Lårbenshalsen small av – men nu är Lantz tillbaka i toppen | Runner's World
rw.se_sitelogo_new_black

Lårbenshalsen small av – men nu är Lantz tillbaka i toppen

9 aug 2017

Ockelbolöparen Johan Lantz var i sin bästa form någonsin när han startade i ultratrailloppet Transgrancanaria. Men något var fel – och plötsligt låg han på marken med ett förvridet ben. Efter ett otal operationer har Johan kämpat sig tillbaka och i helgen blev han tvåa på Kia Fjällmaraton.

Johan är en riktig kämpe, och det blev ödesdigert när han kämpade mot kroppens signaler. På väg mot toppen i det tuffa och högt respekterade 125-kilometersloppet på Gran Canaria gick lårbenshalsen av helt. Något som inte ska drabba en 25-årig stark kille. Efter ett otal operationer har Johan jobbat sig tillbaka och i helgen tog han en imponerande andraplats i Kia Fjällmaraton. För Runner's World berättar han om vad som hände för drygt två år sedan – och den tuffa vägen tillbaka.


Stort grattis till suverän andraplats plats i Fjällmaran, hur var loppet för dig?
- Tack tack. Jag trodde jag skulle ha en mycket skönare känsla från start. Jag hade vilat bra dagarna innan, efter att jag sprungit ”vertikalen” med bra känsla på tisdagen innan lördagens lopp. (Vertikalen är ett lopp som ingår i Fjällmaraton veckan där man springer 1000 vertikala meter, från torget i Åre upp till toppen på Åreskutan) Men på Fjällmaraton kändes det inte alls bra. Jag tog det försiktigt i början, för jag har haft tendens att få kramp på insidan av låren när jag sprungit långt. Så jag ville inte starta för tufft och riskera få krampen. Trots den lugna farten kändes det aldrig riktigt bra. Det började regna och jag blev lite kall. Kanske skulle jag sprungit tuffare och då undvikit att bli kall. Sen kraschade jag när det började gå utför och då tog jag det ännu försiktigare. Men sen gick det ganska bra ändå tillslut har jag kommit på nu, med lite perspektiv till loppet.

Känslan måste väl ändå varit skön när du kom i mål på en stark andraplats?
– Ja, men det var blandade känslor för det var så negativt på något vis under loppet och det höll i sig in till mål. Jag hittade aldrig känslan. Jag hade förväntat mig ett lopp där jag skulle känna mig stark med bra känsla, men så blev det inte. På passen innan loppet har jag haft en fantastik känsla utför, men nu kände jag mig bara stapplig och det kändes som jag joggade istället för att ha bra fart. Så den direkta känslan vid målgången var inte så bra, utan bara ”vilket dåligt lopp jag gjorde”. Men nu, med lite perspektiv, tycker jag det är roligare och inser att det kanske inte var så dåligt ändå.

Den här rädslan för att få kramp på insidan av låren, hänger den på något vis ihop med den traumatiska skadan du råkade utför i mars 2015?
– Ja det tror jag. Jag började med löpning från noll 2011. Då hade jag egentligen aldrig sprungit utan åkt skidor. När jag började sprang jag direkt Gävle Halvmarathon på våren och då tyckte jag det skulle vara kul och testas Fjällmaran även om jag aldrig varit i närheten av att springa så långt. Då fick jag kramp just på insidan av låren med 4 km kvar, men lyckades ändå ta mig i mål. - Men sen efter det har jag varit starkare och aldrig upplevt det mer och jag har aldrig varit orolig för att det ska komma förrän nu efter efter skadan. Så jag tror absolut skadan gjort mig svagare. Men det blir bättre och bättre, för jag fick ju aldrig krampen på riktigt under loppet.
(I sitt debutlopp på Fjällmaran hade Johan 4 timmar och 27 minuter)

För de läsare som inte känner till dig skada, kan du berätta bakgrunden och vad som hände?
– Det var 2015. Egentligen har jag haft jättemycket skadeproblem sedan jag startade min löpning 2011. Jag kör på och har väl aldrig anpassa träningen till att jag var så ny i löpning. Men från hösten 2014 hade jag kommit in i det och för en gångs skulle flöt det på oerhört bra utan några krämpor. Det stora målet var Transgrancanarias 125 km lopp. Så jag tränade riktigt hårt och det flöt på bra. Jag och min träningskompis Elov Olsson åkte till Gran Canaria fem veckor innan loppet. På plats fortsatte träningen gå riktigt bra och vi testade på olika delar av banan. Jag har aldrig känt mig så bra som det kändes då. Jag var snabb, stark och uthållig och löptekniken uppför och utför satt där.

Men sen med en vecka kvar till loppet, när jag började trappa ner mot loppet och inte skulle göra så speciellt mycket mer, började jag få lite känning. Jag kommer inte ihåg exakt hur det kändes, men det var lite ont i ljumsk-trakten. Jag tänkte inte speciellt mycket på det. Men sen efter ett sista lättare fartpass inför loppet fick jag mer ont. Då gjorde det rätt ont, men jag tänkte att det inte var någon fara även om jag var lite orolig. Många peppade mig från olika håll och sa att det skulle bli bra till loppet nu när jag ändå skulle ta det lugnt. Det hängde säkert ihop med nerverna inför loppet. Så jag började tänka att det ändå kanske var just att jag var nervös. Så jag startade loppet och det gick uppför i början och det funkade ändå ganska bra även om det hela tiden gjorde lite mer ont. Så efter tre timmar började det bli svårt springa utför och jag beslutade mig för att bryta vid Téror efter 56 km. Men sen när jag väl kom dit, tänkte jag att jag kunde köra en bit till eftersom det ändå skulle vara uppför och uppförslöpningen funkade bäst, och då skulle jag kunna visa hur stark jag verkligen var innan jag skulle bryta. Jag låg 16-17 minuter efter täten där och körde vidare uppför. Jag hade riktigt ont, men ville ta dom är 12 km med 1200 höjdmeter innan jag skulle kliva av. Så jag körde på hårt och tog mig upp till 3:e platsen bara 1 minut efter ledaren. Sen med 1 km kvar till jag skulle kliva av small benet av bara. Så jag låg bara där på marken helt plötsligt, men då gjorde det inte ont längre.



Men förstod du då att benet var helt av?
– Ja det första jag tänkte var att benet gick av. Jag kunde ju inte röra mig och benet var åt fel håll liksom. Det tog en stund innan någon kom, men sen kom den slutlige vinnaren av loppet förbi och han stannade och frågade hur det var. Men jag sa till honom att han skulle springa vidare och be någon om hjälp när han kom fram till något ställe med funktionärer. Funktionärerna var inte så långt bort och dom hade bra väg fram till mig. Undertiden fick jag användning för den obligatoriska utrustningens räddningsfilt. Jag tycker det är jobbigt att bära med sig all obligatorisk utrustning på loppet, men nu vet jag verkligen varför man måste ha med det.

Hur blev du omhändertagen där då, förstod man hur allvarligt det var?
– Nej, dom förstod inte att benet var av utan man trodde det var något muskelfäste som släppt. Det händer liksom inte att benet går av. Ambulansen kom ändå ganska fort så jag kom iväg till ett privat sjukhus i Las Palmas, men det tog tid på dom slingriga vägarna. Sen tog det lång tid innan jag fick röntgen. Efter röntgen hörde jag att dom sa nått runt fraktur och då förstod jag att det var av. Tyvärr fanns ingen doktor som kunde göra någon operation och vi pratade med SOS International men jag kunde inte flygas hem. Men jag fick jättestor hjälp hemifrån av Peter Fredricson, men fick alltså inget plan hem. Operationen blev inte förrän på måndag eftermiddag och skadan kom på lördags morgon. Så det var det värsta jag varit med om att bara ligga där orörlig och bli tvättad av andra. Jag var ju dessutom jätte skitig av Sahara-sanden som blåst in över loppet.

Hur gick operationen, och vad fick du för besked?
– Enligt läkaren som genomförde operationen gick den jätte bra. Läkaren där sa att vi syns nästa år på loppet och att jag skulle vara igång med löpningen redan till hösten. Han hade satt in någras skruvar och allt hade gått som dom ville. Men jag fick inte röra mig. Även om det kändes konstigt skulle jag nog kunna stått på benet redan men det var tur att jag inte gjorde det då. Tillsist fick jag åka med ett SOS plan hem till Sverige och dom gjorde direkt röntgen på Gävle sjukhus. Dagen efter röntgen ringde dom från sjukhuset att jag måste åka in för det såg riktigt dåligt ut på röntgen. Den svenska läkaren sa att han aldrig sett en så dålig operation. Jag trodde inte riktigt på det eftersom alla i Spanien hade varit så positiva.

Dom hade gjort helt fel metod utifrån att det var lårbenshalsen som var av. Inget satt som det skulle och benet låg 1 cm fel. Då visste ingen om det någonsin skulle bli bra. För hålen dom borrat för spikar och skruvar var så stora att det nu inte fanns så mycket kvar att fästa i. Sen, att det tog så lång tid från brottet till operationen gjorde att många viktiga blodkärl inte kunder räddas. Men dom bröt upp allt och satte in nya skruvar och vi fick hoppas att det ändå skulle läka bra. Efter det fick jag vänta 8 veckor på besked hur det läkte, och om jag skulle bli tvungen att operera in en höftprotes. Då var det inte så muntert, men läk processen gick bra och jag kan ju springa igen.



Hur har vägen tillbaks varit?
– Det har bitvis varit tufft. Jag har fått operera om mig några gånger på vägen för att ta ut skruvarna och någon skruv som har vandrat ut. Det har inneburit nya perioder av inaktivitet. Det som drivit mig hela tiden har varit att jag vill tillbaks till löpningen. För mig är det lätt att det blir en grej som gäller och sedan 2011 har det varit löpning. Men visst har jag känt mig rätt vilsen ibland. Funderat på vad jag skulle kunna ersätta löpningen med om det inte läker och om det skulle bli höftprotes. Det har handlat om att börja med gåsteg och bygga upp musklerna igen. Det har verkligen gått upp och ner på vägen tillbaks.

Har du haft någon rehabplan att följa?
– Nej inte direkt inledningsvis, men efter den senaste operationen tog jag kontakt med en sjukgymnast jag gått till förr. Då tog vi tag i allt mer från grunden, men det är fortfarande så att jag saknar muskler i rumpan. Nu handlar det fortfarande mycket om att musklerna som saknas ska förstå att dom faktiskt finns där. - Men löpning är roligast, så jag skulle kunna behöva jobba mycket mer med det än jag gör. Det är lätt att man släpper det när man väl kan börja springa lite bra.

Ohört starkt att kämpa dig tillbaks, vad har du för framtida mål?
– Det är att bli så bra som möjligt och i alla fall kunna leva lite grann på löpningen. Det är det jag drömmer om, att bara kunna fokusera på träningen. Att kunna träna och tävla så mycket som jag vill. Det har gått lite upp och ner med svackor ibland när det inte känns så bra, men jag måste ge det tid och stegra träningen långsamt, men det är svårt. Jag vill ju köra på, men nu är det bra om jag kan ha 10 mil på en vecka som är mycket för mig nu.

Har du några närliggande mål nu efter Fjällmaran?
- Ja, planen är att springa 45 km sträckan på Ultravasan. Det kommer inte vara några problem att klara sträckan, men jag får inse att jag inte riktigt har farten än för att kunna konkurrera. Men jag siktar ändå på en topp 6 placering där.

Runner´s World tackar för intervjun och hoppas Johan kan få leva ut drömmen och springa så mycket som han vill!

Kia Fjällmarathon vanns på herrsidan av Andreas Svanebo på 3 timmar och 33 minuter och Johan hade 3 timmar och 38 minuter på sin andraplats. På damsidan segrade RW´s bloggare Ida Nilsson på 4 timmar och 12 minuter, bara 1 vecka efter segern i 67 km sträckan i Swiss Alpine Marathon.

Bilder från Johan Lantz som finns på Instagram under @johanlantz och @olssonlantzrunning




(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fjorton med siffror i fältet här

Kommentarer


2017-08-10 09:07   Anders Szalkai

Hej Luke,
Tack för feedback. Der gick lite för snabbt vid publicering, och nu hoppas vi allt är fixat.
Mvh Szalkai

 

2017-08-10 04:55   Luke

Intressant artikel, och sjukt kul att Du kämpat dig tillbaka Johan!
Artikeln innehåller en rad stavfel och meningsbyggnaden gör den svår att läsa flytande, något som kanske bör kollas över innan den publiceras.

 


Följ oss

Loppkalendern

19 aug
Uppsala
22 aug
Stockholm
23 aug
Stockholm
24 aug
Örebro
26 aug
Brottby
Se alla våra rekommenderade lopp

@runnersworldswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!