästan påminner om ett svenskt julbord försvann kilometrarna ändå i en rätt hyfsad takt. Jag hade ju dessutom mitt "marathon crew" (vänner boendes i Baltimore) ute på banan för att supporta mig. Jag var alltså tvungen att röra på benen för att inte fullständigt skämma ut mig (läs: hamna på Facebook i promenadfart) inför mina vänner.

Trots usel form och tuff bana gick loppet över förväntan och rent spontant känns det som att jag gärna återkommer till Baltimore Marathon, inte minst för att få avnjuta en chipspåse halvvägs in i loppet...

Uppladdning inför Baltimore Marathon = Ravens Coffee!

Pastamiddag med mitt "marathon crew". Även Sonny var med och supportade, hans rumpa syns längst ner i vänstra hörnet.

Sonny tillsammans med min värd i Baltimore, Christine Compton. Sedan drygt fyra år tillbaka har jag couchsurfat hemma hos Christine i Baltimore.

Klubbkamrater i Marathon Maniacs.

Lisa Gesualdo (tvåa från höger) sprang marathon i alla 50 delstater samtidigt som underteckand (2011/2012) och vi sprang därmed bokstavligt talat på varandra i varje hörn av Amerika.

Många löpare som springer "50 States" hamnar i samma "cykel" som andra löpare och det är därmed bara en tidsfråga innnan man känner halva startfältet.

Go Vikings!

"Hurry up, the Kenyans are drinking your beer!!!" 

Mitt Marathon Crew redo med kameran.

Baltimore Marathon var ett 42 km långt smörgåsbord, jag har aldrig upplevt en mara med ett liknande utbud. Enligt min Garmin rök det 3700 kalorier under dagen, men jag är säker på att jag fick tillbaka minst hälften under loppet.

Oops!

Oriole Park at Camden Yards, basebollaget Baltimore Orioles vackra hemmaarena, och dessutom upplopp för marathonloppet.

Medalj och ölöppnare = Dagens dubbel!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-10-19 14:36


Chicago Marathon - En religiös upplevelse

Only a shit load of miles left... Kreativiteten i Chicago är överlägsen alla andra lopp. Varken New York eller Boston kommer i närheten av den genialitet som finns i Windy City.

   Chicago Marathon bevisade återigen att man är världens bästa marathonlopp. Välslimmad organisation, tusentals funktionärer/duracellkaniner som skriker sig hesa samtidigt som de tittar löparna i ögonen och levererar vätska, publik som verkar ha laddat hela året för denna happening och dessutom en fantastiskt kul löpning genom 29 "neighborhoods" i världens vackraste stad = All inclusive!

New York Marathon är fortfarande världens häftigaste marathonlopp, men vad gäller helhetsintrycket är det klar fördel Chicago. Marathonloppet är ett under av lättillgänglighet och det enda man behöver slösa energi på är löpningen.

Expon är strategiskt placerad i McCormick Place som är världens tredje största konferensbyggnad. En lokal som "sväljer" alla löpare och ger energi istället för att vara energikrävande. Många väljer faktiskt att besöka expon både lördag och söndag då den är på bekvämt promenadavstånd ifrån hotellen. Det finns naturligtvis även en hel armada av transferbussar om man vill spara på stegen.

Vad gäller loppet behöver man inte vara på plats ett ljusår före starten utan det räcker med att strosa iväg en timme innan startskottet. Det finns dessutom funktionärer överallt som hjälper löparna att hitta rätt fålla etc. Spontant känns det som att det finns lika många funktionärer som marathonlöpare. Var kom alla ifrån? Och hur mycket syrgas gick det åt för att få dem att supporta löparna loppet igenom? Imponerande, vilka hjältar.

Publiken är naturligtvis större i New York, men å andra sidan är kreativiteten vassare i Chicago. Budskapen på alla skyltar gör att resan från startlinjen till målsnöret krymper väsentligt. Chicago har dessutom ytterligare ett ess i skjortämen i form av "Chicago Marathon 27th Mile Post-Race Party". Ett stort festområde där löparna efter loppet kan slå sig ner i gräset tillsammans med anhöriga och lyssna på livemusik samt avnjuta sin välförtjänta finishers beer.

Marathonsäsongen har alltså dragit igång på allvar och om tre veckor väntar New York Marathon. En tävling som har något som Chicacgo däremot inte kan erbjuda: Frank Sinatras klassiker "New York, New York" när starten går på Verrazanobron.

Tidig morgon i Chicago och löparna i Springtime Travel är redo att uträtta stordåd...

Reseledare Janicke Ekelberg från Norge satte prydligt pers igen med 3:22, trots att hon enligt sig själv hade "morratryne" (morgontryne?) på detta foto. 

Björn Dahlström till vänster på fotot kunde senare vittna om att klädvalet var det bästa tänkbara: - Alla skrek "Go Sweden!"

Marathon Maniacs har numera 10 000 medlemmar fördelade över hela planeten. I Chicago fanns 250 på plats.

Angie Whitworth Pace demonstrerar ryggtavlan på "Tambourine Man", en löpare som alltid spelar tamburin under slutskedet av loppet.

Marathon Manics, en förening vars inofficiella motto är: Vi registrerar oss istället för att träna. (Många av medlemmarna byter alltså ut tråkiga långpass mot marathonlopp)

45 000 löpare på startlinjen kunde glädja sig åt att regnvädret tog en omväg förbi Chicago. Istället blev det en perfekt höstdag med solsken.

Chicago Marathon = 42 km lång komedi!

Nebraska Cornhuskers (College football) = Tummen upp!

Kansas City Royals (baseball): Tummen ner!

Sweden x 2! (Spana in hans mössa!)

Marathon kräfva denna mat...

Tack för den här gången Chicago, vi ses nästa år!

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2014-10-13 20:15


Chicago med Springtime Travel - Nedräkning...

Blå/gult i Chicago! Kristina Rosenberg & Micke Sjöblom promotar Stockholm Marathon och Stockholm Ultra på marathonexpon i Chicago.

Fler blå/gula inslag i Chicago. Dick Beardsleys mormor var född i Sverige. Dick kom tvåa i Stockholm Marathon 1981 men är mest känd för en annan andraplats: Duel in the Sun, Boston Marathon 1982.

I fyrtiotvå kilometer kämpade Dick Beardsley och Alberto Salazar om segern, men Dick fick se sig slagen på upploppet. Historiens kanske mest kända marathonduell.

Videoklipp från "Duel in the Sun": https://www.youtube.com/watch?v=FmzljrUrwKE

Dick Beardsley är en mycket populär föreläsare och en av solsystemets roligaste människor. 

Under expon i Chicago berättade han bl.a. om när han blev erbjuden att bo i ett hus tillhörande en bortrest funktionär inför ett marathonlopp i Wisconsin. Dick fick en kartbeskrivning till huset och anlände sent på kvällen. Trött efter den långa bilresan klädde han av sig naken och gick in i sovrummet och lade sig tillrätta i sängen. Det var först då han upptäckte att det låg en annan människa i sängen. En 86 år gammal änka. Fel hus!

Dick berättade att han hade sett videon från Boston Marahton 1982 säkert tusen gånger och han minns hela loppet som om de var i går. Och varje gång han ser filmen hoppas han att han ska lycka slå den omöjlige Alberto Salazar i spurten...

Joan Samuelson har precis som Dick Beardsley varit mycket framgångsrik i Boston Marathon, hon har vunnit loppet två gånger. Framförallt är hon emellertid känd för sin seger i marathon under OS 1984 i Los Angeles.

Joan Samuelson berättade att hennes löparkarrriär har varit uppdelad i två faser: BC och AD.

BC (before children) innebar två träningspass om dagen medan AD (after diapers) var träning på helt andra villkor.

Det finns inga superlativ som gör Chicago Marathon rättvisa. Organisationen är helt fantastisk och vad gäller loppet så är det i princip bara New York som är något vassare.

Pastauppladdning med Springtime Travel på den klassiska restauranten Harry Caray's.

Harry Caray's är mest känd för att dess ägare köpte en baseboll för 113 000 dollar och sedan sprängde den på gatan utanför. Anledningen? Spana in denna video:

https://www.youtube.com/watch?v=6er1XE2j0pE

Reseledare Janicke Ekelberg i samspråk med löparen/globetrottern Björn Dahlström. Björn har bl.a. sprungit i Chicago tidigare.

Kolhydratuppladdning med Springtime Travel

Nedräkningen har börjat...

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-10-12 05:35



< Nyare inläggÄldre inlägg >
Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Sök på runnersworld.se


Få vårt nyhetsbrev!


Annonser