Löparmage – ingen rolig historia
Umeå, april 2013. Västerbottenkuriren publicerar en arg insändare. Det verkar som om några personer roar sig med att bajsa i motionsspåren i Gammliaskogen, som ligger mitt i staden. ”Det som göms i snö kommer upp i tö”, lyder rubriken. ”Inte bara hundbajset tinar upp nu i vår, även människobajset. I Gammliaskogen sätter sig skidåkare lite överallt, toapapper har de med sig i fickan.” Skribenten upplever det respektlöst och ohygieniskt. Varför kan inte folk bajsa när de är hemma?
Frågan kan tyckas logisk, men skogsbajsandet är oundvikligt. Det handlar om att inte ha
något val. Emma* är en av dem som har stenkoll på nödlandningsplatser i Umeå.
– Jag minns en gång när situationen blev ohållbar och jag var tvungen att gå i skogen. Problemet är att skogen ligger i stan och på plats inser jag att en skola i närheten har orientering. Barn kommer från alla håll. Jag är så nödig att jag måste gå några meter och stanna om vartannat. Det var bara några hundra meter hem, men det tog trekvart. Folk dör av skratt när de hör det, men det var inte kul just då, berättar Emma.
För fyra år sedan sprang hon Lidingöloppet för första gången och efter det blev hon mer fokuserad på löpningen. Men ju bättre löpare hon blev, desto mer magproblem fick hon och sedan hon började löpträna har hon inte haft en ”bajsfri” säsong.
– Våren var extrem. Jag sprang knappt en enda runda utan att behöva sätta mig. Det var likadant förra våren: när jag ökade löpträningen kom magproblemen. Sedan är det som om kroppen vänjer sig, så i slutet av säsongen fungerar det ganska bra, säger hon.
Emma har idrottat hela livet, men varken skidåkning, squash eller mountainbike har påverkat hennes mage på samma sätt. Den allra första gången hon upptäckte magproblemen var när hon fick göra ett nödstopp under en sextonkilometersrunda med sin pappa.
– Det här är ju inget man pratar om i första taget, men nu när jag har pratat mer med andra löpare inser jag att magstrul är rätt vanligt.
Emma är långt ifrån ensam om att dradddas av löparmage. Symptomen varierar från person till person, från smärtor under eller efter löpturen, kräkningar, sängliggande eller akut diarré under passet. Som exempel fick fyra av fem som sprang Belfast City Marathon 1986 någon form av magproblem i samband med loppet. Frågan är varför.
|
|
|||
Vill du läsa hela den här artikeln? |
|||
|
Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 10 2013. |
|||
|
Antal kommentarer: 5
Fredrik
Därför att ni kolhydratladdar er över öronen kanske….?
Magen ”finns inte” under mina löparrundor, eller annars heller för den delen, sedan jag började äta lchf.
Josefine
Jag är definitivt inte den som kolhydratladdar som en tok, dock har jag ändå magproblem i samband med löpning. Min mage blir helt enkelt så pass stressad av den konstanta, guppande rörelse som blir vid löpning. För varje gång jag har börjat öka på distanserna, har jag också blivit tvungen att vänja magen (precis som allt annat i kroppen). Varje extra kilometer som adderas är en extra påfrestning för mitt känsliga magpaket.
Känslig mage och maratonlöpare
Har upptäckt att starta med en nedförsbacke är rena döden för magen framförallt om man springer fort. Helst bör det inte komma någon brant nedförsbacke de först 4 km.
Förstås om man varit på toaletten först kan hjälpa.
En bit toapapper mellan skinkorna som gör att man sk smygfiser hjälper också eftersom om gaserna inte kommer ut så blandas allt i magen till något som gör att man måste stanna lite akut.
ngn
Jag är en av många som har problem med ovan nämnda en av mina löpcoacher frågade om jag fött barn ( och det har jag) hon frågade om detta skett med snitt (det har det) och gav mig tipset att träna mina magmuskler och ryggen för att hon trodde att det till stor del berodde på att just dessa delar inte var starka nog. Har kommit på att om jag rätar upp mig när jag känner knipet och låter axlar och höfter göra jobbet så släpper det ofta. Vet inte vad som är vad men det funkar för mig!
Jessica
Att det ska vara så svårt att ta rätt på bajset efter sig? Likväl som en hundägare måste plocka upp efter sin hund så borde även en skitnödig motionär få lov att plocka upp efter sig själv. När många ändå verkar komma ihåg att ha med papper så kan det inte vara så svårt att även komma ihåg att ta med en påse.